Arbeta med Endometrios

Jag har fått ett jobb, mina damer och herrar!

Men fortsätt läsa innan ni skriker av lycka, gör inte vågen och för all del spring inte nakna runt på gatorna. (Kanske en liten fingervåg och ett litet yey är däremot helt okej) (kläderna kan som sagt behållas på).

Låt mig förklara saken vidare. Det är så att min rehabilitering nu är mitt jobb! Jag ser till min glädje hur kalendern långsamt fylls upp med möten med olika personer som mitt Psyko (psykologen) som lär mig tänka rätt gällande smärtan och stress, Magica De Stretch (sjukgymnasten), Ergonomi-tanten och min nya Rehabkoordinator Monika (kunde omöjligt komma på mer smeknamn). För att inte glömma Doktor Duktig och den nya sköterskan som ger mig min Enanton rätt i lilla maggen.

Se hur långt jag kommit i min kamp mot Endojäveln! Innan jag började med Rehabteamet hade jag svårt att orka med ett möte i veckan. Nu däremot, måste jag köpa ett busskort för att inte gå i konkurs av alla mina resor till vårdcentralen. Det är fantastisk! Särskilt då jag kommer ur smärtdimman från igår.

Låt mig avsluta inlägget med en lustig anekdot, minns du Kärringen? Sköterskan som inte ville ge mig Enantonen för att det var en special spruta som är så dyr. Hon har nu blivit utbytt mot en annan sköterska som är lång, bestämd men vänlig. Jag var ändå kritisk då jag träffade henne för att ta sprutan, var redo att sparka henne i blygdläpparna om hon sa något dumt. Hon lutar sig emot mig då sprutan väl ligger som en spänd kula under huden och frågar:

"Men hur brukar ni göra med sprutorna då?"
"Vad menar du?" Det ska du ge fan i. 
"Ja, alltså, om du ska få ut fler sprutor träffar du honom då?"
"Det beror på." Vad luskar du efter? Tror du att jag lurar dem av honom eller? Ska du ha stryk?!
"Jaha, men du har nog med sprutor till nästa månad då? För jag funderar på om han är här och så så det inte blir problem med din behandling."
"...." VA?!
"Men vi gör såhär, jag kollar läget här med Doktor Duktig och så ringer jag dig senare i veckan om det går bra? Så vet vi om jag ska boka in dig på ett nytt besök eller om jag bara ska be honom skriva ut ett nytt recept. Går det bra?"
"Åh, javisst! Javisst, tack! Tack..." Jag är en ond bitter människa. 

Och kvinnan ringer mig idag (två dagar senare) och bokar in ett möte åt mig. Hon. Ringer. Mig. Tänk vad en människa kan göra en glad bara genom att göra det där lilla extra. Hon frågade också om det gått bra med sprutan efter att hon gett den till mig. Wow, säger jag bara.

Nej, kära läsare, nu ska jag lägga mig på värmedynan så att jag orkar att arbeta imorgon. Klockan elva ska jag till Rehabkoordinatorn och planera mer av min framtid!

Ett enda Pity Party

Jag försöker att ständigt vara positiv. Se på missöden med en glimt i ögat. Det ger ju så mycket mer att skratta åt eländet än att gråta, så har jag tänkt. Men idag brast det ordentligt.

Jag har hormonsmärtor, hormonkänslor, utsättningssmärtor, tagit ut mig och Endon dansar salsa i min kropp samtidigt. Det är för mycket.

Jag tycker att det är så förbannat orättvist att jag måste hantera smärta hela jävla tiden. Jag är så trött på Endon att jag önskar att jag kunde trycka upp den mot väggen och slå den blodig. Jag vill inte vara med om det här mera! Jag gör allt jag kan för att bli frisk. Följer råden, gör mina träningar, rör mig då jag ska, försöker vila då jag ska. Jag blir så ledsen av att inte kunna vara med i vardagen som en normal 29 åring, att kunna umgås med mina vänner så mycket som jag vill. Ibland känns det som att jag är inlåst ensam i den här kroppen och ingen där utanför kan nå in. Som om det här skalet av muskler och hud är ett fängelse som hindrar mig från att gå vidare ut i världen.

Jag blir så otroligt sorgsen de gånger det slår mig hur länge jag slitit med Endon nu. Fyra år. Hälften av min 20 års ålder har jag varit sjuk, än så länge. Och det känns så jävla orättvist, för det finns så mycket jag vill göra! Jag är inte en person som njuter av att bo på en soffa eller i en säng (vem gör egentligen det?). Ibland får jag lust att bara hålla upp händerna och säga: Jag har fått nog, nu är jag inte med längre! Endon, du vann, är du nöjd nu? Kan du sluta nu så kilar jag iväg och jobbar och lever livet fullt ut istället?

 Jag gör framsteg. Jag är glad för det. Men idag, när jag har så ont att jag inte kan sitta upp eller ligga ner, då är jag ta mig fan förbannad och för en kort kort stund tillåter jag mig själv att tycka synd om mig själv och ge upp...

.... fäääärdig! Nu kör vi igen då. No more pity parties for me.