Första arbetsträningen = Fail

Jag har varit helt knäckt sedan i måndags. Har gråtit och gråtit och gråtit som om jag vore gjord av vatten, och efter allt gråt skulle jag snart inte finnas kvar längre utan torkat ut. Det gick inte bra på min praktik. Min arbetsträning gick inte alls som jag hade hoppats på. Nej, som jag hade förväntat mig. Så jag kom hem, efter att ha försökt prata med min mamma och min bror, och sen kollapsade jag.

Låg i soffan men såna endosmärtor i magen, som säkert inte blivit glada av all stress jag kände, och önskade att jag kunde borra ner ansiktet och kroppen så djupt ner i soffkuddarna att den skulle äta upp mig. Så jag kunde ligga där inne i soffans mage, trygg i all stoppning, och bara gråta där, i fosterställning, tills det kändes bra igen.

Jag vill inte gå in på exakt vad som hände, det känns inte rätt. Men jag kan berätta att arbetet i sig inte passade mig, ingenting ont alls till "brukarna" som var på dagcentret, de är ljuvliga och roliga och jag tyckte om dem direkt. Däremot var det ingenting annat som funkade. Och jag var så besviken, knäckt av vissa saker jag upplevde, och sen kändes det som att min kontaktperson på Finsam inte skulle tro mig, skulle tro att jag gav upp direkt utan att ha försökt.

Jag tror väl att en del av henne kände så också. Särskilt då jag hade svårt att förklara vad som gjorde att jag bölade i luren så snoret sprutade. Christoffer tyckte att jag skulle ge all information och nu i efterhand överväger jag att göra just det på vårt nästa möte. Beskriva att jag inte alls gillade hur vissa blev behandlade, och inte klarade av det som bads om mig, och mycket mer. Jag veeet, detta inlägget är så mystiskt och otydligt, men jag kan inte säga mer. Inte nu i alla fall.

Min kontaktperson ifrågasatte om jag verkligen var kapabel till att jobba, eftersom jag inte ville testa detta stället mer och det gjorde mig så frustrerad! Jag vet att jag är redo att jobba, jag vet att jag kan, det enda som krävs är att jag hamnar på en plats där jag inte bryter ihop när jag kommer hem efter tre timmar.

Jag tror att jag fick fram då då vi pratade och jag sa att hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig föreslagit detta som min praktik, det är inte en plats som passar mig, och det handlar inte om ifall jag är sjuk eller inte, även om jag varit helt frisk hade jag inte kunnat arbeta där.

Att ha trettio gravida kvinnor värt av hormoner i kroppen samtidigt gör ingenting enklare heller... Men jag insistera på praktik, hon mjuknade efter ett litet tag, och sen får vi se vad som händer när vi ses på måndag.

Det värsta är att jag blir så rädd. Rädd att jag på något sätt ska hamna "utanför" igen. Att jag inte ska få ordentlig med hjälp, det har varit så skönt med någon som "slåss" på "min sida". Så jag kan få komma igång, utan att få motstånd och knuffa mig fram. Men vad fasiken, är det vad som krävs så får jag väl ta spjärn och börja böka mig framåt. Jag har ett helt hop med underbara människor runt mig, jag kommer aldrig vara ensam i det här.