Endo-centrum, here we come!

Äntligen äntligen äntligen äntligen!!!

Det är som om någon rolig typ leker med mig ibland. Kalla det Gud eller vad som än kan kännas passande, jag vill se det som en lustig fluffig filur som ser ut som en överäten randig hamster herre med en hög hatt och fluga. Denna personen väntar tills min egna ork inte fixar det mer, den låter det till och med gå så långt att jag inte vill blogga mer på ett tag. Precis då jag kommit till den punkten att jag inte längre springer till ytterdörren då posten kommer, då tycker han att det är dags att ge en hjälpande hand. Han har en mycket underlig form av humor.

Jag har fått tid på Endometrios kliniken (eller centrum som de egentligen heter)!! Och ännu bättre är att jag har fått tid den 17:e maj! Jag som varit så trött på att tvinga fram positivt tänkande, att härda smärta dagligen utan att se ett slut på eländet. Nu sitter jag med de två vackraste breven jag någonsin sett i mina händer. Jag ska bli lagad ta mig fan! Det är äntligen dags att få hjälp från personer som är experter på min sjukdom. Det är äntligen dags att flyta medströms!

Klockan 13.00 måndagen den 17:e maj ska jag träffa min Endo läkare. Klockan 15:00 ska jag göra den hyper coola magnetröntgen.

Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle få sätta mina små labbar på Akademiska innan min födelsedag. Detta är den bästaste födelsedagspresent någonsin!

Endo Vs. Elin- 1-1

Måste ta en paus

Jag har märkt att jag tänker mycket på Endon just nu. Det är svårt att inte fundera på något som gör sig påmind dagligen. Det är inte direkt att jag är kapabel att tänka som har fått mig att reagera utan sättet tankarna snurrar på.

Jag är trött på min Endometrios. Det har jag varit länge och det är väl kanske inte konstigt. Jag är utschasad av att ideligen bli påmind om saker jag inte orkar eller kan göra. Jag är utled på att tänka att jag är till besvär då det blir för mycket, även då ingen säger att jag är det.

Jag blir slutkörd av att ideligen vara uppmärksam på min kropp för att ta tabletterna vid rätt tillfälle så att de ska fungera korrekt. Jag blir utarbetad av min oro att bli beroende av värktabletterna och därmed dra på att ta dem vilket leder till att de inte tar bort smärtan på flera timmar. Jag är matt av att jag börjat hantera värktabletter på det sättet igen.

Jag blir så sliten av att ha ont varje dag.

Men framför allt är jag genuint utmattad av att känna mig så jävla sjuk.

Tyvärr kan jag inte ta semester från min Endometrios. Och jag kan inte strejka mot den, tro mig jag har försökt. Istället ska jag ta en paus från bloggen. Jag anar att dessa pauser kommer att ske av och till på grund av att den handlar om en sjukdom. Ibland vill man inte bli påmind.

Så jag ska ta ett par steg bakåt och ”glömma” min Endo ett tag. Ändra mitt tankesätt. Ta flera djupa andetag och varken prata eller tänka på den tills jag känner mig piggelin igen.

Abstinens och Endo gör Elin rubbad

Jag svär värre än ungarna i South Park just nu. Jag gråter mer intensivt än Lille Skutt. Jag är surigare än Gargamel. Snus abstinensen är betydligt mer känslosam än den jag gick igenom då jag dissade ciggen.

Problemet är att avgiftningen är löjligt jobbigare så fort Endon kommer inbrakandes. Om vi säger så här: Jag blev sur-ledsen då jag inte fick upp syltburken.
Tänk på den känslomässiga reaktionen då det krampar i magen och ryggen smärtar. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera Endon då jag inte längre vill dämpa den med nikotin. Särskilt då nikotin ska göra smärtorna värre.

Det är jobbigt att inte känna igen mina egna reaktioner. Problem blir större, irritationer mer påtagliga. Det är tufft att inte känna igen sig själv. Det får mig naturligtvis att undra vad det är för skit som jag har matat kroppen egentligen? Om någonting så vanligt som nikotin kan få mig att må så här psykiskt konstigt, vad i helvete är nikotin egentligen?

Jag ser hur Abstinens-Christoffer blir vanliga Christoffer mer och mer för varje dag. Han säger att han se skillnad i mig. Men vi känner det inte själva.

Är väldigt stolt över hur bra Christoffer hanterar allt. Det är uppenbarligen lite mer jobbigt för mig. Först kändes det som ett bevis på att jag är en svagare individ som inte ens klarar av att sluta snusa utan att böla som en gris som rullat ner för en stenig backe. Tills Christoffer påminde mig att nikotin varit mitt sätt att hantera smärtan. Jag har alltid tagit en snus eller cigg för att samla kraft. Ett djupt andetag av lugn för att sen ta tag i problemet.

Nu har jag inte den giftiga stöttepelaren längre och det gör mig vilsen. Jag har inte mer ont nu än tidigare, jag vet bara inte vad jag ska ta mig till då jag blir stressad av det. Tillsammans testar vi oss fram för att hitta en nyttigare metod som ska chillaxa mig. Kaffe, te och (till vår stora glädje) långa härliga kyssar har visat god effekt.

Endo är skit. Abstinens är skit. Tillsammans blir de en jättestor kletig osande skit. Tyvärr kommer det ta ett tag innan hela den där mastodont skiten kan spolas ner i toaletten. Till det krävs tålamod.

Tålamod som aldrig har varit min grej...

Min personliga finanskris

Jag ska nu ta upp ett ämne som jag inte tycker om att skriva (eller prata) om. Ett ämne som kan vara helt problemfritt för vissa eller ett stort stressmoment för andra. Det där ämnet som alla ägnat en och annan tanke att vrida och vända på. Det vi oftast vill ha mer utav. Ämnet är Pengar.

Som sjuk har jag hamnat mellan de olika stöd som finns för de ”mindre lyckligt lottade” i samhället. Jag har suttit fastkilad som en säl mellan två klippor, oförmögen att ta mig loss hur mycket jag än kämpar. Aldrig har jag sett pengar som ett sätt att bli lycklig på, men det gör en människa väldigt stressad att knappt ha så att man klarar sig. Jag vet att jag inte är den enda som känt av den pressen.

Jag har haft följande problem: Endometrios. Endometrios ledde till att jag inte kunde röra mig. Oförmågan att kunna röra sig leder till att jag inte kunde ta mig till jobbet eller för den delen: Arbeta.

När min provanställning tog slut var jag sängliggandes och fokuserade på pettitesser som att andas (helt ovetande om att jag var tvungen att söka till Arbetsförmedligen inom ett visst antal dagar för att behålla någon form av ersättning). Inte ens Försäkringskassan, som jag nyligen hade kontakt med, delade med sig utav vikten att skutta ner till närmsta arbetsförmedling och signa in. Fast i ärlighetens namn så var väl kanske inte kvinnan jag hade kontakt med särskilt intresserad, hon kanske innerst inne ville bli krukmakare och nu satt och drömde om drejning som skulle passa perfekt in i Ghost filmen.

I alla fall; samtidigt sökte jag energiskt hjälp men mötte bara en läkare som kunde tänka sig att sjukskriva mig max två veckor. Sedan tog pengarna sakta men säkert slut.

Komvux, var nästa steg. Jag blev tokig av att inte ha någonting vettigt att göra så jag bestämde mig för att läsa upp lite betyg på distans. Det kändes som att fylla upp en påse med plockgodis då jag kunde välja och vraka mellan kursen som äntligen skulle få min hjärna att knaka. Det skulle bli så kul! Psykologi A och B! Jag tjöt av skratt första gången jag läste om psykologen Burrhus och kom fram till att jag skulle döpa vår förstfödda son till det.

Men ju mer jag pluggade desto mer stressad blev jag. Tyvärr har jag en tendens att vilja vara bäst. Jag vill ha MVG och helst vara så strålande att läraren kommer fram till att kursen borde döpas om efter mig. Denna stress jag lade på min blev ännu större då jag blev tvungen att vara med om undersökningar som Gastroskopi (som jag tyvärr måste säga är det värsta jag gått igenom). Influensa blev till bihåleinflammation som ledde till halsfluss (som alla läkare trodde var körtelfeber) gjorde att jag stressade ännu mer. Stress gjorde att Endon gjorde ännu mer ont. Jag hamnade efter i studierna och snart hade jag ondare än innan jag besökte Komvux och till min stora besvikelse blev jag tvungen att avbryta plugget. Och pengarna slutade komma in än en gång.

Jag trodde aldrig att jag skulle jubla över att räknas som invalid till 3%. Faktiskt hade jag blivit väldigt förvånad om någon hade sagt att de blivit glada över ett sådant påstående. Men låt mig måla upp en bild:

Pengarna hade så gott som tagit slut. Trehundra kronor kvar på kontot och snart lever du helt och fullt på din pojkvän. Ni har bestämt er för att flytta ihop men har inte direkt stor nog ekonomi för att kunna skaffa in saker som behövs till en lägenhet. Ni bor just nu hos din mamma, i väntan på att ditt kommande hem ska bli ledigt, och sitter nu i fotöljen med vetekudden på magen och en rynka djup som Grand Canyon mellan ögonbrynen. Så ringer det. Du känner inte igen numret och Grand Canyon sjunker ett par meter innan du svarar.

Kvinnan som pratar låter trevlig och det tar ett bra tag innan du förstår att hon ringer ifrån ditt försäkringsbolag. Du minns samtidigt att du fyllt i papper där du anmäler sjukdom, någonting en god vän till dig rekommenderat och din mamma insisterat på om och om igen. Du har inte hoppats på någonting men nu börjar hoppet striga. Tänk om hon ger dig ... säg... femtusen kronor! Då kan du köpa den där hinken med rengöringsmedel och mopp som du av någon mycket underlig anledning drömmer om ska stå i ditt blivande hem.

Hon säger att du ska få pengar och du stirrar fånflinandes på din pojkvän som oförstående smilar tillbaka. Hjärtat dansar en tokhettsig afrikansk dans i bröstet då du tillsist frågar hur mycket pengar det handlar om. Tjugosextusen kronor. Du fattar ingenting. Du upprepar det och ser hur din pojkvän håller på att ramla ur soffan. Du lägger på och ni stirrar på varandra med leenden som rycker i mungiporna. ”Tjugosex-jävla-tusen?!!”

Jag fick papper senare där de förklarade hur de tänkt då de gav mig summan. Enligt deras läkare är jag 3% invalid. De pengarna har hållit oss på fötter länge och ja, jag grät av lycka. Jag studdsade runt i vardagsrummet tillsammans med min pojkvän och skrek. Med min invalida livmoder fick jag en kort men härlig paus i oron över pengar.

Men pengar är tyvärr som en riktigt härlig parfym. De tar slut. Jag har blivit tvungen att acceptera (efter mycket envist motstånd) att jag inte kommer kunna arbeta förrän jag blir bättre eller ordentligt lagad. Nu inväntar jag information från Försäkringskassan om den sjukskrivning Dr Bäst skickade in för över två veckor sedan. Varje gång brevinkastet smäller till i hallen springer jag dit med tungan hängandes ur mungipan som en ivrig liten hund.

Det är frustrerande att vända och vrida på pengarna. Det är ännu mer frustrerande att känna att man inte bidrar till vår lilla familjs ekonomi. Mest frustrerande är att inte kunna slappna av och fokusera på sånt som är viktigt.

Det stora pluset med att vi inte är miljonärer är att vi har lärt oss att uppskatta det lilla. Vi har lärt oss att se matshopping som ett uppdrag där vi kramar ut så mycket varor som möjligt ur de pengar vi har. Samtidigt har vi lärt oss vikten av att kunna lägga de sista tjugo kronorna på snask, för att göra vår vardagskväll lite mer festlig. Vi har också lärt oss hur kul man kan ha utan att spendera någonting, det finns massor med roligheter där ute som faktiskt inte kostar en krona. Samtidigt är vi oerhört lyckliga, med eller utan pengar. Pengarna hade som sagt inte gjort oss mer glada (det är omöjligt) men de hade gett oss ett behövligt lugn och framför allt en större lekplats.

Ofta undrar jag vad som hade hänt med en tjej som varit i samma situation som jag är. Fast en kvinna som inte har det personliga stöd som jag har. Vad hade hänt med den tjejen som inte haft en pojkvän, Dr Duktig, familj, svärmor, svärmormor och svärmorfar som hjälper till då det inte går ihop? Hon blir inte sjukskriven, får inga bidrag för att hon inte söker jobb, kan inte arbeta för att hon har ont, ingen som kan låna henne något då det är kärvt...

Jag har tur som har det stöd som jag har.

Fast jag kan inte låta bli att förbanna att detta stöd behövs, borde inte vården eller samhället hjälpa personer som sitter i min båt, istället för att lägga all kraft i att gunga den så mycket som de bara kan?

Inget mer Snus till Endon

Jag måste tyvärr erkänna att jag har varit en stygg tjej. För inte alls så längesedan satt jag och pillade på ett inlägg som skulle handla om att öka sitt imunförsvar. Eftersom jag var dunder förkyld kändes det som det perfekta ämnet. Det var väldigt intressant tills jag råkade ramla över informationen att cigaretter och snus försämrar kroppen även på detta området. Så fort jag läst klart den korta texten stängde jag ner internet och kom fram till att jag helt enkelt ville skriva om någonting annat.

Men det går inte att leva i förnekelsen särskilt länge. Jag vet att snus är dåligt för kroppen, jag har ju inte direkt legat inplastad i en glasburk hela livet med stora öronproppar intrycka så långt att de kittlar i halsen. Mina ursäkter till detta beroende var väldigt många. Det hela började med att jag rökade. Jag rökade massvis med cigaretter. Inte blev det bättre då jag fick ont och märkte att det lugnade ner mig. När jag sen slutade röka övergick vi sakta men säkert till snusen. Jag var inte redo att släppa mitt nikotinberoende ännu. Jag hade ju fortfarande ont!

Vi är inte det rikaste paret i Sverige men har ändå alltid haft pengar till den där runda lilla plastburken. Men tillsist kom jag till en punkt då jag inte vill spendera allt på Kronan White längre. Vill inte lukta som min pappa mer (vilket känns väldigt fel då jag är en kort tjej och han är en karla karl). Vill inte få mer magkatarr eller hela tiden känna en sugande längtan efter någonting som inte heter Christoffer Sandman (vilket är helt onaturligt för en Elin).

Det som skrämt mig länge och fått mig att hela tiden dra ut på mitt snusande har framför allt varit att jag inte vill att min abstinens ska gå ut över, tidigare nämnda, herr Sandman. Jag ville inte att någonting skulle gå ut över honom. Men den ursäkten tynade bort då han skrattande ryckte på axlarna åt min oro och sa:

”Då får jag väl lyssna på min I-pod om du blir riktigt grinig tills du lugnat ner dig.”

Vi tog vår sista snus i Lördags. Igår blev jag helt förtvivlad, inte för att jag drömde mig bort efter en fluffig liten snus kudde, utan av den enkla anledningen att jag bara var jävligt ledsen. Jag visste att det hade att göra med abstinensen men jag kunde inte placera varför jag var så innerligt sorgsen. Det var som om jag sörjde. Men jag kunde inte direkt se mig själv begrava en liten potionssnus, klädd i svart med tårar rinnande ner för mina kinder, så jag blev bara irriterad av min ledsamhet.

För att reda ut lite hur man blir då man slutar snusa (eller röka) googlade vi oss runt på olika hemsidor. Där visade det sig att man kan bli väldans deppig då man slutar och helt plötsligt kände jag mig inte lika löjlig längre. Men samtidigt såg jag någonting som gjorde mig ännu mer peppad att lägga av med detta gift:

Nikotinet har en stressande inverkan på puls och blodtryck. Hjärtat slår snabbare och blodtrycket stiger. Kroppen tvingas leva i konstant stresstillstånd.

Stress är bland det värsta som jag kan utsätta mig för då det gäller Endon. Alltså är det inte konstigt att jag fysiskt kände mig mycket bättre den tid jag varken rökade eller snusade. Jag trodde att jag behövde nikotin för att orka med Endon. Men jag vägrade acceptera att Snus till Endon gör Endon mer Emo.

Nu är jag på min tredje dag utan snus. Det känns emellanåt som om jag är det ettrigaste som gått på denna jord. Irritation, gråtmildhet och underlig energi kickar varvas om och om igen. Särskilt på mornarna är jag som mest mig själv, det går inte att vara nervig då man sitter på balkongen med sin livs stora kärlek och äter frukost i solen.

Så just nu följer jag mitt egna råd, det råd som aldrig ens hamnade i bloggen. Jag kan inte vara så motsägelsefull att jag ignorerar information som jag hade rekomenderat till någon annan. Och det är verkligen dags att sluta nu. Jag har ju fortfarande ont!

Sudda bort din sura min!

Överlag har jag nog alltid varit en glad prick. Jag har lätt för att skratta och tycker om att smitta av det på andra. Det finns ingenting som är så kul som att ha roligt. Det fick mig att fundera över om det faktiskt är så att ett ”gott skratt förlänger livet”. Och de senaste åtta månaderna har jag fnissat, kiknat, hulkat av skratt mer än jag gjort i hela mitt liv, kan det ha något att göra med hur mycket lättare jag har att handskas med Endon?

Vad gör man om man har en fråga av detta slag? Man Googlar.

Jag blev faktiskt lite förvånad över all nytta som ett ordentligt skrattanfall ger. Visst vet väl alla hur skönt det är då man blir riktigt tok glad men jag hade ingen aning att vår kropp mår så bra av det. Men först tänkte jag ta upp de psykiska fördelarna med en riktigt lustig historia eller vad som nu kittlar din skrattnerv.

Man ser saker ur ett annat perspektiv efter ett gott skratt, det har jag märkt flera gånger då det känts riktigt tufft men Christoffer eller någon annan i min närhet får mig att skratta, plötsligt så är det inte lika jobbigt längre. Skratt ökar kreativiteten för det verkar som att det blir mer fart på den högra hjärnhalvan och även bättre balans mellan halvorna. Och för alla studenter där ute, det ökar också inlärningsförmågan. Det kan förklaras genom att hjärnan får mer blod och syre vilket är bra mat för hjärnan.

Detta är en del av allt som händer i kroppen då vi skrattar:

• Att skratta ger massage till flera inre organ i kroppen som mellangärde, hjärta och lungor. Dessa organ är ju lite svåra att gnida in i massageolja och knåda med fingrarna så varför inte ge dem en riktigt SPA dag genom att se på en riktigt bra komedi?

• Det finns alltid viss restluft kvar i lungorna som innehåller mycket koldioxid. När vi skrattar gör vi oss av med mer restluft än annars och får sedan in större mängd syrerik luft i lungorna. Rena snaskdagen för lungorna med andra ord.

• Glädje och skratt stärker immunförsvaret. Det finns ett samband mellan psykisk och kroppslig ohälsa och därmed även mellan psykisk och fysisk hälsa. Positiva känslor påverkar din hälsa. Vila, mat och motion är viktiga för att stärka kroppens immunförsvar, men man har också upptäckt att glädje verkar ha effekt. (Tydligen funkar det inte så bra på mig, men för all del, min kropp är ju lite Emo just nu.)

• Ökad smärttålighet. När vi skrattar ökar hjärnans produktion av endorfiner, som är kroppens egna smärtlindrande ämne. Överhuvudtaget leder skratt till ökad produktion av hormoner och enzymer som är bra för kroppen. Detta har jag upplevt många gånger.

• Blodtrycket höjs när du skrattar, men går ner efteråt och det finns det som tyder på att glada känslor har en positiv effekt på blodtrycket.

• Många olika muskelgrupper får jobba när du skrattar och du förbrukar mer energi. Att skratta ger alltså viss motion. Men viktigare är att de muskler som inte arbetar, de slappnar av och när skrattet klingar av slappnar alla muskler av. Det är därför vi känner oss skönt avspända efter ett rejält skratt.

Så det är kanske dags att sluta oroa oss så mycket för småsaker och helt enkelt skratta så mycket mer. Det är ju inte bara nyttigt för oss, det är jävligt kul. För att bidra till er hälsa har jag här lagt in ett skämt.

Den engelske psykologen Richard Wiseman genomförde en mycket omfattande (och i ärlighetens namn väldigt onödig men lustig) studie som innefattade flera länder för att avgöra världens roligaste historia. Min favorit blev historien som kom trea. Strecha hjärtat och njut!

En kvinna stiger på en buss med sin lilla bebis varpå hon hälsas av busschauffören med :

”Det var den fulaste bebis jag någonsin sett. Uh!”.

Kvinnan sätter sig rasande längst bak i bussen och säger kokande av ilska till sin manliga medpassagerare att ”busschauffören förolämpade mig!”

Mannen svarar: ”Gå tillbaka till busschauffören du och skäll ut honom! Jag kan passa din apa så länge.”

Tips Från en Endo-Pojkvän

*** Gästbloggare: min pojkvän Christoffer ***

Det har gått ett tag sen Elin frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att skriva ett inlägg här på EndoElin.

”Du är min pojkvän. Du bor med mig och tar hand om mig. Har du inga råd du skulle kunna ge någon annan i din position? Tips om hur du får det att funka, osv.”

Nej. Det var min första tanke. Inte för att jag inte ville hjälpa till med bloggen men för att jag kände att det inte fanns något jag kunde bidra med. Jag tänker inte på hur vi hanterar det eller liknande. För det första så tar jag inte hand om Elin, vi tar hand om varandra. Det är skitsam om Elin ligger i endo relaterade smärtor och jag tar hand om henne eller om jag är den som är sjuk och hon tar hand om mig. Som jag så osmidigt uttryckte mig för inte allt så länge sedan;

”Det är som att du är en såndär svamp som växer ur träd och jag är trädet. Vi lever i symbios.”

När Elin ifrågasatte varför hon var svampen gav jag ett långt utlägg om hur extremt liten hon är, men det hör inte hit.

Vad jag först och främst vill ha sagt är i alla fall detta; jag tar inte hand om Elin, vi tar hand om varandra. Kanske är detta en av anledningarna till att vi får det att funka så bra även med den jävla endon lurandes runt varje hörn. Inte vet jag. Jag tänker inte på oss på ett analytiskt vis. Vi bara funkar tillsammans. Det har vi gjort sen dag ett och kommer att göra i all framtid. Detta är nog den enda egentliga fakta jag kan ge som skulle kunna hjälpa alla, eller alla som lever med någon som har endometrios. Har du hittat den du vill tillbringa resten av livet med? Om du är singel och har endo så har jag inga tips att ge tyvärr. Då får du lyssna på Elin som har både endo och livmoder (något jag lyckligtvis saknar då jag är man). Men om du är ihop eller gift med någon så hjälper ett stabilt förhållande, och jag drar som slutsats av detta att ett förhållande inehållandes svordomar/otrohet/olycka osv inte skulle ha en chans om endometrios var inblandat. Endon skulle mörda förhållandet och förhållandet skulle skapa stress som i sin tur hade eggat på endon.

Så tips nummer ett; ett bra förhållande gör allt mycket enklare.

Efter detta är nog alla tips jag kan ge väldigt individuella. Jag bor med Elin, som är sin egen person och funkar på sitt vis, och du som läser detta i hopp om att få tips om hur du skall ta hand om din kvinna bör inte ta för givet att allt funkar.

Kom ihåg att det är helt ok för henne att gråta. Hon gråter inte för att hon inte är lycklig med dig. Hon gråter för att det är lite mycket just då. Tänk själv om du gick runt med dagliga buk och rygg smärtor i samma smärto grad som en födsel. Ja, nu kan ju inte vi som män föreställa oss en födsel heller, men har man någon gång sett en, ens på TV, så fattar man ju att det inte är så skönt.

Tänk såhär om inget annat funkar; du kommer att få dagliga pungsparkar som känns upp i buken av en ilsken osynlig dvärg. Det kommer ta 5-10 år innan du hittar en doktor som tror på att den osynliga dvärgen finns. Är inte detta något att gråta över ibland?

Hjälp henne när hon behöver det, men låt det inte gå överstyr. Om du gör allt för henne även när hon kan det själv kommer hon bara bli påmind om att hon är sjuk, och det är inte roligt. Det är hon som vet hur mycket hon klarar av, inte du. Vill hon pusha det ibland så låt henne, även om hon får ont av det. Känner hon att hon har kontroll, även om det ibland leder till att hon får mer ont på grund av att hon till exempel rör sig för mycket, så är kontrollen fortfarande viktigare. När Elin har kontroll på läget blir hon gladare och ett glatt humör är det viktigaste som finns när man brottas med en sjukdom.

Gör inte sönder dig och ursäkta det med att du alltid skall vara där för henne, då kommer hon bara få skuldkännslor över att hon är sjuk. Det är viktigt att du hittar en balans så att inte båda två ligger utslagna på soffan utan ork.

Ljug heller inte om att du orkar mer än du orkar, eller att du är frisk när du inte är det. Hon kommer att klura ut det så småning om och då följer onekligen en läxa (som du förtjänar) med titeln;

Följ Dina Egna Råd För Fan!

Detta var allt från Elins pojkvänn denna gången. Se fram emot mer tips i framtiden.

Ska aldrig bli en Bitter Fitta

Det är viktigt att inte bli bitter här i livet. Enligt filosofen EndoElin är det bitterlöshet som gör att man kan handskas med det mesta. Allt ifrån Endo, jobbiga förkylningar eller brutna näsor. Den dagen man går in i de cirkulerande ”stackars mig, jag kommer aldrig bli frisk, varför är hela världen emot just mig” tankarna så är man körd. Det är naturligt att tycka synd om sig själv då man har det jobbigt men då man fokuset helt hamnar på "tycker så synd om mig!" istället för att försöka förenkla vardagen är man som sagt: Körd.

Mår jag riktigt dåligt (alltså så illa att jag ålar runt i soffan, gnyr och inte kan komma åt min hjärna för allt som existerar är smärta) då gråter jag. Jag gråter. Släpper ut frustrationerna och istället för att låta bitterheten ta tag i mig läcker den ut genom tårkanalen. Sedan är den borta. Av någon underlig anledning ger detta utlopp mig mer energi och kraft att hitta en lösning. Jag borstar av mig, snyter mig och ser sedan på min situation ur en annan synvinkel.

Jag har lärt mig knep att orka med jobbiga Endo stunder men jag har fortfarande inte bemästrat hur jag ska orka med Endo plus annan sjukdom. Som nu, jag har bihåler som spränger, slemm som rinner ner i halsen eller ständigt fyller näsan, hosta som bubblar och anstränger lungorna samtidigt som jag knappt kan prata för att rösten är så hes. Det går att stå ut med en jävlig förkylning (eller vad som nu börjar likna en bihåleinflammation) men så fort Endon sätter igång blir jag paralyserad. Jag har inga knep för att orka med värk överallt. Det är här jag måste arbeta mot bitterheten ju bäst jag kan.

Men det är också nu jag har en underbar stödverksamhet. De sluter upp kring mig och håller mig stående då mina ben inte orkar stödja mig längre. Det är dem som fäktar bort bitterheten med sina skämt, lindrande presenter, kramar och peppande påhittade sånger.

Ska hem till mamma idag och bli ompysslad. Mina bröder kommer finnas där, redo att underhålla om det krävs. Min brorson kommer finnas där, redo att roa om det krävs. Min underbara mamma kommer finnas där som (även då hon också är sjuk) vill pyssla om mig och låna ut sin säng. Och som alltid har jag min fantastiska pojkvän vid min sida som får mig fnissa då jag tror att min humor har åkt på semester. Han håller om mig, säger att jag är vacker även då jag hostar som en 80 årig tant och låter som en 90 årig kedjerökande gubbe.

Med denna familj, dessa knep och denna pojkvän kommer bitterheten aldrig att plantera sig i mig, hur mycket den än försöker. Jag kommer aldrig bli en Bitter Fitta, inte jag inte!

Känsligare än andra

När jag sitter här med en härjande förkylning kan jag inte låta bli att dra mig till minnes av alla virus, infektioner och annan ohälsa som lockats till mig som bin till socker. Det har gått ett långdraget skämt i släkten att så fort jag reser utomlands besöker jag inte bara sevärdigheter utan också deras sjukvårdsinrättningar. Roligt till att börja med men då det ligger alldeles för mycket sanning bakom vitsarna blir det också en trist påminnelse att jag blir sjuk väldigt lätt.

Jag har också varit ”bra” på tajming. Som till exempel då jag fick vinterkräksjukan på ett tåg ifrån Örnsköldsvik som ledde till att jag svimmade i mittgången av vätskebrist. Att jag samtidigt har lätt för att svimma är egentligen bara pricken över i. Min pojkvän är också lite snurrig i skallen vilket leder till mycket roande situationer då vi lutande emot varandra vajar fram och tillbaka medan vi försöker beordra den andra att vifta foten för att få igång cirkulationen. Någon gång kommer vi säkert svimma på varandra och vakna i en hög på golvet.

Aldrig har jag funderat på varför jag alltid är den personen som får de mest intensiva sjukdomarna. En vanlig bihålsinflammation skaffar en halsfluss som polare och jag går tillsist på flera sorters penicillin. Så fort någon får minsta tecken på förkylning ligger jag snart i feber med halsont. Jag har aldrig ifrågasatt detta utan det är ”så det är”.

Men då jag surfade runt på nätet mitt i ”har jag Endo eller vad är det för fel på mig egentligen” -kaoset så hittade jag listan på symptom över sjukdomen. Till min förvåning såg jag att det tydligt och enkelt stod: ”Infektionskänslig” och allt blev glasklart. Särskilt eftersom då min Endo blossat upp igen så är jag ännu mer känslig. Min lillebror sov över här då jag via akuten lekte pirat (läs inlägg: Inte Endo men minst lika löjligt) och han blev dålig då han kom hem till Dalsland igen den eftermiddagen (fast enligt mamma blev han inte så dålig, vad det nu innebär). Snart började min hals svida och hostan kom som på posten. Har sovit dåligt inatt med slemmig hosta och feber. När Endon satte igång samtidigt hjälpte det inte ens att läsa om vrickade experiment ur boken ”Elephants on Acid” för att få perspektiv. När jag har en sån kombo i kroppen blir jag riktigt mesigt ängslig.

Naturligtvis undrade jag varför Endo skulle påverka mitt immunförsvar på det viset. Min pojkvän och jag har haft en bestämd ide’ över vad som leder till detta symptom. Igår hittade jag information som styrkte våran teori.

”Vid endometrios har vi en kronisk inflammation i buken som gör att immunsystemet är "överaktiverat" hela tiden. Denna överaktivitet kan göra att vi har feber. Immunsystemet kan därav också vara så "upptaget" att ta hand om endometrioshärdar/cystor i buken att immunsystemet inte "har tid/energi" att slå ut de bakterier eller virus vi träffar på - ja, vi blir mer infektionskänsliga helt enkelt.”

Man tror inte att ”infektionskänslighet” skulle påverka en person så mycket. Men det är väldigt irriterande att i kombination med Endo också bli sjuk med vardagliga sjukdomar som tvingar en till läkare eller att bli sängliggandes. För mig kommer gärna förkylning efter bihåleinflammation efter halsfluss efter något annat som läkare oftast aldrig sett förut.

Det blir bara lite mycket ibland.

Vad identifierar Mig?

Jag har tänkt en del på vad man identifierar sig med, efter att jag läst en underbar blogg skriven av Veronica (en vän jag vuxit upp med). Som sjuk är det väldigt lätt att identifiera sig som sin sjukdom, särskilt om det är en åkomma som påverkar din vardag. Jag kallar till och med denna bloggen för EndoElin, egentligen borde jag ju vara ett mycket bra exempel på detta. Tyvärr är anledningen bara att det rimmar fint och att jag har Endo och heter Elin.

Vi identifierar oss också med hjälp av våra arbeten. ”Vad jobbar du med?” är det första vi frågar en främling vi vill lära känna bättre. För bara ett år sedan bävade jag över att hamna i den formen av samtal. Jag ville inte säga att jag var sjuk, att jag inte blivit sjukskriven på grund av inkompetens eller någon annan form av sanning.

Då var det inte bara jag som identifierade mig vid min sjukdom utan jag gav fria tyglar att sätta den stämpeln rätt i pannan på mig. Jag ville att man skulle lära känna mig som den jag är, inte som EndoElin. Det var ännu värre att se andra identifiera mig som sjuk, särskilt då jag vägrade bli ett offer för endometriosen.

Jag hittade en del knep.

Pratade jag med en man räckte det att säga att jag hade livmodersproblem och sedan undvek stackarn vidare frågor. Om han ändå insisterade började jag babbla om mens och andra ”kvinnosaker”. Innan jag visste ordet om det pratade han glatt om filmer eller väder.

Pratade jag med en kvinna så var jag arbetslös. Det räckte att ge den enkla versionen av sanningen för att samtalet sedan skulle vandra in på ofarlig mark.

Men ju mer ”bekväm” jag blev i att hantera min sjukdom, då jag kom tillbaka till Dalsland och fann ett massivt stöd slutade jag tänka på hur andra uppfattade mig. De som betyder någonting för mig förstår varför jag blir lite groggy då jag tagit mina värktabletter och de visar tydligt att jag inte är Endon. Jag är en knasig, kort och glad tjej som pratar alldeles för mycket. De hjälper då jag ber om hjälp och spelar puttekula med mig då jag mår bra.

Jag har bestämt mig att se på min Endometrios som en väldigt ihärdig förkylning. Bara för att jag är snorig så innebär det inte att jag helt plötsligt är SnorElin. Jag bara råkar vara en tjej som är ovanligt snorig.