19 dec. 2011

Psykbryt, sprutor och min pappa


Den tolfte Enanton sprutan har varit riktigt jävlig. Igår fick jag ett smärre bryt och fulgrät så intensivt att grannarna måste ha trott att ännu en av våra fiskar gått bort. Det har varit tungt denna månaden.

Det har tagit på mitt humör att bli liggande på soffan igen. Att också vara hormonell som tre gravida kvinnor i klimakteriet gör ingenting enklare. En mörk tung dimma som jag måste kämpat mig igenom varje dag. Jag blir rädd att detta är ett stort baksteg och att jag blir sämre igen, även då jag vet att Enantonen räddar livet på mig (nästan bokstavligt talat). Jag vet också att det är biverkningar på sprutan som gör att jag har djävulskt ont denna månad. Jag vet att mitt mixande med värktabletterna gjort att jag får mer ont. Jag vet allt det där. Men jag känner det inte. Känslorna löper amok och förnuftet står handfallet bredvid och ser på. Översättning: Jag blir så jävla trött på skiten.

Ändå har jag gjort saker jag inte kunnat för ett år sen. Till exempel åkte jag, Christoffer, hans bror Robin och min blivande svärmor Anna till Ullared! Jag blev sliten efteråt men klarade hela dagen där. När vi kom hem från shoppandet så ställde jag mig till och med och lagade mat (som Christoffer fick göra klart då ryggen sa emot) (men ändå!).

Igår, då jag hade min storartade fulgråts uppvisning, släppte jag på trycket. Spydde ut frustreringen som dålig mat. Som alltid lugnade Christoffer mig, bara att ha honom i mitt liv gör mig lycklig. Endon kommer vi att besegra, vi gör det varje dag. Ibland behöver jag bara bli påmind om det.

Sedan släppte den där tröga sega dimman och jag kunde se klart igen. Okej, jag kunde inte åka hem till min (snart) svärmor och baka, jag kunde inte ta mig ur soffan, jag har fått besök av nya smärtor som skräms och min hjälte Badkaret sviker mig ibland. Jag måste hitta tillbaka till tålamodet igen. Det känns bara så konstigt hur Endon kan stå så stilla medan tiden rusar fram mot julafton.

Min pappa ringde idag för att ge mig ett uppmuntrande pepping samtal. Det är så häftigt hur han kan säga i en mening vad jag försöker få fram i ett helt inlägg. Han poängterade att det verkligen går framåt, Endon får stryk! Sedan påminde han mig om min storebror Dans 30 års kalas. Då jag låg i hans sovrum, efter att bara varit uppe i en max en timma, och sedan hade panik för att det gjorde så ont och att jag missade så mycket. Det var för lite mer än ett år sen... bara...

Jag hade ett sms från pappa på mobilen som jag helt missat att se.
"Hejsan gumman! Hur går det? Jag hörde att det var jobbigt idag. Krya på dig. Puss Pappa." 
Det betyder så mycket mer än jag kan formulera i ord. Till och med då jag inte ens orkat svara. Att ha min egna hejjarklack underlättar mer än jag kan beskriva. Jag har tur.

Nej, nu blir jag så rörd att jag snart fulgråter igen.


Ullared 2009


5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är bara glad om jag kan stötta dej när du har det jobbigt. /Pappa

Anonym sa...

Ledsen att du inte mått så bra men var glad över dina nära och kära som peppar dig. Vore tacksam om min pappa oxå kunnat skriva ett sms igen!!!

Hoppas du blir piggare!!!

Kram bettan

Anonym sa...

Min älskade lilla unge du är allt en kämpe ! Tacka fan för att det blir mycket ibland .Men vi beundra dig allihop. Nu ska vi snart ha vårt mysiga julfirande och det behöver vi allihop . Det ska bli underbart att få rå om er allihop. Ni ska få äta så massa ost ni bara vill :) Älskar dig massor mamma

Elin Sandman sa...

Du stöttar mig alltid pappa! <3

Mamma, du är så snäll, tack för att du är mitt alldeles egna energiknippe. <3

Bettan, ja jag har verkligen en ofantligt tur. Tur i oturen liksom. Jag kan inte ens förmå mig att känna efter hur du skulle kunna ha det, jag tänker på dig och finns här om du vill "prata". Jätte stor varm kram

Josefin Lengyel en Endo sa...

Hej Eliiin ;)
Jag har också haft enanton, den hjälpte mig faktiskt i två år, jag kände nästan inte av endon (smärtorna) även om jag var otroligt trött jämt å ständigt.. Efter två år (i juli 2011) satte det igång igen.. Jag är otroligt glad att den hjälpte mig en samtidigt lika glad för att jag bytt till Visanne! Biverkningarna av enanton är helt makalösa, det visste jag, men insåg det inte förrän jag slutade med den... Du har tagit den ett år(?) Kanske är det dags för dig att byta behandling(?) De som har valt visanne som behandling verkar trivas med den.. själv har jag bara tagit den sedan någon vecka innan operationen alltså ca 9 veckor, tillsammans med Lyrica och Sertralin (de andra har symbalta istället för sertralin)... En tanke, en fundering, ett tips ;) Jag vet att du kämpa, vi kämpar tillsammans <3 jag är lika tacksam som du för att vi har tillgång till våra föräldrar<3 Tyvärr är dom bara till låns, men jag ska ta vara på vaarje minut med dom! :) Vad vore vi utan dom, vem skulle hålla oss under armarna när våra knän viker... Jag är så tacksam, precis som du <3 Kämpa vidare, vi ska massakrera endon!!!! ;D