Men fortsätt läsa innan ni skriker av lycka, gör inte vågen och för all del spring inte nakna runt på gatorna. (Kanske en liten fingervåg och ett litet yey är däremot helt okej) (kläderna kan som sagt behållas på).
Låt mig förklara saken vidare. Det är så att min rehabilitering nu är mitt jobb! Jag ser till min glädje hur kalendern långsamt fylls upp med möten med olika personer som mitt Psyko (psykologen) som lär mig tänka rätt gällande smärtan och stress, Magica De Stretch (sjukgymnasten), Ergonomi-tanten och min nya Rehabkoordinator Monika (kunde omöjligt komma på mer smeknamn). För att inte glömma Doktor Duktig och den nya sköterskan som ger mig min Enanton rätt i lilla maggen.
Se hur långt jag kommit i min kamp mot Endojäveln! Innan jag började med Rehabteamet hade jag svårt att orka med ett möte i veckan. Nu däremot, måste jag köpa ett busskort för att inte gå i konkurs av alla mina resor till vårdcentralen. Det är fantastisk! Särskilt då jag kommer ur smärtdimman från igår.
Låt mig avsluta inlägget med en lustig anekdot, minns du Kärringen? Sköterskan som inte ville ge mig Enantonen för att det var en special spruta som är så dyr. Hon har nu blivit utbytt mot en annan sköterska som är lång, bestämd men vänlig. Jag var ändå kritisk då jag träffade henne för att ta sprutan, var redo att sparka henne i blygdläpparna om hon sa något dumt. Hon lutar sig emot mig då sprutan väl ligger som en spänd kula under huden och frågar:
"Men hur brukar ni göra med sprutorna då?"
"Vad menar du?" Det ska du ge fan i.
"Ja, alltså, om du ska få ut fler sprutor träffar du honom då?"
"Det beror på." Vad luskar du efter? Tror du att jag lurar dem av honom eller? Ska du ha stryk?!
"Jaha, men du har nog med sprutor till nästa månad då? För jag funderar på om han är här och så så det inte blir problem med din behandling."
"...." VA?!
"Men vi gör såhär, jag kollar läget här med Doktor Duktig och så ringer jag dig senare i veckan om det går bra? Så vet vi om jag ska boka in dig på ett nytt besök eller om jag bara ska be honom skriva ut ett nytt recept. Går det bra?"
"Åh, javisst! Javisst, tack! Tack..." Jag är en ond bitter människa.
Och kvinnan ringer mig idag (två dagar senare) och bokar in ett möte åt mig. Hon. Ringer. Mig. Tänk vad en människa kan göra en glad bara genom att göra det där lilla extra. Hon frågade också om det gått bra med sprutan efter att hon gett den till mig. Wow, säger jag bara.
Nej, kära läsare, nu ska jag lägga mig på värmedynan så att jag orkar att arbeta imorgon. Klockan elva ska jag till Rehabkoordinatorn och planera mer av min framtid!
2 kommentarer:
Nu grinar mamma igen !! Du har sååå rätt ,tänk vad det gör med det lilla extra . Sen är jag tvungen att skratta -sparka henne var ? Nu måste jag störta ska köra min favo dotter till endo jobbet !!! Älskar dig tok fia
Åh vad jag känner igen den där misstänksamheten! "Vad är hon ute efter nu, vad ska jag svara, vad ska jag akta mig för att säga?" Och så visar det sig att personen i fråga ville väl och man blir förvånad och får dåligt samvete. Det säger rätt mycket om hur vi är vana vid att bli bemötta...
Skicka en kommentar