5 okt. 2013

Ett litet steg för mänskligheten...

men ett gigantiskt steg för mig!

Jag har köpt ett par byxor! Svarta jeans som inte är stuprör, för en gångs skull hittade jag ett par som inte satt som ett extra skinn hela vägen ner på vaderna.

Nu kanske man frågar sig, varför i herrans namn, är nu flickebarnet så glad över ett par byxor? Och om hon nu blir såhär glad av ett par jeans, varför varför varför har hon inte köpt ett par för längesen?

Jo, låt mig förklara.

Jag har inte kunnat ha på mig byxor på flera år eftersom det trycker på Endomagen. (Endomagen är samma sak som vanliga magen, för att förtydliga) (jag är ingen ko med en jäklans massa magar) (eller en alien med tre magar hängandes över livremmen). Minsta press mot lille maggen och jag har fått så ont att jag inte kunnat sitta/stå/dansa/diska/you get the point. Men sen ett tag tillbaka har det blivit mer och mer bekvämt med strumpbyxor i min riktiga storlek (alltså inte två storlekar för stora så det sitter löst och gött) (vilket innebär att de hasar ner och man ser ut som en idiot då man drar i resåren och sparkar med benen för att få upp dem igen). Så nu, nu är det dags! Ett par riktigt stretchiga byxor.

Det känns fantastiskt! Sist gång jag köpte byxor, kan det ha varit 2 år sedan? 3? Så var det graviditetsbyxor så att linningen skulle sitta över buken, men till och med den tryckte får hårt. Nu har jag ett par vanliga byxor. Som vanligt, ickegravidt, folk har. Jajemensan.

Ett litet steg för gemene man, men ett underbart giganto kliv för mig!

Här är de, mina goingar!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Grattis Elin!!!

Kram Bettan

Anonym sa...

Vad härligt det måste kännas! Snygga är dom också. :)