Torpet är hemsökt

En kort uppdatering om vad som har skett här mitt i snökalaset. Vi har flyttat oss tillbaka till vår lägenhet igen. Renoveringen är så gott som klar och vi har nu ett badrum som skulle passa in i ett hotell. Mycket stylish må jag säga. Fast toastolen är lite väl högt uppsatt på väggen så jag når inte riktigt ner på golvet då jag sitter på den. Detta roar Christoffer omåttligt mycket.

Jag har blivit tvungen att trappa ner på smärtlindringen Lyrica. De har inte gjort någon direkt nytta utan har mest varit till besvär tyvärr. Biverkningar som bensmärtor och ökat vikt har varit jobbigt men ändå gått att uthärda ifall de gjorde någon nytta. Och vi har inte velat ge upp hoppet om dem heller. Kunde den ta bort magontet på minsta lilla nivå så hade den varit värda en överraskningsfest med tårta, serpentiner och champange. Men nu gjorde den, till råga på allt, det också omöjligt att kissa. Där gick gränsen för Fröken Elin (efter flera veckor) (envishet har den påverkan på mig).

Gott folk. Att kunna släppa på trycket när man vill är helt klart taget förgivet. Så; nästa gång du sitter eller står vid toaletten och ska ta dig en drill (kan man ens säga så?) ge din blåsa några uppskattande ord. Kanske en liten sång. Känn hur skönt det är att kunna pissa när du behöver utan att behöva klämma dig blå i ansiktet.

Jag tyckte väl inte att det var ett så stort problem, förutom att det var jäkligt irriterande. Men då jag ringde smärtbehandlingsenheten reagerade sköterskan kraftigt. Hon klicka sig runt på sin dator (fast jag redan visste vad hon skulle hitta) (har jobbat på min "mediciner" länk ett tag nu) och sa lite förvånat att både Tiparolen och Lyrican har detta som mycket ovanlig biverkning.

Så jag håller nu på att snabbt trappa ner på Lyrican. Inte löjligt snabbt men med 25 mg varje kväll.

Först nu kan jag förstå hon blev orolig. På Fass hittade jag följande information om oförmåga att tömma urinblåsan (som det så fint heter) (fast på Dalslänska kan det heta; "Va pessarru äntä fööR?") (eller om du är en man: "oförmåga att kasta kobran"). I alla fall. Tillbaka till Fass:

”Det är av största vikt att snabbt avlasta njurarna.
På bara några timmar kan urinblåsan åsamkas övertänjningsskada som ej går att reparera och på sikt kan också övre urinvägarna ta skada.”

Samtidigt som jag pratade med denna mycket kompetenta och vänliga sköterska berättade jag att jag fick väldigt ont runt fyra tiden på dagarna. Hon ansåg att jag skulle flytta på när jag tog tabletterna så att det blev ungefär då jag klev ur sängen och kröp ner i den igen. Det lät vettigt. Kanske... Eller? Christoffer tyckte att det lät idiotiskt men jag ville testa.

Jag hade en usel morgon. Vakna med smärtor, vilket inte är lika vanligt sen jag börja ta Tiparolen vanlig tid. Men efter flera timmar gav vi oss iväg på äventyr. Jag hade en kofta som skulle bytas. Mat skulle handlas till Christoffers mormor och morfar (eftersom de inte kan ta sig ut i halkan).

Vi hade tänkt ha riktigt kul ute på Torp helt enkelt. Fast den senaste tiden brukar våra besök på Torp sluta med att jag envist rört mig för mycket ut. Att jag sen ligger på soffan och gnyr då vi bussat oss hem. Fast innan detta händer hinner vi alltid ha det jävligt kul. Denna gång skulle det i alla fall gå bra. Nu ska ju Tiparolen täcka upp bättre!

Det hela sluta med att min snälla lillebror Niclas och hans goa flickvän Johanna kom och hämtade oss. Jag kunde inte gå längre. Ryggen gjorde så ont att jag lade mig på träbänkarna utan att bry mig om att folk stirrade på mig. Det smärtade så att jag halv låg i en kundvagn som Christoffer knuffade runt på Maxi för att kvickt inhandla varorna. När jag såg Niclas och Johanna komma ur bilen var jag påväg att gråta av lättnad, smärta och tacksamhet.

Så det ska nog inte flyttas med med mina tabletter på en liten stund nu. Tog Tiparolen lite tidigare än jag hade planerat när vi kom hem och då kramperna sakta smällte bort ... då vill jag tillbaka till Torp igen.

Jag lär mig väl aldrig. Kanske är det en Torp förbannelse över oss?