Jag kom, jag såg, jag magnetröntgades i Uppsala

Klockan femish slet vi oss upp ur sängen. Det hade varit otroligt svårt att somna så vi tittade på ”The Lovely Bones” långt in på småtimmarna. Jag ville verkligen inte somna. Somnade jag skulle vi snart vara i Uppsala. I Uppsala vet man aldrig vad som kan hända.

Resen gick riktigt bra! Jag fokuserade på att sova och med Tiparol i knoppen och kroppen är det lätt att slumra till. Vi vickade på benen några gånger under resan. Mamma och pappa är verkligen mina räddare i röd volvo som kör sin dotter i fem timmar för att laga henne. Christoffer är perfekt som alltid.

Helt plötsligt stod vi där framför utgången 95 och 96 med över en timma till godo. Hjärtklappning, darrningar och rädsla för mitt liv fick mig att gå på jakt efter ciggarett. Jag behövde lugn. Även om detta innebar gifter. Jag hittade en intet ont anande tant som oroat sneglade på mina maniska blickar som jag fick rökpinne av. Då hon berättade att de skulle opereras och inte bli utsläppt på en vecka började mina bekymmer kännas aningen fåniga.

Jag höll på att svimma av nervositet då vi satt i ett väntrum med väldigt konstiga tavlor. Det var massvis med små konstverk med olika stolar på. Snart började ryggen jävlar så jag låg i Christoffers knä på en av sofforna. Till och med Christoffer började känna av nerverna då han såg skräcken i mina ögon. Mitt hjärta pickade hysteriskt i bröstet och jag såg en yngre version av Skärgårds doktorn. Han ville jag ha som doktor. En Skärdgårds doktor kan ju allt.

Lite försenade kom Skärdgårds doktorn (till min stora glädje) och en kvinnlig någonting ledde oss in i ett undersökningsrum. Vi fick sitta ihoptrycka bredvid skrivbordet och istället för att det kändes trångs så var det tryggt. Sedan började frågorna. Jag beskrev min vardag. Mina smärtor. Undersökningar som jag har gjort. Tabletter jag tar. Tabletter jag har tagit. Det märktes att jag pratade med en expert för han ledde samtalet. Det kändes inte som att jag höll en medicinsk monolog, vilket det alltid har gjort då jag pratat med läkare förut.

Han var så otroligt snäll och det var kvinnan också. När jag berättade om de smärtsamma toalettbesök jag kan uppleva grimaserade hon och för första gången kändes det inte som om jag behövde intyga att jag faktiskt hade problem. De var väldigt uppmärksamma på att jag behövde hjälp.

Christoffer höll min hand hela besöket. Han är ett så starkt stöd. Sen är han ögongodis också. Underbar kombination.

Det vi kom fram till under samtalet gällande mina värktabletter Tiparolen var mer än lugnande. Jag tar 150 mg om dagen och har känt mig som Ozzy Osbourne. Men tydligen kan man ta 400 mg om dagen och det förklarar varför jag ibland (nu mera: oftast) inte får den smärtlindring jag behöver. Han sa att de dagar jag har riktigt ont och behöver bryta smärtcykeln kan jag ta fler än de tre jag är ordinerad. Lättnaden som följde efter den informationen gjorde mig gråtig. Glad ledsen.

Sen förklarade han mer noggrant vad magnetröntgen innebar. Att det fanns chans att de kunde se Endo djupare i kroppen med hjälp av den. ”Man kan inte se allt” var han noga att förklara men om de hittade något blev det lättare med behandlingen.

Andra saker som hade betydelse var den intensiva smärtan jag kände efter mina titthålsoperationer. Det ska kännas som en träningsvärk i magen som avtar efter två dagar. För mig var den intensiv smärta som innebar att min underbara snälla lillebror David var tvungen att bära mig om jag behövde gå på toaletten. Doktor Endo-Expert förklarade att det var ett stort tecken på Endo.

Denna informationen får mig att minns hur det var efter operationen på Sahlgrenska då jag satt ihopvikt och knappt kunde andas på Fitt-Barbros kontor. Enligt henne var det helt naturligt att jag hade ont: ”Det är bara operationen. Du måste bara röra på dig.” Herre Gud, vilka idioter jag har träffat.

Att jag också kan blöda då jag gör Nummer 2 var också viktig information. Efter lite fundering så har jag faktiskt alltid gjort det då jag har haft mens. Men jag fattade det aldrig, det var ju jätte ologiskt.

Sedan var det dags för gynundersökningen. Jag har gjort så löjligt många såna undersökningar att jag nästan automatiskt drar av mig trosorna och skrevar om jag så ska in till tandläkaren och dra en tand. Det känns nästan konstigt att lämna en läkarmottagning utan den där obehagliga ”efter-gyn-känslan”. Så jag förväntade mig att han skulle känna att jag var ömm över äggstockisarna, särskilt den högra. Det var det enda någon gynläkare har hittat sedan jag börjat söka hjälp år 2005.

Detta var annorlunda. Han undersökte millimeter för millimeter och då jag började undra om han letade efter sina borttappade nycklar så högg det till. Nej, det krampade högg och strålade. Det var som om han hittat en på-knapp till min smärta. Jag stirrade chockat på honom. Kramade sönder Christoffers hand. Skärgårds doktorn log ursäktande: ”Ser ut som att vi har hittat ett smärtcenter här.” Och han hittade fler. Många fler. Jag blev tårögd och han ursäktade att jag var tvungen att bli plågad; men jag var inte alls ledsen. Jag var så otroligt lättad. Han hittade någonting. Han såg något nytt. Han är jätte nyfiken på vad magnetrönget visar på mina ömma smärtcentran.

Innan vi gick berättade han hur allt fungerade för patienter som mig, som bodde så långt bort. När de får magnetröntgen svaret (vilket kan ta allt mellan 1-3 veckor) från magnet-endo-experten sätter sig ett helt team av experter ner och pratar om lilla mig. Precis som Dr House! De går igenom allt och beroende på vad de hittar skickade de sedan ett skriftligt förslag till min Dr Duktig och till mig. Antagligen blir det en hormonell behandling, lät det på honom. Jag borde veta om ungefär en månad. Jag ville krama dem. Ge dem blommor. Skrika av glädje. Istället fick jag en extra Tiparol inför MRT:n och köpte en cigg av en tant utanför sjukhuset.

Sedan var det dags att gå till ingång 70 och kika in i mina organ. När jag frågade sköterskan om Christoffer fick följa med in tittade hon på alla hans piercingar och sa ”Oj, du har mycket grejer på dig...” och såg sedan bedjande på mig ”det går väl bra om han väntar ändå?”.

Jag blev lite nervös då jag satt på en obekväm liten trästrol iklädd min vit blå sjukhus skjort-klänning och väntade på att bli insläppt till den gigantiska kameran. Men jag kom att tänka på gastroskopin jag gjorde för cirkus sex månader sedan. Ingenting kan vara värre än den undersökningen. Ingenting!

Jag låg på en tunna britts med öronproppar i öronen och försökte höra vad sköterskorna sa till mig. Varför de insisterade på att trycka igen min hörsel innan de skulle gå in på detaljer var helt främmande för mig men de var väldigt snälla. Jag fick sprutor. Hörlurad. Ett stort blått hårnät och sedan rullades jag in i ett rör som påminde om ”Stargate” grejen. Första reaktionen var: ”Herre Jävlar det här är trångt!” och det blev lite svårt att andas. Tills jag blev inrullade hela vägen och såg en glad sköterska kika in till mig i slutet av tunneln. Oron släppte på en gång och jag kände hur trött jag var.

Det var riktigt skönt att ligga där. Visst lät den konstigt med hammrande, knapprande, tickande och tjutande men det var aldrig störande. Jag lyssnade på radio och slummrade av och till. På slutet var det kämpigt då det blev väldigt varmt men då kom jag att tänka på vad min supergullliga svägerska Sanna sagt någon dag innan då vi pratat om MRT:n. ”Tänk att du ligger i ett solarium.” Det fungerade jätte bra! Det var lika varmt som ett solarium så det var bara att låtsas att jag fick en härligt fin solbränna samtidigt. Snart snoozade jag gott igen.

När allt var klart och vi satt utanför ingången med den sista Endo-klink ciggaretten såg jag mig ordentligt omkring för första gången sedan vi kommit till Uppsala. Sommaren har ju verkligen kommit. Vad vacker det är.

Och för första gången efter ett läkarbesök med Endo känner jag mig inte orolig. Jag är nyfiken på vad som är nästa steg men det är en underbar känsla jämfört med alla andra jag varit tvungen att hanskas med.

För första gången på ett år tror jag att det här faktiskt kommer att fixa sig.