EMO rygg och skägghormoner

Jag blir galen!!!
Först så mår magen bättre efter spiralens inkomst och jag får några dagar då det går åt rätt håll.
Jag hinner andas ut och utföra en liten glädjedans.

Sen börjas det igen.
Ryggen har väl känt sig åsidosatt då magen var som värst.
Emo rygg.
Vaken om nätterna med ryggont.
Dagar fyllda med ryggont.
Tabletterna tar dåligt.
När de väl tar måste jag lägga mig så jag inte hinner få ont innan jag hunnit somna.
Sen vaknar jag mitt i natten igen (och läser allt som jag kan hitta på nätet.)(Kan till exempel allt skvaller om alla kändisar i USA.) (Justin och Selena borde verkligen inte bli ihop igen) (Ja... jag skäms.)
Sen vaknar jag med ryggont igen.

Tycker du att jag låter gnällig?
I såna fall är det för att jag är det.
Jag är frustrerad på att min kropp jävlas och jag är förbannad att det inte bara kan försvinna nu. Jag skulle vänta tre månader för att se om spiralen funka, men nu går det åt fel håll igen och jag måste ringa min gyn på månad.
Har lovat pappa att ringa. Och Christoffer. Och London. Och Poncho. Och mig själv också dårå.
 
För jag är soffliggande igen.
Växlar mellan värmedyna/bad/spikmatta/svordomar.

Jag vet inte ens om jag kommer orka åka bort på jul och fira med familjen.
Vi har pratat om det idag, jag och Christoffer, och jag har väl inte accepterat att chansen är väldigt liten att jag kommer orka bilresan och vara talbar efteråt. Och det gör mig, ärligt talat, ännu mer förbannad.

Så imorgon ska jag få hjälp att handla mat.
Ska bunkra upp med julmat så vi kan slänga ihop en jul ifall vi blir hemma.
Sen vet jag att tillsammans med Christoffer blir allting roligt så vi skulle säkert få en mysig jul bara vi, men det handlar inte om det. Det handlar om att vi inte får något val. 

För min rygg är ett EMO. 

Jag gissar att gyn kommer öka mina hormoner.  Kan ju alltid hoppas att jag får julhormoner den här gången. Hormoner som är rödvitrandiga, smakar kanel och gör mig alldeles skäggig och tjock.

Vad gör man inte för julkänslan?

Hormonell och på bättringsväg

Det var i söndags kväll jag fick min första riktiga paus ifrån smärtorna. Jag var överlycklig och gjorde det vilken vettig människa som helst gör vid ett sånt tillfälle: jag diskade. Sen fick jag ont igen.

Men det har gått framåt varje dag sedan dess. Varje dag har kramperna blivit färre. Jag har kunnat äta mer mat utan att magen blir helt galen. Jag antar (som en god endovän till mig) att det är tarmarna som irriterar livmodern och gjort att det gjort fruktansvärt ont. Jag har haft en väldigt Emo livmoder. Men jag hade väl också blivit förbannad om någon tryckte in ett stort jäkla T där det inte hör hemma... vänta lite nu... det var ju precis vad som hände... .. ..

De senaste dagarna har varit helt ok! Korta kramper och jag har orkat laga mat, gå till affären en gång och diska och städa lite. Idag har jag till och med äntligen färgat håret, som hade en så lång utväxt att grannarna klagade. (Okej, smärre överdrift).

Det enda som fortfarande är svårt är nätterna. Jag vaknar ofta med smärtor och sover dåligt. De stunder jag inte har ont kan jag vakna med grov ångest. Att ha i sig både Provera och Hormonspiralen samtidigt har gjort mig till en ytterst hormonell varelse igen.

Bevisen är många. Till exempel äter jag nötter som om mitt liv berodde på det (till och med då varje tugga gjorde ont i magen, mama needs her nuts!).
Sen får jag gåshud och blir gråtfärdig så fort minsta lilla sorglig eller rörande sak visas på tv.
Jag kan inte äta bacon igen.
Jag får såna lyckorus att jag nästan skrämmer Christoffer (katterna blir i alla fall förvirrade). Som i förrgår, helt plötsligt kändes det som om någon släppt ner oss mitt i Jul på Liseberg och slängt stjärnvinster på oss. Jag kände den där mysiga härliga glädjen då man går där på kullerstensgatorna och alla ljus som glöder i träden och på husen. Och jag var så lycklig att jag tjöt av glädje. Jag flaxade med armarna som en kolibri (något jag inte är helt säker på varför jag gjorde) samtidigt som jag ylade "Det känns som Liseberg!!!" Christoffer bröt ihop.
En kort stund senare började jag gråta för att något hemskt hade hänt på tv:n.
Så hormonkaoset is back in business!

Men det verkar vara värt det! Jag mår bättre och bättre och idag har jag inte ens använt värmedynan förrän då klockan var halv sex. Det var månader sedan jag gått så länge utan värme som lindring. Och då har jag inte härdat, försökt att vara "duktig" och låtsas vara frisk. Jag helt enkelt glömde bort att en värmedyna behövdes för den behövdes inte.

Jag har de senaste dagarna fått för mig att göra comic-strips över vad som hänt de senaste dagarna. Till exempel har jag gjort en om hur det var att sätta in en spiral. Jag tycker personligen att livmoderns reaktion blev väldigt verklighetstrogen, så det avslutar jag inlägget med.

Ni värmer mer än ett kokande bad!

Mina fina fina vänner!
Jag är helt tårögd efter alla era fina kommentarer både här och på Facebook! Jag hoppas att ni förstår att era stöd och cyberkramar och pepp gör att jag blir starkare och orkar mer! Ni gör att jag känner mig som en fighter då jag verkligen behöver det. För man känner sig inte som den tuffaste i världen då man inte fått sova eller äta ordentligt på ett tag. Jag blir så ofta rörd till tårar! Jag och Christoffer pratat alltid om det ni skriver och det gör att vi inte känner oss ensamma.

Till och med på soffan, då jag inte vart ute på fyra dagar, känner jag mig inte isolerad från världen för ni släpper in mig i den då ni skriver saker till mig. Det gör att, även då jag är ensam hemma, inte känner mig ensam.

Jag har fått stöd från min äldsta Endovän via mail under hela den här cirkusen och hon påminner mig att inte lida i onödan.
En nyare Endokompis skrev roliga saker till mig under en av mina gråt attacker då kramperna gjorde mig yr, och distraherade mig så att jag till och med skrattade mitt i allt.
Min fina Endovän som gav mig ett jätte fint "Never give up" armband var med på besöket, då jag hade på mig både det armbandet och mitt pepp-berlock armband.
Min svärmor kramade mig så himla skönt när hon var på besök att jag blev rörd till tårar.
Min svägerska Johanna skriver alltid peppande saker till mig och ihop med min storebror får de mig att känna mig som Wonderwoman!
Pappa köper Opi nagellack till mig då han är ute och reser!
Mamma är redo att komma till min räddning när som helst.

Det är så många fantastiska exempel jag har på vilka fantastiska människor ni är! Kan inte skriva alla för då blir detta årets längsta inlägg.
Ni ska veta att alla hjärtan, alla ord, alla likes, ALLT värmer mer än mina lindrande bad och jag vill ta tillfälle i akt att tacka er allihopa för att ni hjälper mig.

Tack!

När Spiralen flyttad in i livmodern

Min första reaktion då jag det gått en timma efter att jag tagit "mensvärkspillret" var:   
"Men det här är ju knappt kännbart! Det molar och gnolar lite i magen, men det här är ju inget problem!"
Det gick så bra att jag börja tvivla på att de ens fungerade. Öppnade de verkligen upp livmodern? Tänk om de inte gör någonting, tänk om livmodern bara rycker på axlarna och kniper ihop munnen ännu mer.
Christoffer avbröt mina "tänk om" med "Tänk om en elefant kommer in här i väntrummet just nu." Hans psykologi funkade kanske inte som han tänkt sig då jag istället kom på att jag väldigt gärna vill ha en bebiselefant som husdjur och det blev den kommande kvartens samtalsämne. (Jag blir väldigt babblig då jag är nervös) (och då är jag babblig redan från början).

Sen gick det rätt fort. Gynekologen hämtade oss, upp i gynstolen, Christoffer höll min hand, fram med alla gyn-prylar och sen vart det igång.

Min första reaktion, då hon förde in en metallgrej för att mäta livmodern, var "Oj var det allt?". När vi försökt för en vecka sin gick det inte alls för att det gjorde så ont! Så pillret gjorde det den skulle och jag och Christoffer skrattade lättat.

Sen skulle hon göra något som inte alls var med på videon jag tittade på innan besöket. Hon ökade storlek på instrumentet. Först en storlek större, för att se så att spiralen skulle komma in, och sen ännu större för att vara helt säker. Och den första gjorde ont. Mensvärk från helvetet kramade livet hur min mage och jag flämtade efter luft. Värst var hur lång tid det tog innan krampen släppte, även då hon inte längre gjorde någonting med livmodern. Christoffer krama min hand och det var helt tyst när jag samlade mig för att fortsätta.

Denna gången gjorde det så ont att det svartnade för ögonen. Och jag skrek. Jag har aldrig skrikit hos en läkare förut, inte ett vrål som inte går att styra och där jag inte ens vet vad som kommer ut ur min mun. Christoffer berätta att jag skrek "Hjälp mig!" "SLUTA!" "Det gör för ont!" och att en del svordomar flödade. Men jag minns inte det, det enda jag minns är den skärande, krampande, överväldigande smärtan som vägrade släppa. Jag trodde jag skulle kräkas och kroppen var helt kallsvettig. Liggandes i den där jäkla stolen höll jag på att svimma av och Christoffer fick en blöt handduk som han höll över min panna medan han viskade snälla ord till mig. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag var inte ens klar än! Det kändes som att hon slitit med sig min livmoder ut ur mig och hela jag skakade.

Jag vet inte hur länge vi pausade. Andades genom näsan och ut genom munnen. Vifta på fötterna uppe i de där byglarna för att få igång blodcirkulationen. Det kändes som att smärtan aldrig skulle släppa. Den släppte heller inte helt men jag ville få skiten överstökad och jag sa till henne att bara köra på.

Det gjorde inte lika ont då spiralen sattes in. Det var som första försöket, mensvärken, kippandet efter andan, men det var snabbt klart. Jag blev liggandes i stolen, med benen på en pall, och en filt över mig där jag fick ligga och återhämta mig så länge jag ville. En sköterska gav mig vatten som skakade i mina händer.  Det värkte och skar inom mig medan Christoffer pussade på mig och gav mig jätte fint beröm.


Bilresan hem var bedrövlig. Det krampade och gjorde så ont att det enda jag kunde göra var att gny och stirra rakt framför mig. Min plan var att köra mig raka vägen till akuten så fort vi kom fram till Uddevalla men väl där började det äntligen lugna sig och kramperna blev mindre skärande och pauserna fler.

Hela den kvällen var fruktansvärd. Mensvärkskramper sköljde över mig och mina smärtlindrande var som sockerpiller. Christoffer gjorde allt han kunde för att göra allt lättare för mig, öste presenter över mig från sjuklådan (två julklappar råkade visst glida med i bara farten) och kylskåpet var fyllt med godsaker.

Det har blivit bättre. Till exempel sitter jag upp just nu (orkat föra det i tjugo minuter just nu!) och för ett ögonblick orkade jag plocka tvätt från golvet. Men annars har jag varit sängliggandes. Så fort jag äter (allt utom Lussebullar av någon underlig anledning) (och soppor) så får jag kramper som däckar mig. Det känns som en blandning av mensvärk (den hemska jag brukade ha) och att återhämta sig efter en bukoperation. Som efter titthålsoperationen (då jag också blev galet dålig) (jävla endo).
Sen får jag inte heller bada på en vecka, så min stora räddare i nöden då ryggsmärtorna blir för intensiva har nu gått på semester. Något som min gynekolog inte ens berättade utan min mamma tog reda på innan jag (tack och lov) hunnit lägga mig i badkaret. En infektion är det sista jag vill ha just nu!

Nu gäller det att bara hålla ut medan dagarna blir lättare. Mamma har varit hos mig i flera dagar och tagit hand om mig. Idag är första dagen själv då Christoffer jobbar och det är inte lätt, får jag erkänna, men det är också skönt att känna att "jag kan själv" (tänk dig nu en trumpen unge som trampar i golvet).

Jag lägger allt mitt hopp på den här jäkla t-formade spiralen nu. För jag tänker bannemej inte ha gjort det här i onödan! Hör du det Spiralen?! Jag har gjort mitt! Nu tar du och lägger manken till och gör ditt jobb ordentligt!

Tisdagen var ett äventyr må jag säga. Inte ett "åh vi åker till Liseberg!" äventyr. Inte ett "vi överraskat någon med ett besök" äventyr. Utan ett "låt oss se hur mycket stryk Elins livmoder kan ta" äventyr.

Jag rekommenderar det inte.