En natt med Endo

Vakna mitt i natten med tänderna ihop bitna så hårt att det värkte i käkarna. Åh nej, varför är jag så spänd?!
Försöker slappna av men märker att axlarna nu är uppe vid öronen.
Men vad nu då?! Slappna av Elin!
Käkarna är fast igen, händerna är knutna. Jag börjar bli stressad av min egna kropp.
Sluta sluta sluta göra så då! Vad är det med mig, varför kan jag inte bara chilla som vanligt folk? 
Märker nu att jag har magknipande ångest.
I helvete då... vad är det nu jag håller på med?! BARA SLAPPNA AV FÖR FAN ELIN!! Sluta knyta händerna! SLUTA OCH BÖRJA SLAPPNA AV!!

10 minuter senare.

Det är ungefär här som jag inser att jag har ont. Så ont att kroppen spänner sig och det ger mig ångest och plötsligt känns allt logiskt, logik tycker jag väldigt mycket om. Så jag rullar ihop mig till en boll, med rumpan upp i vädret och ansiktet nedtryckt i madrassen.

5 minuter senare
 
"Är det där verkligen bekvämt?" hör jag Christoffer mumla sömnigt.
"Gfffph ggghhpp ffp ffffph" svarar jag med munnen in i kudden.
"Är det säkert? Du kanske skulle lägga dig i badet?"
"Ghhuuugg fffuuugh ghhpp" svara jag.
"Gör det som är bäst för din kropp bara..."
Och jag höll med. Väl medveten om att ett bad skulle göra susen men kunde inte ens föreställa mig att hasa ut i badrummet och tappa upp vattnet. Varför jag inte fråga Christoffer är fortfarande ett mysterium.

10 minuter senare

Jag vecklar upp min kropp och tar mig badrummet. Katten sicksackar mina ben, överlycklig att någon är vaken och vill leka. Tjuter då jag sätter mig i det kalla karet medan tårna känner det rykande vattnet som långsamt fyller upp. Min hud blir röd och luften tjock av avdunstat vatten. Försöker läsa medan katten förtjust slickar bort skum från min arm. Det är så varmt att det bränns, det är skönt och plågsamt samtidigt.

20 minuter senare

Jag förstår hur kräftor känner sig då de blir kokta levande. Reser mig upp, huvudet snurrar och lägger mig direkt på golvet. Katten hinner precis rulla undan då min blöta kropp dunsar ner på badrumsmattan.  Det ryker från handen som sträcker sig efter min bok, och först nu gör det inte ont längre. Naken på badrumsgolvet ligger jag sen och läser, London tittar förundrande på mig.

15 minuter senare

Inser att Christoffer kommer få en hjärtattack om han hittar mig såhär. Ryggen börjar mola och jag reser mig upp. Vinglar in till sovrummet med katten sicksackande mina ben. Dunsar ner i sängen, väsnas med att starta värmedynan och tappa mobilen i golvet och slamrar lite extra med tablettlådan. När jag äntligen hamnar i en bekväm ställning lägger jag handen på Christoffers arm, han drar åt sig den och mumlar att jag är brännhet. (Grrr...) (eller inte) London lägger sig vid mitt huvud och för nu kan jag somna, men först efter att jag plockat bort all kattsand som fastnat i min hud efter min läs stund på toagolvet.

Dagen därpå fråga jag Christoffer, förr i tiden, hur jag orkade ha så här ont hela tiden.
"Det gjorde du inte."

Nej. Det var visst så.

Vilken jävla bitch!

Jag blev så arg att jag skakade.
Så besviken att jag ville gråta.
Vilken jävla bitch alltså!
Vilken självisk jävla menlös bitch!

Den satans värmedynan har gått sönder IGEN! 

Fattar den inte hur mycket jag behöver att den ska funka när jag har ont? Hur min rygg ska lindras av den, mjuka upp mina muskler och få mig att slappna av? Va?!

Men nejdå, igår, efter en lång promenad då jag går framåtlutad som en mycket gammal gumma och det enda jag drömmer om är att få lägga mig ner på den varma härliga dynan och bara andas ut, så möttes jag av en plastig dyna kall som en sill, platt som en pannkaka (fast det ska den ju vara i och för sig) och inte minsta lilla försök till att hjälpa mig. Själviska jävla värmedyna! (Ursäkta min franska)

Stackars älskling mådde själv dåligt, till och med sämre än mig, så jag fick dra på mig kläder och förbannad på den relativt nya värmedynans svek och med smärta lufsa till Claes Olsson för att köpa en ny. När jag stod mellan hyllorna där värmedynorna alltid är, och inte ser en endaste, är jag på gränsen att sätta mig på golvet och böla som en unge. Men jag bet ihop och vagga (som ett ägg som skitit på sig) till kassan och får till min lättnad hjälp att hitta en. Där hittar jag också en handske av plast med massa kulor på som ska göra att man kan ge ryggmassage utan att bli trött i händerna, i ren trots köper jag den också (jag ska fanimej ha den här jävla handsken också, så det så!  Och den ska va den bästa massage plast handske som någonsin köpts!)

Gungande fram och tillbaka, som om jag bar en gigantisk blöja, bar jag mina skatter hem. När jag låg på den fluffiga varma dynan bestämde jag mig för att, på riktigt, införskaffa några värmedynor som reserver. En som ligger där, redo att rädda mig om denna dynan också visar sig vara en bitch. Om jag kunde hade jag haft en hel garderob fylld med värmedynor. Ett helt rum fyllt med värmedynor. Ett helt hus, proppat med värmedynor från golv till tak.

Nej, nu ska jag lägga mig på min dyna igen, försöka att inte titta på den stygga kalla bitchen som ligger slängd i hörnet av rummet.

Förr hade du en kvävd livmoder

Tänk dig att du är mitt inne i din bästa hällristning någonsin! Du är mitt i the flow och den där vagnen du ristar just nu är så verklighetstrogen med alla sina hjul att du inser att du är en konstnär, men mitt i detta så händer det, du får mensvärk!
Tänk dig att du precis ska vinka av din make som ska iväg och plundra byar och så helt plöstligt får du sån magkramp att du inte kan stå upprät!
Tänk dig att du står lutad över en svidande kall bäck för att tvätta familjen kläder och så sätter svanksmärtorna igång!

Tänk dig hur det hade varit att ha Endo förr i tiden.

Det finns information om Endometrios så lång tillbaka som 4000 år bak (japp, fyra tusen inte fyra hundra jag slant inte på nollan). Så låt oss fortsätta att leka "tänk om" så får vi se hur våra kära Endosystrar haft det innan oss.

Du har blivit riktigt dålig, kan inte göra din del hemma och söker slutligen hjälp för din svåra Endometrios. Till din förvåning så finns det inte bara en diagnos utan också en behandling! Läkaren säger att du har sjukdomen "Arg Flytande Livmoder" (såklart!) och sen tar han fram sina små husdjur: blodiglarna. De slemmige sugarna fick sätta sig på ett ingångshål där de fick mumsa blod, in med lite nyttigt blodigelsaliv och tadaaaa Endon är botad!

Det låter ju fullkoligt galet, men efter lite googlande såg jag att blodiglar används än idag mot Endometrios. Så om du vill gå lite old school, kan det ju vara värt att testa.

Men tillbaka till det förflutna. Blodiglarna funkade inte så du går till en annan farbror doktor som också har en behandling mot Endo. Där säras dina ben och din stackars kussimurra blir ursköljd av hett vatten.
Vilket inte är en vidare bra idé då vattnet kan rubba balansen där inne och leda till infektioner och svamp. Det kan helt enkelt bli värra efter att du har skållats där nere, du kom dit med Endo och går därifrån med en hel svampskog i trosan.

Så du vägrar! Nej till skållning! 

Och då behandlas du med... att... bli hängd upp och ner.

Detta kan jag inte se någon anledning till alls förutom att det måste se väldigt lustigt ut. Kan också vara för att de vid det här laget bör ha börjar kalla dig för galen, du med dina konstiga magkramper och blödningar och smärtor i svanken och dumheter. Du har ju ingen Arg Flytande Livmoder, du är ju en Tokstolla!

Om du nu har otur, kanske testat alla behandlingar och inga fungerat, eller helt enkelt hamnat hos fel doktor, så finns det en sista diagnos. Det är ju uppenbart att du är besatt av en demon. Det ser väl vem som helst?! Och vad gör man för att bli av med en demon? Man dödar den såklart.

Vilket trist nog innebär att du där samtidigt.

Detta får mig direkt att tänka på vilka fantastiska skräckfilmer som kan göras med det här ämnet! Endo-Demonen som tar över kroppen på oskyldiga kvinnor... vi har ju rena guldet här tjejer!

Över till Endons olika diagnoser. Det finns riktiga kändisar, från förr, som har funderat på vår sjukdom. Den store filosofen Platon kom fram till att vi alla lider av "En Kvävd Livmoder" (vilket låter som att livmodern inte riktigt får plats där inne och har svårt att andas) (vilket livmödrar är mycket beroende av) (att inhalera luft) (igenom sina äggledare). Han vet i varje fall att du har en livmoder inuti dig och inte en demon, så jag antar att det är ett framsteg.

Men istället för en filosof kan vi ju fråga en psykolog? Och vem är inte bäst att fråga om inte Sigmund Freud, för jo han har också hittat en diagnos! Inte så oväntat har han kommit fram till att du lider av "Hysteri". Inte så konstigt kanske då Freud använde hysteri som diagnos till en massa sjukdomar och tillstånd (ungefär som jag gillar att använda ordet Grejimoj när jag inte vet vad jag pratar om.)

Innan titthålsoperationen (laparoskopi) uppfanns var enda sättet att diagnostisera Endon att skära upp buken (ca 10-15 cm snitt) och titta in, peka och säga där är något skevt! Men det var så farligt och dyrt att detta bara gjordes i akutfall och om patienten var gammal (alltså mellan 30-40 år) och inte skulle ha (mer) barn.
Men detta innebar att bara gamla kvinnor fick en diagnos (ingen tänkte så långt att de aldrig ens kollat efter härdar i en yngre kvinna)och på något vänster drogs slutsatsen att Endo bara fanns i gamla kvinnor. En myt som lever kvar än idag.

Det har hänt mycket inom behandlingen av Endo, nu när det finns smärtstillande och hormoner för att hjälpa oss bli av med våra symtom. Det är svåra behandlingar men vi blir i alla fall inte utpekade som besatta och sen mördade.
 Men ändå finns det saker från förr som vägrar att ändra sig. Jag menar, Endometrios har varit en erkänd sjukdom i 300 år men när vi söker hjälp för den blir vi fortfarande kallade galna.  Hur lång tid ska det ta innan vi får den respekt vi förtjänar?

Två stora saker har hänt

Jag har påbörjat många inlägg den senaste tiden, men inga av dem blir färdiga. Det är som om jag börjar med en rasande fart och en massa roliga berättelser för att sakta tappa gasen och tillsist stänga ner bloggen. Det är inte alls för att jag har så hemska saker att berätta för dig, inte alls, det är bara så många härliga saker och jag vill inte tappa bort minsta lilla detalj. Det leder till att allt jag skriver blir så, in i skogen, långt! Handlederna blir trötta, fingrarna matta och min hjärna längtar efter kaffe innan jag ens kommit halvvägs (okej, min hjärna längtar alltid efter kaffe). Men nu ska du få veta allt underbart som skett i mitt lilla liv. Jag lovar att göra mitt bästa att skriva allt så kort som möjligt.

Vi får väl se hur det går.

Roliga underbarhet nummer ett:

Jag och älskling hade köpt pizza (vänta, det roliga kommer) och jag hade ågren över hur mycket pengar vi slängt på att inte laga mat. Ibland blir jag nojig över underliga saker, ibland blir jag nojig över idiotiska saker och ibland är jag bara nojig klart slut. Denna gång var Christoffer däremot också orolig. Han tog tag i mig med skakande händer, ruskade mig så håret flänge och skrek vad har vi gjort?! Nu har vi inte pengar till räkningarna! Nu kommer London svälta ihjäl och vi måste använda hans päls som värme för elen kommer stängas av och vi kommer frysa till döds!

Okej okej, i verkligehten sa han: Kan du inte kolla ditt konto och se hur mycket pengar vi har kvar?

Så jag tog upp mobilen (stressad efter att i min alternativa värld sett Christoffer bryta samman) (och sett London glo anklagande på mig medan han tvätta pälsen) och såg till min förvåning väldigt många siffror. Jag hade räknat med ett par hundralappar. Nu var det över 18000 kronor.

Vad gör man då? Jag vet inte vad en normal människa hade gjort, men jag skakade telefonen som om den vore en skallra och försökte gömma den för Christoffer. Det var uppenbart att några siffror ramlat in på mitt konto av misstag och jag behövde bara ruska rätt allt. Eller att jag gått in på fel konto. Eller kanske... kanske kanske kanske hade mer försäkringspengar kommit in.

Saken är den att min mamma insisterat på skicka in fler papper till hennes försäkringsbolag, där jag varit försäkrad innan jag blev sjuk. Och vi fick ut en härlig summa samma år som jag och Christoffer blev tillsammans. Eftersom jag blivit sämre sedan dess fick hon för sig att jag kunde få mer pengar. Vilket lät lika troligt för mig som att London en dag skulle komma in i vardagsrummet på ryggen på en talande gris som presenterar sig som Herr Trynolf och frågar om han får bo här hos oss.
Hon hade däremot rätt och helt plötsligt satt vi med pengar som vi aldrig kunnat drömma om. I samma stund som vi kommit fram till att vi skulle ta vårt första skrämmande lån så att vi kunde ha en bra tv. En tv som passade in i 2000-talet. Samtidigt som min laptop med jämna mellanrum ryckte på axlarna och däckade när den själv tyckte det var passande. Ja, helt plötsligt kunde vi unna oss saker. 

Så just nu skriver jag på min nya laptop, som jag härmed döper till Belly (osäker på varför) och på tv-bänken står vår nya platt-tv. I köket vårt runda snygga bord. Sånt vi velat köpa men haft på "så-fort-vi-sparat-klart" listan. Bland annat är detta saker som vi kunnat unna oss, som en belöning för lite av det jävliga vi gått igenom de här åren. Och det kändes fantastiskt! Overkligt och skrämmande (att helt plötsligt beställa en tv och en laptop samma kväll!) men härligt!

Jag kan ha unnat mig lite nagellacks saker också... kanske...

Roliga underbarhet nummer två:

Det finns en butik på torget här i Uddevalla med tyger, garner, hemdekorationer och en massa härligheter. Den affären brukar jag dra med mig folk till och bara luddra runt i med fånigt flin på läpparna. Jag älskar det stället, att det också blivit fyllt med söta ugglor för ju inte saken sämre.
Så med fjärliar i magen gick jag in och frågade om jag fick arbetsträna där. Och efter några få samtal så har jag nu gjort två dagar på min nya praktik! Och jag älskar det!
Chefen är förstående och härlig, jag får gå där i två timmar och rätta till tyger, lära mig om nya redskap och nålar och band. Att organisera vackra saker, finns det något bättre? Nu ska jag bara lära mig att göra allt i lugn och ro, inte allt på en gång. Jag pressar mig tills jag får jätte ont, men har börjat bli bättre redan efter andra dagen. Jag får inte glömma att min kropp inte är lika pigg som min skalle. Jag får träna träna träna på att arbeta.

Det är här vi är nu. Jag har ett hem jag älskar, nya tapeter i sovrummet, en praktik jag stortrivs i, en sambo jag dyrkar, en säregen ljuvlig katt (som äter som en häst) och min famj nära. Livet är härligt, nej mer än härligt, det är roligt och underbart!

Mina naglar är min besatthet

Jag är besatt av Nail Art just nu. Jag drömmer om hur jag filar mina klor, varje gång jag är i en affär dras blicken till de där fina små flaskorna som fullkomligt ylar köööööööp miiiiiig snääääällaaaaaa! Jag skrev om det i ett tidigare inlägg, och nu är det dags att gå djupare in på hur pass besatt jag är.

September var den månad jag gjorde min första nagelutmaning, en ny design för varje dag. Och vid min stortå vad roligt det var! Man följde en lista, första dagen skulle designen vara röd, andra dagen blå och så vidare. Eftersom detta upptar så mycket av min hjärna ska jag härmed överösa er med bilder från min utmaning och andra designer. Hoppas ni tycker om det, i alla fall några procent lika mycket som jag gör.

Berätta gärna vilken som är just DIN favorit.

Trappor, hobfötter och gummi nagellack.

Lite groggy av sprutan.
Blir det varje gång. Trött och groggy. Är jag den enda som blir sån här? Jag kan inte förstå varför, men så är det.
Det här inlägget kommer bli... intressant... eller konstigt... eller konstigt intressant... eller bara ett inlägg. Spännande.

Ramla ner för en trappa igår. Huvudet före, fotleden smällde till och jag låg under våran postlådebox och det enda jag kunde tänka va inte igen!
Ja, saken är den att jag ramla ner för en stentrappa bredvid vår lägenhet för ungefär en vecka sen. Andra fotleden knakade då och jag blev halv liggande på de blöta sten stegen och tog tillfälle i akt att påminnas av min klumpighet. Jag är klumpig. Jag har ju brutit näsan på mig själv. När jag satte mig ner. Sant.

Så nu sitter jag här med bandage på båda vaderna. Svullna och ömma båda två. Går som om jag pissat på mig. Men asch, det är bättre än Endo ont. Eller som min fina storebror sa Så nu har du äntligen fått dina hobfötter då? Vi visste att den dagen skulle komma, då de växte till sig... 
Och vad ska man säga? Tittar jag på mina klumpar till fötter så... jo, Frodos var aningen mer ludna men annars är det rätt så lika.

Enantonen har visat på ännu en magisk förmåga, förresten, jo hormonerna gör så att mitt nagellack inte torkar. Det blir till en gummi geggamoja och det är aningen irriterande. Testade om det var mina lack som det var fel på, så målade fingrarna i en massa knepiga färger och alla blev till gummi, sen trodde jag att det var för att jag inte lät färgen torka som den skulle (har ett liiiiitet problem med tålamod) och satt i en halv dag med kladdiga naglar och försökte få tiden att gå. Men nope, det visade sig vara hormonerna! Har nu skaffat en lack från Depend som kanske kan hjälpa till, får se hur det funkar.
Fanns ett tips som innebar att man skulle gnugga desinfektionsmedel och vinäger på naglarna... klart jag testade det... och det funkade! Inte toppen bra men nog för att bevisa att det är hormoner som ställer till det.

Nej, mina fin fina läsare, nu ska jag lägga mig på soffan och se på film eller serier... är så trött och groggy i hjärnan. London ligger som en kringla och väntar på mig.

Ta det försiktigt nu! Akta er för de farliga trapporna.

Första arbetsträningen = Fail

Jag har varit helt knäckt sedan i måndags. Har gråtit och gråtit och gråtit som om jag vore gjord av vatten, och efter allt gråt skulle jag snart inte finnas kvar längre utan torkat ut. Det gick inte bra på min praktik. Min arbetsträning gick inte alls som jag hade hoppats på. Nej, som jag hade förväntat mig. Så jag kom hem, efter att ha försökt prata med min mamma och min bror, och sen kollapsade jag.

Låg i soffan men såna endosmärtor i magen, som säkert inte blivit glada av all stress jag kände, och önskade att jag kunde borra ner ansiktet och kroppen så djupt ner i soffkuddarna att den skulle äta upp mig. Så jag kunde ligga där inne i soffans mage, trygg i all stoppning, och bara gråta där, i fosterställning, tills det kändes bra igen.

Jag vill inte gå in på exakt vad som hände, det känns inte rätt. Men jag kan berätta att arbetet i sig inte passade mig, ingenting ont alls till "brukarna" som var på dagcentret, de är ljuvliga och roliga och jag tyckte om dem direkt. Däremot var det ingenting annat som funkade. Och jag var så besviken, knäckt av vissa saker jag upplevde, och sen kändes det som att min kontaktperson på Finsam inte skulle tro mig, skulle tro att jag gav upp direkt utan att ha försökt.

Jag tror väl att en del av henne kände så också. Särskilt då jag hade svårt att förklara vad som gjorde att jag bölade i luren så snoret sprutade. Christoffer tyckte att jag skulle ge all information och nu i efterhand överväger jag att göra just det på vårt nästa möte. Beskriva att jag inte alls gillade hur vissa blev behandlade, och inte klarade av det som bads om mig, och mycket mer. Jag veeet, detta inlägget är så mystiskt och otydligt, men jag kan inte säga mer. Inte nu i alla fall.

Min kontaktperson ifrågasatte om jag verkligen var kapabel till att jobba, eftersom jag inte ville testa detta stället mer och det gjorde mig så frustrerad! Jag vet att jag är redo att jobba, jag vet att jag kan, det enda som krävs är att jag hamnar på en plats där jag inte bryter ihop när jag kommer hem efter tre timmar.

Jag tror att jag fick fram då då vi pratade och jag sa att hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig föreslagit detta som min praktik, det är inte en plats som passar mig, och det handlar inte om ifall jag är sjuk eller inte, även om jag varit helt frisk hade jag inte kunnat arbeta där.

Att ha trettio gravida kvinnor värt av hormoner i kroppen samtidigt gör ingenting enklare heller... Men jag insistera på praktik, hon mjuknade efter ett litet tag, och sen får vi se vad som händer när vi ses på måndag.

Det värsta är att jag blir så rädd. Rädd att jag på något sätt ska hamna "utanför" igen. Att jag inte ska få ordentlig med hjälp, det har varit så skönt med någon som "slåss" på "min sida". Så jag kan få komma igång, utan att få motstånd och knuffa mig fram. Men vad fasiken, är det vad som krävs så får jag väl ta spjärn och börja böka mig framåt. Jag har ett helt hop med underbara människor runt mig, jag kommer aldrig vara ensam i det här.

Ett litet steg för mänskligheten...

men ett gigantiskt steg för mig!

Jag har köpt ett par byxor! Svarta jeans som inte är stuprör, för en gångs skull hittade jag ett par som inte satt som ett extra skinn hela vägen ner på vaderna.

Nu kanske man frågar sig, varför i herrans namn, är nu flickebarnet så glad över ett par byxor? Och om hon nu blir såhär glad av ett par jeans, varför varför varför har hon inte köpt ett par för längesen?

Jo, låt mig förklara.

Jag har inte kunnat ha på mig byxor på flera år eftersom det trycker på Endomagen. (Endomagen är samma sak som vanliga magen, för att förtydliga) (jag är ingen ko med en jäklans massa magar) (eller en alien med tre magar hängandes över livremmen). Minsta press mot lille maggen och jag har fått så ont att jag inte kunnat sitta/stå/dansa/diska/you get the point. Men sen ett tag tillbaka har det blivit mer och mer bekvämt med strumpbyxor i min riktiga storlek (alltså inte två storlekar för stora så det sitter löst och gött) (vilket innebär att de hasar ner och man ser ut som en idiot då man drar i resåren och sparkar med benen för att få upp dem igen). Så nu, nu är det dags! Ett par riktigt stretchiga byxor.

Det känns fantastiskt! Sist gång jag köpte byxor, kan det ha varit 2 år sedan? 3? Så var det graviditetsbyxor så att linningen skulle sitta över buken, men till och med den tryckte får hårt. Nu har jag ett par vanliga byxor. Som vanligt, ickegravidt, folk har. Jajemensan.

Ett litet steg för gemene man, men ett underbart giganto kliv för mig!

Här är de, mina goingar!

Jag bloggar, alltså finns jag

Det är löjligt hur längesen jag satte mig ner och skrev här. Det är ett stort bevis på att jag mår mycket bättre, och då jag lufsar runt i livet och försöker komma på fötterna har jag undvikit hela Endo skrivandet. Jag har försökt att inte tänka på sjukdomen, mer än jag behövt. Ibland funkar det och ibland är det helt omöjligt. Jag blir påmind om att jag inte är symtomfri än, och kan då sjunka ihop till en liten hög av besvikelse och gråta som ett spädbarn med vidöppen mun. Men mest är jag glad. Glad att jag rör mig framåt. Att jag är 100 % säker på att jag kommer bli arbetsför igen. Och det, mina damer och herrar, känns som att vinna en miljon!

Senast jag skrev berättade jag om Finsam. Och jag har haft mitt första möte, direkt efter bestämdes det att jag skulle på studiebesök i en affär för att förhoppningsvis kunna praktisera där. Ganska snart, då jag mötte chefen, insåg jag att detta inte var en plats för mig. Jag vill ha en praktik där jag blir mottagen av värme, där jag känner mig trygg att ta mina första stapplande steg ut i arbetslivet igen, än en gång en bebis liknelse. Tro nu inget, jag har ingen bulle i ugnen, men åt nyligen en stor bit kladdkaka så jag har allt en 3 kilos matbebis vaggande i magen.

Jag har fortsatt med kinesiologitejpen (tydligen ska det kallas för k-taping) (föredrar själv att kalla den för kinestejp, låter roligare så) och lärt mig att den inte hjälper till med att hålla uppe kroppen, så som jag trott, den är för "sladdrig" för att kunna ge stadga. Men genom att den sitter på kroppsdelen som gör ont påminner den hjärnan om att den muskeln är där och behöver stöd. Kroppen är härligt smart ibland! Och det innebär ju också att jag inte försvagar några muskler genom att använda tejpen mycket, något som har bekymrat mig lite. Jag fick en förfrågan om hur jag sätter min tejp, jag ska lägga upp en bild inom kort!

Apropå bekymmer, den senaste månadens Enanton har varit TOKIGT stygg mot mig. Den har gjort mig så emo att jag nästan skrämt mig själv. Gråtit mycket, drömt många mardrömmar och känt mig allmänt orolig hela månaden. Sen fick jag magsjuka och blev en liten ynklig hög i soffan som Christoffer fick dalta med. Jag tycker inte om att bli daltad med när det kommer till Endon, men vid min stortå, när jag är magsjuk ska det ojjjas och gosas och pysslas om så det står härligt till. Då är jag en riktigt gnällfis.

Jag vill också ta tillfälle i akt att presentera en ny familjemedlem i Chrelinhuset. London! Vår fina finaste finastesteste kissekatt i världshistorien! Han är en blandras, ragdoll och norsk skogskatt. Så han är lurvig, sällskaplig och har de längsta morrhåren jag sett. Inatt spenderar han sin första natt själv i lägenheten, och mitt hjärta snörper ihop sig vid bara tanken. Hur han sitter alldeles ensam i ett mörkt hörn och jamar efter mig. Ja ja ja, jag har blivit en crazy catlady.

Så ligger mitt liv just nu. Jag skriver fortfarande noveller, knåpar på boken och är besatt av att göra naglarna. Om ni vill ha mer uppdatering, vill se min älskade London, så hittar ni mig på Instagram under namnet Gumsamumsa.

Ta hand om er, mina kämpar. <3 p="">

Elins amatör-tejpskola

Kinesiologitejp är min vän, 

låt mig presentera min vän för dig!

Kinesiologitejp, läsare. Läsare, kinesiologitejp. 

Jag hoppas att ni kommer att trivas tillsammans. 

Som jag skrivit in inlägg tidigare så har jag nu testat Kinesiologitejp mot mina Endosmärtor. Då framförallt för min ländrygg som är det som fortsatt att krångla mest sen jag blev en hormonbomb, och den funkar! Så,  därför ska jag dela med mig av det goda! Glöm inte att jag inte är expert, jag är bara besatt av att Googla.

Nu över till vår första lektion i Kinesiologitejpning. 

Du har nu gått in på en hemsida, hittat en färg som du tycker om (kom ihåg att färgen på tejpen inte har någon betydelse för effekten, dock ska det finnas tejper som har kylande effekt och liknande men har inte sett dem, men läs noga att det är vanlig kinesiologitejp du köper).

DUNS! Du har nu fått tejpen på posten, öppnar paketet och förundras över hur denna tejprulle ska kunna göra någon nytta över huvudtaget. Nu till förberedelserna innan du tejpar:

Först: Har du känslig hud? Ta en liten bit tejp, fäst den på kroppen och vänta i 24 timmar. Börjar det klia eller får du någon form av utslag är du tyvärr en av få som inte pallar limmet. Dock kan det börja klia när man haft på sig tejpen ett tag, det betyder oftast att den håller på att lossna, ta av den låt huden andas ett tag, se hur den mår och sätt sedan på igen om det ser okej ut.

Förbered dig:

1.       Tejpen ska sättas på ren, torr hud (alltså… du kan behöva ta av dig kläder, men jag hoppas innerligt att du, min fina läsare, inte är så dum att jag måste påpeka detta. Tejp ovanpå en t-shirt gör ingen nytta, förutom ser löjligt ut). Undvik att gnugga in hela din kropp i din favorit lotion innan du tejpar, lim och gegg funkar sällan bra ihop. För att tejpen ska sitta riktigt bra bör man tvätta ytan ren med tvål, torka det helt torrt och helst använda någon form av alkohol (ge axeln en tequila så mår du bättre!) innan du slänger på tejpen.  Ska dock erkänna att jag inte duschat och grejat innan, jag har haft pissont och har då inte tyckt att en ordentlig rengöring varit på schemat, kan vara en av anledningarna till att jag har gått igenom en del rullar med tejp det senaste…

2.       Lite hår påverkar inte tejpens förmåga att fästa, är du däremot luden som en apa kan det vara dags huden lite, eller i alla fall trimma ner pälsen. (Plus, det gör säkert mindre ont att ta bort tejpen efteråt.)

3.       Vänta 30-60 minuter innan du gör en svettig aktivitet, duschar eller badar. 

Förbered tejpen:

Om du har en rulle med tejp mät och klipp ut så många tejpremsor du behöver (glöm inte att du i de flesta fall ska stretcha ut den, så den behöver inte vara jätte lång). Runda sedan hörnen, då lossnar den inte lika lätt.

Om du har färdigklippta bitar behöver du inte runda hörnen, då deras kanter är starkare och antagligen inte kommer fransa sig. (Men jag hade nog rundad hörnen ändå… overachiever som man är.)

Du kan också klippa längst tejpen, göra ett X, Y eller W eller WW. Då blir det tunnare "ben" som du kan sträcka ut. Lätt att göra som på bilden. 

Tejptajm:

1.       Vilken tejpmetod du än använder, låt alltid 3-5 cm av början och slutet av tejpbiten vara ostretchad, annars lossnar jäkeln.

2.   Se till att tejpen är slät när du sätter på den.

3.       Det finns tre olika sätt att tejpa. Jag kommer inte ihåg namnet på dem så jag hittar på lite egna, för skojs skull. 

Sträckaren, då du spänner ut tejpen (till 50-75 %) mellan händerna och sedan placerar på kroppen.

Spännaren, då du fäster tejpen med ena änden och sedan drar ut tejpen till dit den ska vara (den ska också vara spänd till 50-75 %).

Mesen, är ungefär som spännaren förutom att den är inte lika stretchig (25-50 %).

Tittutaren, används på leder som till exempel handleden, då fäster man tejpen vid handen, vinklar handleden uppåt och fäster resten av tejpen utmed armen, sedan vinklas handen neråt och tejpen är fast. (Sämst beskrivning jag vet, men jag gör mitt bästa).

4.       Hur får man av pappret på tejpen dårå? Jo du, lätt som en plätt, vik pappret (vid början eller på mitten beroende på vilken metod du vill använda) och så knäcker du loss det. Då tejpen är elastisk är det enkelt.

Det finns mängder med tejpvariationer, fr.0S 2012. 

5.       Vi de flesta ställen man ska ha tejpen ska man sträcka ut den del av kroppen som ska tejpas. Om jag ska tejpa min rygg, till exempel, så står jag lutad framåt över ett bord, kom ihåg att behålla sträckningen tills det att tejpen är påklistrad.  Innan du sätter igång kolla upp vad som gäller exakt för din ”åkomma” eller din kroppsdel. Sök på Google eller följ denna länk.

6.       Ta bara bort så mycket plast från tejpen som du kan fästa vid huden åt gången, drar du loss allt är chansen väldigt stor att du får en tejpboll och mycket dåligt humör. Rör inte vid klistret med fingrarna, inte för att det är farligt utan för att tejpen kommer att lossna lättare då.

7.       När tejpen är på, vänd på pappret som satt på tejpen och gnugga den glatta ytan från mitten av tejpen och ut mot kanterna, då fäster limmet bättre. Gnugga inte från kanterna och inåt för chansen är stor att du river loss kanten och du blir förbannad.

8.       När du reser dig upp, eller när du slutar stretcha din kropp, kommer tejpen att skrynkla ihop sig. Lugnt. Den ska göra så.

Vad man bör tänka på när man har tejpen på sig är att klä på sig försiktigt. Det är förbaskat lätt att riva loss ett hörn här eller där om man stressar med att dra upp strumpbyxorna. Och ja, jag kan ha råkat dra i tejpen i tron att det varit trosor… gör inte det. 

När du badat eller duschat är tejpen blöt. Den kommer att torka. Hjälp den gärna på traven med att dutta den med en handduk.

Om kanterna börjar lossa, klipp bort dem så att de inte börjar irritera eller lossna ännu mer.

När du sen ska ta bort tejpen är den enklast att få av om du gör det i duschen eller badet, eller dränk tejpen i babyolja eller olivolja i 15-20 minuter. Sitter tejpen i 5 dagar är det lättare att få bort den, än då den är nysatt (logiskt, jag vet!). Naturligtvis kan du bara slita loss den (aj aj aj)men behagligare ska det vara att trycka på huden och långsamt rulla eller skala tejpen rakt bak eller att försiktigt back tejpen och låta pekfingret gnugga där tejpen fäster vid huden, liksom lirka loss limmet med fingret. Det är också behagligare att dra loss tejpen i den riktning håret växer, vilket oftast är bort från kroppens mitt.

När det kommer till smärtlindringen kan man känna en lättnad direkt efter att tejpen sätt på, men det kan också ta ett tag innan den får göra sitt jobb ordentligt. Jag har redan hört om många i min närhet som använder/har använt tejpen och att den har hjälpt.

Viktigt att veta: 

Det finns några människor som inte bör använda kinesiologitejp, enligt en sida jag hittade på internet. Då tejpen får cirkulationen att öka, vätskor att flöda kan det påverka vissa sjukdomar.

Enligt den sidan bör du konsultera med din läkare innan du testar tejpen om du har njursvikt, hjärtproblem, infektion eller cancer.

Fin tejpad hest.

Om du har problem med njurarna kan det vara farligt att skicka mer vätska till njurar som redan har svår att göra sitt jobb. Detsamma gäller hjärtat. Har du en infektion bör du inte få den spridd till resten av kroppen, och detsamma gäller cancer. 

Däremot används tejp på sjuka barn och till och med vetrinärer har användning för min nya vän.

Peppande avslutning:

Jag hoppas att denna information hjälper dig, som vill testa kinesiologitejp, att komma igång. Så klart vill jag intyga att jag inte är en expert utan använder mig av den information jag kunnat hitta på nätet. Bästa med tejpen, tycker jag, är hur man kan testa sig fram, att den inte har några biverkningar och att den (för mig) tar bort smärtan.

Lycka till nu, blivande tejpmonster, berätta hur det funkar för dig!

Från vår resa till Paris, där jag kunde gå i timmar!

Tejpen tar bort smärtan!

Min hjärna är snurrad runt i en torktumlare och jag fattar ingenting. Ingenting. För, mina kära vänner och läsare, kinesiologitejpen fungerar. Den funkar! Det känns ologiskt, overkligt och (antagligen) är det såhär att helt plötsligt stå öga mot öga med ett spöke.

När min pappa klistrade på min chockrosa (så snygga) tejp hade jag redan ont i svanken. Så ont att jag vilat hela dagen. Tio minuter senare var jag på väg ner till stan för att hämta Christoffers nya telefon. Halvvägs ner kom jag på vad jag gjorde och liksom, gick och tittade förundrat på mina egna ben och svängande armar. Missförstå inte, det gjorde fortfarande ont, men inte alls på den nivån som innan.

Jag antog att det jag fått en släng av placeboeffekten, även då jag kritiskt inspekterat tejpen och insett att jag slösat bort mina föräldrars pengar (det var de som betalade för den). Dagen därpå fortsatte framstegen. Smärtan minskade, jag orkade mer eftersom energin inte gick åt att orka med ajaj. Jag duschade istället för att bada, och orkade fixa i ordning mig direkt efteråt. Jag städare och promenerade direkt efteråt. Jag kan röra mig mer naturligt. Dansar fuldanser tills svetten rinner, och slutar för att jag blir trött inte för att det gör ont!

Jag fyllde också år, några dagar efter tejpen introducerades! Gick på stan i 3 timmar innan jag kom hem, hem till en lägenhet täckt med ballonger och serpentiner. Ut väller min familj, min äldsta vän (inte gammal som 100 år utan min första bästis) Veronica och fler vänner. Vi kalasade, åt tårta och jag fick (bland mycket annat fint) en resa till Paris! Sen damp det ner fler vänner och vi drack gott medan vi såg på Schlager.
Allt detta orkade jag utan att ta fram värmedynan.

I förrgår använde jag inte värmedynan på hela dagen.

Jag vet inte exakt vad denna tejp gör egentligen, men den är fan magisk! Jag rekommenderar den till alla! Testa den! Här köper jag min. och Här är en tejpskola.

Ska skriva mer om tejpen, hur den bör användas och sånt kul, men har inte tid just nu. För jag måste ju packa och förbereda min och Christoffers första utlandsresa ihop. Om tre dagar flyger vi!

Tejpa bort Endon

Min mamma ringde precis och ville att jag skulle Googla Kinesiologi, särskilt tejperna som använts. När hon glatt sa "De finns i olika färger" fattade jag ännu mindre. Men, duktig dotter som jag är, satte jag igång datorn och började läsa på.

Kinesiologi var lite krångligt att förstå mig på och jag ska inte ens försöka att beskriva det med egna ord. Jag blir förvirrad av att läsa det själv, blockeringar, energi, kropp och psyke, hit och dit. Nej, vill du veta exakt vad det är klicka på länken, så kan du förklara för mig om du förstår det bättre.

Men när det kom till kinesiologitejpen så började glada klockor ringa. Skuttande harar sjunger. Älgar dansar. Datorn blinkar.

Det står på deras sidor att K-tejp (som den också kallas) hjälper mot:

*Reducera rörligheten, artrit, ryggproblem, muskelspänning, ischias, problem med skelettet , huvudvärk/migrän, tennisarmbåge, Carpaltunnelsyndrom, lymfödem, förlamning (japp, det stod med!), menstruationsproblem, inkontinens, smärta efter operation, posttraumatiska tillstånd, nervsmärtor, med mera.

Tejp (gjord på bomull) är elastisk och hudtunn. Den torkar fort om om den blir blöt, vilket gör att man kan ha på sig den om man badar, duschar eller svettas som en galning. Man placerar tejpen, beroende på vart man har problem, så att den
Den lyfter huden så att nervändrar och smärtreceptorer blir mindre irriterade och får ett mindre tryck på sig. Detta leder till att smärtan lindras. Samtidigt lättas gradvis trycker i lyfmsystemet, och blodcirkulationen förbättras vilket gör att lymfflödet (osäker på vad det är egentligen!) vilket gör att kroppens egen läkning skyndas på och stärks.

Man kan få en direkt positiv efter efter att tejpen satt så, och sen blir det ännu bättre under de kommande 3-5 dagarna. En behandling pågår ofta i en hel vecka, men kan vid vissa problem behövas utökas till två veckor.


Jag hittade denna information om hur man placerar tejpen vid just menssmärtor, antar att de skulle fungera bäst på Endosmärtor, men det är ren gissning.

Man kan köpa tejpen online  och det finns filmer på youtube (klicka på länk eller sök själv) där det beskrivs hur den kan användas. Jag kan inte säga om man kan testa detta själv eller om man ska ta kontakt med en expert, själv är jag nog för ivrig för att boka in en tid och hade jag haft råd hade jag köpt tejpen på momangen. Om du var mer tålamod, ta kontakt med din sjukgymnast så kan säkert den personen hjälpa dig eller visa vem som kan.

Men hur vet man om det fungerar? På Wikipedia står det att det inte finns några bevis på att K-tejpen fungerar, men att den fick en stor boost då den använts flitigt på Sommar OS 2008 och 2012. Surfar man runt på nätet hittar man flera som haft en bra reaktion på produkten också.

Jag är verkligen sugen på att testa detta, tycker de verkar jätte spännande! Finns det en chans att det kan hjälpa vore det galet att inte ge de ett försök, tänk sen vad färgglad man skulle bli, som en livslevande polkagris.

Vill till Finsam

Igår skickade jag min underbara rehabskoordinator ett mail där jag skrev att jag vill att hon skickar in en anmälan till Finsam. Tillsammans har vi kommit fram till att det är nästa steg för mig i min rehabilitering. Det leder naturligtvis till den självklara frågan: Vad i hela skogen är Finsam?

Jag och Google ska göra vårt bästa för att förklara.

Finsam är till för såna som mig som varit sjuka under en längre tid men också för de som varit arbetslösa en längre tid eller har psykosociala problem. Man hamnar så lätt i en gråzon mellan alla olika ersättningssystem och cirkulerar mellan de olika myndigheterna som en boll ingen vill leka med.
Finsam är en plats där bland annat Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och sjukvården samarbetar för att kunna hjälpa denna personen tillsammans.

Genom att de olika myndigheterna samlas så får man ett helhetsintryck över vem den här personen verkligen är. Om Försäkringskassan skulle se mig ur bara deras synvinkel skulle de se en sjukskriven som inte hr rätt till någon ersättning. Punkt slut. Arbetsförmedligen kan inte direkt göra något med mig då jag är heltidssjukskriven, punkt slut. Men tillsammans med vården kan de se möjligheter som inte är uppenbara och ihop tar de ett samlat ansvar för insatserna. På så sätt skapas möjligheter att utveckla och pröva nya sätt att få denna personen ut i arbetslivet eller in i skolan.

Allt fokuserad på individen i fråga.

Om samverkansgruppen kommer fram till att jag kan få hjälp av dem får jag en handläggare som lär känna mig, tar reda på vad jag brinner för, hur jag hanterar min smärta och annat kul. Sen kan vi tillsammans söka praktiker, jobb där jag kanske börjar jobba två timmar i veckan eller vad vi än kommer fram till. Om praktiken inte fungerar kommer jag tillbaka till min handläggare och så letar vi vidare. Ett helt år har jag den tryggheten i ryggen, det stödet.

Det första min rehabkoordinator sa var att jag behöver någon som drar in tyglarna, som stoppar mig från att göra för mycket i ren iver att komma ut i världen, ska tillägga att denna kvinna också arbetar tätt ihop med Finsam. Hon har lärt känna mig fort.

Om jag har tur kommer jag kunna börja inom Finsam i Augusti. Tänk vilken härlig sommar jag kommer ha om detta går igenom! Håll tummarna för mig allihopa, det här är ett gigantiskt elefantsteg framåt!

Min första köpta novell

Rubriken säger ju egentligen allt men vore jag verkligen mig själv om jag bara lät ett inlägg vara såhär kort? Åh nej du, det vore ju rent av skamligt.

Jag skickade in en novell till en tävling för Allers. Tyckte om det jag fick ihop men ju mer tiden gick desto mer började jag tvivla. Den var ju rätt så flummig. Jag kanske inte var tydlig nog.

Fick sen ett brev där de skrev att de vill köpa min novell!

Betala pengar för ord som jag knappat ner här på datorn.

Du anar inte vilken pepp det ger mig att fortsätta skriva! Att mina idéer och mitt sätt att formulera mig på är värt att betala för!

Jag är mer än lycklig, min första novell som blivit såld! Det är som om min dröm blir mer verklig genom detta lilla steg. Ett litet steg som är gigantiskt jätte stort, särskilt för mig med mina korta ben.

Nu ska jag skriva lite mer, medan ryggen tillåter.

Fullkomligt besatt!

Jag har blivit besatt av att göra nailart. Fullkomligt skogstokig (kan vara på grund av alla ångor från nagellacken). Från att ha virkat påskharar så har jag nu gått över till att med kisande ögon och minimala rörelser göra blommor och blad på labbarna.

Jag kan googla och kolla på Youtube i timmar där det visar hur man gör ränder, rosor eller annat kul. Jag är besatt gott folk! Just nu har jag lovat mig själv att inte riva loss mitt senaste "konst"verk utan låta naturen (och disken) råda sin gilla gång. Det tog ändå väldigt lång tid att göra det här mönstret. Men inombords maler redan tankarna över vad jag ska göra härnäst.

Så, istället för scrapbooking, virkade alster, sydda överkast eller galna hårfärger så blir det nu en jävlans massa bilder på mina knubbiga men ack så flinka fingrar.

Varsågod och njut.

Mitt första försök till något spännande.

Efter lite googlande gav jag mig på den här varianten.

Dessa pryder mina naglar i denna stund, inte helt nöjd men övning ger färdighet.

Vad gör man då fingernaglarna är täckte? Man tar av sig sockarna.