Mitt liv är en Romantisk Komedi

Jag hade tänkt att skriva om Endo och mat. Sedan ångrade jag mig och började skriva om hur det känns att ha ett kommande besök till Uppsala, som är ungefär som att få besöka Askungens slott då man är en liten flicka eller äta glass pizza med Teenage Mutant Ninja Turtles i deras kloak då man är en liten pojke. Men jag ångrade mig.

Det har varit mycket dystert de senaste inläggen. Endo är väl kanske inte direkt det muntraste ämne att skriva om men jag tycker att det är viktigt att jag inte glömmer att visa att mitt liv inte är som en fransk sorglig film i svart-vitt. Så det är helt enkelt dags att jag delar med mig av mer eller mindre trevliga anektoter om min vardag. Att hylla allt lustigt som händer. Och om man är lite konstig. Som jag.. För underhållningsvärde har jag skrivit dem som väldigt korta noveller. Hoppas det är underhållande.

Hemingway chillar i grus.

Varje dag går jag och Christoffer en daglig promenad. På vägen hem började vi närma oss den löjligt branta backen upp till vårat hus då jag håller på att ställa mig på någonting. Det får mig att skrika för fulla lungor och slänga mig bakåt i ren ”Crouching tiger hidden panda” anda.

Och vad hittar jag mitt på vägen om inte den sötaste groda i helaste världen; (Christoffer påstår att grodan var en padda men jag är väldigt säker på att det bara var en mycket överviktig groda med svår akne). Jag bar runt på den feta grodan en stund för att hitta den ultimata platsen att lägga honom på så att han skulle komma så nära vattnet som möjligt. Han flöt ut i min hand som en stor klump gele och hans yttepytte grodhänder höll ett stadigt tag om mitt finger. Vi styrde glatt vår kossa hem (minus kreaturet) då grodan var trygg. Jag spatserade med mycket stolta ”grod-räddar-steg” då vi fram till att grodan hette Hemingway. Han såg helt klart ut som en Hemingway.

Jag var glad i flera dagar för att jag och Christoffer räddat livet på Hemingway (som uppenbarligen hade varit i nöd). Av någon underlig anledning älskar jag verkligen grodor. Särskilt tjocka grodor med vårtliknande bölder, de har karaktär.

Skräckens Björn.

Jag älskar att skrämma de som jag älskar. Det är någonting som ligger i Jonasson genen verkar det som eftersom alla mindra bröder verkar uppskatta en bra ”skrämms”. Det är inte riktigt lika roligt då vi är den utsatte men om skon är på den andra foten, ja då ler vi som bara en Jonasson kan. Ännu bättre blir det då vi kan berätta för omvärlden vad vi åstadkom. Vi har alla favoriter. Min storebror slutar aldrig (till min förskräckelse) berätta om den gången han skrämde mig av misstag. Men det är en gammal berättelse, detta är en ny och färsk. Min favorit. Så låt mig lägga upp scenariot.

Det är sent och mörkt. Christoffer går på toaletten och rent spontant gömmer jag mig i hobbyrummet. Det ligger i korridoren som han måste ta sig igenom för att komma till både vardagsrum och kök så hobbyrummet är ett bra skrämms-rum. Jag hade inga direkta förväntningar på detta skrämms men det var värt ett försök. Han har skrämt mig så många gånger nu att jag behövde revanch. Jag ropade ut i hallen frågan om han var hungrig och glider sen in i mörkret igen. Ju mer jag tänker på det desto mer börjar jag tvivla på min skrämms. Det är då jag ser den meterstora nallebjörnen som är halshuggen för att jag använder hans fluff till att göra nya kuddar utav det.

Jag lyfter upp nallen och håller den framför mig (medans jag fnissar förtjust) (jag har alltid svårt att hålla mig för skratt då jag ska skrämmas) (därför kan jag aldrig bli en proffs ”skrämmare”). Christoffer kom ut och ropade ut mot vardagsrummet:

”Nej jag är inte hungrig. Är du?”

Precis när jag såg honom framför dörröppningen ser jag min chans och hoppade ut med nallen utsträck i mina armar.

”WhOOla whooola whooola!” och skakade den lealösa nallen fram och tillbaka.

Christoffer skrek.

En gång av chock.

Ett gällare tjut igen då han ser den stora luddiga omänskliga saken som uppenbarligen inte är mänsklig.

En tredje gång i falsett samtidigt som han backar och slår vilt på den stora bruna nallen.

Jag kunde inte andas av skratt och enligt Christoffer är det den läskigaste nalle han någonsin sett. Vi får verkligen hoppas det, annars undrar man ju hur han reagerar då han går in på ett Toy’s R Us.

Tandläkaren 3

Det var en gång en Elin. Elin har en ofantligt skräck för Tandläkare efter två besök på Färgelandas tandläkar mördar mottagning. Första chocken var då hon var yttepytte mellanstadium liten och var där ensam och sköterskorna höll fast henne medan hon skrek och tandläkaren borrade (det är ju förståeligt, fungerar inte de två första bedövningssprutorna så...?).

Efter mycket om och men gick hon med på att besöka nästa tandläkare på samma mottagning då hon var nitton och denna gång var han så ivrigt att han bedövande hela halva ansiktet vilket inte försvann på fem timmar. Den var så innerligt att hon inte kunde röra på tungan som kändes som en stor blöt bomulls klump liggandes i munnen. Sedan tappade han borren i huvudet på henne och skrattade att ”det var ju tur att borren inte var på”. Sug grejen tappade han på hennes övre framtänder så hela hjärnan vibrerade. Efter detta tänkte Elin aldrig gå till tandläkaren igen. Av någon anledning hade hon överlevt dessa två besök, det vore rent av självmordsbenäget att ge det ännu en chans.

Men Elin får tandvärk. En sån där tandvärk som sitter i käken så det är svårt att tugga. Snart går det inte att öppna munnen alls. Just detta symptom på tandvärk uppmärksammade hennes pojkvän. Efter mycket gnällande och bönande fick Elin ge upp och beställa ett besök på tandvårds stället i Uddevalla. Hon ansåg det mycket ironiskt att då hon sökte hjälp för Endo tog det ett och ett halvt år att få tid men då hon bokade tid till sin blivande död så tog det bara två dagar.

Om vi spolar fram lite i historien så träffade Elin en mycket bra tandläkare som kom fram till att tanden skulle behöva dras ut under lokalbedövning.
Efter Elins: ”Nejdetgårintedetgårintedetgårinte!” så gav han henne lite lugnande att ta innan besöket. Elin tog dem med en viss lättnad men ändå väldigt osäker över om Stesolid verkligen fungerade på henne.

Stesolid fungerade mycket bra på Elin. Christoffer ledde henne ned mot mottagningen och fick dra i henne då hon ideligen stannade för att se på de ”glänsande rena vackra husen”.
Vägarna glittrande. Snön var som diamanter. Christoffer såg så len och glimmande ut. Och den stora sten byggnaden då mördar tandläkarna höll till... det var bedårande.

Elin minns inte detta men hon hade fnissat åt receptionisten då hon sa sitt namn. Hon hade haft ett grod brett leende då tandläkaren kom in. Men hon minns hur härligt det kittlade då tandläkaren bände loss visdomstanden. Det knakade in i hjärnan.

Christoffer fick leda Elin hemåt, en Elin som inte var rädd men mycket mycket trött. Och världen var så jävla fin!


Min vardag är underbar. Jag har en man i mitt liv som jag ska gifta mig med och skaffa barn med i framtiden. Jag har hittat rätt och han är lycka för mig. Vi pratade om det senast idag; hur kan vi vara så lyckliga då vi har det så svårt?

Jag har haft ont så gott som dagligen sedan vi blev tillsammans. Vi har aldrig haft en trygg bra ekonomi. Men vi är lyckliga som två getingar i en Fanta burk (eller nåt).

Jag tror att det är för att vi har en rolig vardag. Hur mycket Endon än spökar, hur många räkningar som kommer på posten, skrattar vi alltid. Och nu börjar allt äntligen ordna upp sig på flera fronter.

Det är väldigt viktigt att se de där vardagliga sakerna som gör dig glad. Det är ju i vardagen livet sker och vi måste vara öppna för alla nya roligheter som finns där ute (eller här inne). Man kan ju inte hitta Hemingways varje dag.

Vad många grodor det hade blivit då.