Lagad!

Nu har jag fixat med bloggen så att det går att lämna kommentarer igen! Ber om ursäkt för att det inte har gått, tro mig, jag har varit hormonellt monster av ilska för att det har krånglat som det gjort.

Lämna jätte gärna den där kommentaren på tidigare inlägg om du kan eller detta om ni vill! Era tankar, åsikter och värme hjälper mer än ni anar.

Stor puss från Endo-Mördaren

Godsaker från min födelsedag

Äntligen kommer jag in på Blogger igen. Jag vet inte om det bara varit min dator som vägrat koppla ihop sig eller om det varit ett allmänt problem. Vilket som har det tagit på mina hormonella svängar och jag har svurit värre än en pirat då jag haft så mycket jag velat dela med mig utav. Men nu äntligen sitter jag här och knappar på tangenterna. Och nu, mina fina läsare, ska jag bjuda på lite godsaker från mitt liv!

Har du en dålig dag, tvivlar på äkta kärlek, tror att Endon är oövervinnelig eller bara vill höra om en (charmigt) infanti159,5 cm lång kvinna (som använder ordet infantil till vardags) som fyller 28 år? Då är det bara att gotta dig i det som kommer nu. Råkar du däremot vara ordblind så lägger jag också upp en ordentlig bunt med foton. Ja, 28:a åriga Elin tänker på allt.

Christoffer uppfann fenomenet "Födelsedagsveckan". Vilket innebar att jag fick överraskningar, som eskalerade i storlek, från måndagen till söndagen. Det hela började med att min favorit dricka plötsligt stod framför min tallrik då vi skulle äta middag.  Ett paket med yoga utrustning, DVD och bok välkomnade mig en dag jag kom innanför dörren. Ja, han skämde bort mig helt enkelt!

Här är lite bilder från mina födelsedags cupcakes, som jag blev helt besatt av att baka. Jag till och med drömde om de rosa små älsklingarna. Något säger mig att Christoffer tyckte rätt så mycket om glasyren i alla fall.

Exakt då klockan slog över till den 21:a maj tog Christoffer fram en liten flaska vin och en chokladboll. Han var så söt då vi skålade för min dag, för oss och för att mina dagar blir friskare och kryare. Det kändes som att vi hyllade våra nya liv. (Ja. Jag grät.) (Så klart).

 

Naturligtvis ska man inte dricka med smärtstillande i kroppen. Det är ingenting jag gör reklam för här eller rekommenderar, så skicka inte en massa arga kommentarer till mig nu. Själv har jag lärt mig om jag kan och hur mycket jag vågar dricka. Denna dag unnade jag mig lite vin, det var så längesedan jag drack bubbelvin och det var romantiskt och mysigt.

På morgonen vakna jag av att få super frulle med tillhörande sång. Allt jag gillar att äta till frukost var upp dukat (ja, jag grät igen). Sedan stoltserade Christoffer med den bästa tårta i världen. En gigantisk muffin-tårta med massor av glasyr. Så god att jag dregla vid bara åsynen av den.

Här är ett  foto på de presenter jag fick av Christoffer. Plus att han planerat en resa till Ikea åt mig, ihop med mina föräldrar och chauffören Dan, min storebror. Lägg för all del märket till den lila handväskan som är den vackraste väska jag sett. (Ja ja ja... jag bölade.)

 
Jag bjuder på detta kortet då jag poserar i min vackra klänning jag också fick av mitt livs kärlek.

 Kvällens överraskning blev middag på valfri restaurang. Det var så mysigt och jag hade fjärilar i magen (vilket jag alltid har då jag ser på Christoffer). Det kan låta lite cheesy kanske, men det är så. Då tar han upp min sista överraskning den kvällen. Ett love lock. Alltså ett lås med ett kärlekspars namn graverar på (Crelin står det på vårat) som sedan sätts på en bro för att symbolisera evig kärlek. Vi har satt fast vårat kärlekslås i Uddevalla och tror att vi antagligen är första paret till att göra så.

Morgonen därpå, innan vi ger oss av till Ikea får jag den sista överraskningen. Sista dagen i födelsedagsveckan och jag får ostbricka till frukost! Otroligt gott och jag kan ha fällt ännu en glädjetår.

Så nu är jag alltså 28 år gammal. Det känns som en strålande ålder och jag har haft den bästa födelsedagen någonsin! Största pluset av alla är hur Enantonen knäcker Endon mer och mer för var dag som går. Vetskapen om att jag blir av med mina symtom och att jag kommer få tillbaka mitt liv, det är den bästa presenten av dem alla.

Direkt från himmelriket

Detta är mitt första inlägg från mobilen. Känner mig rent av riktigt modern och fräck som också lärt mig detta. Fast jag svär och skriver nog mer fel än genomsnittet. Står det kuk istället för kul så har jag inte fått Tourettes, jag har bara väldigt knubbiga bebisfingrar och knapparna på min mobil är väldigt små.

Jag har fyllt 28 år sedan sist vi hördes. Min födelsedag blev till en "födelsedags vecka", ett påfund Christoffer kan ta äran för och som avslutas idag.

Ikea. Jag har velat åka till Ikea i över ett år. Så mycket att jag gjort en lista på saker som jag vill göra då jag blir piggare där Ikea står starkt som nummer ett.

Sitter nu i bilen påväg hem. Har varit på Ikea i fyra timmar och handlat. Fyra timmar!! Och jag har inte haft ont. Förutom i mina lata tassar som knappt använts det senaste. Fyra timmar i himmelriket och jag är så otroligrt glad!!

Nej nu är vi framme så nu ska det packas ut en massa kassar. Ska bli så roligt att vrida och vända på allt vi inhandlat! Tack alla som hjälpt mig att göra detta idag!!!

Jag stegar fram

"Ser du vad du gör just nu? Du är ute och går med en hund!"

Sanna, från sin balkong igår.

Ibland är det svårt att se sina framsteg själv. Särskilt då man fortfarande får ont. Det är lätt att glömma hur mycket smärtor man haft och hur lite man orkat. Antar att det är psykets sätt att hantera situationen på, för tänk hur rädd man hade varit om man mindes varenda skråma och smärta man varit med om. Man hade rullat in sig själv i bubbelwrap, suttit i ett vadderat rum med en hjälm på huvudet. Tänk vad dum man hade sett ut.

Men jag gör kolossala framsteg. Även då jag ser dem kan jag behöva lite påminnelser ibland. Som när jag stod med våran lånehund Murre, i regnet, och prata med min bror David och fina Sanna slog mig aldrig tanken vilken framgång detta var för mig. Att kunna rasta en hund. På kvällen. Utan Rullis. Själv. När Sanna påpekade det svarade jag automatiskt "Jag vet!" men precis då jag sa det fick jag gåshud. Sedan log jag hela vägen hem. 

Det känns overkligt att i Februari kände jag mig såhär:

Jag har ont (mer än vanligt) men inte bara i rygg och mage (inte ens "bara" på de vanliga platserna i magen och ryggen) utan i benen, ryggen, huvudet, armar. Ja, kortfattat känns det som att en kokosnöt stor som en buss har rullat över mig. Sen tumlar den tillbaka och krossar mig igen. För att sen lägga sig tillrätta ovanpå mig. I tre veckor. Tills den äntligen långsamt vältrar bort ifrån mig, kommer halvvägs upp för en liten backe för att sen (glatt och skumpande) drumlar tillbaka och mosa mig än en gång.

 Den där kokosnöten har jag bara haft på besök samma dag som jag fått sprutan. På vardagen har jag inte den outhärdliga smärtan längre. Jag får ont men inte så illa att en kokosnöts buss rullar över mig. Och det känns som om att någon annan har skrivit det där. För jag minns det knappt.

Dessa framsteg är den bästa födelsedagspresent jag skulle kunna få. För på Lördag, mina kära läsare, blir jag hela 28 år gammal. Och den ska firas med cupcakes, mer muffins, kärlek och överraskningar. Det var längesedan jag längtade så här mycket till min födelsedag! 

För i år kommer jag ha huvudrollen på min dag inte Endon.

En ny religion

Jag återhämtar mig fortfarande efter senaste sprutans misshandel. Mår inte i närheten så illa som jag gjorde men är öm, som om Enantons släktingar letat upp mig och pryglat mig. Men känner mig ändå betydligt piggare än innan jag fick sprutan. Med andra ord är Enanton numera våran Gud som vi dyrkar, allsmäktig som den är. Ave Enanton, heliga Klimaktierium. Amen.

Igår hade jag sällskap med mina hjärnspöken, som får ny kraft av mina stormiga hormonsvängningar. Jag hade ett samtal inbokat med Doktor Duktig idag och var så orolig att jag fysiskt mådde illa. Saken är den att jag vill utöka min behandling till några månader fler. Jag har fått rådet från en fantastisk tjej som jag har fått kontakt med på Endometrios Föreningen och hon har tagit Enanton i över ett år.

Ett år låter skrämmande länge men det ger mig också hopp om att behandlingen ska få fortsätta göra sitt underverk. Igår var jag skräckslagen att behandlingen skulle avslutas efter nästa spruta, som vi kommit överens om, och att Endon skulle smyga tillbaka igen.

Men så pratade jag med min härliga skickliga Doktor Duktig idag och han hade tydligen redan funderat på samma sak som jag. Inga problem alls att fortsätta behandlingen så länge jag ansåg att det gick att stå ut med biverkningarna. Jag säger bara en sak (och ganska många fler); att vara i detta intensiva klimakterium är ingenting jämfört med att ha kronisk smärta.

Så nu har jag tre sprutor på Apoteket, som är redo att rädda mig mot den onda Endon. Jag är så lättad och lycklig! Att bli hörd, att bli bättre och att se hur framtiden blir ljusare och ljusare. Börjar till och med fundera på vad jag vill arbeta med då jag blir kry nog, någonting som bara gjort mig ledsen att tänka på förut för det har varit så bortom räckhåll.

Låt oss vörda den ovärderliga Treenigheten; Doktor Duktig, Enantonen och det heliga kemiska klimakteriet. Halleluja!

Femte sprutan blev för mycket

Jag tog femte sprutan igår. Eller ja, distriktsköterskan Kärringen gav mig Enantonen. Christoffer kunde inte följa med denna gång så min snälla lillebror Niclas var standin. Vilket visade sig bli en succé eftersom Niclas hade sin fina Socialdemokrat jacka på sig. Kärringen är visst också Socialdemokrat så hon föll pladask.

Niclas flickvän Johanna lär inte behöva oroa sig dock, eftersom Kärringen inte bara är en kärring utan också en gapig medelålders kvinna som åldrats illa. Fast Johanna hade inte behövt oroa sig om det så var en Cugar i latex sköterskeuniform, Niclas älskar sin söta fräcka puma.

Blev groggy berusad som alltid efter injektionen. Har vaga minnen om att jag utsatt Niclas för bölande tjut som "Jag vill gifta mig med Christoffer NUUUU" och kanske ett och annat visdomsord om oviktiga saker. Han borde ha fått betalt för att passa mig.

Framåt förmiddagen började smärtorna öka. Jag har trappat upp och ner på Tiparolen dagen innan sprutan vilket gjorde att smärtlindringen inte alls var i samma jämna bra nivå som innan. Antog att jag skulle få lite extra ont på grund av det. Men jag var absolut inte beredd på hur det skulle bli.

Den gjorde ont i hela kroppen. Från huvudet ned till fotsulorna. Svanken krampade. Vaderna krampade. Lederna ilade. Jag fick ont i magen, vid injektionen, på samma vis som första gången jag fick sprutan. Jag kunde inte hitta någon liggställning som gav mig andrum, vilket kan göra en smått galen.

Sedan hade jag ett sånt illamående att jag fick panik. Ni vet det där illamåendet som ligger som en kvav filt över en, som gör att man får svårt att andas. Detta illamående i kombination med en smärta som pulserade från skrev upp mellan revbenen och tryckte som en tennisboll genom bröstkorgen till svalget. Ett illamående som gjorde ont.

Fy fan, sammanfattar nog denna dag bäst.

Värst av allt var att jag inte var beredd. Jag hade haft ont av sprutorna innan men det hade inte gjort ont som igår, inte på flera sprutor. Att jag sen inte har ont lika kroniskt gjorde också att smärtan eskalerade så kraftigt. Jag gick ifrån att känna mig helt okeyish till olidlig smärta.

Christoffer gjorde att jag klarade av det. Han höll mitt hår då jag började kräkas inatt. Tvingade mig tillbaka till verkligheten då jag fick panikångest. Viskade till mig att imorgon skulle bli bättre, att detta var biverkningar och att detta inte var ett "onödigt ont", att jag var vacker (vilket lät otroligt enligt mig själv) och att jag var stark. Att jag klarat av detta förut. Att nu var det dags att kämpa allt jag orka.

Igår tyckte jag fan synd om mig själv.

Sen fyllde mamma på med allt som kunde lugna magen och lindra illamåendet. Och som avslutning fick jag den stora äran att ligga kvar och sova i mamma och pappas säng. Under deras fläkt.

Det kändes som att min kropp inte orkade med mer och att min hjärna snart skulle implodera. Men det har den inte gjort innan och inte heller igår.

Du anar inte vilken fantastisk lättnad det var att vakna idag utan de ihärdiga smärtorna. Utan illamåendet. Precis så som Christoffer lovade mig är det bättre idag.

Min kropp är utmattad och öm men samtidigt känns den helt len och avslappnad. Ta aldrig förgivet hur fantastiskt härligt det är att ha en kropp som mår bra.

Nu ska jag ligga hela dagen och ta igen mig framför dåliga filmer. Det tycker jag faktiskt att jag förtjänar.

Underbara Minnesförlust

Gäst författare: Christoffer Sandman.

De senaste veckorna har Elin slarvat lite med att ta sina smärtstillande i tid, tillochmed glömt att ta dom helt vid ett tillfälle. När vi blev ett par för lite mindre än två år sedan så gjorde hon detta med flit. Tabletter var ju inte bra, och kunde hon lida igenom en dag utan att ta en enda Tiparol var hon stolt över sig själv.

Men, så fungerar hon inte längre. Skulle hon göra samma sak med vilje i dag så hade hon fått sig själv att känna sig så skyldig över det att jag inte hade behövt säga ett ord. Vi har båda fattat ,tack vare Elins endometrios, att ta smärtstillande när man måste är bara positivt.

Jag skulle bara våga sitta med huvudvärk utan att ta en Alvedon nu. Det gjorde jag så klar förut för att jag, precis som alla andra, hade en skruvad syn på smärtstillande. Jag hade fått för mig att man skulle undvika att ta dem till varje pris, och en huvudvärk var ingen ursäkt till att ta en Alvedon. Alla fick ju huvudvärk och pressade sig igenom det utan smärtstillande, det var det man gjorde, även om man hade en liten tablett hemma som kunde ta bort allt.

Min syn på detta ändrades när jag såg Elin göra samma sak med sina Tiparol som jag gjorde med Alvedon. Jag kunde knappt kämpa igenom en huvudvärk utan Alvedon och här satt Elin i hopkrupen position på soffan med extrema kramper i både magen och ryggen och ville ”vänta lite” med sin Tiparol även om denna metod aldrig fungerat tidigare.

Det var detta som fick mig att fatta att smärtstillande finns av en anledning, de har ett syfte; att ta bort onödig smärta. Det är ju lika självklart som att torka sig efter man vart på toaletten eller som att man borstar tänderna. Bryter man armen så får man den gipsad, sätter man i halsen hostar man, har man huvudvärk tar man en Alvedon och har man extrema endo smärtor tar man den smärtlindring doktorn säger att man ska ta. Men detta är ju fakta för alla som läser Elins blogg.

Vad jag satt och funderade på är att hon har lyckats glömma ta sina Tiparol. Efter allt hon gått igenom, efter allt tjat hon har fått höra av mig om att ta sina smärtstillande, och den rutin hon nu har i att förebygga så mycket smärta som möjligt, hur kunde hon glömma?

Det finns bara ett svar på den frågan; hon hade inte ont nog att ens registrera att det var dags att ta Tiparolen. Alarmet ringde vid två när hon tar sin 50mg Tiparol och två 665mg Alvedon, hon tänkte något i stil med ”jag ska bara skriva klart detta inlägget först, sen tar jag dom”, hon skrev klart, och glömde helt och hållet av att hon skulle ta tabletterna. Hon glömde av för att hon hade ingen påminnelse på varken alarmet eller i kroppen. Endon var så utmattad efter alla Enanton attacker att den inte gav henne några problem den eftermiddagen.

Så det enda som skulle kunna få henne att inte ta smärtstillande, sen vi blev tillsammans, har äntligen hänt. Hon behövde inte. Enantonen har hjälpt så mycket att hon gått från att ha haft en timma per dygn där hon kunnat sitta upp i soffan till att nu kunna promenera i flera timmar. Hon kan äta chips igen utan att magen krampar resten av dagen, hon kan städa (något hon konstigt nog har sett fram emot lite väl mycket), hon lagar mat till mig, hon scrappar i timmar, och vi glömmer av att hon ska ta smärtstillande ibland.

För inte så länge sedan fick jag hela tiden påminna henne om att det bara var en timma kvar tills hon kunde ta sin nästa Tiparol, att hon skulle ta det lungt, fokusera på att andas, och att i morgon kanske skulle bli en bättre dag. Då kanske vi kunde ta rullstolen ner på stan och hyra en film om vi hade tur.

Vår vardag har förändrats något avsevärt sen Elin började med sin Enanton behandling. Hon tar fortfarande full dos Tiparol och Alvedon, men det är inte ovanligt att hon glömmer, och ska jag vara ärlig så gör det inte så mycket. Det är ett tecken på att allt går åt rätt håll, mot en vardag där vi kan ta en Alvedon om vi har lite ont i huvet och sen inte tänka mer på smärtstillande förrän nästa bakis Söndag.

Stressa mer!

Bra tips för att få mer stress i ditt / dina medmänniskors liv.

Kläm tandkrämstuben på mitten. Sätt aldrig tillbaka locket.

Lägg alltid dina underkläder på toalettgolvet.

Kom aldrig i tid.

Ställ tillbaka tomma mjölkförpackningar i kylen.

Lär känna dina gränser. Överskrid dem.

Lär dig när du ska ta dina värktabletter. Strunt i att ta dem.

Låt folk styra över dig.

Åk till Ullared på sportlovet, på lönedagen innan Jul och en regnig sommardag.

Köp något som du ska ta på dig när går ner i vikt. Som du aldrig kommer att ha på dig men som påminner dig om att du misslyckats bli smalare.

Gå på rea när den första ruschen har lagt sig. Gräm dig över alla fynd du missade och att dina storlekar tagit slut. Köp ett plagg som är storleken mindre... skulle du inte gå ner i vikt?

Kör i bussfilen så ofta du kan.

Titta dig bara i spegeln precis då du går upp på morgonen eller då du ska lägga dig.

Förlåt aldrig någonting.

Spring alltid till bussen.

Gör en lista över alla som har gjort slut med dig och älta det så mycket att du numer avskyr det motsatta könet (eller samma, om du svänger ditåt).

Ladda aldrig mobilen innan den varnar att batteriet ska ta slut.

Gör en lista över alla som sårat dig och vrid på det tills det helt blir ditt fel. Älta det då alkohol är inblandat (vid nyktert tillstånd på födelsedagar och julafton).

Gå in på Arbetsförmedlingen och sök arbeten du inte är kvalificerad för.

Jobba över så mycket du kan. Då känner du dig trött, irriterad och utnyttjad.

Höj kraven på dig själv så fort du känner dig nöjd.

Spänn alla dina muskler. Håll dem så hela dagen.

Stöt bort de som älskar dig.

Ansök om så många kreditkort som möjligt. Använd dem till kreditgränsen.

Ge alltid efter för impulsköp.

Känn dig skamsen om du köper något till dig själv.

Trädgårdsarbete är avkopplande. Jobba aldrig i trädgården.

Säg aldrig att du älskar de du håller av.

Gråt aldrig. Bara veklingar gråter.

Skratta aldrig. Skulle det hända, gå in på toa och ta dig samman.

Varje kväll: Skriv en lista på allt du inte hann under dagen.

Böcker är avkopplande. "Läs" en ljudbok samtidigt som du ser på TV, jobbar och städar.

Ju snabbare du andas, desto mer luft får du. Öka takten.

Så fort du vaknar, sätt på radion så du inte missar några nyheter.

Ta för givet att alla mail på Facebook är från någon som hatar dig och som vill skälla ut dig.

Säg aldrig nej. Inget är för stort eller för svårt.

Prata aldrig om hur du känner dig.

Oroa dig för småsaker.

Kör alltid om bilen framför.

Lyssna på skvaller och för det vidare.

Var rädd att bli ansedd som en skvallerkärring.

Hoppa över några måltider varje dag.

Banta ständigt.

En dubbel espresso vid läggdags är aldrig fel.

Välj fel partner. Släppt på dina principer.

Anta att detta är den bästa partnern du kan få, så det är lika bra att stanna kvar.

Leta hela tiden efter bevis på att din partner är otrogen.

Se till att alltid få sista ordet.

Rök. Särskilt där rökning inte är tillåten.

Veckohandla på fredag kväll. Ta barnen, husdjur med dig och se till att ni alla är hungriga.

Tro att alla ser ner på dig.

Se ner på andra.

När det ringer anta alltid att du kommer få dåliga nyheter.

Allt är ditt fel. Aldrig någon annans.

Allt är andras fel. Aldrig ditt.

Tro att du lärt dig allt om livet och att inga människor kan förändras.

Tyck synd om dig själv, så innerligt att livet tappar sin glans.

Tänk varje kväll, innan du somnar, att du är en misslyckad människa som inte kan göra någonting rätt.

---

Eller låter dessa tips kanske rent ut av idiotiska? Att stressa då man har ont och är sjuk (eller då man är frisk också för den delen) är ett av det värsta man kan utsätta sig för. Jag får genast mer ont om jag börjar "nojja mig" (som Christoffer så fint vill kalla det). 

Och vad stressar jag över egentligen? Våra stressmoment är rätt löjliga om man tar en objektiv titt på dem. Inte gör det någon nytta heller att blir hyper av oro. 

Kanske denna lista ger någon annan en liten funderare över vad som bekymrar. Tänk vad skön världen vore utan all denna stress...