25 nov. 2014

Deja vu och kissande grodor

När min akutgynekolog föreslog att jag skulle få p-spruta lät det som en strålande idé. Men när jag stod vi apoteket och herrn i vit rock glatt sa "Provera var det ja." då jag skulle ta ut min spruta så fick jag hjärtklappning. Händerna blev blöta. Hjärnan rusade och det enda jag kunde tänka var:  "Provera? Varför känns det bekant? Har jag tagit det förut?! Aaaaaaah!!"

Men jag har aldrig tagit någon annan hormonspruta förutom Enantonen så det jag valde att ta den ändå. Varför bara sitta på rumpen och bli sämre då jag i alla fall kan testa något nytt?

Igår fick jag för mig att söka lite här på bloggen och plötsligt pluppade det fram inlägg om just PROVERA. Alltså tog jag dessa, fast i tablettform, år 2010! Direkt efter ett första försök med kort behandling av Primolut Nor. Så samma tabletter i samma cirkel och samma pissiga resultat. Jag började gapskratta. Jag menar, vad ska man annars göra? Här är ett utdrag från början av min behandling av Proveran förra gången.

En hemsk fiende har visat sitt fula plyte igen. Och det värsta är att hitta denne i trosorna.            Mens jäveln. 
Jag önskar att du kunde förintas från denna jord och att något magiskt gör att vi kvinnor inte behöver blöda för att kunna klämma ut en unge. Den som kom på den idén borde skjutas. Flera gånger.
Egentligen har jag ingen regelrätt mens utan har fått mellanblödningar. Men kroppens motto verkar vara att:
"Ser det ut som mens, uppträder som mens och luktar som mens så tänker jag
opponera på samma vis som jag alltid gjort då mensen är på besök. Jag ska krampa skiten ur den."
Skulden ligger i det lilla blå pillret jag trycker i mig dagligen, även känt som Provera.
 (Från inlägget: Fienden jag inte vill veta av.)
Se fortsätter det, för blödningar måste man ju stå ut med då man byter och ändrar hormoner (tyvärr). Men när jag såg nästa inlägg "Provera vs Endo : 0-1" så förstod jag äntligen varför jag reagerat så kraftigt då den där apotekaren hade gett mig min spruta. Här kommer ett utdrag:
"De framsteg som Primolut-Noren gett mig steg långsamt bakåt nu när Provera var chefen.

Tyvärr skulle Provera behöva gå någon form av kompetens kurs för den har helt shabblat till det. Magkramperna har börjat kräva övertid, blödningar har brytit sig in på arbetsplatsen (där de uppenbarligen inte hör hemma), kalkylerna har blivit fel då toalettutförandena nummer 1 och nummer 2 inte längre utförs smidigt och naturligt utan plågsamt och likt barnafödsel och ryggvärken... den är helt enkelt bara värre. (Långsökta liknelser, jag vet!)"
 Och jag avslutade inlägget med att ge Proveran sparken. Men jag mitt nöt gick och anställde idioten igen! 

 Nu får den va kvar under tiden jag inväntar mitt nästa besök hos min riktiga och duktiga gynekolog då vi ska ge oss på någonting helt nytt. Mer om det senare.

Avslutningsvis så läste jag om en gammal vän som jag helt hade glömt bort! Här kommer de två historier jag skrivit om vår gode gamla vän, Hemingway.

Varje dag går jag och Christoffer en daglig promenad. På vägen hem började vi närma oss den löjligt branta backen upp till vårat hus då jag håller på att ställa mig på någonting. Det får mig att skrika för fulla lungor och slänga mig bakåt i ren ”Crouching tiger hidden panda” anda.

Och vad hittar jag mitt på vägen om inte den sötaste groda i helaste världen; (Christoffer påstår att grodan var en padda men jag är väldigt säker på att det bara var en mycket överviktig groda med svår akne). Jag bar runt på den feta grodan en stund för att hitta den ultimata platsen att lägga honom på så att han skulle komma så nära vattnet som möjligt. Han flöt ut i min hand som en stor klump gele och hans yttepytte grodhänder höll ett stadigt tag om mitt finger. Vi styrde glatt vår kossa hem (minus kreaturet) då grodan var trygg. Jag spatserade med mycket stolta ”grod-räddar-steg” då vi fram till att grodan hette Hemingway. Han såg helt klart ut som en Hemingway.


***
 
 Som avslutning på detta inlägg ska jag bara informera om att Hemingway har kommit tillbaka! Denna gången saknade han oss så mycket att han hoppa och skuttade utanför vår dörr. Hans stora glada ögon, den gigantiska plufsiga magen och det knöggliga vårtiga huvudet. Den sötaste tjockaste groda i världen.

Men när jag bar honom till säkerhet (det finns alldeles för många hundar i vårat område som kan råka sätta sig på honom) så blev han så rädd att han kissa i min hand. Det var däremot väldigt äckligt. Mycket olikt Hemingway (så pass mycket att Christoffer insisterar på att det inte var Hemingway utan Oscar Wilde) (men jag känner allt igen mina grodor) (som Christoffer påstår är paddor) (feta grodor ska inte diskrimineras).

Jag ser det som ett tecken (minus att han kissa på mig) att jag ska ha tålamod och njuta av de framsteg jag gör. Och att om jag inte är i nuet kan jag missa att se Hemingway då han står där på trappan. Det kan bli ödesdigert... 

 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Fasiken att du haft den förut men det är då inte lätt att komma ihåg allt :-(.Din syn på mensen var väldigt målande och jag förstår dig . Tänk grodor har du alltid älskat och skogsmöss :-) mende brukar ju inte pissa på dig :-) .MMassor kärlek mamma <3

Anonym sa...

Minnet är bra men kort ibland! !
Inte lätt att ha koll på allt man stoppar i sig.
Litet tips du som är så kreativ, skriv en barnbok om grodan Hemingway!!! ��
Kram bettan