Hormonell härdsmälta

Jag gick från 10 mg Primolut-Nor (en morgon och en kväll) till 20 mg (två morgon och två kväll). Bara sådär. Ena dagen 10 mg, andra dagen 20 mg.

Har jag berättat för er att jag alltid varit känslig för medicin? Att Tiparol gör mig groggy och knäpp, att jag fick en smärtlindring som heter Orudis som fick mig att kaskad spy, att sömntabletter får mig att sova i flera dygn och lugnande gör mig helt fläng i bollen. Jag och medicin hänger inte alls bra ihop, vi borde inte ens vara bekanta, knappt hälsa på varandra på stan. Jag har aldrig tyckt om att ta tabletter, jag trodde till och med att jag var narkoman då jag var liten då jag tog alvedon (jag hade rätt livlig fantasi) (trodde också att mina föräldrar byttes ut mot Aliens då de hade nattat mig, men det är en helt annan historia).

Så när jag ökade mina hormoner, ja, då blev jag helt kajko i bollen.

En total hormonell härdsmälta.

Och det värsta med hormoner är att man inte fattar att det är hormonerna som ställer till det! Det är som att leva i ett parallellt universum, folk får helt plötsligt en dålig attityd, små saker gör en plötsligt väldigt ledsen, ännu mindre saker (som att min sambo ska skriva en post-it-lapp och sätta den på dörren) är plötsligt lika viktigt som världsfreden och att vår katt London får mat. Apropå London så börjar han också se lite snett på mig, och jag är nästan helt säker på att han älskar Christoffer mer än mig.

En mening kan upprepas exakt likadant tre gånger och den får tre olika betydelser varje gång, för plötsligt ser jag något (en ledsen blick) (som inte finns), en grinig ton (som inte finns) eller en anklagande betoning på vissa ord (som inte finns) (jo, orden finns men inte betoningen).

Och inte förrän jag är så förvirrad och ledsen att jag bryter ihop förstår jag att det är hormonjävlarna som spökar.

Då kommer det dåliga samvetet.
"Har jag varit otrevlig mot Christoffer nu?" 
"Var jag oförskämd mot mamma på telefonen?" 
"Råkade jag knuffa den där ungen när jag var ute på stan?"
"Är jag en fruktansvärd människa att umgås med?"
"Hur jobbig är jag inte att leva med när jag är så här labil hela tiden?"

Det man inte förstår, då man är mitt i skulden och gräver runt, är att det här också är hormonerna som jävlas! Det här är deras smyg strategi! När du tror att du kommit på fötterna och bara ska reda ut det sista, då tyngs du av detta istället. Hormonerna är ena stygga styggingar.

Sen släpper det. Jag har ridit ut den hormonvågen, är mig själv igen och kan skratta åt eländet. Jag ser tydligt att det är svårare att hänga med, för mig, nu när det är nya hormoner jag ska lära mig. Att det alltid är värst i början innan kroppen vänjer sig.

Christoffer säger alltid "Det är inte jobbigt för mig, det är inte jag som är hormonell." då jag frågar om det inte är för mycket för honom, med alla dessa humörsvängningar. Och sen lägger han alltid till:
"Det är klart att jag blir ledsen då du har det tufft, men det är inte jobbigt för mig."
Och då vet jag, att hur mycket hormoner jag än har i kroppen, så kan jag och min underbara kille hantera allt!

Sen hade jag aldrig rört hormoner om det inte var för att de gör mig friskare. De må va stygga, men de är minst lika stygga mot Endometriosen också!

Fint familjefoto!

Familjefotot "gone wrong".