Ett enda Pity Party

Jag försöker att ständigt vara positiv. Se på missöden med en glimt i ögat. Det ger ju så mycket mer att skratta åt eländet än att gråta, så har jag tänkt. Men idag brast det ordentligt.

Jag har hormonsmärtor, hormonkänslor, utsättningssmärtor, tagit ut mig och Endon dansar salsa i min kropp samtidigt. Det är för mycket.

Jag tycker att det är så förbannat orättvist att jag måste hantera smärta hela jävla tiden. Jag är så trött på Endon att jag önskar att jag kunde trycka upp den mot väggen och slå den blodig. Jag vill inte vara med om det här mera! Jag gör allt jag kan för att bli frisk. Följer råden, gör mina träningar, rör mig då jag ska, försöker vila då jag ska. Jag blir så ledsen av att inte kunna vara med i vardagen som en normal 29 åring, att kunna umgås med mina vänner så mycket som jag vill. Ibland känns det som att jag är inlåst ensam i den här kroppen och ingen där utanför kan nå in. Som om det här skalet av muskler och hud är ett fängelse som hindrar mig från att gå vidare ut i världen.

Jag blir så otroligt sorgsen de gånger det slår mig hur länge jag slitit med Endon nu. Fyra år. Hälften av min 20 års ålder har jag varit sjuk, än så länge. Och det känns så jävla orättvist, för det finns så mycket jag vill göra! Jag är inte en person som njuter av att bo på en soffa eller i en säng (vem gör egentligen det?). Ibland får jag lust att bara hålla upp händerna och säga: Jag har fått nog, nu är jag inte med längre! Endon, du vann, är du nöjd nu? Kan du sluta nu så kilar jag iväg och jobbar och lever livet fullt ut istället?

 Jag gör framsteg. Jag är glad för det. Men idag, när jag har så ont att jag inte kan sitta upp eller ligga ner, då är jag ta mig fan förbannad och för en kort kort stund tillåter jag mig själv att tycka synd om mig själv och ge upp...

.... fäääärdig! Nu kör vi igen då. No more pity parties for me.