Min doktor House

Jag har den bästa läkare i hela Sverige. Nej rättelse: i hela Världen. Nej, i helast Universum! Klockan 08:30 låg jag på en soffa i väntrummet i Caremas vårdcentral med dunkande spänningshuvudvärk. Efter alla idiotiska gynekologer blir jag så otroligt nervös av att besöka doktorer av alla slag. Denna gång skulle jag också prata om hur jag trappat upp mina värktabletter, på inrådan av Uppsala Endo specialisten.

Sist gång jag tog upp detta var med gynekologen Fitt-Barbro som först tog tillbaka diagnosen (för hundrade gången) och avrundade hela samtalet med att hon inte kunde hjälpa mig mer nu, att om Orgametrilen inte hjälpte så var det ett bevis på att jag inte hade Endo utan borde söka till psykolog och be en läkare göra en gastroskopi (vilket, om hon kikade i mina journaler, hade hon redan skickat mig dit och att de inte hittat något fel). Hon vägrade skriva ut fler Tiparol, skrev ett brev som intygade att hon trodde att jag hade endometrios (?!) men därmed blev jag dumpad av en tredje gynekolog. Mina gynekolog relationer var nästan mer dramatiska än mitt tidigare stormiga kärleksliv. Nu däremot är båda i en fantastisk balans!

Hjärnspökena spelade mig spratt. De spelade upp bilder där Doktor Duktig spottade på mig, doppade mig i tjära, rullade mig i fjädrar och skrikande kastade Tiparol efter mig hela vägen till första bästa psykakut. Doktor Duktig har varit mer än en perfekt läkare sedan första gången jag träffade honom. Jag hade ingen anledningar att tvivla på honom och idag bevisade han än en gång att han inte förtjänade min misstänksamhet.

Så klar gjorde nervositeten att jag bölade som en liten hulkande griskulting då han frågade hur det gick. Han börjar nog bli van, detta är en procedur vi brukar gå igenom. Magen och ryggen krampade extra på grund av stressen och jag började oroligt förklara allt de sagt på Endo kliniken och sedan, med den hysteriframkallande ”Hajen” soundtracket spelandes i bakhuvudet, började jag ursäktande förklara hur jag tog mina Tiparol.

”Jo, jag har haft det jätte ont det senaste”

Duundun

”och det blir bara värre och värre”

Duuuundun

”så just nu tar jag ungefär sex stycken om dagen”

Durundurundurundurundurundurun!

Han tog inte ens en paus utan nickade bara och sa direkt att det viktigaste med en patient som mig var att jag aldrig skulle få ont. Att eftersom jag har kronisk värk måste jag ta större dos som gör mitt liv livsdugligt. När jag förklarade min rädsla om beroendet (igen, han måste bli väldigt trött på det tjatet) svarade han att det fick vi ta tag i om det hände. Att i mitt fall var det viktigare att få mig smärtfri och då vi fått brevet från Uppsala och har en behandling att följa som gör mig bättre kan vi trappa ner på Tiparolen om kroppen vant sig vid den.

Jag blev så lugn. Han är så lugnande. Nu ska jag ta två tabletter fyra gånger om dagen (yepps, det blir åtta stycken) (jag kommer bli jätte flumm och trött) (jämfört med ont är det helt klart värt det) för att aldrig få Endo-utbrott. Jag ska testa mig fram och se hur mycket jag behöver ta, men åtta är utgångspunkten. Och jag som höll på att få en hjärnblödning för att jag tog sex stycken. Hjärnspökena tassade hastigt ur min skalle och gömde sig. Nästa gång jag ser dem ska jag ställa dem i ”naughty corner” lika många minuter som de är gamla. Sen vill jag ha en ursäkt.

Doktor Duktig är det mest kompitenta läkare jag någonsin träffat. Han lyssnar, bryr sig och använder sin kunskap på ett sätt som är betryggande istället för överlägset. Han förklarar på ett sätt som lugnar och är enkelt. Jag är nu sjukskriven till slutet av augusti och han skrev ut sexhundra Tiparol med Alvedon 665 mg så att jag ”inte skulle snåla med dem”. Han känner mig väl.

Det som är så fräckt med Doktor Duktig är att vi är ett team. Vi jobbar ihop för att lösa det här Endo problemet. Han tvivlar inte på mig utan blir förfärad varje gång han kommer på hur länge jag har lidit med den här sjukdomen utan att få hjälp. Han har ett hjärta som är stort som Jupiter och en hjärna stor som Saturnus. Och han låtsas inte veta mer än han gör. Vet han inte tar han reda på det. Han är min "Doktor House". Nej rättelse; han är till och med bättre än House. Inte en endaste gång har han gett mig fel diagnos, han har aldrig brutit sig in i vår lägenhet och han har inte behandlat mig mot Lupus. Min doktor slår House med hästlängder!

Jag har en så otrolig tur som har Doktor Duktig på min sida, jag är alltid så lättad, sprallig och glad då jag åker därifrån. Tyvärr kommer Endo-attacker efter att ha varit dunderstressad efter besöken men nu har jag medicin att döda den med. Jag är så trött just nu, det tär på kroppen att hänga med hjärnspöken flera dagar på raken.

När Doktor Duktig satt och knåpade med min sjukskrivning började jag läsa igenom alla lappar han har på sin anslagstavla som hänger över hans gigantiska skrivbord. Och där hittade jag en dikt som förklarar Doktor Duktigs underbara förmåga att hjälpa. Kanske är det där han söker inspiration. Som avrundning i denna hyllning till den doktor som ideligen säger ”Jag gör ju bara mitt jobb” publicerar jag nu dikten jag såg.

Visst önskar man att alla läkare hade denna hängandes på deras kontor, och vissa tatuerade i pannan, kanske till och med innanför ögonlocken (fast det går nog inte att läsa) (fast den tatueringen lär han/hon aldrig glömma så kanske traumat i sig hade funkat) (konstig fundering det här). Dags för doktor poesi.

ÄKTA HJÄLPSAMHET

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när han tror att han kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon person måste jag visserligen förstå mer än vad hon/han gör, men först och främst förstå det hon/han förstår. Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag endå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andra i stället för att hjälpa.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa.

av Søren Aabye Kierkegaard