9 juni 2012

Brev Bomb!

Fick en AVI på posten. Min utvärdering från Rehabgruppen låg som en tickande bomb på Willys och jag var inte överdrivet upprymd över det. Som sig bör, då man pratar om bomber. Men jag tog tag i mig själv och Christoffer hämtade kuvertet åt mig. När vi satt i soffan och jag öppnade det fick jag tillbaka den äckliga känslan som jag fått då jag läst mina journal anteckningar från Endocentrum i Uppsala. Jag var helt enkelt inte säker på om jag hade lust att känna mig så där knäck på en fredagseftermiddag. Inte något eftermiddag, vid närmre eftertanke, men öppnade det ändå. Jag måste ju läsa vad de kommit fram till någon gång

Jag läste högt och efter varje mening blev jag mer och mer geleig i kroppen. Först kom Arbetsterapeutens sammanfattning. 

Hon blir bättre. Har inga kognitiva problem. Smärtor i nedre extremiteterna. "Jag ska bara" tills det gör för ont. 

Psykologens utvärdering kom härnäst.

Inga psykiska problem. Ångest av hormonbehandlingen ibland. Tar åt sig av det man säger och är öppen för att testa nya coping tekniker. Har svårt att få balans och gör ofta för mycket och får då ont. 

Och sist Sjukgymnastens:

Stark i överkroppen. Smärta i nedre kroppen och svagare där. En massa konstiga ord som är rena grekiskan. 

Slutligen kom jag till vad de kommit fram till ihop och såg en lång härlig lista på ytterligare hjälp jag ska få. En sjukgymnastisk undersökning där hon har två delar som hon vill fokusera på. Psykologen ville ge mig KBT (kognitiv beteende terapi) för att hantera stress och ångest som kommer med hormonerna. Och Arbetsterapeuten ville att jag skulle lära mig mer om Ergonomi så jag inte överanstränger delar av kroppen som redan är smärtiga. Sedan en Smärthanterings grupp för såna som haft ont en längre tid.

När jag slutade läsa hade jag ett leende som gick från öra till öra. De hade lyssnat på mig. Verkligen lyssnat och förstått! De hade också kommit fram till saker som jag inte kan minnas att jag sagt rakt ut, till exempel hur jag tar ut mig hela tiden för att jag vill mer än jag orkar. Att de sedan sammanfattat att de vill hjälpa mig! Jag känner mig så glad att jag vill springa från Dalsland, hos mina föräldrar, hela vägen till deras vårdcentral och krama dem till små russin som tack för att de förstått! 

Ännu ett stort steg i rätt riktning och jag ser verkligen fram emot vårat gruppmöte den 20:e! Kan inte minnas senaste gången jag längtat efter ett "läkar"besök. 


5 kommentarer:

Unknown sa...

Oh va härligt!! blir alldeles varm i hjärtat när jag läser dina ord <3

Lisa Danemo sa...

Åh, blir så glad för din skull Elin! :) Du förtjänar inget annat! puss o kram!

Veronica sa...

Gilla gilla gilla *facebook-skadad* :-)

Anonym sa...

Underbart !!!jag är mer än glad !!!! Puss älskar dig !

Anonym sa...

Åh vad skönt att höra gumman! Det är du verkligen värd och allt kämpande har gett något tillslut :)