Midsommar måsten?

Egentligen hade jag tänkt skriva ett litet roligt inlägg där jag önskar dig en härlig midsommar. Naturligtvis vill jag att du ska ha en riktigt kalas midsommar, men jag har lite funderingar som vill komma ut denna morgon också. Vi tar det viktigaste först:

Över till mina andra funderingar.

Nu när jag börjar känna mig piggare än förut har en reaktion skett inom mig som jag inte alls var bredd på. Jag har inte kronisk smärta längre, alltså lever jag inte var sekund på dagen med att det gör ont. Vilket är fantastiskt och känns overkligt. Men jag har fortfarande ont varje dag.

Det leder till att jag känner mig väldigt otacksam för att jag inte bara är glad hela tiden. I mitt huvud virvlar tankar som:

Det har ju gjort mer ont än nu, jag borde kunna hantera detta. (Även då jag fortfarande får ont.)

Jag ska ju vara glad! Varför är jag inte bara glad hela tiden? (Det går ju åt rätt håll! Är jag otacksam?)

Varför är jag alltid rädd att det ska bli värre, varje gång det gör ont? (När jag märker att jag blir piggare för var spruta.)

Jag borde inte gråta mer! (Även då jag är fullproppad av hormoner.)

Jag borde inte ta så mycket smärtstillande längre! (Även då det gör mer ont då jag trappar ner.)

Jag borde orka mer! (Även då jag pressar min kropp för mycket alldeles för ofta).

Jag borde inte vara sjukskriven mer! (Även då jag inte kan arbeta).

Jag borde bara vara glad, tacksam och stark nu! 

Jag glömmer hela tiden att jag fortfarande har Endon härjande i kroppen. Glömmer att många av dessa tankar eggas igång utav den behandling som lagar mig. Jag gråter så mycket mer just av den anledning att jag är hormonell som fan.

Denna tacksamhet vet jag inte ens var den kommer ifrån. Vad ska jag tacka för? Vem ska jag vara tacksam emot? Det är ju i grund och botten jag själv som har försökt hålla mig glad och pigg genom den här cirkusen. Det är jag som har gett mig min behandling, genom att be om den. Det är jag som går igenom biverkningar och letar reda på övningar som kan hjälpa min kropp att återhämta sig. Det är jag, Christoffer, mina vänner och min familj som i kombination av Doktor Duktigt samarbetsvilja som har lett till att mitt liv blir bättre.

Det finns så mycket som jag känner att jag borde göra. Eller kanske jag ska kalla det för saker som jag vill göra. Att det än en gång handlar om alla saker jag vill ge mig i kast med men som min kropp inte orkar ännu. Men att i kombination med hormonerna väcks mina dumma hjärnspöken. Och de förvränger min önskan om förbättring till ett överväldigande måste. De pressar sig in i mitt huvud och får mig att tro att alla omkring mig förväntar sig att jag ska lyckas åstadkomma alla dessa "måsten" och om jag inte gör det blir de besvikna på mig.

Allt detta sker bara inne i mitt Enantonfyllda huvud. Tänk vad mycket hormoner kan ställa till med egentligen? Hur de kan skapa en helt ny värld genom att vrida runt lite på tankarna.


"Jag borde..." 
"Jag ska bara..." 
"Jag måste..."

Är härmed förbjudna meningar i min skalle. De är varningstecken på att hjärnspökena har tagit över min verklighet igen. Och jag ska då tusanimej inte ha några såna busar som sällskap denna mulna mysiga midsommarafton!