Rullis eller ingen rullis? Det är frågan.

Nu har det går flera dagar med 25 mg mindre Tiparol i kroppen och jag känner ingen skillnad alls. Nu hade det passat med någon form av hyllningsdans, men chansen är den skulle missförstås som regndans och då hade jag fått skulden för att molnen börja läcka igen. Så jag drar lite på munnen istället.

Om du minns mina tidigare hyllningar till att "ta småsteg" så finns chansen att du kommer himla lite med ögonen i detta nu. Jag och Christoffer skulle fira att det var sommar genom att äta en liten middag ute på stan. Han jobbar nu och planen var att vi skulle mötas vid busstationen samma stund som hans fötter nuddade Uddevalla-mark.

Det kändes galet roligt och jag började sminka mig och välja kläder två timmar innan jag skulle lämna vår lägenhet. Men när jag stod stadigt i ballerina skorna kom jag att tänka på hur en rullstol absolut inte skulle vara en snygg accessoar till min nya tunika. Inte bara formen och hjulen utan också färgen matchade ju inte ens.

Så jag gjorde det jag brukar göra då jag blir förvirrad; jag ringde Christoffer. Samtalet gick ungefär såhär:

E - "Jag vill verkligen inte ta med rullstolen ner på stan idag."
C - "Men behöver du den?"
E - "Jag vet inte...." (Undvikande svar).
C - "Ja men har du haft ont idag då?"
E - "Ja... jo... jo det har jag ju..."
C - "Hur känner du dig nu?"
E - "Jo, det är ju oookeeeeej.... jag har ju stretchat bort det värsta!" (Undvikande men positiv)
C - "Det är ju du som bestämmer om du behöver den."
E - "Ja, men jag vet ju inte! Jag hade bara verkligen velat slippa dra med mig rullstolen ner på stan och slippa hur alla glor på mig hela tiden! Bara få smälta in." (Och den passar inte alls min outfit idag) (om den nu någonsin gör det...)
C - "Du bestämmer, baby."
E - "Ja... jo jag har ju haft ont idag..."
C - "Ja..." (Uppmuntrande.)
E - "Och jag har alltid behövt använda stolen varje gång vi varit nere på stan hittills..."
C - "Precis!" (Ännu mer uppmuntrande).
E - (Suck) "Ja du har rätt, jag måste ju ta med den! Klart jag ska... det är ju inte värt att få ont och sen plågas då jag tar mig hem." (Moget, allvarligt beslut).
C - "Vad bra." (Lättad)
E - "Vad gör det om folk glor på mig egentligen? De får väl glo om de vill, vem bryr sig?" 
C - "Precis!! Du bestämmer, baby, ta med rullis!"

Jag la på mobilen, tryckte in hörplupparna i öronen, startade en podcast och gick ner på stan.

Utan Rullis.

Fråga inte. Jag vet inte alls hur detta gick till men jag lärde mig under gårdagen att jag inte alls är redo att strunta i Rullis ännu. Rullis är ta mig tusan ett fantastiskt redskap jag ska använda mig utav så länge jag behöver honom. Det var en lång lång lång väg hem igår kväll.

Vill folk glo på mig då jag drar en tom Rullis framför mig får de göra det i fortsättningen. För i ärlighetens namn blir jag ordentligt uttittad då jag flämtande, vit i ansiktet, gungar fram längst gatan. Vaggar som ett ägg med ytte pytte små ben som inte riktigt når ner till marken. Stönar som om jag får värkar och är redo att krysta ut ett ovanligt taggigt barn.

Sen är det absolut inte värt smärtan, så fåfäng vägrar jag att vara. Hade jag däremot varit löjligt rik hade jag införskaffat en sån här mackapär. Fast frågan är om det verkligen hade gjort någon skillnad gällande den blängande publiken?