Från Doktor Duktig till Doktor Who

Jag fick veta det på telefon, sådär lite i förbifarten.

"Det blir ju svårt för han slutar ju antagligen nu i slutet av månaden."

 Slutar Doktor Duktig? Antagligen? Slutet av denna månaden? Antagligen? Nej, vänta, slutar Doktor Duktig? 

Det kändes lite grann sådär som då min favorit Doktor "dog" i Doctor Who.

(Sorgsen paus.)

Eller så ni icke-nördar ska förstå: som då SD kom in i riksdagen.

Alltså: Hur i helvete gick det här till och varför har ingen varnat mig i förväg?

Doktor Duktig var den doktorn som lyssnade på mig då jag helt hade gett upp hoppet på att läkare hade fungerande hörsel och/eller empati. Han lyssnade, han kunde Endometrios och han kämpade tillsammans med mig för att hitta vad som skulle funka för just mig.
Med tiden har han blivit mindre, låt oss säga, aktiv i beslut fattande och jag har känt många gånger att jag behandlar mig själv. (Ja, det har tidvis varit besvärligt) Men samtidigt har jag gjort ett jävligt bra jobb och jag håller på att bli smärtfri så varför sticka det bi som gör honung som de brukar säga? (Ja, det är ett riktigt talesätt) (från och med nu).

Men nu försvann Doktor Duktig. Bara sådär. Inte ens ett samtal för att prata om överlämnandet av mig som patient till en annan läkare. Inte ett hejdå. Han bara klev in i sin Tardis och försvann (ja, jag har sett på alldeles för mycket Doctor Who det senaste).

Personen i telefonen hade inga svar på min ynkliga fråga "men vem ska ta hand om mig nu då?" 

Som svar fick jag att ringa igen nästa vecka och försöka få en tid hos den läkare som ska ta över efter Doktor Duktig (fast just då hade de ingen aning om vem den doktorn ska bli). Och jag tänkte:

"Varför inte, jag har pratat med den här vårdcentralen varje dag i två veckors tid, varför inte fortsätta socialisera med dem på det här viset tills Endon tröttnar på deras tjat och i ren tristess skrumpnar ihop helt och självdör inuti mig? Det är ju nte så att jag har något bättre för mig att göra med min tid. På riktigt. Det har jag inte."

Men först fick jag panik.
Såklart.
Min stöttepelare inom vården försvinner och jag står plötsligt i den där situationen jag absolut inte avundas någon annan med sjukdom: utan läkare. Direkt gick jag igenom en storm av känslor, rädslor för att slängas in i samma karusell igen, där man jagar hjälp och blir illa behandlad eller ignorerad. Sen panik över att inte bli trodd. Panik över att börja om från noll.

Men min älskade blivande man placerade varsamt mina fötter på jorden igen och påminde mig om att denna gång är jag inte på jakt efter en diagnos. Denna gång är jag inte en rädd och vilsen patient som bara vill veta vad som är fel.
Jag är inte samma kvinna som gick in i den där karusellen. Jag är så mycket starkare nu.

Och full av hormoner. 

Så det är ju de som borde vara nervösa, inte jag.

Läskigt och stressigt och alldeles alldeles underbart

Jag kände att bloggen behövde en ny look!

Det händer mycket just nu och jag vill dela det med er allihopa. Och något med den gamla mallen gjorde att jag kände mig lite... mörk. Denna vattenfärgs design med ljus och färg gjorde mig upplyft och det är så jag vill att livet ska kännas.

Jag har möten inbokade som alla är bevis på att min behandling gör susen. Nästa vecka ska jag prata med Dr Duktig om att börja ta bort mina Depo Tabletter.
Veckan efter det ska jag till Arbetsförmedlingen för att se vad de har att erbjuda mig nu när jag vill försöka komma igång igen.

Det känns stort, läskigt, härligt, spännande, roligt och omskakande.

Jag har känt mig fruktansvärt frustrerad av att gå hemma den senaste tiden och även då detta steg känns stort och läskigt så är jag samtidigt så otroligt pepp att jag har svårt att sitta still.

Problemet är att jag är så satans hormonell att jag inte riktigt kan resonera med mig själv som jag brukar. Vanligt sunt förnuft fungerar bara tidvis och sen blir jag så stressad att det känns som att jag får svindel.

Värst var det igår då vårdcentralen krånglat med mina smärttabletter. Jag skulle fått dem utskrivna som vanligt men två dagar på raken hände inget och igår gick vi dit istället för att prata direkt med receptionisten (eftersom mina tabletter då var helt slut).
Det visade sig vara hennes egna misstag men ville att jag skulle vänta i fyra timmar på att prata med en doktor (som dagen innan hade skrivit ut mina tabletter utan att ha träffat mig om hon inte hade gjort sitt misstag). Men fyra timmar utan smärtlindring hade inneburit ett stort smärtutbrott för mig och jag kunde inte vänta.
Kortfattat blev det en väldans krångel och det var uppenbart att receptionisten helt enkelt inte ville anstränga sig utan att det var smidigare för henne om jag väntade. Det slutade med att Christoffer röt ifrån och sa att vi vägrade gå därifrån om jag inte fick min medicin och mycket riktigt fick vi då vår medicin.
MEN såklart inte nog med tabletter för att räcka tills jag ska prata med Dr Duktig på torsdag.

Jag var, minst sagt, så enormt stressad när allt det här var klart. Jag var skakig i kroppen och hade svårt att tänka. Helt plötsligt kändes det som att Dr Duktig skulle vägra mig någon mer smärtlindring någonsin, Arbetsförmedlingen skulle sparka ut mig och kräva mig på pengar för att jag tagit upp deras tid och plötsligt skulle Enantonen inte fungera längre och jag skulle krascha ner i smärtträsket igen.

Så jag fick så förbannat ont. Jag hade så otroligt jäkla ont igår att jag har minnesluckor. Jag badade som en fisk och låg och gungade på värmedynan med muskelavslappnande och massage. Och hela tiden kändes det som att det var mitt fel. Att om jag bara kunde ta och slappna av, sluta stressa så jävla mycket och bara SLAPPNA AV så skulle det här inte hänt.

Christoffer pratade mig lugn. Påminde mig om att jag är fullproppad med hormoner som gör det svårt att slappna av. Att detta är Endons fel, ingenting är mitt fel. Påminde mig om att skriva av mig mina känslor i min vackra dagbok. Ventilera och sortera i huvudet varje dag. Men inte skylla på mig själv.

Ibland känns det som att jag skulle kunna ta på mig skulden för allt ont i världen, andra världskriget var säkert mitt fel också om jag bara får tänka på det en liten stund. Och jag kan inte förstå varför jag gör så mot mig själv.

Idag är jag helt mör i hela kroppen. Till och med armarna är ömma efter gårdagens smärtattack. Ändå känner jag fortfarande denna blandning av känslor inför de kommande mötena, den där bubbliga lyckan och svindlande rädslan. Som en gott och blandat påse med känslor.

Jag måste lära mig hantera stressen på ett bättre sätt. Hitta redskap som gör mig lugnare så jag inte behöver brottas så med att hormonerna förstorar stressen.

Någon som har några bra tips?

Doktor på flykt?

Fick precis ett samtal från samma person som är tillägnad inlägget Förlåt att jag inte är deprimerad. Personen i fråga måste ha bondat med mig något innerligt, utan min kunskap, och insisterar om och om och om och om igen att vi bör träffas, vi bör fylla i papper ihop, vi bör skriva journaler ihop, snart vill hon väl att vi ska träffas i en kyrka och gifta oss ihop också. Jag tackade, som artigast, nej då jag kunde göra allt ovanstående över själv, över telefon och sen med Christoffer fast borgligt (gifta oss alltså).

Samtalet gick relativt smidigt tills hon slänger ut sig:

Din doktor är ju inte kvar.

Jodå, insisterar jag. Klar Doktor Duktig är kvar! Precis som solen skiner på himlen, vatten kan göras till kaffe och Enanton gör mig till ett emo.

Nej, han är inte kvar på din vårdcentral. Han ska vara på en annan i Uddevalla ... eller så är han väl mellan jobb...

Jag lägger på och ringer min vårdcentral direkt, de kommer ringa tillbaka senare idag. Sist person som skrev ut mina sprutor var däremot inte Doktor Duktig, ser jag på Apoteket.
Än så länge har ingen panik brutit ut. Inget ångestskrik där jag ylande skriker hans namn utmed Uddevallas gator. För vart han än tagit vägen så ska jag dit. Behöver bara veta hur det ligger till, om jag behöver förfölja honom och vart i såna fall.

Fortsättning följer.... (tuuuruuumduuumduuuummmm) (ljuset dimmas neråt)

****** **** ****

Uppdatering:

Min Doktor Duktig har flyttat till en annan vårdcentral, ta mig tusan! Jag blir frustrerad och trött, men vad fasiken, får väl stalka honom då.

Samtidigt har jag spolat ner en plastgrej i toan så illa att den sitter fast som en kork. Nu kommer vi betalningsskyldiga i tusenkronor för arbetet och jag känner för att gråta.

Någon ska komma till vår lägenhet och kolla på den, och jag måste städa för det ser ut som ett bombnedslag här.
Den här dagen går absolut inte åt rätt håll...

Mitt bajs är rosa!

Doktor Duktig har än en gång bevisat att han är värdig sitt namn. Och än en gång har jag bevisat att det är svårt att lära en läkarrädd tjej att inte ha hjärtklappning innan ett doktorsbesök. Idag var jag galet orolig för allt och alla. Som tur är fick jag skjuts till vårdcentralen av min storebror Dan och hans son Jonathan (det var Dan som körde). Då vi gick igenom de automatiska dörrarna ylade Jonte glatt "Älin, mitt bajs är alldeles rosa och luktar gott!" Det var fantastiskt underhållande och distraherande må jag säga. Jag är så glad att de var med, de gjorde en nervig stund riktigt kul.

Sen satt jag där i rummet med Doktor Duktig och oron försvann direkt. Jag babbla hål i hans huvud som vanligt. Men till min stora glädje fick jag veta att Duktig bokat in ett möte med ett rehabteam som ska värdera mig och hur vi ska gå vidare. Det känns verkligen toppen! Jag behöver hjälp med vart jag ska och när jag ska!

Doktor Duktig sa också att jag inte ska oroa mig över min förra månad. Att jag kommer ha stunder då det gör mer ont igen men det blir lätt så. Det kändes så skönt att få det bekräftat.

Nej nu ska jag fira detta med lite mer bubbelvatten innan jag däckar bredvid den coolaste mannen i världen (ja Christoffer jag menar dig så klart).

Published with Blogger-droid v2.0.4

Så lycklig att tårarna fastnade

Detta inlägg skrev jag måndagen den 16:e Januari. Eftersom jag har internetproblem har jag inte kunnat posta det men nu äntligen ska jag dela med mig av lite roligheter. Läs och njut.

Jag som gråter för så gott som allt blev så rörd att jag torkade igen som en öken. Grimaserna, kippandet efter andan och den viktorianska handviftningen framför ansiktet var där, men tårarna innefann sig aldrig. Trodde att det kan ha varit Doktor Duktigs defensiv mot tårar (snabbt byta samtalsämne) som fick mig att liksom komma av mig i min gråt attack. Men inte ens då jag pratade med min älskade Christoffer trilla någon tår med tillhörande slaskigt snor. Inte ens då jag berättade för min svägerska Johanna eller över sms till min mamma. Min kära mor tog däremot vid där jag misslyckades och grät över sms. Det måste vara en bedrift i sig själv.

Om vi backar bakåt bandet till min resa till vårdcentralen kommer du ser en bedrift större än den där snubben som hade ihjäl Goliat. Jo, jag åkta buss hela vägen till vårdcentralen. Och inte bara det, nej du, jag åkte alldeles själv. (Föraren va ju med givetvis, hade blivit en lång resa annars) (eller väldigt kort, beroende på hur man ser det). Christoffer var inte med. Ingen annan som stand in heller. Jag bestämde mig för några dagar sen att jag orkade ta bussen istället för skjuts denna gången. Och efter lite mer funderingar kom jag fram till att jag är redo att möte Doktorn själv. Med tanke på min läkarskräck, som på grund av alla skräckinjagande läkare, så har det varit fruktansvärt jobbigt att ens föreställa mig en doktor. Nu tog jag mig dit själv och kände mig som den starkaste kvinnan på jorden.

När jag sen pratat igenom allt som hänt sen senast med underbara Doktor Duktig, när vi bestämt att jag ska testa Tradil mot ryggvärken, så ser han på mig med huvudet lite på sned. (Låter pretto men det var faktiskt lite snett, han kanske har ett ovanligt tungt höger öra, vad vet jag?) Och så sa han:

"Jag tror att du kommer bli helt bra ifrån det här." 

Jag vet inte om han sa det till mig eller till sig själv. Kanske till oss båda. Kanske till och med till Distrikssköterskan Kärringen (fast det vore konstigt för hon var inte där). Jag blev så chockad att jag gjorde de tidigare nämnda flämtningarna, minerna och viftandet med högerhanden. Men jag kom aldrig igång. Istället pratade Doktor Duktig bort mig och snart satt jag på bussen. Själv. Som rena superhjälten på mega äventyr. Oövervinnerlig.

Inte förrän några timmar senare sjönk det han sagt in. Jag sms.ade runt den underbara nyheten. Skrev ut den på Facebook. Och först då jag läste alla berörande kommentarer började fulgråten. Jag grät med en lycklig klump i magen.

På något vis har min fokus alltid varit på att bli symtomfri igen. De stunder jag gett upp hoppet har Christoffer eller mina nära och kära varit där och peppat mig. Men Doktor Duktig har alltid insisterat på att jag måste vara redo på att bli tvungen att leva med smärtan resten av mitt liv. Endometrioskliniken gav mig samma dom, fast aningen strängare. Men jag hade blivit lagad av hormoner förut, varför skulle de inte kunna göra det igen?

Att äntligen få höra Doktor Duktig ta tillbaka sitt tvivel och helt tro på att jag kommer bli "frisk" (läs: symtomfri) var oväntad och alldeles… alldeles…. wunderbar!

Välkommen in i min tidsmaskin

Kliv in kliv in för all del! 

Dagen i ära ska vi ta ett surr, svisch och hopp ett helt år tillbaka i tiden. För denna morgon, satt jag vid frukostbordet (ja, du läste rätt. Jag satt vid frukostbordet) (jag gör sånt nu för tiden) och försökte minnas hur förra året var vid den här tiden. Jag har svårt att minnas. Men som tur var har inte min tidsmaskin det. Den har ett minne som en elefant.

Nu kör vi, helt enkelt, slå dig ner så reser vi till den 5:e december 2010, inlägget Tomten, Tiparol & Torp

Låt mig citera mig själv:

Jag pysslar för fullt för att få ihop lite personliga presenter. Och för  att bli distraherad, som vanligt. För även om tomten står runt hörnet  så har Endon inte tagit ledigt (tänk vad många semesterdagar den jäveln  borde ha samlat på sig vid det här laget).

Det har varit jobbigt de senaste dagarna. Tillbringade tre pinande timmar på Torp (nej, jag lär mig aldrig) som nära på knäckte mig...

Jag var på Torp idag. Jajemensan. Och ont fick jag men inte alls i närheten av den smärta jag fick stå ut med då. Jag minns det vagt, min hjärna orkar inte hantera de där jävligt tunga stunderna och väljer att glömma bort. Men även då jag har det tufft, 2010, så njuter jag av julstämningen. Tar tillfälle i akt att önska mig något också.

Jag hoppas att Tomten fixar riktigt bra smärtlindring till mig i jul!  (Han kan ju få ta Endon också, men det kanske är att be om för mycket)  (det är ju påskharens jobb)(eller Jesus) (eller kanske Oprahs).

Inlägget efter detta är jag mindre skämtsam och har det riktigt svårt.

 Jag har badat två gånger och försökt att få lindring men det har inte  fungerat. Tabletterna har varit likt sockerpiller och jag har inte  kunnat ligga, sitta längre än någon minut innan jag börjat rulla runt  som en porrig mask. Sen mår jag illa. Jätte illa. Jag har alltid tagit  förgivet att det är magkatarr som gör mig redo att kräkas, men efter  lite tankeverksamhet idag så vore det ju konstigt om det inte var Endon.

Alltså,  jag är helt slut. All smärta, oron att inte få hjälp (vilket inte ger  mig något gott utan bara mer arg Endo), kämpandet med att hålla mig  sysselsatt och pigg, att aldrig veta hur ont jag kommer få idag men att jag kommer få ont, det gör mig galen!

Det inlägget hette (passande nog) Endo suger och borde dö.

Det är overkligt att jag mådde såhär för bara ett år sedan. Hur mycket mitt liv har förändrats. Jag är så otroligt tacksam att jag har Doktor Duktig och haft det stöd runt mig att jag orkat fortsätta söka hjälp. Hade jag lyssnat på "experterna" hade mitt liv sett exakt likadant ut. Fast kanske med betydligt mer tabletter. Nu har jag ett liv som går att leva.

Och jag ser hela tiden förbättringar. Även då sprutan varit ren tortyr denna gången så känner jag ändå att den hjälper mig. Den måste helt enkelt gilla S/M. Knasiga Enanton.

De senaste mornarna har jag kunnat sitta upp vid frukostbordet och äta. Sitta där, på en stol, som en normal vuxen människa och dricka mitt kaffe. Det ska inte tas förgivet.

Jag försöker tänka på det, minnas hur långt jag kommit, då jag blir utmattad av smärtor eller förbannad av att jag inte är "lagad än".

Så, vad sägs, ska vi kliva in i mackapären och åka ett år in i framtiden?

Kliv in kliv in för all del!

Såhär såg jag ut innan Enatonsprutorna.

Så här ung och fräsch är jag nu, under behandlingen.

Står still men rör mig framåt

Jag var så orolig att jag hade svårt att sitta still på Caremas vårdcentral igår. Christoffer och Camilla Läckberg(s bok) höll mig sällskap och båda gjorde sitt bästa för att hålla mig sansad. När Doktor Duktig stod där i dörren och bad mig följa efter honom slog jag än en gång över hur fel jag dömt honom första gången jag satt på hans kontor.

Han verkade vara en typisk doktor som arbetat på samma ställe i många år, en sån typ som jag blivit så dåligt bemött utav tidigare. Men jag hade fel. Så fel man kan ha då man har riktigt jäkla fel. Doktor Duktig är fantastisk. Han är smart, godhjärtat och kompetent.

Så än en gång undrade jag varför jag alltid blir så satans nervös då jag ska ha ett möte med honom. Christoffer går inte ens helhjärtat in för sina "Vad var det jag sa"-sånger längre, eftersom den ska sjungas varje gång jag haft ett besök på Carema vårdcentral.

Denna gång var Doktor Duktig i sitt vanliga esse och vi samtalade om Enantonen, smärtorna, livet och vad vi skulle göra nu. Jag inväntade att han skulle ändra min sjukskrivning och att jag helt plötsligt skulle arbeta 50 timmar i veckan och bara ta Alvedon mot smärtorna. Istället skrev han ut mer Enanton, så länge jag får god effekt av dem fortsätter jag ta dem.

"Jag tänkte att du ska bli arbetsprövad. Så vi kan se om vi kan göra något mer för dig."

Jag jublade inombords. Gick hem och Googla vad det betyder.  På en hemsida om ämnet hittade jag följande information:

Arbetsprövning

Arbetsprövning är en utredningståtgärd för att klarlägga vilken arbetsförmåga medarbetaren har eller kan uppnå genom arbetslivsinriktad rehabilitering.


Tiden för arbetsprövning är vanligtvis 2 veckor och ska bestå av enklare arbetsuppgifter och vara del av ordinarie arbetsdag.

Skojar ni med mig eller?! Detta är fantastiskt! (Utför en glädjedans som innefattar svängande armar och vickande rumpa) Detta är bättre än det jag hoppas på och det känns så skönt att veta att det kommer ske under kontrollerade former. Doktor Duktig hade redan tänkt ut vad som skulle passa och jag känner mig trygg i nästa steg.

Det känns så häftigt, jag står liksom still i tryggheten att ha mina hormonsprutor och inte slängas in i ett arbete utan att veta vad jag fysiskt klarar av och ändå rullar det på framåt in i en framtid som bara känns ljusare och ljusare.

Viktigt möte

Känslorna är en geggig mix av oro och glädje. Imorgon har jag äntligen ett möte med Doktor Duktig om ett ämne jag längtat efter alldeles för länge. Jag ser fram emot det men bävar samtidigt. Det är svårt att förklara varför, men enklast blir det om jag börjar med att berätta vad som står på agendan.

Min sjukskrivning. 

Jag kan inte räkna på fingrar eller tår hur många gånger jag önskat att min kropp vore redo för att komma ut på arbetsmarknaden igen. Har till och med surfat i smyg på Arbetsförmedlingens hemsida och skyldigt trånat efter jobb som jag omöjligen kunnat söka. Antagligen är det väl så en dålig pojkvän/flickvän smyg tittar på porr då dennes partner sover. 

Nu är det däremot dags att samtala om min framtid. Äntligen. Doktor Duktig planterade tanken sist gång vi träffades, att jag kanske skulle läsa en kurs eller något? Jag vill däremot ut och jobba, jag vill ut ur lägenheten och tjäna pengar. Mina pengar, våra pengar, även om jag inte kommer tjäna tiotusentals kosingar. 

Men jag vet inte alls hur Doktor Duktig ser på saken. Om han vill att jag ska börja arbeta. Om jag fysiskt är frisk nog att kunna göra det. Om jag kommer klara av att arbeta utan att stressa och få mer ont. 

Jag vet att jag fortfarande måste vara sjukskriven till stora procent och en del av mig är rädd att jag helt plötsligt står där och bara va sjukskriven till 20%.

Jag vet att tankar och oro eggas igång av hormonerna. Jag vet lika väl att Doktor Duktig poängterade sist gång vi träffades att jag måste gå långsamt tillväga. Men mina känslor och tankar är inte alltid så logiska.

Det enda jag tydligt kan säga om saken är att både jag och Christoffer har längtat efter denna dag. Jag vet också att jag mycket hellre försöker och misslyckas än att inte försöka alls.

Och jag vet att, under dessa vågor av hormoner, har jag svårt att sitta still av lyckan över att jag är på gränsen till att inte vara 100% sjukskriven mer. Det är bara så overkligt, spännande och alldeles alldeles underbart!

"Endofri", månaden innan Endon satte igång igen.

Om en bild säger mer än tusen ord...?

Fick en kopia av Doktor Duktigt läkarutlåtande till Försäkringskassan. Får alltid en klump i magen då jag ska läsa vad som skrivs om min hälsa, har haft alldeles för dåliga erfarenheter av det. Men nyfiken i en strut kan inte låta bli att läsa ändå.

Och detta är vad jag såg...

För er som undrar, Dysmenorré betyder mensvärk.

Och där är det... mitt bevis. Min diagnos. Svart på vitt. Äntligen nedskrivet så jag slipper gå igenom samma skit igen om Endon kommer tillbaka i samma stygga kraft. Här är min sköld, mitt vapen och min gummibåt. Där har vi det! Äntligen.

Om en bild säger mer än tusen ord... vad säger då en bild med ord på?

En jävla massa mer!

1 steg framåt... 2 steg framåt...

Framsteg är fantastiska. Jag har inte skrivit här på ett tag nu för jag har haft fullt upp. Vilket helt klart innebär att jag mår bättre hela tiden. Till min stora glädje orkade jag planera Christoffers överraskningsfest då han fyllde år. Och det gick som smort! Härliga vänner och familj plus ett stort "Grattis" ledde till glädjetårar och gåshud. En kväll som blev mer lyckad än jag någonsin kunnat hoppas på!

Jag har också varit hos sjukgymnasten och träffade en godhjärtad kvinna som vi numer kommer kalla för Guldklimpen. (Hon är helt klart en Legitimerad Guldklimp) (men det namnet rulla inte lika skönt på tungan). Denna kvinna var olik någon annan jag mött inom vården. Hon tog emot mig med öppna armar och uppmuntrade mig att sörja. Jag hade då absolut inte tänkt sörja någonting utan bara gå framåt, fokuserad på vad min kropp nu behöver för att krya på sig fortare. Men likt förbannat satt jag ändå där till sist och fulgrät (snäppet fulare än då vi såg "Apornas Planet: (R)Evolution") (då Christoffer trodde att jag fått ont, så intensivt jag hulkade).

Egentligen säger väl kanske inte mitt gråtande så himla mycket om Guldklimp, då jag är rena vattenspridaren efter denna månadens injektion. Men att hon uppmanade mig att "vara i känslan" var däremot stort. Christoffer och jag har pratat mycket om mina mastodont känslor och att de måste ventileras så att jag inte exploderar, allt Guldklimp sa intygade att vi tänker rätt. Men jag har aldrig dragit parallellen att mina känslostormar eggar igång hungern, och inte tvärtom. Det var väldigt intressant och något jag ska tänka på nästa gång jag bölar över en cashewnöt.

Hon fick mig också att brista ut i gråt över min tendens att skylla allt på mig själv. Att jag har en tendens att anse att smärtorna är mitt fel, hur detta fysiskt fungerar har jag inget svar på. Guldklimp tog mina händer och spärrade fast mina ögon vid hennes och sa:  

"Du ska aldrig skuld lägga dig själv för det här, Elin. Som jag ser det är det sjukvårdens fel att du har varit tvungen att gå igenom detta helvete i tre år. Det är inte ditt fel."

Det låter kanske självklart. Jag har ju inte velat bli sjuk. Ingen har haft det lika tufft som jag själv har, då det gäller denna idiotiska stygga sjukdom. Och allt blir betydligt tuffare om skulden läggs på mig själv. Men sättet hon sa det på, så innerligt och godhjärtat, satte sig som en kanonkula i mitt hormonfyllda hjärta och jag grät så snoret gungade. 

Efter denna emotionella träning kollade hon hur min svank såg ut, om den tagit stryk efter all smärta och brist på motion. Men den var frisk! (Hurra!) Det som däremot antagligen gav mig extra smärtor nu är att jag har väldigt lite muskler i svanken. Vilket inte alls är konstigt då jag legat så mycket som jag har gjort.

Den 5:e Oktober ska jag på mitt livs första Pilates träningspass! En enkel sjukgymnastik försiktigt men väldigt bra version! Jag ser verkligen fram emot att få lära mig något nytt, få använda kroppen under kontrollerade former.

Idag skrev också Doktor Duktig ut fler Enanton sprutor, så behandlingen fortsätter.

Stora tydliga härliga steg framåt, mina vänner. Livet är allt bra fantastiskt!

Endo i hjärnan

"Du kommer bli tvungen att leva med den rädslan ett tag nu..."

Det är vad Doktor Duktig sa till mig då vi pratade sist gång. Jag var rädd att smärtorna skulle komma tillbaka och delade med mig utav det till honom. Han fick mig att känna mig normal, som att mina tankar och min oro var en naturlig reaktion. 

Jag har hört förut samma sak ifrån Christoffer, min mamma och flera andra så orden var inte nya, men då en person som behandlar sjuka människor ger mig samma bekräftelse... ja det gör mig ännu lugnare. 

På samma möte med Doktor Duktig pratade han om att han ville att jag skulle fundera på att göra någon enstaka kurs till hösten. "Bara fundera på det lite" var hans order. Anledningen till detta var flera; att jag skulle utmana mig själv, att jag skulle våga bryta vardagsmönstret jag nu lever i och för att testa min koncentrationsfunktion. Har man levt/lever med kronisk smärta kan det påverka ens hjärna.

Jag Googlade lite i efterhand och har hittat mer information som stärker hans påstående. Jag hittade en artikel som heter "När det gör ont - länge" som jag fastnade helt i. Där står det att smärta räknas som kronisk om det har pågått i mer än tre till sex månader. Att det finns ungefär 18% av Sveriges befolkning som lider av kronisk smärta i detta nu.

"Långvarig smärta påverkar oss också mentalt. I den stora europeiska undersökningen som nämndes inledningsvis svarade två av tre av de tillfrågade med långvarig smärta att de också har koncentrationssvårigheter. Var fjärde lider av depressiva besvär." 

Informationen är inte direkt förbluffande för mig, har man jävligt ont hela tiden så är hjärnan upptagen med att hantera den situationen. Den har fullt upp att hantera hur kroppen skriker att någonting är åt helvete fel, det är svårt att koncentrera på annat då. Samtidigt är det jobbigt, psykiskt, då det gäller allt som har med smärta att göra. 

 Personligen är det ett rent under att jag inte blivit deprimerad... fast vid närmre eftertanke var jag nog rätt så nere innan jag träffade Christoffer. Redan innan det faktiskt, då jag flydde hem till Dalsland om och om igen. Mer om det en annan dag.

Men vad jag däremot inte hittar på nätet är hur man ska ta sig vidare om smärtan börjar ge med sig. Hur blir min koncentration nu? Eller rädslorna. Ingen skriver om rädslorna över att detta härliga förbättrande ska försvinna och istället vända sig mot mig och bli värre igen. Jag växlar mellan att göra för mycket eller vara rädd om min kropp och göra för lite. 

Därför var det väldigt skönt att prata med Doktor Duktig om det. Enlighet honom ska jag trappa upp på min fysiska träning lika långsamt som jag trappar ner på Tiparolen. Naturligtvis ska jag röra mig då jag orkar men inte pressa mig. Inte styrketräna eller göra Aerobics utan ta mina promenader. Sedan sa han en sak som satte sig i hjärnan:

"Du kommer aldrig känna dig helt redo..."

Det låter kanske nedlåtande eller deppigt men inte för mig. Det gjorde att jag insåg någonting som jag borde ha fattat för längesen. Att jag inte kommer vakna en morgon och VIPS är det som om jag aldrig gått igenom någon Endo alls(Christoffer lär skrika: Vad va det jag sa?! ) (ja, han har sagt det väldigt många gånger) (nej, jag har inte lyssnat) (ja du hade rätt, älskling). Att jag ska våga göra sådant som skrämmer mig, fast utan att ta ut mig fysiskt.

Så nu erkänner jag att jag är rädd ibland. 

Men mesta är jag hoppfull. 

Hoppfull, otroligt lycklig och redo att träna upp både kropp och knopp.

Down down down Tippis going down!

Hade ett möte med Doktor Duktig idag och han var fantastisk som alltid. Han påpekade att jag har en helt annan utstrålning nu jämfört med då vi träffades i början. Han glädjes med mig och det är rörande att han bryr sig så mycket om mig. Vi pratade om sjukskrivningen (som är ökad till Oktober), min vardag, Enantonen och dess biverkningar för att sist hamna på ämnet: nedtrappning.

Jag har tagit olika doser av Tiparol i nästan tre år (mer eller mindre dagligen sedan jag började få ont) så det är ju inte förvånande att min kropp har vant sig vid den. Som Doktor Duktig sa:

"Precis som du kan få biverkningar då du börjar ta en medicin, för att din kropp ska vänja sig, kan du få biverkningar då du slutar ta den."

Biverkningarna man får av att sluta ta en medicin kallas för: utsättningssymtom och kan vara en/eller fler av dessa godingarna: frossa, smärtor, svettningar, illamående,sömnrubbningar,ångest, hallucinationer, overklighetskänsla, darrningar och muskelkramper. (Ingen semester med andra ord).

Man kan undvika dessa biverkningar genom att trappa ner på läkemedlet långsamt. Då vänjer sig kroppen sakta av sig och det blir ingen chock för systemet. Tror att jag lyckades reta upp kroppen som fan genom att dra ner på 150 mg på en dag, jag blev verkligen jätte dålig i kombination med att jag tog hormonsprutan dagen därpå. Ingen bra idé. Gör inte så.

Imorgon börjar jag att trappa ner på ett vettigt vis. Och jag är så exalterad! Och ängslig. Men enligt Doktor Duktig är detta inte heller särskilt konstigt, att jag kommer ha dessa rädslor ett tag och måste våga utmana dem. Våga testa och se.

Och tro mig, testar och hoppas på det bästa gör jag alltid!

Från och med imorgon ska jag trappa ner med 25 mg och sedan ligga på den dosen tills jag känner mig helt i balans eller då Doktor Duktig ger mig klartecken att fortsätta. Låter kanske inte som ett så stort framsteg; 25 mg men tänker vi tillbaka bara ett år så hade jag precis fått reda på att jag skulle "lära mig leva med smärtorna och förhoppningsvis kunna arbeta lite grann någon gång i framtiden".

25 milligram, ett yttepytte storslaget steg!

Midsommar måsten?

Egentligen hade jag tänkt skriva ett litet roligt inlägg där jag önskar dig en härlig midsommar. Naturligtvis vill jag att du ska ha en riktigt kalas midsommar, men jag har lite funderingar som vill komma ut denna morgon också. Vi tar det viktigaste först:

Över till mina andra funderingar.

Nu när jag börjar känna mig piggare än förut har en reaktion skett inom mig som jag inte alls var bredd på. Jag har inte kronisk smärta längre, alltså lever jag inte var sekund på dagen med att det gör ont. Vilket är fantastiskt och känns overkligt. Men jag har fortfarande ont varje dag.

Det leder till att jag känner mig väldigt otacksam för att jag inte bara är glad hela tiden. I mitt huvud virvlar tankar som:

Det har ju gjort mer ont än nu, jag borde kunna hantera detta. (Även då jag fortfarande får ont.)

Jag ska ju vara glad! Varför är jag inte bara glad hela tiden? (Det går ju åt rätt håll! Är jag otacksam?)

Varför är jag alltid rädd att det ska bli värre, varje gång det gör ont? (När jag märker att jag blir piggare för var spruta.)

Jag borde inte gråta mer! (Även då jag är fullproppad av hormoner.)

Jag borde inte ta så mycket smärtstillande längre! (Även då det gör mer ont då jag trappar ner.)

Jag borde orka mer! (Även då jag pressar min kropp för mycket alldeles för ofta).

Jag borde inte vara sjukskriven mer! (Även då jag inte kan arbeta).

Jag borde bara vara glad, tacksam och stark nu! 

Jag glömmer hela tiden att jag fortfarande har Endon härjande i kroppen. Glömmer att många av dessa tankar eggas igång utav den behandling som lagar mig. Jag gråter så mycket mer just av den anledning att jag är hormonell som fan.

Denna tacksamhet vet jag inte ens var den kommer ifrån. Vad ska jag tacka för? Vem ska jag vara tacksam emot? Det är ju i grund och botten jag själv som har försökt hålla mig glad och pigg genom den här cirkusen. Det är jag som har gett mig min behandling, genom att be om den. Det är jag som går igenom biverkningar och letar reda på övningar som kan hjälpa min kropp att återhämta sig. Det är jag, Christoffer, mina vänner och min familj som i kombination av Doktor Duktigt samarbetsvilja som har lett till att mitt liv blir bättre.

Det finns så mycket som jag känner att jag borde göra. Eller kanske jag ska kalla det för saker som jag vill göra. Att det än en gång handlar om alla saker jag vill ge mig i kast med men som min kropp inte orkar ännu. Men att i kombination med hormonerna väcks mina dumma hjärnspöken. Och de förvränger min önskan om förbättring till ett överväldigande måste. De pressar sig in i mitt huvud och får mig att tro att alla omkring mig förväntar sig att jag ska lyckas åstadkomma alla dessa "måsten" och om jag inte gör det blir de besvikna på mig.

Allt detta sker bara inne i mitt Enantonfyllda huvud. Tänk vad mycket hormoner kan ställa till med egentligen? Hur de kan skapa en helt ny värld genom att vrida runt lite på tankarna.


"Jag borde..." 
"Jag ska bara..." 
"Jag måste..."

Är härmed förbjudna meningar i min skalle. De är varningstecken på att hjärnspökena har tagit över min verklighet igen. Och jag ska då tusanimej inte ha några såna busar som sällskap denna mulna mysiga midsommarafton!

En ny religion

Jag återhämtar mig fortfarande efter senaste sprutans misshandel. Mår inte i närheten så illa som jag gjorde men är öm, som om Enantons släktingar letat upp mig och pryglat mig. Men känner mig ändå betydligt piggare än innan jag fick sprutan. Med andra ord är Enanton numera våran Gud som vi dyrkar, allsmäktig som den är. Ave Enanton, heliga Klimaktierium. Amen.

Igår hade jag sällskap med mina hjärnspöken, som får ny kraft av mina stormiga hormonsvängningar. Jag hade ett samtal inbokat med Doktor Duktig idag och var så orolig att jag fysiskt mådde illa. Saken är den att jag vill utöka min behandling till några månader fler. Jag har fått rådet från en fantastisk tjej som jag har fått kontakt med på Endometrios Föreningen och hon har tagit Enanton i över ett år.

Ett år låter skrämmande länge men det ger mig också hopp om att behandlingen ska få fortsätta göra sitt underverk. Igår var jag skräckslagen att behandlingen skulle avslutas efter nästa spruta, som vi kommit överens om, och att Endon skulle smyga tillbaka igen.

Men så pratade jag med min härliga skickliga Doktor Duktig idag och han hade tydligen redan funderat på samma sak som jag. Inga problem alls att fortsätta behandlingen så länge jag ansåg att det gick att stå ut med biverkningarna. Jag säger bara en sak (och ganska många fler); att vara i detta intensiva klimakterium är ingenting jämfört med att ha kronisk smärta.

Så nu har jag tre sprutor på Apoteket, som är redo att rädda mig mot den onda Endon. Jag är så lättad och lycklig! Att bli hörd, att bli bättre och att se hur framtiden blir ljusare och ljusare. Börjar till och med fundera på vad jag vill arbeta med då jag blir kry nog, någonting som bara gjort mig ledsen att tänka på förut för det har varit så bortom räckhåll.

Låt oss vörda den ovärderliga Treenigheten; Doktor Duktig, Enantonen och det heliga kemiska klimakteriet. Halleluja!

Shoot me up!

Då var det äntligen 100 % bestämt!

Jag ska fullfölja hela sex månaders Enanton behandlingen (så länge jag ser att den hjälper mot smärtorna). Började morgonen med att åla mig upp ur den varma mjuka sängen som en sömngångare klockan 07:45. Jag vill alltid vara vaken och redo då jag vet att Doktor Duktig ska ringa. Gjorde misstaget en gång att väckas ringsignalen och pratade vi i cirklar en bra stund innan jag förstod vem det var.

Min skräck inför att prata med läkare börjar långsamt (snigel sakta) mattas av. I alla fall då det handlar om Doktor Duktig. Han är den första läkare som jag känt mig trygg med. Ibland blir jag frustrerad och arg även på honom, särskilt efter jag hade varit på Endocentrum i Uppsala. Men han tog en opassande semester, fastnade i Egypten (askmolnet som fick världen att stanna upp blandade sig till och med i Endon) och kom tillbaka som samma gamla goa Doktor Duktig.

Denna uppdatering, vi hade idag, gick ut på att se om Enantonen gjorde sitt jobb. Och jag var mer än lycklig att berätta om framstegen den senaste veckan. Det är alltid lika kul att berätta om ny landvinning i Endolandet. Han blir lika upprymd som min familj och vänner (han gråter inte av lycka som mamma gör stup i kvarten, men vem gör det?) (förutom hormonella jag då).

Vi pratade också igenom mina biverkningar. Min näsa är så täppt att det känns som att en kork sitter fastkilad i den. Och samtidigt är den snustorr med sprickor som svider. Onödigt ont. Så jag ska sluta med vanlig nässpray fortsätta med Sesamolja sprayen och börja med kortisonspray istället. Så släpper den där dumma svullnaden i bihålorna ordentligt.

Så nu är det bara att fortsätta att stega in i det kemiska klimakteriet. Varje spruta är alltid lika "spännande" för jag vet aldrig hur jag kommer att reagera på den. Om biverkningarna ändras.

Och det ska bli fantastiskt skönt att gå in till Distriktssköterskan Kärringen och få spruta nummer tre. Ni vet, den där dyra, special sprutan som jag inte skulle få fler än två av.

Fy fan…

… vilka dagar det har varit. Så mycket jag inte varit ett dugg beredd på. Orkar egentligen inte skriva just nu men det känns skönt att få ut frustrationen.

Min lillebror Niclas körde mig till vårdcentralen för att ta sprutan igår. Jag var för en gångs skull inte orolig utan var redo och upprymd inför vad som skulle hända. Ovanlig känsla men den var nedrans skön.

Men när jag kom in träffade jag en distriktssköterska som måste ha haft en väldigt svår barndom. Hon var rent ut sagt en Fitta. (Undrar om hon kan vara Gynekologen FittBarbros syster?) (tänk vilka käcka släktträffar de skulle ha).

Hon var fientligt ettrig. Spottade hetskt ur sig frågor som jag omöjligt kunde svara på, eller sånt som hon borde förstå om hon tog sig en snabb kik i min journal. Men då jag svarade avbröt hon mig hela tiden, brysk som fan var hon. Jag ville bara få min spruta och sen hem till värmedynan.

Men det blev först riktigt jobbigt då hon börjar prata om min behandling. Hon tyckte att det var väldigt konstigt att Doktor Duktig skrivit ut denna spruta då det var en specialspruta. (Sätter hon sa specialspruta fick det att låta som om jag hade övertalat Doktor Duktig att skriva ut en atombomb och att hon nu skulle aktivera den åt mig). Sen stirrade hon surt på mig, inväntades ett svar på hennes åsikt.

Jag valde direkt att inte diskutera med det med henne utan upprepade bara om och om igen: "Detta är den behandling som jag och Doktor Duktig har fram till."

Ville hon veta mer kunde hon ju ta ett "anti-bitch-piller" eller läsa min journal. Jag hade ont, var trött och har mött nog med människor av hennes sort och vägrade ge mig in i leken. Men jag visste saker som jag var tvungen att veta; och fick reda på att min mamma inte kan ge min sprutan på grund av att.... (gissa!) det är en specialspruta.

Då jag fråga om jag skulle stanna kvar en stund (på sprutan står det att det är viktigt att vara under uppsikt efter första sprutan för att man kan reagera negativt på den) såg hon på mig som om jag fråga om jag fick rida hem på min lila noshörning.

Jag blev tyst efter hennes underliga svar men hon fortsatte pratade om denna specialspruta. Jag fick en obehaglig känsla då hon började prata om att Doktor Duktig inte skulle få ha hand om detta, då han inte var en specialistdoktor. (Hon var besatt!) Att hon tyckte att de borde skicka mig till någon Gynmottagning istället. Vilket gav mig en skräck klump i magen. Kärringen ville inte att jag skulle ta sprutan och helt enkelt börja om från noll igen... snart fick jag reda på varför.

Precis då hon ska ge mig sprutan ändras hennes attityd abrupt, hon höll sprutan i handen och såg på mig som om jag var ett litet spädbarn. Då undrade hon mjukt hur många gånger jag skulle ta sprutan. Hur lång behandling skulle vara. När hon fått sina svar återgick hon till sitt normala jag igen och tog en håll-käften-paus och gav mig äntligen sprutan.

Sen stod hon vid fotändan och stirrar på mig igen, som en rynkig bitter vålnad, och sa att jag borde inte ta Enantonen en så lång tid. Den kostar dem ju alldeles för mycket. Den var ju så dyr (även då det är jag som betalar för dem). Jag trodde jag skulle sätta tungan i halsen. Med panik i magen börjar jag försvara min dyra specialist spruta.

"Ja, men då visste han säkert inte hur dyr den va." Svarar hon barskt med den fula feta näsan i vädret. Jag vill slå henne. Men samtidigt ler jag inombords och berättar att Doktor Duktig hade pratat om kostnaderna med mig innan. En kort kort stund blir hon mållös. Tills...

"Ja, han har ju bara skrivit ut två sprutor så vi får nog se på det." kärringen flinar malligt mot mig! Jag trodde knappt mina ögon. Sen boka hon in ett nytt besök för den nästa sprutan.

Kokande arg (men glad att jag fick sprutan!) satte jag mig ute i väntrummet med Christoffer och Niclas. Jag var så kränkt. Hon har ingen aning om vad jag har gått igenom, vad jag varje dag går igenom. Hon försökte inte ens förstå.

Istället skrämde hon upp mig och tvingade hon mig att försvara den dyra behandling som jag får. Den behandling som antagligen kommer att bli jobbig. Den behandlingen som jag önskar att jag slapp!

Då gjorde jag det som jag har rekommenderat här på min blogg. Det jag aldrig vågat göra innan, särskilt inte då jag haft ont och känt mig ledsen. Men Christoffer och Niclas hurrande på mig gick jag raka vägen till receptionen och klagade. (Jag lämnar utrymme för applåd här).

Ni som känner mig kanske vet att jag kan bli dumsnäll med en liten mix av rädsla för konflikt. Jag vill inte förolämpa någon, bli utskälld eller göra någon ledsen. Jag var till och med så "snäll" att jag inte kunde med att skriva elaka saker till en man som stalkade mig på sms, för jag visste att han var ensam och kunde bli ledsen.

Men nu hade jag fått nog! Jag har varit med om så många idioter inom vården att jag vägrar gå med på det här mer. Ingen ska få sätta sig på mig, behandla mig illa, bara för att de råkar vara en av flera sköterskor som kan ge mig en spruta som ska göra mig bättre. Maktgalna kärringar/gubbar har jag fått nog av.

Och som present för mitt klagomål fick jag en ny sköterska som ska ge mig mina sprutor i fortsättningen. Stolt över mig själv vaggade jag ut ur vårdcentralen.

Sen började jag känna av sprutan. Ganska så direkt blev jag fyllesnurrig, inte så att det blev obehagligt utan rätt svängigt bara. Det gjorde ont i, en stor cirkel kring sprutmärket var ömt.

Men sen började smärtan. Den enda känsla jag kan jämföra med är hur det kändes direkt efter att jag vaknade efter titthålsoperationen. Jag reagerade kraftigt på den undersökningen/operationen och kunde inte ens röra mig utan att jag var redo att skrika. Igår var det så. Som tur var kunde jag hitta smärtfria ställningar att sitta i.

Idag har den ihållande smärtan varit lindrigare men istället får jag mega kramp attacker och ryggen gör otroligt ont större delen av tiden. Har också fått huvudvärk och en underlig känsla i bröstet. De två sista kommer och går, lite som de vill.

Värst är däremot att Christoffer också har blivit sjuk. Jag gissar på att det är influensa som spökar. Så idag har vi knappt kunnat ta hand om oss själva allra minst varandra. Men vi gör så gott vi kan. Om jag klarar av att göra frukost då gör jag det. Orkar Christoffer fixa badet så gör han det. På så vis får vi det viktigaste gjort, som att äta och dylikt.

Det känns hemskt att se honom sjuk. Särskilt då jag vill pyssla om honom så bra som han tar hand om mig. Nu har jag knappt kunnat göra någonting. Men min härliga bror David fixade slemmlösande till oss! Det är en lättnad att veta att han och hans tjej Sanna är så nära, bara några hus bort.

Men det verkar som att Christoffer börjar bli bättre nu, han står ute i köket och diskar, den token! Han har fått tillbaka lite av orken i alla fall. Han får helt enkelt inte vara sjuk. Det gör ont i mitt hjärta då han ser plågad ut. Han borde inte få vara i ett annat tillstånd än total eufori. När jag blir president ska det bli lag.

Nu vill jag få tillbaka lite energi och få en paus från dessa mödosamma kramper. Bara en ytte pytte liten andningspaus innan ajjet kör på igen. Fast om jag fick välja hade gärna ajjet fått parkera vid en flygplats, gå i pension och skaffa sig ett hus i Spanien. Kanske är det att hoppas på för mycket, så här snart?

Jag hade nog faktiskt nöjt mig just nu om att ajjet drog på charter till Egypten en vecka... kanske borde inhandla lite broschyrer?

2010 TTYN

Det har helt klart varit ett livat 2010. Men det som detta året kommer att stå för, i mitt livs filofax, är året av vänta. Jag har väntat och längtat efter läkarbesök, brev, medicin, hjälp, stadsbussar, nya värmedynor (som går åt som smör i solsken), en räddare i nöden, ett samtal och så vidare och så vidare med mera.

Jag ska dela med mig av mitt 2010 genom att svara på ett frågeformulär som jag hittat på Internet (egentligen är det flera olika frågelistor men jag mixade ihop min egna version).

Mitt 2010

1. Vad har jag lärt mig?

Jag har lärt mig att visa hur ont jag faktiskt har. Men är jag ute på fest eller på stan går jag fortfarande i gamla spår. Då säger jag "Det går sådär" när jag har piss ont och klämmer fram ett leende. Men jag skulle aldrig drömma om att göra så mot Christoffer eller läkare igen.

En annan sak som är kul att ha blivit av med, är att jag nu förstår att jag inte är mindre omtyckt bara för att jag har ont. De som förstår vad jag går igenom har också acceptans för att jag inte orkar prata eller umgås särskilt mycket nu. Det har varit fantastiskt skönt att lära mig att riktiga vänner inte blir arga utan bryr sig.

Viktigast av allt är att jag har lärt mig att virka. Tack vare min stickbuddy Irene (även kallad "mormor" av Christoffer) virkar jag nu också underliga varelser. Senast var det en kanin utan armar.

2. Vad har jag åstadkommit?

Jag och Christoffer (Crelin) har ordnat så vi har en duglig ekonomi. Sedan har jag så klart fixat hormonbehandlingarna från Doktor Duktig. Jag har också korrigerat bilden på vår nya TV alldeles själv (kan låta simpelt men det kändes storslaget).

3. Vad hade jag gjort annorlunda och varför?

Efter lite funderingar så hade jag varit mer förberedd inför Uppsala Endometrioscentrum besöket. Jag var väldigt redo men uppenbarligen hade jag behövt vara lika tydlig med gynekologen jag mötte som jag är med min brorson då han inte ska rida på katten.

Jag hade i alla fall skrivit ett långt brev där jag skulle skriva min historia med så mycket detaljer att det skulle bli omöjligt att missförstå.

Fast jag vet faktiskt inte om det hade gjort någon skillnad.

4. Vad har jag slutfört eller skapat?
Denna bloggen. Jag är jätte stolt över att denna blogg finns, den har hjälpt mig så mycket. Sen har det också underlättat väldigt mycket i min vardag att inte behöva förklara mig hela tiden. Att jag inte behöver beskriva vad Endometrios är varje gång det krampar. Jag delar gärna med mig av information men det finns ju alltid tid och plats för såna saker också.

Mina pysselprojekt är jag glad över. Men mest är jag glad att jag påbörjade och slutförde min brorson Jonathans sagobok. Han fick den i julklapp och den tog väldigt långt tid men det var väldigt roligt. Jag vill ge mig in i att göra diadem, kläder och tavlor också. Nu kliar det i pysselfingrarna.



5. Vilka var de största ögonblick denna gångna år? Nämn topp tre.
Att jag träffade Doktor Duktig. Att Christoffer lärde mig att ta mina tabletter i förebyggande syfte (detta har gjort mitt liv mycket mindre smärtsamt). När jag fick reda på att Doktor Duktig ska ge mig hormon sprutor.

6. Vad gjorde jag rätt? Vad känner jag mig riktigt nöjd med?
Mitt och Christoffers liv. Att vi håller oss på gott humör, skrattar och aldrig ger upp. Att vi hela tiden stöttar, älskar och dyrkar varann.

7. Vad gjorde jag för roligheter? Nämn topp tre.
Vår familjeresa till Liseberg då Christoffer knuffa runt mig i en rullstol Hade fantastiskt roligt den dagen!

Sen kommer Nyårsfesten! Det var evigheter sedan jag hade en så festlig, planerad och härlig nyår! Att vara uppklädd med människor som ligger mig varmt om hjärtat, vad mer kan jag be om? Jag är så tacksam till Mikkiz, Jocke, Totte och Peter som fixade en så makalöst kul kväll! Om jag är pigg till nästa år ska jag (ihop med några andra stackare som inte vet om det än) föra denna tradition vidare.

Sist har jag en härlig blandning av alla de promenader som jag delat med Christoffer. Då jag äntligen pimpat mig med smink, borstat mig och stått ute i parken och matat fåglar, då kan jag få gåshud av lycka. De där små stunderna då jag bara fått andas ut har varit rena äventyr.

8. Vad var min största utmaning detta året?
Endon (vilket innebär smärta dagligen) (duuh) och inkompetenta läkare. Om man inte räknar med dessa så har stammrenoveringen av vår lägenhet (i kombination av den första utmaningen) varit rent ut sagt: Förjävlig.

9. Hur har jag förändrats efter detta året som gått?
Jag är starkare och mer hoppfull. Kanske kanske har min läkarfobi blivit lite mindre intensiv om det är Doktor Duktig jag pratar med.

Jag har noll tollerans för intensivt emo gnäll över simpla saker som man lätt kan lösa.

10. Vad är jag speciellt tacksam över?
Med risk för att bli tjatig (och jag tänkte vi kunde säga hans namn samtidigt... ett.. två... tre!) Christoffer! (Vad fint det blev.) Jag är tacksam varje dag att jag får va hans tjej.

Jag är också tacksam för hela min familj. Hur de stöttar, hjälper och förstår! Mamma och Pappa körde oss till Uppsala för att prata med gynekolog. Sanna och David hade mig liggandes på deras soffa medan det renoverades. Niclas har hämtat mig på NÄL och hållt min hand då jag haft panik. Dan har hämtat, sms och funnits där som min alldeles egna cheerleader.

Och jag ska inte glömma de härliga vänner jag har, och till dem räknar jag alla er som läser min blogg. Jag är tacksam att ni läser, bryr er och finns till.

Jag känner mig ofta otillräcklig, då jag har ont så ofta. Men dessa människor förstår och det hjälper mer än marmelad (?).

11. Vad vill jag göra annorlunda nästa år?
Jag ska sluta vara så hård mot mig själv och sluta stressa. Borde också äta nyttigare så jag inte blir till en stor rund boll med röd toffs upptill (vad är upptill på en boll?). Men det beror helt på hur jag mår under min hormonbehandling.

12. Vilka tre filmer var 2010.s bästa?

Inception, Avatar och Black Swan. Fantastiska filmer alla tre.

13. Nämn tre böcker du läst 2010 (som du gillade).

"Veronika decides to die" av Paulo Coehlo (men se inte filmen för Gudarnas skull), Ghostwritten av David Mitchell och "Animal farm" klassikern av George Orwell (djur som pratar kan aldrig gå fel med mig)

Så då var detta året färdigt. Det var tungt ett tag i november, eftersom jag hade tagit förgivet att jag skulle bli bra 2010. Jag planerade till och med att söka arbete till sommaren. Men nu blev året inte som vi hade tänkt men ändå var det ett härligt år.

Ett år som lärt mig och Christoffer att uppskatta de små sakerna i livet. Och då menar jag det inte som ett ”åh stackar oss, vi måste bli glada av att mata ankor” utan istället att man tar förgivet hur underbart det känns att röra benen utan att det gör ont. Att gå ut i kylan och promenera medan det snöar, nattpromenader då stan sover och allt man gör känns busigt. Och det är förövrigt skit kul att mata ankor.

Dags att lägga 2010 bakom sig och nu ge oss in i 2011. Jag känner på mig att det kommer bli ett fantastiskt år, året allt fixar sig

--- Planen ---

Två stora saker har hänt på bara två ynka dagar. Första fenomen upptäckte jag igår då jag inväntade Doktor Duktigs samtal. Som alltid gick jag upp tidigt för att vara redo, då dessa samtal har en tendens att bli bokade på befängda tider (mellan 8 och 9). Men det fattades någonting och jag kunde inte sätta fingret på vad. Tills jag hade lagt på telefonluren och pysslade om min krampande mage.

Jag hade ingen ångest, ingen droppe svett och händerna var stilla som händer ska vara. Med andra ord: min skräck inför telefonsamtalet med Doktor Duktig hade aldrig infunnit sig. Det enda jag känt var förväntan, och det är verkligen en stor skillnad mot den andra känslan jag annars brukar dras med; panik.

Innbär det att min läkarfobi nu inte innefattar Doktor Duktig? Har jag äntligen fått ett så stort förtroende för honom att jag inte längre är rädd att han ska överge mig eller slå mig med en stekpanna i bakhuvudet om jag vänder honom ryggen till? Vad som än har hänt så är det en behaglig känsla. Och cool. Så där; glida på knäna längst golvet medan man vilt spelar luftgitarr-coolt. Eller kanske, till och med, coolare.

Efter detta så hände nästa kollosala häftiga grej. Och det började med att jag vaknade av att Doktor Duktig ringde i morse. Vi har nu ett uttalad hormon-plan och jag är så ivrig att komma igång. Ivrig men ändå väldigt medveten om att det jag ger mig in på inte lär bli en dans på någon form av blomsort. Men här får ni del av vad som väntar mig 2011:

Planen

Någon dag efter nyår, den dag som jag känner mig fysisk och
psykiskt redo (vilket helt beror på hur allert jag är efter vår första fest på
evigheter) avbryter jag min Primolut-Nor behandling och invänta min första
riktiga mens på år (bör ta ungefär en vecka). Vilket, i sig, är hemskare än
vilken skräckfilm som helst (och då har jag sett alldeles för mycket skräck).

För att ge er ett humm över denna känsla, tänk er att ni är ensam hemma i ett gammal hus där man brukade avrätta folk i vardagsrummet. I köket har tre barnfamiljen blivit mördade av psykopater (som egentligen är spöken som blivit bitna av zombies som också har ett alienägg i magen). Det finns en legend att det bor en demon på vinden som ibland kommer ner och besätter de som är ensamma hemma. Denna demon kan också se ut som en asiatisk kvinna, som aldrig kan borsta sitt långa svarta hår ur ansiktet. Detta hus, som du är alldeles ensam hemma i (och ja, du poppar popcorn i dina underkläder) (dubbel ja, din telefon fungerar inte av okänd anledning) står på en gammal indiask begravningsplats.

Så känns det att veta att jag ska få mens. Att ha mensvärk är ungefär som slutet i en skräckfilm då huvudkaraktären hasar sig fram över golvet med söndertuggade ben, med en ensam arm och det enda som finns kvar i ansiktet är en enslig dregglande tunga. Ungefär så...

I alla fall, tillbaka till "el plano". Jag ska få mens (vilket ni verkligen borde ha fattat vid det här laget) men man kan ju undra varför, då jag har denna monster mensvärk att vänta mig? Jo, för att Doktor Duktig vill att jag ska "blöd ut"
en gång innan nästa behandling. Allt för att förhindra några kommande problem men livmoders slemmhinnor och grejer som jag inte riktigt förstår.

På femte blödar dagen ska jag ta mina fina sprutor Enanton
till vårdcentralen och få en sköterska att ge mig min första behandling. Sedan
är det väl bara att vänta, upprepa behandlingen en gång i månaden och se vad som händer. Jag har hittar informationen att sprutorna inte kommer att påverka smärtorna förrän någon vecka efter andra sprutan.

Jag ska erkänna att det är lite blandade känslor jag har inför denna behandling. Naturligtvis är jag mest super glad! Det är detta som jag väntat på så länge! Jag vill börja med sprutorna så snart jag kan. Detta är en stor seger i sig, att bara ha hormonerna väntandes på apoteket, redo att användas.

Men, som de flesta människor, är jag rätt skrajsen över det som är nytt. Jag vet inte alls hur det känns att ta så här starka hormoner, jag ska ju hamna i klimakteriet för Gud skull! Tur som fasiken att jag kommer att ta mig ur den också, då behandlingen är klar.

Många har det tufft med bieffekterna. De saker som oroar mig mest är att få jobbiga humörförändringar. Ingen vill ju bli deppig, surig och otrevlig. Usch, men tänk om jag började fräsa åt min älskade Christoffer till exempel? Jag skulle avsky mig själv.
Han däremot skulle garanterat ha betydligt mer överseende med såna bieffekter. Jag vill helt enkelt att han ska ha det så bäst som möjligt, en klimakteriehäxa står inte med på den listan.

Läste också att man kan få värre symptom på Endon i början av behandlingen. Anledningen är för att östrogenhalten till en början ökar istället för att minskar. Så det är klart att jag blir lite orolig.

Fast tanken på klimakteriet är ju faktiskt rätt lustig. Inte trodde jag att jag skulle hamna i klimakteriet före min egna mamma!

Julafton, klimakteriet &Endo

Jag har helt klart haft den bästa jul någonsin. Aldrig förr har jag känt mig så lycklig, lugn och myst så med bara människor som jag älskar. Det har varit en härlig stämning med bus, lekar och tomten.

Det enda som kunnat göra denna Jul till övermänskligt fantastisk hade varit om den varit Endofri. Och att jag hade haft någon miljon mer att lägga på julklappar, så klart.

Det var lite kämpigt att få ont på just; julafton. Jag hade redan räknat med att det skulle hända men jag ville verkligen inte att det skulle eskalera. Efter två julbord som gjorde en (redan svullen mage) stor som en luftballong, var det inte konstigt att Endon fick fnatt och började trillskas.

Så jag fick chillaxa på värmedynan, gosa med Christoffer (vilket är det enda plus med att ha ont, vi får alltid lite extra gosmys stunder då han gosar upp nära mig och viskar mig tillbaka till nuet) och titta på jul-tv.

Visst ville jag vara med ute i köket där julspelet var i full gång, men denna stund då jag ensam låg i mammas och pappas säng fick jag en chans att vara med om en jultradition jag aldrig varit delaktig i förut. ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” startade precis då jag råkade zappa mig in på kanalen. Så nu har jag tillsist sett denna historia. På julafton. Och Endon lugnade ner sig under tiden.

Det som gjorde att Endon inte blev mig övermäktig var att jag redan hade fått julklappen av Doktor Duktig. Den kommande hormonbehandlingen. Så fort jag krampade, ryggen fick benen att ge vika, då jag låg där med vämedynan under mig och värmeflaskor på magen, möttes min och Christoffers blick och utan att säga något byte vi kort information. Snart kommer Endon få sig ett helvete.

Vi ska peppra den med hormonkulsprutan. Primolut-Noren har gjort makalösa förändringar. Det ska bli ,mer än, spännande att se vad GnRh-agonister kan göra då?
“GnRh-agonister” undrar ni kanske då? Om ni är nyfikna så klicka på denna link, så kommer ni vidare till olika behandlingar man kan få mot Endo.

Min mamma sa att hon tror att 2011 kommer bli året som allt skiftar till det bättre. Min magkänsla sa ,precis innan jag fick Primolut-Noren, att nu kommer det
hända bra saker.

Men framför allt har nu Doktor Duktig sagt att han är redo att, tillsammans med mig (vore svårt annars) testa sig fram för att hitta någonting som kan få bort mina symptom.

Julen har varit mer än jag kunnat önska mig. Till nyår har jag en stor fest att se fram emot (plus en oerhört snäll pappa som är redo att hämta mig om jag får ont) (vilket ger oss möjligheten till att vi faktiskt kan gå på festen).

Sen är det dags att fira det nya året med mensvärk, klimakteriet och hopp! Fan vad fantastiskt det känns!

Världen är allt bra fantastiskt!

Världens bästa julklapp

Med risk att låta som en tant skriver jag: tänk att det redan är jul igen. Redan dagen innan julafton är detta mitt livs bästa. Jag har min Christoffer, vår mysiga lägenhet, min familj och alla fina vänner. Och min mjukis gris Trynolf. Sen har något fantastiskt hänt!

Jag har också fått en oväntad överraskning som glädjer mig och mina nära till tårar. Jag ska äntligen få en intensivare hormonbehandling. Min härliga Doktor Duktig ska skriva ut en hormonella behandling som sätter mig i klimakteriet.

Naturligtvis kommer detta inte vara en rolig upplevelse, men detta ger mig en stor chans att bli av med mina symptom. Doktor Duktig har klargjort för mig att han nu står helt på min sida och tillsammans ska vi döda Endon. Den bästa julklapp jag kunnat önska mig.

Jag berättade till och med för honom om bloggen och hans smeknamn. Han skrattade och vred på sig med lätt generad men glad uppsyn. Då visste jag att han inte tänker ge upp på mig. Och även då han aldrig gjort någonting som borde fått mig att tvivla så har hjärnspökena och läkarfobin gett mig negativa tankar. Nu är de borta. Och är utbytta mot hopp. Fan vad jag har saknat den känslan.

Jag önskar er alla en underbar jul, mina speciella och goa läsare. Tack för att ni följer mig i min vardag. Jag hoppas att ni får mys, god mat och roliga presenter. Bilden nedan är min present från mig till dig!

God Jul!