Läskiga hormonvärld!

Jag bjuder dig in i den läskiga hormonvärlden. Det spelar ingen roll om du har endo, inte har endo, bara är nyfiken, vill lära dig mer, vill veta hur det går för mig, ska testa hormonerna själv, är en man som ska byta kön, är en vän till mig, är en ovän till mig eller har en fetisch för hormoner. Ni är alla lika välkomna att se hur Primolut-Nor och Elins kropp fungerar tillsammans.

Det kommer bli spännande, ska ni se! (Det blir i alla fall bättre än den fruktansvärt usla filmen ”Gladiator”).

Viktigt att veta är att vi är alla olika (och min kropp är lite Emo ibland) så ta inte förgivet att alla kvinnor kommer må som jag. Jag öppnar den virituella dörren och bjuder in den som törs kliva in.

Jag har nu fått Primolut i två omgångar inom en kort tidsperiod (och en gång 2005 då de lagade mig som Karlsson klister fixade alla leksaker som ”råkade” gå sönder). Nu tar jag en tablett på morgonen och sedan samma sak klocka åtta på kvällen.

Första omgången hade jag en ruskig huvudvärk, påminde en hel del om början till migrän. Men den kom av och till som ett SJ tåg (jag hade ingen aning om när var eller hur). Samtidigt fick jag magkatarr och illamående som gjorde att det bubblade ur munnen som på rabieshunden Cujo. Sedan fick jag lite små biverkningar som finnar och sedan samlade min kropp på sig massor med vätska så jag gick upp i vikt och kände mig som en gele björn.

Mina stora känsloflöden har jag redan berättat om och det var som om alla känslor var för stora för min kropp. Jag grät för allt. Jag var glad-ledsen, trött-ledsen, sur-ledsen, världen-är-hemsk-ledsen och jag-vill-verkligen-ha-den-kattungen-ledsen. Nämn vad som helst, jag grät säker över det någon gång under de tio dagarna.

Ett stort plus var de växande brösten. Chockat stirrade jag på dem då de svullnade upp. Tyvärr var de inte till någon direkt nytta, det räckte att Christoffer tittade på dem och de började ömma.

Den andra gången (även kallad: NU) har jag tappat flera biverkningar. Jag saknar dem absolut inte och tänker absolut inte leta upp dem.

De reaktioner jag känner av denna gång är magkatarr (bubbel bubbel), trötthet, fett hår, akne, mega tuttarna (de försvann aldrig) (tur var ju det) och sedan en ihärdig värk i vaderna (det känns som febervärk plus träningsvärk som molar).

Sen har jag väldigt mycket mardrömmar. Mest vaknar jag livrädd efter att något av mina stygga Ex har jagat mig (det är underbart att vakna bredvid min blivande make efter en sån dröm, och gosa upp med honom). Jag läste om en annan tjej som också drömde otäckheter på Primolut, men det står ingenting om det någon annanstans. Kanske rör hormonerna bara till det så kroppen blir lite orolig. Vad vet jag?

Fast det som påverkar mig mest är humöret. Denna gången kan jag se reklamer med söta Lambi lamm och läsa nyheterna på webben utan att bryta ihop. Visst låter det tipp topp, och det hade det varit om det inte istället var så att jag helt utan förvarning exploderar istället.

Jag går in i köket. Tar med mig en nektarin. Byter om i sovrummet. Kommer in i vardagsrummet och ser min underbara pojkvän (även kallad: ”meningen-med-mitt-liv”). Sen, appropå ingenting, mastodont gråten. Hulkar, snoret sprutar, tårar skvätter, hela balletten.

Och värst av allt är att jag inte har någon aning om varför jag gråter.

Detta leder till att Christoffer kommer på förslag till vad jag är ledsen över (”är det kattungen igen?” ”är du frustrerad för att det gör ont?” ”är det för att du tappade spagetti i golvet?”) och ja, allt han säger blir annledningen till att jag är förtvivlad. Så allt som kommer ut den stackarens mun får skulden till mina tårar.

Skit knepigt. Det känns jätte konstigt att gråta över: ingenting. Särskilt på ett sätt som får det att kännas som det viktigaste i världen.

Men framför allt, jag har mindre ont. De senaste två dagarna har varit tuffa men annars går det åt rätt håll. Fast långsamt långsamt.

Jag blev orolig att hormonerna inte skulle hinna kicka in innan de skulle tas bort igen. Så jag gick in på Fass till min chock och glädje hittade jag följande information:

Behandlingen fortsätter i 4-6 månader.

Så det är ju inte så konstigt att det tar lite tid. Första gången jag fick Primolut Nor (denna omtalade 2005) hade jag inte haft ont lika länge, så det är kanske därför som de hjälpte så fort. Nu har det överstigit två år så det tar nog lite mer tid.

Det finns fler biverkningar på Primolut (och andra gestagen hormoner). Och det som gäller för hela den här familjen av tabletter kan man få följande reaktioner:

• Ökad aptit
  
• Trötthet
  
• Minskad sexuell lust
  
• Fett hår
  
• Fet hy och akne
  
• Huvudvärk
• Viktuppgång (kan ju komma ifrån den ökade aptiten)
• Kramper i vadmuskulaturen
  
• Ömmande spända bröst
  
• Ansamling av vätska (man blir svullen) (och detta kan också påverka vikten)
• Humörpåverkan
• Diarre
  
• Yrsel
  
• Torr mun
• Kräkningar
  
• Magsmärtor och kramper (om de är ihållande bör doktor kontaktas) (och jag gör det om jag får en smärta som är ovanlig på något vis)
• Överkänslighets reaktioner (som till exempel utslag)
  
• Oregelbundna blödningar och utebliven mens.

Det är ingen barnlek att mumsa i sig hormoner. Men det som är viktigt att komma ihåg är att de flesta biverkningar bör minska efter ungefär en månads tid. Om de är outhärdliga ska man kontakta en läkare. Var uppmärksam på ditt humör, det känns overkligt men den lilla tabletten kan få dig deprimerad.

Personligen tycker jag att mina biverkningar är värt det. Jag har det inte så tufft (förutom att jag kan få vätskebrist av allt lipande). Och hade jag fortsatt ha så ont hela tiden som jag har haft det innan hade jag antagligen gråtit minst lika mycket.

Jämfört med det gör det inte så mycket att stor böla en stund av den enda anledning att jag tar en liten rund tablett.

PMS och hormonbehandling, skrämmande lik, eller?