Varning: Hormonmonster på ingång

Äntligen händer det grejer!

Pratade med min gynekolog idag och han ökar nu min Enantondos från 3,75 mg till 11,25 mg! 

Alltså kommer jag att bli ett hormonmonster utan dess like! Och aldrig har det gjort mig så glad. Om den lägre dosen kunnat fixa mig förut så lär ju denna starkare vara rena dunderkuren.

Endometriosen kommer bli så jävla chockad! Först kommer den bli fundersam. "Men vad nu då?"

Sen inser den att den ligger risigt till! "Den dära medicinen är väldans stark!"

Då blir det ren panik!

Och Endon flyr för livet!

Och de envisa jäklarna som stannar kvar... de blir slaktade.

Exakt så kommer det gå till. 

Du har en prickig rumpa

Föreställ dig att du har en prickigkorvrumpa.
Föreställ dig att den blivit just så prickigkorvig för att du måste ligga på värmedyna eller i hett bad ofta.
Föreställ dig att du inte kan strunta i dessa värmegrejer för då får du för ont.
Föreställ dig nu att du har en limegrön affro och ett sockervaddsfår som heter Mr Carson som serverar dig te.

(Den sista föreställningen var inte nödvändig ... men visst var det en trevligt?)

Då kommer man till den naturliga tanken "What am I gonna with this pricki sausage romp problem if I still need my värmedyna och hot baaaaths?" (Du har plötsligt börjat tala främmande språk på grund av att Mr Cardon, sockervaddsfåret, kommer från England) (Vilket är lite underligt) (Sluta med det).

Det enda som rekommenderas är att lägga av med värmen men det kan du ju inte så nu handlar det om att göra minsta möjliga skada på huden istället. Och där, mina damer och herrar och Mr Carson, har jag lite tips.

När det kommer till värmedynan så försök hålla värmen på lägsta nivå (men så den fortfarande ger lindring). Om du måste ha hög värme vik en filt eller påslakan över värmedynan och låt den absorbera den värsta värmen åt dig. Försök att låta dynan få svalna mellan varven och använd bara vid smärtbehov.

Badet kan du göra lindrigare för huden genom att använda olja istället för badskum. Inte alls lika kul utan bubblor eller parfym men prickigkorvrumpan klagar inte. Köp Apotekets egna dusch-och badolja och akta så du inte halkar i badet då du kliver ur det.

Detta är oljan som jag tycker är bäst.

Sen är det toppen att smörja in prickigkorvshuden med en riktigt mjukgörande kräm så ofta du kan, så den förblir mjuk och återfuktad.

Där har vi tipsen jag (läs: min coola mamma) luskat ut genom sina gamla finska kontakter i urskogarna utanför Kemi (läs: av en snäll tjej på Apoteket).

Så får vi hoppas att allas våra prickigkorvrumpor kommer förlora sina fläckar inom kort (eller i alla fall inte bli prickigare).

Jag är sjuk

Det finns inget i hela mitt liv som testat mitt tålamod så mycket som Endometriosen har gjort. Det är så mycket väntan. Jag väntar på läkarbesök, jag väntar på behandlingar, jag väntar på att Enantonen/hormonspiralen ska börja ta bort min smärta, jag väntar på telefonsamtal från vårdcentralen/gynekologen, jag väntar på nästa tablettlarm så jag kan ta nästa medicin så att jag ska kunna vänta på att den medicinen ska fungera och smärtan (förhoppningsvis) försvinna. Och varje gång jag lägger mig så tänker jag att "det är imorgon det vänder".

Det är som om jag, varje natt, föreställer mig att jag dagen därpå ska vakna pigg som en påfågel (är de pigga?) och skuttar upp ur sängen med fjärilar fladdrande runt mitt huvud, Poncho och London på var axel och lagar en stor frukost till Christoffer (som fortfarande sover).
Det är som om jag, varje natt, glömmer bort att jag faktiskt är sjuk och att Endometriosen bara ska försvinna som en riktigt ihärdig förkylning.

I ärlighetens namn så har jag väldigt svårt att acceptera att jag faktiskt är sjuk.

Jag har så otroligt svårt att acceptera att det är min kropp som är sjuk, att det är jag som är sjuk, att Endon inte bara är en elak liten tjuv som kommer och går. Att jag inte har Endo bara då det gör ont utan att den alltid finns där. Att jag inte helt plötsligt är frisk bara för att jag har en bra dag.

Jag har insett att jag måste ta hand om min kropp även när den inte klagar som mest.
Och det är svårare än man kan tro.

För varje sekund jag inte lider så vill jag ju göra allt det där som jag inte kunnat innan. Jag vill så mycket och jag gör allt, som om detta vore sista dagen jag inte har ont. Naturligtvis kraschar kroppen då jag misshandlar den på det viset, för den är fortfarande sjuk. Rättelse: JAG är fortfarande sjuk.
 

Det kommer en dag då allt mitt tålamod kommer ha lönat sig och jag kommer vara symtomfri. Jag kommer inte alltid må såhär, det vet jag. Men jag kommer alltid få förhålla mig till min Endometrios, min sjukdom, jag kommer aldrig kunna leva ett stressigt liv (inte för att det varit en stor dröm för mig) och jag kommer alltid va lite extra vaksam.




Jag vet inte vad som gjort att jag förnekat att jag är sjuk så länge, jag har väl varit rädd för att bli min sjukdom. Samtidigt har jag väl avskytt tanken på att "folk" ska se mig som en vek sjukling. Att folk ska se på mig med såna där stora sorgsna ögon och tycka synd om mig.

Och då får jag väl vara fullt ärlig, mina fina läsare, för ibland är det fan synd om mig.