Låter dramatiskt, jag vet, och det vad det ta mig fan också. Först allt vel med Endokliniken (som jag inte har ork att ens tänka på idag) och sedan problem med mina värkstillande. Man skulle inte kunna tro att en starkare tablett skulle kunna vara så stygg. Trodde att den skulle vara som Alvedon slogan: Om man är stor och stark måste man vara snäll.
Vi tog helt enkelt förgivet att Dexofen skulle vara stor och stark, som sitt syskon Tiparolen.
Dexofenen fungerade inte alls på mig. För första gången på väldigt länge fick jag uppleva exakt hur ont jag har utan medicin som stillar. Eller så har jag det ännu ondare och Dexofenen lugnande det något, jag vet inte riktigt. Det enda jag vet är att jag hade det så fruktansvärt ont igår kväll och natt. Det var första gången jag varit på gränsen till panikångest en hel natt.
Kortfattat så älskar jag mina trogna Tiparol. Även om de inte tar bort all smärta jämt så gör de otrolig nytta! Tack vare dem kan jag ligga här nu, helt stilla och se på piss dålig TV.
Men vad jag hade gjort utan min underbara Christoffer, det vet jag absolut inte! Han fick kämpa som ett djur för att distrahera mig eller ens kunna komma i kontakt med mig. Han är den starkaste, mest godhjärtade och underbara människa som finns! Att jag har fått denna perfekta man gör att mitt liv, även med dumma Endo, är fantastiskt.
Sen har jag också min härliga familj som jag kan ringa när som helst. Det känns väldigt bra att veta att de kan hjälpa oss med saker idag. Nu har jag ju också min underbara släkt från Norrland här! Men jag tror att jag ska fixa till mig innan jag träffar dem. Just nu ser jag ut som om jag inte ens hört talas om en dusch.
Känns som att jag blivit överkörd av en lastbil. En stor, fet lastbil med horn och huggtänder. Visst är det förjävligt då det händer?
3 kommentarer:
Jag lider verkligen med dig. Även om jag inte har varit hos någon läkare eller fått konstaterat att jag har endometrios så misstänker jag det starkt. Får sådana kramper i magen och ner mot ändtarmen att jag nästan svimmar och får panik över att något ska gå sönder i mig. När den smärtan kommer kan jag inte ens sitta eller ligga ner utan måste stå upp och luta mig mot något. Nu har jag tur och får bara de här smärtorna när jag har mens, och några få gånger varannan månad däremellan. Jag beundrar verkligen dig som håller modet uppe och kämpar på. Och det är fantastiskt att du är så ärlig. Jag håller tummarna för att du ska må bättre i framtiden och komma till rätta med allt. Kram.
Älskade unge kom inte ut på nätet förrän nu det har krånglat. Du ska veta att vi finns för er bägge och gör vad som helst för er.Att du ens klara att skriva om detta är beundrans värt.Idag vill din stora släkt se dig om du ens har minsta ork det gör inget om du ser ut som ett utsketet russin.Håller med dig om Krille han är bäst precis efter dig . Imorgon startar vi kriget för att du ska få hjälp för fan Morgan har bättre vård med sina krämpor än du. Älskar dig och tänker aldrig acceptera att du ska behandlas så här. Mamma och pappa
Tack Amanda och mamma!
Amanda, den magsmartan som du namner, da man inte ens kan ligga eller sitta, har jag som tur var bara varit med om en gang. Och det var fullkomligt forjavligt! Jag lider med dig att du maste ha det sa ofta! Du borde besoka en lakare och forsoka fa nagot p-piller som stanger av mensen! De ar superba!
Bada era ord varmer otroligt mycket! Tack for att ni laser min blogg!
Manga manga kramar
Elin
Skicka en kommentar