Panikångest

Det här är ett jobbigt inlägg att skriva.

Varför är det alltid svårare att berätta om smärtan som sitter i själen istället för i kroppen?

Men jag ska berätta.
Jag har alltid försökt dela med mig om vad jag går igenom för att förhoppningsvis hjälpa någon där ute att inte göra samma misstag som mig eller förstå att de inte är ensamma. Men den här gången tar det, ärligt talat, emot.

Jag avslutade och genomförde min arbetsutvärdering. Som resultat hade fick jag fruktansvärda smärtor som höll i sig stadigt i över en vecka.
Det var längesen jag hade så ont, så länge, utan pause. Och det skrämde mig såklart. Och jag var (läs: är) utmattad. Helt utpumpad in i märgen.

Men jag skulle på intervju. Innan min utvärdering var färdig bestämdes det att jag skulle på intervju till en 50 procentig praktiktjänst.
Det finns inte på kartan att jag skulle orka en 50 % tjänst i dagsläget. Och jag försökte avstyra det men jag var aldrig tydlig med vad jag tänkte, jag sa aldrig nej. Jag var också orolig för om det skulle ställa till det med Arbetsförmedlingen  om jag vägrade gå. Sen vet man ju aldrig om de är väldigt flexibla med procenten och kunde tänka sig att jag började med några timmar i veckan. Så jag valde att gå.

Men jag var fortfarande så utmattad efter utredningen.
Jag var stressad över att hitta till mötet.
Så fort jag kom ut ur trapphuset började smärtan och den ökade för varje steg men jag kände att jag inte kunde ställa in mötet nu i sista stund.

Jag gick vilse.
Jag stressade.
Det gjorde ont.
Men jag hittade.

Och när vi satt oss ner, ett litet gäng, dörren stängdes och det var dags att börja intervjun, kom plötsligt panikångesten. Attacken kom som en explosion.

Jag tappade känseln i benen och armarna  pirrade och vågor av kyla sköljde över mig och jag kunde inte andas och jag blev så fruktansvärt illamående och det surrade i öronen jag skulle svimma jag kunde inte andas de tittade alla på mig och jag skulle svimma rakt framför dem men jag får inte luft herre Gud varför händer detta nu varför händer detta nu jag känner inte min fötter alls det får inte hända nu vad är fel på mig jag måste ut härifrån jag kommer kräkas jag måste ut jag måste ut jag måste ut ut ut måste bort herre Gud jag dör.

Där någonstans insåg jag vad som hände. Vad som hände. Jag har väldigt sällan panikångest, hormonerna gör mig orolig men det här händer så sällan att det var ren tur att jag kunde se vad som pågick och inte bara drogs in i paniken.

Jag tvingade mig att ta lugna andetag. Jag var så spänd att jag hade hållit andan.
Jag bad dem öppna dörren och sög i mig det svala syret som sipprade in. Så fort det flimrade för ögonen som att jag skulle svimma tänkte jag "okej, det värsta som kan hända är att jag svimmar
eller spryr, och då svimmar jag och spyr, det dör jag inte av."
Jag fokuserade allt jag kunde på hon som talade. Även fast jag inte helt förstod vad hon sa efter som jag inombords mumlade "snart försvinner det snart försvinner det snart försvinner det."
Och långsamt lugnade sig attacken.

Jag tryckte fast mina skakande händer mellan låren och hoppades att jag log och inte grimaserade.
För jag hade lyckats dölja hela attacken.
På något knäppt sätt såg de aldrig vad som hände för de hade en lång utläggning av tjänsten medan jag var mitt i min ångest tornado. Jag hade inte kunnat dölja det om den brakat loss för fullt och jag var så tacksam att jag lyckats få det under kontroll.

När det var min tur att prata kändes det som att jag besteg ett berg varje gång jag avslutat en mening. Men jag gjorde intervjun och jag tror till och med att den gick så bra den kunnat gå. Med tanke på att jag inte kunde ge ens hälften av det de ville ha tidsmässigt så kändes det ändå som slöseri med deras och min tid. Men det var ett bra jobb och jag avundas den som får det.

Så fort jag kom ut från mötet var jag helt skakig och uppjagad.
När jag kom hem grät jag.
Och oron och ångesten släppte inte.
Jag har gråtit väldigt mycket i en fortsatt dimma av ångest.
Den har legat där som en blöt tung filt över mig och jag hoppas hela tiden att den snart ska försvinna,

Nu i efterhand, medan jag pratat med mina föräldrar och min man, inser jag att jag har pushat mig själv alldeles för långt. Nu säger psyket också ifrån att jag måste sluta.
Första tiden på utvärderingen var jätte rolig och jag var mer trött men hade inte så mycket mer ont men efter det har det varit tufft.
Och jag har helt glömt bort vart mitt fokus ska ligga: på att bli smärtfri och ha en fungerande lycklig vardag.

Idag har jag mer ondare och har fått ångest. Allt för att få jobba. För de där 3000 kronorna jag skulle få.
Mitt liv är värt mer än det.
Jag är värd mer än det.

Det är dags att tänka om.

Stresshantering i hormontromb

Jag har fått massvis med tips mot min hormonstress och jag suger i mig allt som en svamp. Det är alltid stärkande att hitta valmöjligheter så den där hjälplösheten släpper.

Men det viktigaste tipset var: ring mamma.
Så nu vet ni det allihopa, om ni någonsin känner er lite stressade så är det bara att ringa min mamma! Hennes nummer är 0705... nä.

Skämt och sido. Det viktigaste tipset var faktiskt just att prata. Ut med tankarna och känslorna. Det är galet hur rörigare allt är där inne i skallen om tankar och känslor får marinera där inne i sin ensamhet.

Sen har de flesta rekommenderat någon form av meditation.

Mindfullness, meditation, att stanna och bara andas. Det låter ju superlätt. Men jag har gjort det förr och vet att det är lite klurigt, särskilt i början. Så jag laddade ner en app som heter "Head Space" där man blir introducerad till meditation och ska göra det i 10 dagar, 10 minuter om dagen. En manlig röst och roliga animationer guidar genom meditationen och jag trodde faktiskt att den första bara var tre minuter för det gick så fort.

Och visst var det skönt efteråt. Liksom mjukt i skallen. Lugnt. Chillax. Det är som att ta ett väldigt långt djupt andetag. Eller dricka ett stort glas vatten och man inser under tiden att man faktiskt är väldigt törstig.

Det har varit så gött att jag gjort det två gånger varje dag istället.

"Head Space" är gratis de här tio dagarna. Sen kan man betala och få tips för just det problemet man har. Det finns guider mot stress, ökad självkänsla, ökad energi, ökad kreativitet och massa annat. Får väl se om det blir aktuellt för mig eller inte. Men jag ger mig hän till de här tio dagarna i alla fall.





Jag skriver också dagbok med många listor för att göra tankar och känslor tydligare och lättare att hantera. Och när det krånglade med mitt smärtstillande igen igår så grät jag en skvätt av frustration. Släpper ut allt så det inte ligger inombords och möglar till en gigantisk mögelsnigel som löper amok (så som bara en mögelsnigel kan löpa amok).

Så långt har jag kommit än så länge då jag söker efter ett lugn i detta virrvarr av hormoner, även då omvärlden verkar göra allt för att ruska om mig igen.
Jag förklarade för en sköterska på telefon idag att jag blir så otroligt stressad av att det krånglar med mina smärtstillande. När hon fick höra om min hormonspiral och Enantonbehandling så fick hon en mjuk röst och sa:

"Ja men då förstår jag varför du är så irriterad!"

Var det för att hon förstod vikten i att ingen bokat in mitt möte med Dr Duktig, som jag ringde om förra veckan? Var det för att hon insåg vilka smärtor jag har och att jag verkligen behöver mina tabletter? Eller var det för att jag var en hormonhäxa som inte kunde hjälpa alla mina galna känslor?

Just nu struntar jag i vad hon tror, bara jag får mina tabletter.

Nej, nu får jag sätta igång den där appen igen.

Läskigt och stressigt och alldeles alldeles underbart

Jag kände att bloggen behövde en ny look!

Det händer mycket just nu och jag vill dela det med er allihopa. Och något med den gamla mallen gjorde att jag kände mig lite... mörk. Denna vattenfärgs design med ljus och färg gjorde mig upplyft och det är så jag vill att livet ska kännas.

Jag har möten inbokade som alla är bevis på att min behandling gör susen. Nästa vecka ska jag prata med Dr Duktig om att börja ta bort mina Depo Tabletter.
Veckan efter det ska jag till Arbetsförmedlingen för att se vad de har att erbjuda mig nu när jag vill försöka komma igång igen.

Det känns stort, läskigt, härligt, spännande, roligt och omskakande.

Jag har känt mig fruktansvärt frustrerad av att gå hemma den senaste tiden och även då detta steg känns stort och läskigt så är jag samtidigt så otroligt pepp att jag har svårt att sitta still.

Problemet är att jag är så satans hormonell att jag inte riktigt kan resonera med mig själv som jag brukar. Vanligt sunt förnuft fungerar bara tidvis och sen blir jag så stressad att det känns som att jag får svindel.

Värst var det igår då vårdcentralen krånglat med mina smärttabletter. Jag skulle fått dem utskrivna som vanligt men två dagar på raken hände inget och igår gick vi dit istället för att prata direkt med receptionisten (eftersom mina tabletter då var helt slut).
Det visade sig vara hennes egna misstag men ville att jag skulle vänta i fyra timmar på att prata med en doktor (som dagen innan hade skrivit ut mina tabletter utan att ha träffat mig om hon inte hade gjort sitt misstag). Men fyra timmar utan smärtlindring hade inneburit ett stort smärtutbrott för mig och jag kunde inte vänta.
Kortfattat blev det en väldans krångel och det var uppenbart att receptionisten helt enkelt inte ville anstränga sig utan att det var smidigare för henne om jag väntade. Det slutade med att Christoffer röt ifrån och sa att vi vägrade gå därifrån om jag inte fick min medicin och mycket riktigt fick vi då vår medicin.
MEN såklart inte nog med tabletter för att räcka tills jag ska prata med Dr Duktig på torsdag.

Jag var, minst sagt, så enormt stressad när allt det här var klart. Jag var skakig i kroppen och hade svårt att tänka. Helt plötsligt kändes det som att Dr Duktig skulle vägra mig någon mer smärtlindring någonsin, Arbetsförmedlingen skulle sparka ut mig och kräva mig på pengar för att jag tagit upp deras tid och plötsligt skulle Enantonen inte fungera längre och jag skulle krascha ner i smärtträsket igen.

Så jag fick så förbannat ont. Jag hade så otroligt jäkla ont igår att jag har minnesluckor. Jag badade som en fisk och låg och gungade på värmedynan med muskelavslappnande och massage. Och hela tiden kändes det som att det var mitt fel. Att om jag bara kunde ta och slappna av, sluta stressa så jävla mycket och bara SLAPPNA AV så skulle det här inte hänt.

Christoffer pratade mig lugn. Påminde mig om att jag är fullproppad med hormoner som gör det svårt att slappna av. Att detta är Endons fel, ingenting är mitt fel. Påminde mig om att skriva av mig mina känslor i min vackra dagbok. Ventilera och sortera i huvudet varje dag. Men inte skylla på mig själv.

Ibland känns det som att jag skulle kunna ta på mig skulden för allt ont i världen, andra världskriget var säkert mitt fel också om jag bara får tänka på det en liten stund. Och jag kan inte förstå varför jag gör så mot mig själv.

Idag är jag helt mör i hela kroppen. Till och med armarna är ömma efter gårdagens smärtattack. Ändå känner jag fortfarande denna blandning av känslor inför de kommande mötena, den där bubbliga lyckan och svindlande rädslan. Som en gott och blandat påse med känslor.

Jag måste lära mig hantera stressen på ett bättre sätt. Hitta redskap som gör mig lugnare så jag inte behöver brottas så med att hormonerna förstorar stressen.

Någon som har några bra tips?

En T-formad spiral

Dags att dra på mig mjukisbyxorna, hetta upp värmedynan och förbereda sjuklådan (som har råkat bli en gigantisk rosa påse) för nu ska man ut på okända hormonmarker. Och i ärlighetens namn är jag aningen uppskrämd (läs: skiträdd). In på behandlingsscenen kliver Hormonspiralen. 

Jag tror att de flesta tjejer hört talas om spiralen men personligen var jag inte särskilt insatt. Till att börja med trodde jag att den faktiskt såg ut som en spiral men för att vara lite lustiga har de gjort den till ett litet T. Den kallas detta för att den förr faktiskt var formad som en spiral. Är det bara jag som tycker att det hade varit roligare om den faktiskt sett ut som en spiral? Det hade ju varit som att ha en cirkus inuti livmodern. (I mitt huvud är detta logiskt).

Så här ser en T-formad Spiral ut.

Så vad används denna cirkusmojäng till dårå? Den används som preventivmedel, mot riklig mensen, mensvärk och Endometrios.

Det låter ju tipp topp! Enda "problemet" är att jag hört flera Endosystrar berätta hur ont det gjort för dem att sätta in den och de kommande dagarna. Samtidigt har jag hört att det finns många Endosystrar som mått prima med spiralen då den väl varit inne så det är som det alltid är med hormoner, testa och se.

Min gyn testade att sätt in en i måndags men fick sluta direkt då det gjorde väldigt ont. Det var som om hon tryckte på en "mega-mensvärks-knapp" och helt plötsligt hyperventilerade jag och skakade som om hon dragit på sig en zombiemask och vrålat som en tok. (Fan vilken läskig tanke).

Nu ska jag tillbaka på tisdag för att sätta in spiralen. Men först ska jag ta ett piller som ursprungligen används mot magsår. Fast för mig ska den användas för att öppna upp livmodern så att det ska bli lättare att få in grejsimojsen. Tyvärr blir det biverkningar på det här pillret, då det är samma som används vid till exempel missfall eller aborter, och jag kommer att få mensvärk. Jag tar medicinen två timmar innan besöket och det känns lika lockande som att ta sig ett bad i en bajamaja.
Men vad gör man inte för att bli frisk?

Christoffer har varit väldigt tveksam till hela grejen, särskilt då han förstått att jag antagligen kommer få det tufft under tiden och efter spiralen är insatt. Men vi ser på det som Enantonbehandlingen, med den blev jag mycket sämre första månaden innan den började göra sin magi!

Det har också bestämts att jag ska bli insatt på Enanton igen om Spiralen inte räcker, fast denna gång ska jag få östrogentillskott så att kroppen inte ska ta så mycket stryk. Något som låter som en väldigt bra ide´! När Christoffer fråga hur jag ser på att börja med Enanton igen så sa jag:

"Tänk att du har en väldigt krävande, okänslig och emo vän som du känt i många år. Tänk dig att han helt plötsligt ska flytta in i din lägenhet och bo där på obestämd tid. Han lovar att betala alla räkningar så du vet att du kommer få det bättre men samtidigt så är han där hela tiden. Ungefär så."

(Japp, nu citerade jag mig själv... det var ju lite konstigt.)

Nu hoppar jag fram i tiden och det som gäller nu är Spiralen. Den ska in och göra sin magi. Min underbara vän Bettis föreslog att jag skulle kolla en video på 1177 där de visar hur en insättning funkar och jag tyckte den va så bra att jag delar med mig av den här nedanför!

Sist, en god nyhet, Christoffer har redan börjat fylla på sjuklådan och mamma köper julljus till oss! Man kan inte göra annat än bli glad.

 

 

En natt med Endo

Vakna mitt i natten med tänderna ihop bitna så hårt att det värkte i käkarna. Åh nej, varför är jag så spänd?!
Försöker slappna av men märker att axlarna nu är uppe vid öronen.
Men vad nu då?! Slappna av Elin!
Käkarna är fast igen, händerna är knutna. Jag börjar bli stressad av min egna kropp.
Sluta sluta sluta göra så då! Vad är det med mig, varför kan jag inte bara chilla som vanligt folk? 
Märker nu att jag har magknipande ångest.
I helvete då... vad är det nu jag håller på med?! BARA SLAPPNA AV FÖR FAN ELIN!! Sluta knyta händerna! SLUTA OCH BÖRJA SLAPPNA AV!!

10 minuter senare.

Det är ungefär här som jag inser att jag har ont. Så ont att kroppen spänner sig och det ger mig ångest och plötsligt känns allt logiskt, logik tycker jag väldigt mycket om. Så jag rullar ihop mig till en boll, med rumpan upp i vädret och ansiktet nedtryckt i madrassen.

5 minuter senare
 
"Är det där verkligen bekvämt?" hör jag Christoffer mumla sömnigt.
"Gfffph ggghhpp ffp ffffph" svarar jag med munnen in i kudden.
"Är det säkert? Du kanske skulle lägga dig i badet?"
"Ghhuuugg fffuuugh ghhpp" svara jag.
"Gör det som är bäst för din kropp bara..."
Och jag höll med. Väl medveten om att ett bad skulle göra susen men kunde inte ens föreställa mig att hasa ut i badrummet och tappa upp vattnet. Varför jag inte fråga Christoffer är fortfarande ett mysterium.

10 minuter senare

Jag vecklar upp min kropp och tar mig badrummet. Katten sicksackar mina ben, överlycklig att någon är vaken och vill leka. Tjuter då jag sätter mig i det kalla karet medan tårna känner det rykande vattnet som långsamt fyller upp. Min hud blir röd och luften tjock av avdunstat vatten. Försöker läsa medan katten förtjust slickar bort skum från min arm. Det är så varmt att det bränns, det är skönt och plågsamt samtidigt.

20 minuter senare

Jag förstår hur kräftor känner sig då de blir kokta levande. Reser mig upp, huvudet snurrar och lägger mig direkt på golvet. Katten hinner precis rulla undan då min blöta kropp dunsar ner på badrumsmattan.  Det ryker från handen som sträcker sig efter min bok, och först nu gör det inte ont längre. Naken på badrumsgolvet ligger jag sen och läser, London tittar förundrande på mig.

15 minuter senare

Inser att Christoffer kommer få en hjärtattack om han hittar mig såhär. Ryggen börjar mola och jag reser mig upp. Vinglar in till sovrummet med katten sicksackande mina ben. Dunsar ner i sängen, väsnas med att starta värmedynan och tappa mobilen i golvet och slamrar lite extra med tablettlådan. När jag äntligen hamnar i en bekväm ställning lägger jag handen på Christoffers arm, han drar åt sig den och mumlar att jag är brännhet. (Grrr...) (eller inte) London lägger sig vid mitt huvud och för nu kan jag somna, men först efter att jag plockat bort all kattsand som fastnat i min hud efter min läs stund på toagolvet.

Dagen därpå fråga jag Christoffer, förr i tiden, hur jag orkade ha så här ont hela tiden.
"Det gjorde du inte."

Nej. Det var visst så.

Första arbetsträningen = Fail

Jag har varit helt knäckt sedan i måndags. Har gråtit och gråtit och gråtit som om jag vore gjord av vatten, och efter allt gråt skulle jag snart inte finnas kvar längre utan torkat ut. Det gick inte bra på min praktik. Min arbetsträning gick inte alls som jag hade hoppats på. Nej, som jag hade förväntat mig. Så jag kom hem, efter att ha försökt prata med min mamma och min bror, och sen kollapsade jag.

Låg i soffan men såna endosmärtor i magen, som säkert inte blivit glada av all stress jag kände, och önskade att jag kunde borra ner ansiktet och kroppen så djupt ner i soffkuddarna att den skulle äta upp mig. Så jag kunde ligga där inne i soffans mage, trygg i all stoppning, och bara gråta där, i fosterställning, tills det kändes bra igen.

Jag vill inte gå in på exakt vad som hände, det känns inte rätt. Men jag kan berätta att arbetet i sig inte passade mig, ingenting ont alls till "brukarna" som var på dagcentret, de är ljuvliga och roliga och jag tyckte om dem direkt. Däremot var det ingenting annat som funkade. Och jag var så besviken, knäckt av vissa saker jag upplevde, och sen kändes det som att min kontaktperson på Finsam inte skulle tro mig, skulle tro att jag gav upp direkt utan att ha försökt.

Jag tror väl att en del av henne kände så också. Särskilt då jag hade svårt att förklara vad som gjorde att jag bölade i luren så snoret sprutade. Christoffer tyckte att jag skulle ge all information och nu i efterhand överväger jag att göra just det på vårt nästa möte. Beskriva att jag inte alls gillade hur vissa blev behandlade, och inte klarade av det som bads om mig, och mycket mer. Jag veeet, detta inlägget är så mystiskt och otydligt, men jag kan inte säga mer. Inte nu i alla fall.

Min kontaktperson ifrågasatte om jag verkligen var kapabel till att jobba, eftersom jag inte ville testa detta stället mer och det gjorde mig så frustrerad! Jag vet att jag är redo att jobba, jag vet att jag kan, det enda som krävs är att jag hamnar på en plats där jag inte bryter ihop när jag kommer hem efter tre timmar.

Jag tror att jag fick fram då då vi pratade och jag sa att hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig föreslagit detta som min praktik, det är inte en plats som passar mig, och det handlar inte om ifall jag är sjuk eller inte, även om jag varit helt frisk hade jag inte kunnat arbeta där.

Att ha trettio gravida kvinnor värt av hormoner i kroppen samtidigt gör ingenting enklare heller... Men jag insistera på praktik, hon mjuknade efter ett litet tag, och sen får vi se vad som händer när vi ses på måndag.

Det värsta är att jag blir så rädd. Rädd att jag på något sätt ska hamna "utanför" igen. Att jag inte ska få ordentlig med hjälp, det har varit så skönt med någon som "slåss" på "min sida". Så jag kan få komma igång, utan att få motstånd och knuffa mig fram. Men vad fasiken, är det vad som krävs så får jag väl ta spjärn och börja böka mig framåt. Jag har ett helt hop med underbara människor runt mig, jag kommer aldrig vara ensam i det här.

Soffarrest, stalkande dinosaurie och min visa man

Jag har varit i soffarrest igår. Hade nog behövt ha suttit där ett par dagar innan, till och med, men jag är ibland lite trög. Eller kanske för positivt inställd till hur min kropp mår. Med andra ord har jag lyckats ta ut min kropp så fullkomligt att jag haft svårt att sitta, stå och (dejá vu) ens gå till toaletten. Det är inte bara smärtorna som tagit på mig utan också påminnelsen av hur jag haft det, oron för att det ska bli så illa igen.

Som tur var har jag min älskade Christoffer som ihärdigt upprepar anledningen till att jag mår som jag gör. Att det inte bara är mitt fel (fast det säger han bara för att va snäll) (inte ens en stalkande dinosaurie hade kunnat skrämma bort mig från Liseberg) och att jag kommer att må bättre då min kropp får vila. Jag blir liksom rädd att tro på honom, då det är som värst, för tänk om han har fel?

Så klart har han inte fel. Christoffer har aldrig haft fel då det gäller min Endo.

Han är förnuftet mitt i galenskaperna och hormonruscherna. Han ser allt så tydligt även då jag kan se hur han blir skakad av mina kramper, jag vet att han vill kunna laga mig.

Nu har jag i alla fall (motvilligt) lyssnat på honom och har tillbringat gårdagen på soffan. Galen av tristess och besvikelse över att jag än en gång missat Pilatesen. Men jag får mitt pris idag då jag orkat sminka mig och gör mig redo för att möta vår nya Ekonomi tant på Socialen. Det finns betydligt roligare saker att göra än att hänga på soss i mina nya glasögon men ibland får man ha det lite tråkigt.

Känner hur kroppen långsamt får tillbaka sin styrka och jävlar anamma.

Nej, nu får jag göra det som jag egentligen skulle göra här vid skrivbordet... leta räkningar... fast, nej men ser man på... är inte det där ett ofärdigt kort som bör scrappas ... nej... räkningar var det ju...

Fokus kvinna!

Jag har en hemlighet

En pinsam hemlighet som jag tryckt längst bak i huvudet, så jag inte skulle råka berätta den av misstag. Men jag kunde inte hålla det inne längre...

Jag har fått ovanligt råa reaktioner av glädje då jag öppnat mig och dela med mig av denna hemlighet. Denna genanta och aningen ovanliga hemlighet.

Jag har Optikerfobi.

Okej, fobi kan vara ett starkt ord men jag är livrädd för optikern. Har varit det sedan jag var liten och fick gå till den där läskiga gubben med manicker som såg ut att vara tagna från en skräckfilm. Suttit i den där stolen och klamrat mig fast vid armstöden då samme farbror vridit mitt ögonlock ut och in medan han klagat på att jag inte skött mina linser. Det har varit som hos tandläkaren fast att denna herre också, av någon underlig anledning, alltid fick mig att lämna affären med minst dubbelt så mycket varor än jag planerat.

Jag har undvikit att gå till optikern i flera år. Det har alltid funnits bra ursäkter till att skjuta på besöket och ingen har nog förstått att jag blir kallsvettig då det kommer på tal. Men nu när jag blir så torr i ögonen av hormonerna, då jag tycker mig ha svårt att se tydligt längre, så fick jag öppna mig för Christoffer för att äntligen få det medlidande jag förtjänar.

Han skratta så han grät.

Sedan upprepade han förundrat: "Så du har alltså optikerfobi? Vad är du rädd ska hända egentligen?"
"Ja... att han ska skälla på mig... och tvinga mig att köpa saker och sånt..." pep jag ynkligt. Då brast det för honom igen och skratt attackerna fick hans mage att krampa.

Jag hade inget val längre. Nu hade jag berättat och ögonen var inte pigga längre. I förrgår fick jag nog, då jag såg hur rödsprängda och slitna de var så jag tog till och med beslutet själv. Nu var det dags.

Det var inte alls farligt. Inte alls. Jag känner mig (kanske) en smula dum som varit orolig för... ja, vad det nu var egentligen. Min optiker visade sig vara en tjej i min ålder och hon hade bott på samma gata som mig i London (fast inte samtidigt). Hon verkade inte bli allt för trött på mig då jag (som vanligt då jag blir nervös) inte kunde sluta prata och ideligen frågade vad alla tortyrredskap egentligen användes till. Och jag gick till och med därifrån med mer information om hormoner och reaktioner som kan vara bra att veta om man är en Endotjej på behandling.

Hormoner förändrar synen. Jag visste att jag såg sämre efter sprutorna men trodde att det bara hade med att ögonen blev torra, men så är inte fallet. Optikern berättade att de oftast inte rekommenderar att man köper glasögon eller annat långvarigt synredskap om man är fullproppad av hormoner, som om man är gravid eller på behandling. Just för att synen kan bli (och om jag förstod det rätt, oftast blir) bättre då hormonerna är normala igen.

Innan hormonbehandlingen hade jag synfel -3,50 på båda ögonen. Nu däremot har jag med linser -4,00 och med glasögon -4,50. Det låter kanske inte stort men det är en väldig skillnad. Inte undra på att jag kisar med ögonen hela tiden!

Ska få två par roliga glasögon om en vecka ungefär! Det är första gången jag blivit riktigt glad av att ha brillor på mig. Det hjälper naturligtvis att ha en fantastisk pojkvän som ger mig komplimanger då jag testar de olika bågarna.

Nu är min fobi försvunnen och jag ser fram emot att gå till Specsavers och hämta mina bågar. Personalen var urgullig och jag drack upp allt deras kaffe. Det var ett under att de inte kasta ut mig då jag plockade på mig massvis med bågar, tog dem till mitt egna lilla hörn, staplade dem och sedan testade dem under stor koncentration. Efter mycket velande hade jag sex par glasögon att testa då Christoffer gjorde mig sällskap efter hans körlektion.

Så här såg det ut då. (Ta en kik på de svarta glasögonen längst till höger. Där är ett av paren jag köpte.)

Det var nära att jag köpte de röda men kände mig som en excentrisk konstnär.

Titanic

Äntligen har jag gått från att vara en surig zombie till en normal Elin igen, och jag blir så sprallig att jag har svårt att sitta still. Mina damer och herrar, den oändliga förkylningen har släppt. Mina damer och herrar, hostmedicinen blev slängd och den nya magsmärtan är borta. Mina damer och herrar, jag är tillbaka i action redo att slåss mot Endon med full kraft igen. Kortfattat: nu jävlar!

Det har varit tufft att vara sängliggande igen, att få läskiga magkramper, att inte kunna gå på mina inboka Pilates lektioner som skulle hjälpa till att laga mig. Missade till och med varenda en (kan vara en smula bitter över det) (fast inte nu längre) (jo det är jag) (inte längre) (hormonerna gör mig galen!).

Det har varit som en flashback av hur jag levt innan jag fick min hormonbehandling, och det rörde upp känslor som gjorde hela situationen ännu värre.

Hormonmonstret är piggare än någonsin och jag har noll koll över mina känslor längre. Jag går ifrån pirrande lycklig till bestört på en sekund. Livrädd till förbannad till fnissig till sörjande till normal till orolig till överlycklig till busig till förtvivlad till normal (allt detta under en eftermiddag). Och känslorna är äkta men inte baserad på verklighet. Låt mig förklara det såhär:

Tänk dig Titanic. Du vet den där filmen med Leonardo DiCaprio (då den manliga pagen var inne) och Kate Winslet (som fick röd hårfärg att sälja lika bra som haremsbyxor i ett... ja...harem). De blir vansinnigt kära, knullar i en bil, gör porrbilder och sen sjunker båten. Minns du nu scenen då Kate hissas ner i livbåten medan Leo står på däck och de ser sådär sorgligt på varandra? Var du en av dem som grät då? Kanske till och med en av dem som spolade tillbaka och såg den scenen ett tiotal gånger medan du grät så att tårarna sprutade? Minns du den känslan? (Om inte, här är en länk till just det klippet.)

Så känns det.

(Tillägg till min storebror Dan: Tänk "Lejonkungen")

Fast utan någon sjunkande båt med vacker bakgrundsmusik. Detsamma gäller ilskan, det är som att se en film där någon blir så illa behandlad att man vill slänga ut TV.n genom fönstret om personen inte får upprättelse.

Fast utan TV.

Och utan orättvist behandlad person.

Känslorna är ju äkta. Du känner dem ju. Men de är samtidigt inte på riktigt.

Det är värre då Hormonmonstret datear Skräckfiluren. För det går inte att jämföra med en film. Det känns snarare som om jag glömt någonting hemskt som hänt och att jag måste komma på det fort som fan för att kunna lösa problemet. Eller som att jag sårad Christoffer (eller annan valfri person som står mig nära) och värst är den kvävande känslan av att någon har dött. Jag vet att det inte är på riktigt men det känns så verkligt.

Jag vet att jag måste släppa ut det direkt istället för att kämpa emot känslorna. Bara ut med eländet så det inte hinner förgifta mig inifrån. Nu när sjukan är borta orkar jag med att vara ett Hormonmonster, viktigast är ju att inte glömma varför jag tar Enantonen till att börja med och hur mycket den hjälper.

Snart kommer garanterat ett inlägg om alla underliga saker jag att gråtit och skällt över... ärligt talat är det faktiskt väldigt underhållande så länge jag inte är mitt inne i en fulgråts attack. Fast jo, idag hände faktiskt något underligt.

Jag råkade göra sönder mina fina blå klänning och förtvivlad vägrade acceptera att den kanske skulle gå att laga. Besatt av känslomonstret började jag slita i alla plagg jag har i garderoben och såg stora fel i dem allihopa. Av någon anledning fanns det ingenting jag hellre ville ha på mig än ett par tajta byxor. Då jag inte kunnat ha tajta (eller åtsittande över huvudtaget) byxor på över ett år nu så borde jag ju ha vant mig vid idén att detta inte var aktuellt. Men inte idag inte. Så jag ylade som en övergiven varg och begravde huvudet i en av mina garderobshyllor.

Alltså står jag där, i min garderob, gråter så jag skakar, framåt böjd med huvudet intryckt i en av de där mjuka hyllorna som man kan köpa på Ikea för att få mer plats. Då kommer jag på hur idiotiskt detta måste se ut och börjar fnissa. Samtidigt som jag bölar. När jag hör Christoffers tveksamma röst bakom mig återgår jag till att gråta (kom på att jag fortfarande inte kunde ha byxor på mig).

Så det finns faktiskt stunder då jag lyckas se det underhållande i mina hormonella breaksdowns. Kanske ska skriva en hel bok om dem någon dag? En drama komedi.

På äventyr med ett monster

Ett stort äventyr är på gång. En utflykt ut i världen, en upplevelse som är som skapad just för nördarna Elin och Christoffer. Vi ska till Bokmässan i Göteborg på lördag! (Om du nu var en dammråtta i hörnet av mitt vardagsrum hade du fått njuta av en glädjedans, samtidigt som jag skriver dessa ord) (nu råkar jag också ligga ner medan jag skriver så dansen innefattar ett stort flin, guppande med huvudet och trummande i luften med knytnävarna) (är osäker på om detta räknas till dans).

Nu ska detta absolut inte bli ett "åh jag är så rädd för att få ont!" inlägg... fast jag är ovanligt påverkad av hormonsprutan denna månaden. Så...

...jag skiter snart på mig av skräck för att jag ska få helvetes ont på äventyret. Jo, jag gör ju det.

Tycker du att detta inlägg redan börjar bli veligt? Då skulle du bara veta hur virrigt det är inne i min skalle. Min hjärna är som en dement (men alldeles för energisk) tant, denna månaden. Om jag tyckt att känslomonstret var svårt att tygla förut så är det inget jämfört med nu. Jag är nu den besatta tjejen i "Exorcisten", skulle inte ens bli förvånad om huvudet började snurra runt medan jag spydde grönt gegg, som en (kräk)vattenspridare.

Lite förvånad hade jag nog blivit, vid närmre eftertanke.

I alla fall, tillbaka till mitt äventyr! Jag ser ruskigt mycket fram emot att få nörda mig ihop med Christoffer i sällskap med böcker böcker och ännu mer böcker. Vi är så töntiga att vi har organiserat våra böcker efter författare i bokstavsordning, fast vi har naturligtvis inte fiktion ihop med verklighetsbaserade godingar (det vore ju galet!). Innan delade vi upp dem efter språk och hade en hylla med engelska böcker och den andra med våra svenska, men böckerna har en tendens att bli fler (tror de borde steriliseras) och i brist av plats har vi blivit tvungna att blanda ihop dem. Kortfattat, vi älskar våra böcker! Vi är riktiga boknördar och stolta över det.

Men jag blir orolig så lätt nu. Har varit så ledsen, känslig, sur, förtvivlad, överlycklig, sårad, förbannad, hungrig, utmattad, rädd, överväldigad, rörd... ja jag har nog haft alla känslor invaderande min kropp denna månad. Och det värsta är att de växlar så fort att jag inte hinner gråta klart tills jag hunnit bli förbannad. Och jag hinner inte ens muttra klart innan jag blir alldeles fnissig för att sen tro att jag sårat Christoffer och börja gråta igen. Plötsligt blir allt tungt och grått... som en film som utspelar sig i 30-talets Irland där alla är så fattiga att de äter sina egna skosulor. Den stunden är värst, då det känns meningslöst och tungt att bara andas. Men det känslan går över lika fort som de andra och snart fnissar jag åt min egna bitterhet igen.

Det är bara så obehagligt, det där med känslor, för de känns aldrig som att de ska försvinna. Överväldigad av ilska finns inte en tanke på att jag snart kommer känna mig hänförd. Känslor är dumma på det viset.

Så jag är ibland orolig inför Bokmässan. Ibland förbannad över att folk kommer stirra på Rullis. Ibland rädd att jag inte ens kommer orka resan dit. Ibland irriterad över att jag tvivlar på att jag kommer orka. Ibland glömmer jag varför jag ska ha med den där fula rullstolen egentligen. Ibland ledsen att det fanns folk i Irland som åt sina sulor. Ibland bara lugn.

Men allra mest är jag rörd att jag kommer kunna åka i år, lycklig att jag har en lika nördig pojkvän som kommer njuta lite galet mycket som jag. Hänförd över hur långt jag kommit.

Akta dig, jag borde låsas in

Jag är ett emotionellt vrak för stunden. Vet inte om jag berättat detta innan men jag tar dagligen Citalopram, vilket är en antidepressiv. Har bara positiva saker att skriva om denna medicin då den har hjälpt mig väldigt mycket eftersom jag är jätte känslig mot hormoner, så pass att jag varit tvungen att ta Citalopram för att ens kunna ta minipiller. Jag blir så ledsen av dessa små hormonbomber och antidepressivt gör att min kropp och knopp kommer i balans igen. Inget konstigt alls i detta. Men jag testade att trappa ner på dem innan Enantonen och kände att jag mådde tipp topp utan dem! Så nu valde jag att ta tag i det och efter många år säga hej då till mina små hjältar.

Vilket var en idiotiskt idé. Fullkomligt urlöjlig. Vad tänkte jag med egentligen? Jag tar hormoner som gör mig till en ynklig gråtande fjomme och jag trappar ner på tabletter som gör att jag hamnar i balans? För att vara riktigt töntig har jag nu gjort ett mycket proffsigt Tabell, för alla att bli förtrollade utav.

Kortfattat 1 = Woho! 10 = Buhu!

Såhär ser ett par vanliga veckor ut.

Och här är reaktionen då Citalopramen lämna kroppen.

Med andra ord har jag trappat upp till min normala dos igen och har nu lärt mig att jag får vara klar med monster hormon kurerna innan jag kan trappa ner på min "happy pills". Vill ju inte hamna i fängelse för att jag råkar mörda någon av misstag.

Det är galet hur mycket dessa sprutor och piller kan ställa till den i kroppen och hjärnan. Jag känner saker jag aldrig varit med om innan. Upplever rädslor som aldrig skrämt mig innan och kan komma på mig själv med att vara mer hypokondrisk än min mamma (och det säger en hel del). Sen hjälper det ju absolut inte att jag är klumpig som en stenbumling och har lyckats skära mig i handen så blodet spruta, vricka foten då jag gått på en trottoar och tappar en filékniv (med spetsen neråt) rätt på fuckyou-tån.

Eller att jag fått svar från överläkaren i Endometrioscentrum, funderar på hur/om jag ska gå vidare med detta. Måste i alla fall vara mer emotionellt stabil än jag är nu innan någonting mer görs.
För dig som gärna vill nå upp i nivå nummer 8 i Känsloskalan så får du läsa mailet här. Kanske vi kan sitta och muttra ihop tills Citalopramen kommit i balans i kroppen igen?

Akta er, skitsnacket är så intensivt att det kan komma att riva er i ögonen. För alla er som läst Christoffers brev, tycker ni att det varit otydligt att han ber dem om svar och kanske till och med... hjälp? Gynekologer upphör aldrig att förvåna mig längre.

Hej,
jag har tagit del av båda era mail. Förstod inte av din pojkväns mail att ni ville ha någon form av respons. Ledsen för det. Dr X bedömde det som mindre sannolikt att det rörde sig om endometrios och då är det inte endometrioscentrats uppgift 
att utreda och behandla dig. Så tolkades det hela av honom då. Rätt eller fel. Vi har tagit till oss vad ni skrivit. Det viktiga är att du mår bättre och att du fick hjälp. Det är inte meningsfullt att bemöta allt ni skriver i era två mail. Jag tycker det är tråkigt att ni känner er 
illa behandlade och hoppas att du utan vår hjälp kommer att må bra framöver.


Vänliga hälsningar


X

Skräckfiluren

Jag blir mer än ängslig, numera. Tankarna kommer först. Jag blir så hispig att jag har svårt att sova, de virvlar och virvlar tills jag blir snurrig av känslor. Hjärtklappning, svettningar medan tankarna blir en tornado som växer sig större och större tills jag tappar kontrollen.

Jag kan bli som förryckt av småsaker. Sånt som kanske hade gjort mig lite tveksam innan hormonbehandlingen gör mig nu livrädd. För att ge dig ett hum av det som jagar upp mig så har den senaste tidens vidunder varit:

• "Tänk om jag inte har nog med pengar att betala med i kassan?!" (Även då jag vet att vi precis fått in pengar på kontot).
• Jag skar mig på ett krossat glas då jag diskade och var rädd att jag skulle behöva sy det.
• Jag råkade skrapa upp samma glas och var säker på att jag fått grus i såret.
• "Tänk om jag måste åka buss!" (Kan inte förklara denna rädsla alls).
• Har jag haft en dålig smärtsam dag blir jag rädd att jag håller på att bli värre igen.
• Jag är livrädd att jag ska ha en fästing på mig eller hudcancer.
• Jag är livrädd att Christoffer ska ha hudcancer. (Undrar varför just Hudcancer?)
• "Tänk om..." (lägg till vilket trams som helst efter det påståendet).
• Förlamande rädsla att jag sårat någon. 
• Förlamande rädsla att jag glömt någonting viktigt.

Listan kan bli mycket längre, men jag anar att du förstår hur det ligger till. Dessa attacker av oro är (vanligtvis) rätt så kortvariga och då det släpper är det som om de aldrig funnits där över huvudtaget. Då ser jag tydligt hur knasiga de är och jag kan skratta åt dem. De är som en mental käft smäll, helt enkelt.

Det är uppenbart att det är Hormonerna som påverkar mig och då jag inte gråter lika mycket längre tror jag att denna hyper-nervositet har tagit över rollen som känslomonster.

Värst är helt klart på kvällen, då jag ska sova, och tankarna surrar så högt att jag kommer på mig själv med att bita ihop käkarna sten hårt. Jag kan inte komma till ro utan kan bli bekymrad över vad som helst, hur litet som helst, och mest handlar det om hur jag gjort någonting under dagen som har gjort Christoffer, min familj eller mina vänner illa. Även då jag vet att jag inte gjort någonting fel.

Men jag har hittat ett superbt knep för att lura bort Skräckfiluren; att läsa. Så länge jag läser ur en bok innan jag släcker lampan så somnar jag skönt sen. Historierna jag matar in i huvudet dämpar oron och snart sussar jag tätt bredvid Christoffer. Lustigt nog läser jag just nu en bok av skräckförfattaren H.P Lovecraft.

Men även denna biverkning är helt klart värt effekten behandlingen ger mig! I förrgår var första gånger på år som jag har känt mig frisk. En dag då jag inte kände mig sjuk av Endon och som en normal städgalen människa. Så lite skräck inför en ofarlig buss, overkliga påhitt och ett blödande skärsår är helt okej.