17 maj 2010

Fear and Loathing in NÄL


Christoffer var blek och medtagen då jag såg honom genom det lilla fönstret i ambulansen. Jag ville så gärna vinka till mig hans uppmärksamhet och visa att jag inte hade lika ont längre. Morfin gör susen. Men låt mig backa tillbaka först så att jag kan berätta hur jag firat min lördag.

Det var en vanlig dag med normalt uppretad Endo. Den har i och för sig inte varit särskilt lugn det senaste så det innebar att jag var soffliggandes. Jag var rastlös och snart skulle min lillebror David och min svägerska Sanna komma på besök. Endon var inte oroande, jag har ju haft det betydligt värre ont förut.

Det hade hunnit bli kväll och vi kikade på filmen "Fear and loathing in Las Vegas" medans vi snaska och smuttade drickor. Tabletterna tog inte utan krampen i magen blev bara värre. Tillsist kunde jag inte gå på egen hand. Christoffer bar mig hulkandes in i sovrummet medan David och Sanna oroat tittade på.

Det bekymrade mig att David och Sanna varit tvugna att se det. Nu skulle de aldrig våga stanna kvar och se klart filmen. Det var mycket viktigt att de inte kände att de var ivägen och att de fick se slutet.

Jag kunde inte andas, tänka eller prata. Christoffer lugnade mig mellan kramperna. När jag rullade ihop som en snäcka strök han mig över ryggen. Han var oroad. Det bekymrade mig att han var bekymrad.

Det som var svårt för min hjärna att acceptera var att jag borde verkligen dö av det här, ingenting som är ofarligt kan göra så förbannat ont. Jag tänkte samtidigt att om det var såhär att föda barn så får jag och Christoffer bli Uddevallas Brangelina. Tror faktiskt att jag sa till David och Christoffer att de skulle vara väldigt tacksamma att de inte har någon livmoder.

Christoffer ringde en ambulans. Jag visste inte om det var en bra ide men för första gången någonsin föreslog jag det själv. Det gick inte längre. Jag orkade inte. Paniken att inte få en ordentlig paus att andas gjorde mig galen.

Christoffer gjorde allt för att hålla mig så lugn som möjligt. David höll också min hand. Sanna fixade med min värmedyna. Alla var så makalöst snälla och jag minns inte ens hälften av vad de gjorde.

En sak minns jag tydligt däremot. Jag tittade på min handrygg och såg en konstig halvrund cirkel på den. David förklarade för mig att det var bitmärken. Jag hade bitit min egen hand utan att märka det.

Ambulansen kom och de var förvirrade eftersom de inte visste vad endometrios var. Egentligen ville de inte ge smärtlindring innan doktorn sagt att det är okej men vi berättade om remissen till Uppsala och att jag kände igen smärtan. Ambulans killen som satt bak tillsammans med mig, hette något på J tror jag, slutade han försöka få ur mer information om Endometrios och gav mig istället morfin. Första sprutan gjorde det hanterbart. Andra sprutan gjorde mig helt tung och smärtan tynade långsamt bort. Inte helt men jag kunde andas igen.

Hela resan var jag orolig att Christoffer inte satt bekvämt i framsätet.

När vi kom in på NÄL fick vi vänta en stund innan jag rullades in i ett rum. Där togs det prover och då jag lämnade ett urinprov började kramperna långsamt komma tillbaka igen. Jag har varit på NÄL tidigare och blivit väldigt dåligt bemött så jag hade massor med hjärnspöken som sällskap i sjukhussängen. Christoffer klappade mig. Pussade på mig. Sjöng löjliga sånger för mig. Jag älskar den mannen så otroligt mycket.

Så kom Gynekologen. Och när jag förklarade allt för honom, vilket jag gjort för andra läkare så många gånger innan, tittade han blankt på mig och sa: ”Så vad vill du att vi ska göra för dig då?” Jag fick förklara om Endo kliniken i Uppsala, att min vårdcentralsläkare jobbat på en kvinnoklinik och med andra ord försvara min troliga diagnos. Sedan visste han inte vad han skulle göra med mig. Det enda han sa om och om igen var att det inte var något farligt fel på mig. Om han förväntat sig chockade miner, tjut av lycka och en liten bebis elefant som tack present vände han sig till helt fel par. Vi bara suckade. Han hade inte lyssnat.

Och alla Endo systrar där ute vet antagligen vad som händer sedan: Beroende snacket. Han förklarar tydligt för mig att värktabletterna jag tar är beroende framkallande. Att de tabletter jag får med hem är ännu starkare. Men att han, genom att kolla mina journaler, inte sett någon varning om beroende i mitt fall.

Det är väldigt väldigt förnedrande att bli behandlad som en narkoman då man kommer in till sjukhuset för att få hjälp. Smärtan är faktiskt nog.

Men som tur var fick jag åka hem. Fast han frågade vad jag ville göra, om jag ville bli inlagd eller inte och vilken idiot som helst hade föredragit att få sova i sin egna säng. Om man inte har en vattensäng, man kan bli yr av dem.

Det händer mycket just nu och mycket har hänt. Christoffer skuttar runt och fyller på våra väskor med viktigheter som ska med på vår resa till Uppsala. Ibland känner jag mig som ett spädbarn då jag har en separat väska med massageoljor, värmedynor, värktabletter och annat som jag helt enkelt inte klarar mig utan.

Jag är nervös och pirrig. Har också ont av och till. Känner absolut av effekterna av helgen som varit.

Herre Gud, är det verkligen imorgon det gäller?

1 kommentar:

favomamma sa...

Ja detta var då en riktig pärs för dig och du är enastående som inte slog ihjäl nån. Men tack gode gud för gårdagen!!!!!! Det var fantastiskt!! Älskar dig mammma. Gillar det med vattensängen föresten