16 dec. 2013

En natt med Endo

Vakna mitt i natten med tänderna ihop bitna så hårt att det värkte i käkarna. Åh nej, varför är jag så spänd?!
Försöker slappna av men märker att axlarna nu är uppe vid öronen.
Men vad nu då?! Slappna av Elin!
Käkarna är fast igen, händerna är knutna. Jag börjar bli stressad av min egna kropp.
Sluta sluta sluta göra så då! Vad är det med mig, varför kan jag inte bara chilla som vanligt folk? 
Märker nu att jag har magknipande ångest.
I helvete då... vad är det nu jag håller på med?! BARA SLAPPNA AV FÖR FAN ELIN!! Sluta knyta händerna! SLUTA OCH BÖRJA SLAPPNA AV!!

10 minuter senare.

Det är ungefär här som jag inser att jag har ont. Så ont att kroppen spänner sig och det ger mig ångest och plötsligt känns allt logiskt, logik tycker jag väldigt mycket om. Så jag rullar ihop mig till en boll, med rumpan upp i vädret och ansiktet nedtryckt i madrassen.

5 minuter senare
 
"Är det där verkligen bekvämt?" hör jag Christoffer mumla sömnigt.
"Gfffph ggghhpp ffp ffffph" svarar jag med munnen in i kudden.
"Är det säkert? Du kanske skulle lägga dig i badet?"
"Ghhuuugg fffuuugh ghhpp" svara jag.
"Gör det som är bäst för din kropp bara..."
Och jag höll med. Väl medveten om att ett bad skulle göra susen men kunde inte ens föreställa mig att hasa ut i badrummet och tappa upp vattnet. Varför jag inte fråga Christoffer är fortfarande ett mysterium.

10 minuter senare

Jag vecklar upp min kropp och tar mig badrummet. Katten sicksackar mina ben, överlycklig att någon är vaken och vill leka. Tjuter då jag sätter mig i det kalla karet medan tårna känner det rykande vattnet som långsamt fyller upp. Min hud blir röd och luften tjock av avdunstat vatten. Försöker läsa medan katten förtjust slickar bort skum från min arm. Det är så varmt att det bränns, det är skönt och plågsamt samtidigt.

20 minuter senare

Jag förstår hur kräftor känner sig då de blir kokta levande. Reser mig upp, huvudet snurrar och lägger mig direkt på golvet. Katten hinner precis rulla undan då min blöta kropp dunsar ner på badrumsmattan.  Det ryker från handen som sträcker sig efter min bok, och först nu gör det inte ont längre. Naken på badrumsgolvet ligger jag sen och läser, London tittar förundrande på mig.

15 minuter senare

Inser att Christoffer kommer få en hjärtattack om han hittar mig såhär. Ryggen börjar mola och jag reser mig upp. Vinglar in till sovrummet med katten sicksackande mina ben. Dunsar ner i sängen, väsnas med att starta värmedynan och tappa mobilen i golvet och slamrar lite extra med tablettlådan. När jag äntligen hamnar i en bekväm ställning lägger jag handen på Christoffers arm, han drar åt sig den och mumlar att jag är brännhet. (Grrr...) (eller inte) London lägger sig vid mitt huvud och för nu kan jag somna, men först efter att jag plockat bort all kattsand som fastnat i min hud efter min läs stund på toagolvet.

Dagen därpå fråga jag Christoffer, förr i tiden, hur jag orkade ha så här ont hela tiden.
"Det gjorde du inte."

Nej. Det var visst så.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Älskade unge känner för dig <3

Anonym sa...

Tråkigt att du har ont igen!
Känner för dig!
Hur länge har du kört med enanton nu?

Kram Bettan

Jannike Larsson sa...

Hej Elin!

Har läst din blogg nu ett tag och känner igen mig i mycket. Det här inlägget gör så ont i mig för jag vet ungefär hur det känns. Fick min diagnos i början av 2012 men hade problem under flera år innan dess. Var på nybesök vid Endometrioscentrum i Uppsala nu i höstas och fick behandling med hormonspiral och Provera. Hur gick det för dig när du använde Provera? Då det finns mycket att läsa på nätet om endometrios men mindre om adenomyos (jag har nog båda verkar det som) så undrar jag om du vet vad man kan ha för symtom vid adenomyos? för ibland känns det som att det "kokar" i området nedanför naveln. Biter ihop så gott det går men idag så är det verkligen ingen bra dag så jag kommer strax gå hem ifrån jobbet.

Häls Jannike i Gävle

Matilda sa...

Hej! Jag hittade din blogg när jag sökte på "Uppsala Endocentrum". Din pokjväns inlägg om brevet han/ni skrev till kliniken kom upp som översta sökmålet. Började läsa igenom din blogg lite och när jag såg det här inlägget kände jag att jag bara var tvungen att kommentera. Jag satt och log och småskrattade för mig själv när jag läste om ditt "samtal" genom kudden.Jag kände igen mig SÅ väl. Min sambo har slutat prata med mig på nätterna när han vaknar av det där och lägger bara en arm över ryggen på mig och försöker massera ryggslutet.
Och sen det där med hur man orkade/orkar ha ont sådär hela tiden och kommentaren att "det orkade du inte"... det är förundransvärt hur mycket smärta vi förtränger att vi har/haft bara för att vi enligt en del läkare "inbillar oss" allt... Jag har inte fått diagnosen själv, dock gjort en laparaskopi som inte gick nåt bra (har en kronisk nervskada efter följderna av den).
Man orkar inte slåss, man orkar inte kämpa, när man har så ont hela tiden. Jag är glad jag hittade din blogg och kommer troget stanna kvar. Jag har det inte ens i närheten så jobbigt som du verkar ha det och haft det, och jag hoppas verkligen du får det bättre och att medicinen fungerar! Själv hoppas jag bara hitta någon som kan hjälpa mig, så man slipper gråta sig till utmattning och sen somna. Vissa dagar förstår man inte ens hur man orkar med att leva.
Du är stark, glöm aldrig det!! Kram från en som förstår.