Jävlar Anamma på Liseberg

Äntligen vaknade Fröken Jävlar Anamma till liv igen. Jag har verkligen saknat henne. Hon har funnits där i utkanten då det gällt att pressa mig fysiskt, att göra mer än jag orkar. Men då jag bara fick mer ont av det skämdes hon och gick på semester. Nu är det dags igen och jag känner hur energin sprudlar i mig.

Innan jag hamnade i denna sinnestämning gick jag igenom en ordentlig kraschlandning. En kort men intensiv gråt, ”varför”, "vad ska jag ta mig till", ingen behandling panik, gråt. Men det kändes inte så produktivt så jag ringde Doktor Duktig istället, han har en tendens att ha bra svar på konstiga frågor och så kunde jag ju också dissa Dexofenen (jag är säker på att kamelbajs hade gjort med nytta). Doktor Duktig är tyvärr på semester till slutet av augusti. Och det var då Fröken Jävlar Anamma stod och knackade på dörren.

Det är ju absolut ingen ide att deppa då det bara är destruktivt. Endometrios kliniken lär ju inte känna av mina deppvibbar och ringa mig och erbjuda en behandling. Det var dags att hitta lösningar på Endo-hindren och göra på något oväntat, galet och bara rakt igenom: Skit kul.

Så vi åkte till Liseberg. Egentligen en helt galen sak att ge mig in på men jag vägrade acceptera det. Min släkt från Norrland, mina givmilda föräldrar (som sponsrade oss) (tack igen!), lillebror Niclas och storebror Dan plus go ungen Jonathan hade redan planerat att åka. Även då vi tog beslutet dagen innan vi åkte så var det det närmsta vi kommit ett spontan äventyr på evigheter! Detta belönades med en spontan ”Vi ska åka till Liseberg”-dans och sång. Det var episkt.

Så helt plötsligt satt jag i en flashig röd rullstol med åkturer swishande runt mig och folk gapskrikande av skräck och förtjusning. Det luktade Liserberg. Christoffers breda leende var matchat med mitt. Det kändes overkligt, vi var äntligen på Liseberg tillsammans för första gången!

Den behandling man får på Liseberg som rullstolsburen är helt makalös. Jag kände mig riktigt skamsen först. Det kändes som att jag fuskade. Men alla i mitt sällskap sa att jag aldrig hade klarat av en dag där utan Rullis. Jag hade inte klarat av en halvtimma i kö utan att kollapsa. Utan Rullis hade mitt besök varat två timmar, max.

Så jag och Christoffer fick använda special kön, vilket innebar: Ingen kö alls. Aldrig förr har jag tänkt på var rullstolsbundna tar sig fram till Balder. Eller hur det är tänkt att man ska kunna åka Flume Ridens galna stockar. Jag åkte flera olika roligheter men orkade inte alls lika mycket som jag vanligtvis hade gjort, men det gjorde ingenting. Vi spelade på godishjul och vann till och med en stjärnvinst, giganto Tobleronen, tillsammans med min stora kärlek. Jag njöt av att se mina släktingar bli nerblötade i Kålleradon och se Jonathan stolt åka Cykelturen själv. Framför allt var jag så lycklig att jag kunde vara med. Låter kanske konstigt men sittandes i Rullis med Christoffer klappandes på mig kände jag mig friskare än på länge, jag var delaktig.

En heldag på Liseberg! Jag trodde inte att jag skulle få uppleva det förrän tidigaste nästa sommar. Men tack vare Rullis, Christoffer och mina snälla föräldrar upplevde vi ett makalöst äventyr. Precis då ett äventyr var som mest otroligt och uppskattat. Jag hade det så tokigt roligt!

Denna dagen lärde mig väldigt mycket! Om jag använder Fröken Jävlar Anamma rätt är hon en stor tillgång. Och varför deppa då man kan åkta till Liseberg i en Rullis?

Trött men lycklig i Rullis.