Välkommen in i min tidsmaskin

Kliv in kliv in för all del! 

Dagen i ära ska vi ta ett surr, svisch och hopp ett helt år tillbaka i tiden. För denna morgon, satt jag vid frukostbordet (ja, du läste rätt. Jag satt vid frukostbordet) (jag gör sånt nu för tiden) och försökte minnas hur förra året var vid den här tiden. Jag har svårt att minnas. Men som tur var har inte min tidsmaskin det. Den har ett minne som en elefant.

Nu kör vi, helt enkelt, slå dig ner så reser vi till den 5:e december 2010, inlägget Tomten, Tiparol & Torp

Låt mig citera mig själv:

Jag pysslar för fullt för att få ihop lite personliga presenter. Och för  att bli distraherad, som vanligt. För även om tomten står runt hörnet  så har Endon inte tagit ledigt (tänk vad många semesterdagar den jäveln  borde ha samlat på sig vid det här laget).

Det har varit jobbigt de senaste dagarna. Tillbringade tre pinande timmar på Torp (nej, jag lär mig aldrig) som nära på knäckte mig...

Jag var på Torp idag. Jajemensan. Och ont fick jag men inte alls i närheten av den smärta jag fick stå ut med då. Jag minns det vagt, min hjärna orkar inte hantera de där jävligt tunga stunderna och väljer att glömma bort. Men även då jag har det tufft, 2010, så njuter jag av julstämningen. Tar tillfälle i akt att önska mig något också.

Jag hoppas att Tomten fixar riktigt bra smärtlindring till mig i jul!  (Han kan ju få ta Endon också, men det kanske är att be om för mycket)  (det är ju påskharens jobb)(eller Jesus) (eller kanske Oprahs).

Inlägget efter detta är jag mindre skämtsam och har det riktigt svårt.

 Jag har badat två gånger och försökt att få lindring men det har inte  fungerat. Tabletterna har varit likt sockerpiller och jag har inte  kunnat ligga, sitta längre än någon minut innan jag börjat rulla runt  som en porrig mask. Sen mår jag illa. Jätte illa. Jag har alltid tagit  förgivet att det är magkatarr som gör mig redo att kräkas, men efter  lite tankeverksamhet idag så vore det ju konstigt om det inte var Endon.

Alltså,  jag är helt slut. All smärta, oron att inte få hjälp (vilket inte ger  mig något gott utan bara mer arg Endo), kämpandet med att hålla mig  sysselsatt och pigg, att aldrig veta hur ont jag kommer få idag men att jag kommer få ont, det gör mig galen!

Det inlägget hette (passande nog) Endo suger och borde dö.

Det är overkligt att jag mådde såhär för bara ett år sedan. Hur mycket mitt liv har förändrats. Jag är så otroligt tacksam att jag har Doktor Duktig och haft det stöd runt mig att jag orkat fortsätta söka hjälp. Hade jag lyssnat på "experterna" hade mitt liv sett exakt likadant ut. Fast kanske med betydligt mer tabletter. Nu har jag ett liv som går att leva.

Och jag ser hela tiden förbättringar. Även då sprutan varit ren tortyr denna gången så känner jag ändå att den hjälper mig. Den måste helt enkelt gilla S/M. Knasiga Enanton.

De senaste mornarna har jag kunnat sitta upp vid frukostbordet och äta. Sitta där, på en stol, som en normal vuxen människa och dricka mitt kaffe. Det ska inte tas förgivet.

Jag försöker tänka på det, minnas hur långt jag kommit, då jag blir utmattad av smärtor eller förbannad av att jag inte är "lagad än".

Så, vad sägs, ska vi kliva in i mackapären och åka ett år in i framtiden?

Kliv in kliv in för all del!

Såhär såg jag ut innan Enatonsprutorna.

Så här ung och fräsch är jag nu, under behandlingen.