Doktor Hjärtlig & Doktor Hagrid

Idag var jag tillsist på mitt möte på Smärtbehandlingsenheten. Klockan 13:00 satt jag i väntrummet på Uddevallasjukhus och svettades litervis samtidigt som jag skakade som om jag inte druckit kaffe på ett år (det sista är Christoffers kommentar då han såg mig studsa runt på stolen som en vilsen gummiboll).

Min läkarskräck var påtaglig, Endon hade envisat med att få följa med och och jag var livrädd att de skulle ta mina värktabletter och lämna mig med Alvedon. (Vilket låter som rent strunt om det inte vore för att det faktiskt hänt mig flera gånger, men då av rena idiotiska läkare) (och jag har en elefants minne) (elefanten lär vilja ha tillbaka det snart).

Dörren öppnas och en liten ung kvinna kikar ut. Hennes blick låser sig fast vid mig och hon ler brett. Då började nerverna lugna sig. Jag klev in i ett rum där en bjässe till man stod med ett ännu varmare leende. Han fick mig att tänka på jätten Hagrid, så snäll såg han ut att vara (fast de delade inte jättens lilla hjärna som tur var) (eller hans gigantiska skägg).

Vi gick igenom allt jag hade skickat in till dem. Det var en stor bunte papper som jag hade fyllt i noggrant. Tur var ju det, för jag var fortfarande nervös och stammade och hoppade mellan ämnen som om jag bara hade en minut på mig att berätta allt. Som tur var förstod de att jag var nervös (och om de inte fatta så sa jag det rent ut) (men enligt Doktor Hagrid är det normalt. Man ska inte vara glad över att komma på besök till dem) (Lustigkurre).

Doktor Hjärtlig lugnade mig och gjorde undersökningar som innefattade en pensel, en kall massagerullgrej, en varm massagerullgrej och en nål. Hon lyssnade. Verkligen lyssnade. Inte "Doktor Lyssnade" utan hon tog in det jag sa. Om hon var osäker på något så frågade mig. Om hon inte visste något så erkände hon det.

Doktor Hjärtlig och Doktor Hagrid var ett perfekt team som ivrigt letade efter lösningar på mina problem. Doktor Hjärtlig till och med fnös då hon hört hela min historia och frågade med tydlig frustration: "Förlåt att jag frågar dig detta, men Primolut-Nor har ju hjälpt dig förut, varför tog det så lång tid innan de medicinerade dig med det?"

Jag ryckte på axlarna då jag inte hade ett tydligt svar på en så uppenbar fråga. Och inombords växte mitt förtroende för henne ännu ett snäpp.

Efter allt detta börjades det ändras om i min medicinering. Det första hon gjorde var att byta ut mina vanliga Tiparol mot en annan form som kallas för Tiparol Depo. Kortfattad är det en tablett som man tar som fördelar sig under hela dygnet. Den är byggd så att man får en kontinuelig mängd in i kroppen under den tiden. Det är mycket bättre för mig då jag inte får några toppar i smärtorna och det gör också att chansen att bli beroende av dem minskar. Jag börjar med 150 mg på morgonen och samma dos på kvällen. Mycket förre tabletter att ta än åtta stycken var dag.

Sedan fick jag en ny värktablett mot den huggande smärtan som Tiparolen inte fungerar på. Den lät nedrans läskig då jag läste att den hjälpte mot nervsmärtor, epelepsi och ångestsyndrom. Men Doktor Hjärtlig och Doktor Hagrid förklarade allt väl och eftersom jag börjar på en väldigt låg dos borde vissa biverkningar inte komma allt för intensivt och plötsligt. Denna medicin heter Lyrica (antagligen för att de ska göra mig lyriska) (dåligt skämt, jag vet) (döm mig inte). Det är otroligt många biverkningar som man kan få så naturligtvis är det lite läskigt. Men fungerar dem är det ju underbart!
Dessa ska jag ta 25mg i ungefär tre dagar till en vecka för att sen öka till 50 mg. Och om jag reagerar bra på dem ska jag öka till 75 mg och fortsätta så tills jag har en maxdos på 100 mg.

Nu går jag på två tabletter som kan göra att jag går upp i vikt. Jag kommer att se ut som en boll med ben om det stämmer. Eller så kommer jag somna överallt.

Det känns otroligt bra att ha två nya Doktorer på mig sida. De rekommenderade mig också att gå på sjukgymnastik så fort jag orkar. Men det blir då jag är på benen igen, efter senaste Provera turen. Allt för att undvika att jag blir en boll.

Fortsätter mina doktorbesök såhär kommer jag inte ha någon mer läkarskräck. Det var så skönt att klänga mig fast vid mina Doktorer och ge dem varsin hormonellt lyrisk kram och sen gå ut ur dörren med mega leendet inväntades Christoffers: "Vad var det jag sa?".