Känslorna är en geggig mix av oro och glädje. Imorgon har jag äntligen ett möte med Doktor Duktig om ett ämne jag längtat efter alldeles för länge. Jag ser fram emot det men bävar samtidigt. Det är svårt att förklara varför, men enklast blir det om jag börjar med att berätta vad som står på agendan.
Min sjukskrivning.
Jag kan inte räkna på fingrar eller tår hur många gånger jag önskat att min kropp vore redo för att komma ut på arbetsmarknaden igen. Har till och med surfat i smyg på Arbetsförmedlingens hemsida och skyldigt trånat efter jobb som jag omöjligen kunnat söka. Antagligen är det väl så en dålig pojkvän/flickvän smyg tittar på porr då dennes partner sover.
Nu är det däremot dags att samtala om min framtid. Äntligen. Doktor Duktig planterade tanken sist gång vi träffades, att jag kanske skulle läsa en kurs eller något? Jag vill däremot ut och jobba, jag vill ut ur lägenheten och tjäna pengar. Mina pengar, våra pengar, även om jag inte kommer tjäna tiotusentals kosingar.
Men jag vet inte alls hur Doktor Duktig ser på saken. Om han vill att jag ska börja arbeta. Om jag fysiskt är frisk nog att kunna göra det. Om jag kommer klara av att arbeta utan att stressa och få mer ont.
Jag vet att jag fortfarande måste vara sjukskriven till stora procent och en del av mig är rädd att jag helt plötsligt står där och bara va sjukskriven till 20%.
Jag vet att tankar och oro eggas igång av hormonerna. Jag vet lika väl att Doktor Duktig poängterade sist gång vi träffades att jag måste gå långsamt tillväga. Men mina känslor och tankar är inte alltid så logiska.
Det enda jag tydligt kan säga om saken är att både jag och Christoffer har längtat efter denna dag. Jag vet också att jag mycket hellre försöker och misslyckas än att inte försöka alls.
Och jag vet att, under dessa vågor av hormoner, har jag svårt att sitta still av lyckan över att jag är på gränsen till att inte vara 100% sjukskriven mer. Det är bara så overkligt, spännande och alldeles alldeles underbart!
Och jag vet att, under dessa vågor av hormoner, har jag svårt att sitta still av lyckan över att jag är på gränsen till att inte vara 100% sjukskriven mer. Det är bara så overkligt, spännande och alldeles alldeles underbart!
 |
| "Endofri", månaden innan Endon satte igång igen. |
7 kommentarer:
Spännande! Hoppas det går kanon på mötet och förvänta dig inte det värsta utan ta det som det kommer. Kram
Håller tummarna för dig ( ok det gör jag alltid ) . Du är allt bra söt och fantastisk min lilla gumma . Älskar dig och lycka till igen <3 Mamma
Spännande att höra hur dagens besök gick. Men ta inte ut dig i början och som du säger är stress inte bra.
Kram på dig
Great! Thanks for the share!
Arron
Detta med sjukskrivning verkar så olika mellan drabbade av Endo. Jag har läst om de som nekas och de som får - jag blir villrådig.
Jag är ju ganska ny diagnostiserad och sliter med just detta att jag faktiskt inte riktigt fixar att jobba 100%. Jag går in i "väggen" efter några dagar och mår skit - ligger sen hela helgen och försöker repa mig inför nästa vecka. Har typ inte mycket till liv förutom jobb, tabletter och säng.
Jag skulle nog både psykiskt (för detta har tagit hårt på mig) och fysiskt (tills jag fått någon jävla ordning på blod, tabletter och skit)må bättre av en deltidssjukskrivning av något slag. Men då jag hört att flera inte får igenom sin sjukskrivning från försäkringskassan så vet jag inte hur jag ska göra. Råd ?
Men jag förstår dig i din önskan av att slippa vara sjukskriven - jag skulle bli tokig om jag inte kände mig "duktig". Det är nog det som tagit hårdast på mig - just att jag inte klarar av att vara lika aktiv, hurtig och "duktig". Jag har för hårda krav på mig själv säger psykologen...kan nog vara sant - men hur fan tar man bort dom bara sådär?!
Hoppas det går bra för dig - och att du får komma ut på arbetsmarknaden och göra något kul!
Tack för alla fina kommentarer, mina fina goingar!
Lina, jag känner så igen mig i det du skriver. Det här "duktighetssyndromet" tar orken ur en. Jag gick ifrån att jobba häcken av mig till att inte kunna arbeta alls. Att ta mig till toaletten var en pina.
Om jag var du hade jag försökt att bli sjukskriven. Mitt problem var att ingen sjukskrev mig, när jag väl blev det så hade det gått för lång tid då jag inte "gjort någonting" och blev därför nollad av FK. Har du smärtor som hindrar dig från att arbeta och du får ett bra sjukintyg av din läkare så borde det gå bra, tror jag i alla fall.
Att inte behöva va duktig för att känna sig värdefull går inte över på en dag... tyvärr. Jag kämpar fortfarande med det. Men jag lär mig hela tiden hur värdefull jag ändå är, hur oviktigt det är att vara "duktig". Ens vänner, arbetskamrater och familj älskar en inte därför att man är så duktig. De älskar oss för de personer vi är, inte allt vi åstadkommer.
Din psykolog verkar vettig. kan inte hon ge dig några tips??
Tack i massor för att du kommenterar och delar med dig! Jätte stor kram
Elin
Hej igen Elin!
Vad himla roligt för dig att det gick bra på mötet. Håler tummarna för dig nu.
Själv har jag varit på en hel hög läkarmöten nu och det har slutat med att en magnetröntgen och besök till Uppsala har remitterats ut. Byte av citodonet mot Tramadol. Och 25% sjukskrivning. Sen så bedömnde psykologen att jag behöve antidepp piller mot en depression som hn tycker sig ligga och sabba upp i botten. Så nu har jag börjat med fluoxetin också. Känner mig som en riktig pillertrillare nu! Känns otäckt men jag hoppas ju att det hjälper på något sätt.
Men det bästa är nog at få komma vidare i en ordentlig endoutredning. Jag vill ju helst bli av med hela paketet då jag redan har barn och inte vill ha fler - och det känns som att antingen äter jag tabletter som nu eller så äter jag kanske andra tabletter mot besvär som kan uppstå om jag blir utan livmoder och äggstockar - lite same same men jag slipper blöda och vara orolig för fler stora cystor för hoppningsvis.
Tack för att du skriver - det stärker att veta att det finns andra att ventilera med :-)
Skicka en kommentar