30 juni 2011

Rullis eller ingen rullis? Det är frågan.


Nu har det går flera dagar med 25 mg mindre Tiparol i kroppen och jag känner ingen skillnad alls. Nu hade det passat med någon form av hyllningsdans, men chansen är den skulle missförstås som regndans och då hade jag fått skulden för att molnen börja läcka igen. Så jag drar lite på munnen istället.

Om du minns mina tidigare hyllningar till att "ta småsteg" så finns chansen att du kommer himla lite med ögonen i detta nu. Jag och Christoffer skulle fira att det var sommar genom att äta en liten middag ute på stan. Han jobbar nu och planen var att vi skulle mötas vid busstationen samma stund som hans fötter nuddade Uddevalla-mark.

Det kändes galet roligt och jag började sminka mig och välja kläder två timmar innan jag skulle lämna vår lägenhet. Men när jag stod stadigt i ballerina skorna kom jag att tänka på hur en rullstol absolut inte skulle vara en snygg accessoar till min nya tunika. Inte bara formen och hjulen utan också färgen matchade ju inte ens.

Så jag gjorde det jag brukar göra då jag blir förvirrad; jag ringde Christoffer. Samtalet gick ungefär såhär:

E - "Jag vill verkligen inte ta med rullstolen ner på stan idag."
C - "Men behöver du den?"
E - "Jag vet inte...." (Undvikande svar).
C - "Ja men har du haft ont idag då?"
E - "Ja... jo... jo det har jag ju..."
C - "Hur känner du dig nu?"
E - "Jo, det är ju oookeeeeej.... jag har ju stretchat bort det värsta!" (Undvikande men positiv)
C - "Det är ju du som bestämmer om du behöver den."
E - "Ja, men jag vet ju inte! Jag hade bara verkligen velat slippa dra med mig rullstolen ner på stan och slippa hur alla glor på mig hela tiden! Bara få smälta in." (Och den passar inte alls min outfit idag) (om den nu någonsin gör det...)
C - "Du bestämmer, baby."
E - "Ja... jo jag har ju haft ont idag..."
C - "Ja..." (Uppmuntrande.)
E - "Och jag har alltid behövt använda stolen varje gång vi varit nere på stan hittills..."
C - "Precis!" (Ännu mer uppmuntrande).
E - (Suck) "Ja du har rätt, jag måste ju ta med den! Klart jag ska... det är ju inte värt att få ont och sen plågas då jag tar mig hem." (Moget, allvarligt beslut).
C - "Vad bra." (Lättad)
E - "Vad gör det om folk glor på mig egentligen? De får väl glo om de vill, vem bryr sig?" 
C - "Precis!! Du bestämmer, baby, ta med rullis!"

Jag la på mobilen, tryckte in hörplupparna i öronen, startade en podcast och gick ner på stan.

Utan Rullis.

Fråga inte. Jag vet inte alls hur detta gick till men jag lärde mig under gårdagen att jag inte alls är redo att strunta i Rullis ännu. Rullis är ta mig tusan ett fantastiskt redskap jag ska använda mig utav så länge jag behöver honom. Det var en lång lång lång väg hem igår kväll.

Vill folk glo på mig då jag drar en tom Rullis framför mig får de göra det i fortsättningen. För i ärlighetens namn blir jag ordentligt uttittad då jag flämtande, vit i ansiktet, gungar fram längst gatan. Vaggar som ett ägg med ytte pytte små ben som inte riktigt når ner till marken. Stönar som om jag får värkar och är redo att krysta ut ett ovanligt taggigt barn.

Sen är det absolut inte värt smärtan, så fåfäng vägrar jag att vara. Hade jag däremot varit löjligt rik hade jag införskaffat en sån här mackapär. Fast frågan är om det verkligen hade gjort någon skillnad gällande den blängande publiken?




28 juni 2011

Down down down Tippis going down!


Hade ett möte med Doktor Duktig idag och han var fantastisk som alltid. Han påpekade att jag har en helt annan utstrålning nu jämfört med då vi träffades i början. Han glädjes med mig och det är rörande att han bryr sig så mycket om mig. Vi pratade om sjukskrivningen (som är ökad till Oktober), min vardag, Enantonen och dess biverkningar för att sist hamna på ämnet: nedtrappning.

Jag har tagit olika doser av Tiparol i nästan tre år (mer eller mindre dagligen sedan jag började få ont) så det är ju inte förvånande att min kropp har vant sig vid den. Som Doktor Duktig sa:
"Precis som du kan få biverkningar då du börjar ta en medicin, för att din kropp ska vänja sig, kan du få biverkningar då du slutar ta den."
Biverkningarna man får av att sluta ta en medicin kallas för: utsättningssymtom och kan vara en/eller fler av dessa godingarna: frossa, smärtor, svettningar, illamående,sömnrubbningar,ångest, hallucinationer, overklighetskänsla, darrningar och muskelkramper. (Ingen semester med andra ord).

Man kan undvika dessa biverkningar genom att trappa ner på läkemedlet långsamt. Då vänjer sig kroppen sakta av sig och det blir ingen chock för systemet. Tror att jag lyckades reta upp kroppen som fan genom att dra ner på 150 mg på en dag, jag blev verkligen jätte dålig i kombination med att jag tog hormonsprutan dagen därpå. Ingen bra idé. Gör inte så.

Imorgon börjar jag att trappa ner på ett vettigt vis. Och jag är så exalterad! Och ängslig. Men enligt Doktor Duktig är detta inte heller särskilt konstigt, att jag kommer ha dessa rädslor ett tag och måste våga utmana dem. Våga testa och se.

Och tro mig, testar och hoppas på det bästa gör jag alltid!

Från och med imorgon ska jag trappa ner med 25 mg och sedan ligga på den dosen tills jag känner mig helt i balans eller då Doktor Duktig ger mig klartecken att fortsätta. Låter kanske inte som ett så stort framsteg; 25 mg men tänker vi tillbaka bara ett år så hade jag precis fått reda på att jag skulle "lära mig leva med smärtorna och förhoppningsvis kunna arbeta lite grann någon gång i framtiden".

25 milligram, ett yttepytte storslaget steg!




26 juni 2011

Ljuva sommartid - i bild


Sitter ute på mina föräldrars altan iförd min brors vita hatt och en ylande brorson i bakgrunden. Luften är ljummen och kaffet är kallt. Jag njuter för fulla bullar! Bäst hade det varit om min Christoffer hade sluppit arbeta idag och kunnat ligga hoptvinnad med honom i den randiga hängmattan. Men det kommer...

Jag njuter av att orka sitta här. Att kunna ta en kort (men uppfriskande) promenad då och då. Att kunna sysselsätta mig själv på dagarna på ett sätt som varit omöjligt förut.

Midsommar har varit jätte härlig. Pappas födelsedag därpå var till och med ännu bättre. Det var riktigt mysigt att kunna gå ut och ta min trettio minuters promenad ute i det gröna för en gångs skull. Som sällskap hade jag kameran och Christoffer på mobilen.

Här kommer lite bilder som jag har fixat och trixat med efter min stund ihop med moder natur (och en och annan stygg insekt som tugga mig i pannan).


Jag plockade smultron till min brorson (inte många som kan stapla smultron på det här viset).

Denna väg har jag gått oräkneliga gånger.
Såhär poserande kan jag se ut då jag promenixar en eftermiddag allena, ack så allena.

Mamma kossan med bebis kossan som bondar så som kossor ska.

Mina föräldrars trädgårdsblomma.
Sist kommer bilden jag själv är väldigt glad i. Du får en ordentlig privat kik in i min mun. Hoppas att du tycker om den. Jag är ju fortfarande inget proffs (långt ifrån) men det är väldigt roligt att få leka med bilderna såhär.



24 juni 2011

Midsommar måsten?


Egentligen hade jag tänkt skriva ett litet roligt inlägg där jag önskar dig en härlig midsommar. Naturligtvis vill jag att du ska ha en riktigt kalas midsommar, men jag har lite funderingar som vill komma ut denna morgon också. Vi tar det viktigaste först:


Över till mina andra funderingar.

Nu när jag börjar känna mig piggare än förut har en reaktion skett inom mig som jag inte alls var bredd på. Jag har inte kronisk smärta längre, alltså lever jag inte var sekund på dagen med att det gör ont. Vilket är fantastiskt och känns overkligt. Men jag har fortfarande ont varje dag.

Det leder till att jag känner mig väldigt otacksam för att jag inte bara är glad hela tiden. I mitt huvud virvlar tankar som:

Det har ju gjort mer ont än nu, jag borde kunna hantera detta. (Även då jag fortfarande får ont.)

Jag ska ju vara glad! Varför är jag inte bara glad hela tiden? (Det går ju åt rätt håll! Är jag otacksam?)

Varför är jag alltid rädd att det ska bli värre, varje gång det gör ont? (När jag märker att jag blir piggare för var spruta.)

Jag borde inte gråta mer! (Även då jag är fullproppad av hormoner.)

Jag borde inte ta så mycket smärtstillande längre! (Även då det gör mer ont då jag trappar ner.)

Jag borde orka mer! (Även då jag pressar min kropp för mycket alldeles för ofta).

Jag borde inte vara sjukskriven mer! (Även då jag inte kan arbeta).

Jag borde bara vara glad, tacksam och stark nu! 

Jag glömmer hela tiden att jag fortfarande har Endon härjande i kroppen. Glömmer att många av dessa tankar eggas igång utav den behandling som lagar mig. Jag gråter så mycket mer just av den anledning att jag är hormonell som fan.

Denna tacksamhet vet jag inte ens var den kommer ifrån. Vad ska jag tacka för? Vem ska jag vara tacksam emot? Det är ju i grund och botten jag själv som har försökt hålla mig glad och pigg genom den här cirkusen. Det är jag som har gett mig min behandling, genom att be om den. Det är jag som går igenom biverkningar och letar reda på övningar som kan hjälpa min kropp att återhämta sig. Det är jag, Christoffer, mina vänner och min familj som i kombination av Doktor Duktigt samarbetsvilja som har lett till att mitt liv blir bättre.

Det finns så mycket som jag känner att jag borde göra. Eller kanske jag ska kalla det för saker som jag vill göra. Att det än en gång handlar om alla saker jag vill ge mig i kast med men som min kropp inte orkar ännu. Men att i kombination med hormonerna väcks mina dumma hjärnspöken. Och de förvränger min önskan om förbättring till ett överväldigande måste. De pressar sig in i mitt huvud och får mig att tro att alla omkring mig förväntar sig att jag ska lyckas åstadkomma alla dessa "måsten" och om jag inte gör det blir de besvikna på mig.

Allt detta sker bara inne i mitt Enantonfyllda huvud. Tänk vad mycket hormoner kan ställa till med egentligen? Hur de kan skapa en helt ny värld genom att vrida runt lite på tankarna.


"Jag borde..." 
"Jag ska bara..." 
"Jag måste..."

Är härmed förbjudna meningar i min skalle. De är varningstecken på att hjärnspökena har tagit över min verklighet igen. Och jag ska då tusanimej inte ha några såna busar som sällskap denna mulna mysiga midsommarafton!


23 juni 2011

Mitt hjärta brann!


Vaknade nu på morgonen med en magkatarr från helvetet. Tror till och med Djävulen hade ansett att den var lite väl intensiv för en nyvaken flicka som mig. Förövrigt är det engelska ordet för magkatarr så mycket mer passande; heartburn. Eller kanske; tummy meltdown.

Har inte alls haft bra magdagar de senaste två-tre dagarna. Jag har försökt ta det med ro. Acceptera att mina smärtor går väldigt upp och ner just nu, att inte bli upprörd och tro att sprutorna slutat fungera. Jag har ju, över lag, gjort såna framsteg att det är ett nytt liv jag lever nu jämfört med tiden innan Enantonbehandlingen. Jag blir bättre, jag känner det och om jag blir förvirrad påminner mina gosegull mig om det.

Men magen har varit fullkomligt galen, som sagt. Igår var det tillbaka i fosterställning, skakningar och tröstätning (som är en idiotisk idé om man redan har ont i maggen). Och nu på morgonen gjorde det "Endo ont" plus giganto katarren. Att må illa är nog det värsta av allt. Illamående slår ut hela systemet. Jag har hellre ont än mår illa. Att kombinera illamående och smärta är rent av: styggt.

Min älskade mamma råkade vara i krokarna och skyndade till Apoteket för att laga hennes dotter. Snart stod hon i mitt vardagsrum och lassade upp olika magmediciner! Med hjälp av apotekaren (som i dag kallas för: ängeln) (men andra dagar kallats för: människa som gör sitt jobb) fick jag tre olika tuggtabletter som kan tas samtidigt, för de påverkar på olika vis. Så jag tuggade frenetiskt i mig: Gaviscon, Novalocol och Galieve (efter att ha svalt en Omeprazol).

Plopp! Som om en isbit långsamt smälte djupt nere i magen spred sig ett lugn upp genom kroppen!

Så nu ligger jag här på soffan med datorn stödd på benen så att ingen tyngd nuddar den bräckliga magen. Den gör ont fortfarande men (jag ber dig: hurra nu glatt när du läser nästa stycke) illamåendet är borta! (Lägg gärna till en lyckodans här). Lite magkatarr kvar, men inte alls så att jag lider. Endosmärtorna är kvar men inte lika intensiva då Tiparolen gjort sitt jobb.

Idag tänker jag inte röra mig ur fläcken! Max kan jag tänka mig att förflytta mig (långsamt som en sömngångare) till hobbyrummet och scrappa lite. Frustrerande då kroppen inte samarbetar med hjärnan som vill så mycket.

Hatar verkligen min mage ibland.




17 juni 2011

Rolig efterlängtad dag!


Det är omöjligt att minnas hur många gånger jag och mamma har planerat att ha en "mamma-dotter-dag". Vi har velat göra det så länge men det har kommit saker emellan hela tiden. Senaste 3 åren har Endon  varit som en social fotboja. Igår däremot hade vi äntligen vår efterlängtade dag! Det var otroligt roligt! Min mamma är inte bara människan som klämt ut mig utan också en av mina bästisar, hon är jätte cool.

När vi satt på ett café på torget i Uddevalla ,och chockerats av en ovanligt fet mås, pratade vi om kaoset som Endon har orsakat. Vilket ledde till den "mamma-dotter-dag" vi försökte oss på då jag bodde i Göteborg och sjukdoms cirkusen precis hade rest tält och börjat leda in elefanterna i manegen.

Vi skulle ha gått på bio men jag kände mig väldigt orkeslös så vi hyrde film istället. Dagen till ära skulle vi ge "Mamma Mia" en chans. Jag försökte imponera på mamma med mina matlagningskonster (som äntligen utvecklats från "Hur kokar man en potatis?"). Men då vi ätit upp satte smärtorna igång. Ordentligt.

Den dagen/natten/morgonen spenderade vi på akuten på Sahlgrenska. Jag hade så ont att jag inte kunde ligga eller sitta så jag stod lutande över en brits i ungefär åtta timmar. Det var en fruktansvärd pärs men jag var samtidigt så otroligt lättad över att jag hade min mamma med mig. Hon var mitt stöd, den som ljög att doktorn skulle komma inom en halvtimma för hon visste att jag skulle bryta ihop om jag visste sanningen.

Inte en värst lyckad "mamma-dotter-dag" med andra ord.

Fast det jag minst mest och starkast är då vi kom tillbaka till lägenheten och hon bädda ner oss i varsin soffa och såg vi på "Mamma Mia". Smärtorna var borta tack vare smärtlindrande sprutor och vi var helt utmattade så det låg som ett tungt lugn över hela rummet. Sen sköljde nostalgin över oss. Och som vi grät. Då filmen var klar spolade vi tillbaka och lyssnade på "The winner takes it all" tills vi var torra på tårar. Den var den bästa film jag sett i hela mitt liv.

Ser jag den nu är den inte alls lika fantastisk. Den är faktiskt inte särskilt bra egentligen men jag får alltid den där känslan i magen som vi hade då. En känsla som är svår att förklara men som jag vet att jag delar med min mamma.

Igår pratade vi om den kvällen. Mamma har svårt att prata om det utan att bli tårögd, vilket rörde mig till tårar så klart. Vi måste ha sett rätt så underliga ut där vi satt och snyftade över en Caesar sallad i sällskap med en överviktig mås. Men vi blir inte ledsna av minnet, det är snarare som en påminnelse om hur långt jag kommit.

Ibland blir man så uppspelt över någonting man sa göra att verkligheten aldrig kan leva upp till fantasin. "Mamma-dotter-dagen" var full av förväntningar men inte särskilt overkliga förhoppningar ändå. För så länge vi kunde prata ordentligt, inte bli dimmig i huvudet av smärta och undvika sjukhus hade vi kunnat sitta på en sten i Ingenmansland och ändå haft en toppen dag. Ett litet steg för människan men ett gigantiskt steg för Elin och Sirpa.




12 juni 2011

Vill du inte vara snäll?


Snällhet är helt klart underskattat. Har du tänkt på det? Om någon beskrivs som snäll tror folk att den personen lullar runt i livet med ett maniskt flin som ett godtroget fån ,som om snällhet helt plötsligt har blivit någonting negativt.

Om man ska beskriva en drömpartner så brukar utseende och humör nämnas innan man kanske slänger in ett "snäll" för att fylla ut. Nu drar jag oss alla över en kam, men det blir enklare så. Plus att jag gissar att många av oss känner igen sig. Jag menar, om ett adjektiv skulle beskriva just dig hade du inte (i ärlighetens namn) blivit lite besviken om det enda som stod då var: snäll

Christoffer skrattar åt mig ibland (okej, rätt så ofta) då vi ser på någon film där alla ljuger, sviker och går med ryggarna tryckta mot väggarna för att inte få en kniv mellan skunderbladen. Ibland blir jag alldeles överväldigad av allt ylar: "Varför kan de inte bara va snälla?!"

Jag erkänner att detta skulle leda till väldigt dåliga filmer. Tänk er en såpa där alla håller hand, skrattar och fikar. Där det värsta som kan hända är att sockret eller mjölken tar slut. Eller "Gudfadern", där don Corleone bara har gigantiska fester där alla är bästisar och dramat ligger i vem som vinner i Twister. En film där "Hajen" är tam och hänger med Flipper om dagarna.

Men snällhet borde verkligen få mer cred. De fina människor som jag har omkring mig har gett mitt liv extra umf genom att vara godhjärtade. Jag har en ofantlig tur som har dessa personer i mitt liv och det betyder mer än vissa av dem kanske trott. Jag har tidigare nämnt min familj, som varit och är mina stöttepelare. Min familj, Christoffer och nära vänner.

Men ni har varit fler. Fler jätte snälla människor.

Som Jennyli, en jätte go tjej som haft fullt upp i sitt liv, skickade en stor hög med Scrap papper, klistermärken och härligheter. Eller Jessica som gav mig en häftig klänning. Eller mina Endo-systrar Emma och Cattis som också kämpar med att få rätsida på sin vardag men ändå tar sig tid att peppa mig och ge mig råd. Linda, min gamle goda bästis som är som ett livslevande lyckopiller. Min Christoffers kusin Marie lovar mig ett gristryne att klappa medan hon hejjar på mig. Eller Jeanette som varit med och gett mig jätte bra tips och funnits för mig. Det är många många fler människor, kan inte nämna alla för då hade detta blivit som ett trist långt Oscars tal. Men varenda kommentar, mail på Facebook, sms, tanke, ja all er snällhet gör det enklare för mig att hålla mig positiv och fokuserad på mitt slutmål.

Ni har redan hjälpt mig komma så långt i min super fight mot Endon.

Man glömmer ibland hur mycket en godhjärtad handling kan betyda för någon, även då man själv inte tycker att man gjort någonting storslaget. Det kan göra en annan på riktigt gott humör eller lysa upp någons vardag. Tänk om vi alla bara kunde vara snälla mot varandra... allt hade blivit så mycket enklare då.

Tack, Snälla, för att du läst min blogg idag. Varenda läsare gör mig väldigt glad! Jag bjuder därför på en egenhändigt gjord bild på Christoffer som jag gjorde igår då han var i Göteborg och spelade in musik. (Uppenbarligen ska jag inte bli lämnad ensam längre stunder).




10 juni 2011

Listigt


När jag hade det som värst med smärtorna och hade svårt att peppa mig själv började jag att göra en lista. Jag har alltid varit en smula besatt av att fylla rader med allt från matshopping till att reda ut mina tankar. Nu gjorde jag en special-lista med sånt som jag ville göra under 2011. Såna aktiviteter eller påhitt som jag vill göra då "jag blir frisk". Det kändes främmande att jag en dag skulle orka med alla äventyr. 

Jag har börjat beta av min lista nu. Nördig som jag är kryssar jag flinande av allt jag åstadkommit och för varje kors blir jag överväldigad av hur mycket mer jag orkar. Det är alldeles för lätt att inte se sina framsteg då det går långsamt. Men när jag nu ser på min lista, som förr kändes lika overklig som att världens snyggaste, coolaste, roligaste och snällaste man är min, är det omöjligt att inte inse hur långt jag kommit och vart jag också är på väg.

Här är ett utdrag ut listan som ständigt växer och av bockas. De som är genomstrukna har jag redan slutfört (jadå du får mer än gärna ge mig en liten applåd varje gång du läser en sådan). 


Min Lista

Gå Strandpromenaden i Uddevalla, se på naturen, ta kort och leta driftved.
  
 Bada i havet.

Shoppa på IKEA

Ta en drink i Isbaren då det är "Jul på Liseberg"

Lära mig att tillaga 10 nya maträtter (7 gjorda)
Sticka ett plagg jag också använder.

Planera och hålla i en fest.
  
Ha en galen shoppingrunda i Göteborg med Christoffer.

Träna Zumba!

Sjunga inför minst 10 personer i grupp.

Åka till Ullared ett härligt gäng.

Lära mig tillaga 10 efterrätter. (5 gjorda)

Ha en Oscars kväll. 

Skriva fem dikter jag är riktigt stolt över. 

Ta en sista minuten resa någonstans.

Sälja minst 10 kort .

Klappa ett gristryne.

Skriva klart outlinen till min bok.

En heldag på Liseberg!

Lära mig virka

Lära mig sy ett klädesplagg jag också använder.

Hjälpa 20 främlingar (3 gjord 18 kvar).

Gå på VIP bio och ta en drink till filmen.

Lära mig ge massage, som jag sen kan skämma bort Christoffer med.

Väga 58 kilo igen (vilket kan låta lite vilseledande då jag ska lära mig tillaga väldigt många efterrätter). 

Bli av med min Optikerfobi (skratta inte!)

Gå på bokmässan med Christoffer och blir virriga av lycka av bokdofterna.

Sluta säga förlåt för saker jag inte kan rå för.

Gå till en sjukgymnast och få tips och råd..

Hålla i en ”Vi kickade Endons röv” fest.

Ha en ordentlig picknick med filt och hela köret. 

Promenera upp till Tureborg borgen och se mig omkring.

 Jag rekommenderar verkligen att vara en riktig list-nörd och skriva upp sånt som du vill göra detta året. Som du kan se har jag inte velat göra någonting storslaget direkt, bara sånt som jag längtat efter att göra eller som har fått mig att bli alldeles pirrglad vid bara tanken på det. Många kvällar då jag inte kunde röra mig för att det gjorde så ont var Ikea rena drömlandet som jag och Christoffer drömde oss bort till ihop.

Listan är längre och kommer bli ännu längre ju mer jag funderar och blir inspirerad. När det är dags kommer saker som "hitta jobb" och liknande viktigheter stå med, men jag vet att kroppen inte är kapabel till det ännu. Så under tiden får jag väl ut och leta efter den där gris jäkeln som jag så gärna vill tafsa lite på.



1 juni 2011

Bad Taste


Dags att bjuda er in i det kemiska klimakteriets värld av biverkningar igen. Jag tänkte sätta fokus på en av dem som gjort mig mest förbryllad. En biverkning som är svår att ignorera men utan gruvlig följd. Två av mina fem sinnen har blivit bort rövade och hjärntvättade till en sån grad att de inte är sig själva längre. Som en kult, där Enanton är ledaren.

Mina smak- och luktsinnen är som förryckta.

Jag har nämnt detta i förbigående flera gånger i olika inlägg men vill nu berätta om detta fenomen ordentligt. Smakförändringarna har skett gradvis av de olika behandlingarna jag varit på men med Enantonen känner jag av det jätte väl. Som exempel så kan jag inte äta/dricka något av följande saker längre:

Bacon, Whiskey, fetaost, starkt kaffe, Brieost, mat av slemmig konsistens, havregrynsgröt (växlar mellan avsky och total förälskelse), skinka eller kalkon, päronsaft... fler kommer säkert läggas till denna lista ju längre behandlingen pågår. Jag har blivit väldigt känslig för om maten ser udda ut eller har ovanlig färg. Som en kräsen skitunge helt enkelt.

Däremot har jag smaskigheter som jag inte kan klara mig utan. Vissa har jag inte tyckt om alls som mörk choklad, cashewnötter och havregrynsgröt (som sagt är gröten som Robert Pattinson, man tycker han är fantastisk ena stunden och sen ser man honom i "Water for elephants" och vill slå honom med en snabel för att sen "Twilightas" tillbaka till förtjusningen igen). Salt lakrits och apelsin har jag däremot alltid gillat men inte på det maniska sätt som nu.

Om jag äter någon av dessa ljuvligheter,då jag är riktigt sugen (och då menar jag: jag skulle kunna slå ner ett gråtande barn och stjäla snasket från dess darrande små knubbiga fingrar-sugen), får jag gåshud och rysningar i hela kroppen när jag äter det.

Mitt luktsinne däremot är aningen mer störande. Detta kom däremot inte alls smygandes. Snarare som en illaluktande käft smäll. Jag kan få attacker av "det luktar kattpiss!". Det fullkomligt stinker kissekatt urin så att det sticker i näsan. Första gången jag kände av det var vi hos mina föräldrar och de har två katter så chansen fanns att det feta och läckande katten Rodja kan ha märkt lite territorium i första bästa väska. Men jag hade dömt stackars tjocka dumma Rodja i förtid. Inget kiss hittades.


Nästa gång var det hemma hos oss, i vår djurfria lägenhet, vilket gjorde mig väldigt förvirrad. Det vi märkte var att kaffe brukade finnas i närheten då jag får dessa lukt attacker. Och då jag tvättar mitt ansikte med min favorit Vichy ansiktstvätt (som ska lukta gurka).

Det som förbryllar mig mest är att smak- och luktförändringarna inte står i Enanton biverkningslistan, vilket jag var säker på att det gjorde.

Däremot, söker jag på andra liknande behandlingar är denna biverkning med. Letar jag också lite på nätet hittar jag sidor där kvinnor i klimakteriet klagar över samma sak. Hormoner rör allt till det mer i våra kroppar än man tror.

Min vardag är alltså mindre smärtsam, fylld med apelsiner, bacon sanerad och luktar kattpiss men missförstå mig inte, jag klagar absolut inte. Det har ju gjorts film på min problem, känner mig väldigt lik karaktären på bilden vissa dagar.