Mitt första möte med Endometrios

Jag har slagits mot min Endometrios konstant i snart ett och ett halvt år. Innan det fick jag en härlig paus på två år då jag glömde att jag ens varit sjuk. Det är spännande hur kroppen kan glömma de där outhärdliga stunderna då man är helt säker att man andas sitt sista andetag i livet.

Låt mig berätta första gången jag hörde ordet ”Endometrios”. Det var en riktigt New Age situation och jag måste intyga att jag inte hittar på en gnutta av detta, även då det hade varit en väldigt bra historia.

Jag arbetade i en möbelaffär i London då Endon hade visat sitt fula nylle för första gången. Efter en vecka parkerad i den fula medaljongpyntade soffan var jag tillbaka på arbetet i ren protest mot min kropp. Faktiskt hade jag en relativt bra dag och stod i kassan med min polska arbetskamrat då en kvinna kommer in för att köpa bekväma mattor till sin yoga klass. Jag hade sovit dålig den natten så jag hade absolut ingenting emot att min kollega tog denna flummiga kunden som snart började läsa min arbetskamrats aura. Hade jag himlat mer med ögonen så hade de nog fastnat ut-och-in. Då kvinnan slängt sig med en massa klassiska trams fraser ville hon läsa min aura. För att bli av med henne lät jag henne flaxa med händerna runt mig en stund. Men hon stannade till med händerna över min mage, rynkade på ögonbrynen och sa sedan bestämt:

”Du måste till en läkare med detsamma. Har du bruna flytningar, blöder du oregelbundet, kan du inte sova för att du har ont...”

Kortfattat så radade hon upp alla mina symptomer och som du ser drog hon sig inte för att nämna dem som inte var så roliga att dela med sig till sin arbetskollega som glatt tjuvlyssnade.

”Du måste till akuten så snart du kan. Var inte rädd, det är inte farligt men du har Endometrios och kommer bli mycket värre om du inte får hjälp med detsamma.”

Jag bara stirrade på henne. Hon stirrade tillbaka. Det verkade som att min aura var rena läkarjournalen och nu använde hon ord som jag absolut inte kunde förstå, jag hade ju precis lärt mig vad Durkslag hette på engelska!

”Här är mitt telefonnummer. Jag kan följa med dig... bara du går.”

Hon skrev ner mobilnumret, hemnumret och sitt namn på en lapp och gav det till mig.

”Går du inte nu kommer de bli tvungna att göra en titthålsundersökning på dig.”

Hon återgav mina symptom så väl att jag blev skräckslagen, blev så chockad av hennes ord att jag slängde lappen.

Jag gick aldrig.

Flera månader senare, med värre smärta än jag någonsin känt förut låg jag i en metallsäng med vita tunna lakan över mig, med tunna sjukhustrosor och konstiga höga strumpor, påväg till min första titthålsoperation.

Det var mitt första möte med min Diagnos och nu sitter jag här... fem år senare och väntar på min remiss till Endometrioskliniken i Uppsala.