Rolig efterlängtad dag!

Det är omöjligt att minnas hur många gånger jag och mamma har planerat att ha en "mamma-dotter-dag". Vi har velat göra det så länge men det har kommit saker emellan hela tiden. Senaste 3 åren har Endon  varit som en social fotboja. Igår däremot hade vi äntligen vår efterlängtade dag! Det var otroligt roligt! Min mamma är inte bara människan som klämt ut mig utan också en av mina bästisar, hon är jätte cool.

När vi satt på ett café på torget i Uddevalla ,och chockerats av en ovanligt fet mås, pratade vi om kaoset som Endon har orsakat. Vilket ledde till den "mamma-dotter-dag" vi försökte oss på då jag bodde i Göteborg och sjukdoms cirkusen precis hade rest tält och börjat leda in elefanterna i manegen.

Vi skulle ha gått på bio men jag kände mig väldigt orkeslös så vi hyrde film istället. Dagen till ära skulle vi ge "Mamma Mia" en chans. Jag försökte imponera på mamma med mina matlagningskonster (som äntligen utvecklats från "Hur kokar man en potatis?"). Men då vi ätit upp satte smärtorna igång. Ordentligt.

Den dagen/natten/morgonen spenderade vi på akuten på Sahlgrenska. Jag hade så ont att jag inte kunde ligga eller sitta så jag stod lutande över en brits i ungefär åtta timmar. Det var en fruktansvärd pärs men jag var samtidigt så otroligt lättad över att jag hade min mamma med mig. Hon var mitt stöd, den som ljög att doktorn skulle komma inom en halvtimma för hon visste att jag skulle bryta ihop om jag visste sanningen.

Inte en värst lyckad "mamma-dotter-dag" med andra ord.

Fast det jag minst mest och starkast är då vi kom tillbaka till lägenheten och hon bädda ner oss i varsin soffa och såg vi på "Mamma Mia". Smärtorna var borta tack vare smärtlindrande sprutor och vi var helt utmattade så det låg som ett tungt lugn över hela rummet. Sen sköljde nostalgin över oss. Och som vi grät. Då filmen var klar spolade vi tillbaka och lyssnade på "The winner takes it all" tills vi var torra på tårar. Den var den bästa film jag sett i hela mitt liv.

Ser jag den nu är den inte alls lika fantastisk. Den är faktiskt inte särskilt bra egentligen men jag får alltid den där känslan i magen som vi hade då. En känsla som är svår att förklara men som jag vet att jag delar med min mamma.

Igår pratade vi om den kvällen. Mamma har svårt att prata om det utan att bli tårögd, vilket rörde mig till tårar så klart. Vi måste ha sett rätt så underliga ut där vi satt och snyftade över en Caesar sallad i sällskap med en överviktig mås. Men vi blir inte ledsna av minnet, det är snarare som en påminnelse om hur långt jag kommit.

Ibland blir man så uppspelt över någonting man sa göra att verkligheten aldrig kan leva upp till fantasin. "Mamma-dotter-dagen" var full av förväntningar men inte särskilt overkliga förhoppningar ändå. För så länge vi kunde prata ordentligt, inte bli dimmig i huvudet av smärta och undvika sjukhus hade vi kunnat sitta på en sten i Ingenmansland och ändå haft en toppen dag. Ett litet steg för människan men ett gigantiskt steg för Elin och Sirpa.