På äventyr med ett monster

Ett stort äventyr är på gång. En utflykt ut i världen, en upplevelse som är som skapad just för nördarna Elin och Christoffer. Vi ska till Bokmässan i Göteborg på lördag! (Om du nu var en dammråtta i hörnet av mitt vardagsrum hade du fått njuta av en glädjedans, samtidigt som jag skriver dessa ord) (nu råkar jag också ligga ner medan jag skriver så dansen innefattar ett stort flin, guppande med huvudet och trummande i luften med knytnävarna) (är osäker på om detta räknas till dans).

Nu ska detta absolut inte bli ett "åh jag är så rädd för att få ont!" inlägg... fast jag är ovanligt påverkad av hormonsprutan denna månaden. Så...

...jag skiter snart på mig av skräck för att jag ska få helvetes ont på äventyret. Jo, jag gör ju det.

Tycker du att detta inlägg redan börjar bli veligt? Då skulle du bara veta hur virrigt det är inne i min skalle. Min hjärna är som en dement (men alldeles för energisk) tant, denna månaden. Om jag tyckt att känslomonstret var svårt att tygla förut så är det inget jämfört med nu. Jag är nu den besatta tjejen i "Exorcisten", skulle inte ens bli förvånad om huvudet började snurra runt medan jag spydde grönt gegg, som en (kräk)vattenspridare.

Lite förvånad hade jag nog blivit, vid närmre eftertanke.

I alla fall, tillbaka till mitt äventyr! Jag ser ruskigt mycket fram emot att få nörda mig ihop med Christoffer i sällskap med böcker böcker och ännu mer böcker. Vi är så töntiga att vi har organiserat våra böcker efter författare i bokstavsordning, fast vi har naturligtvis inte fiktion ihop med verklighetsbaserade godingar (det vore ju galet!). Innan delade vi upp dem efter språk och hade en hylla med engelska böcker och den andra med våra svenska, men böckerna har en tendens att bli fler (tror de borde steriliseras) och i brist av plats har vi blivit tvungna att blanda ihop dem. Kortfattat, vi älskar våra böcker! Vi är riktiga boknördar och stolta över det.

Men jag blir orolig så lätt nu. Har varit så ledsen, känslig, sur, förtvivlad, överlycklig, sårad, förbannad, hungrig, utmattad, rädd, överväldigad, rörd... ja jag har nog haft alla känslor invaderande min kropp denna månad. Och det värsta är att de växlar så fort att jag inte hinner gråta klart tills jag hunnit bli förbannad. Och jag hinner inte ens muttra klart innan jag blir alldeles fnissig för att sen tro att jag sårat Christoffer och börja gråta igen. Plötsligt blir allt tungt och grått... som en film som utspelar sig i 30-talets Irland där alla är så fattiga att de äter sina egna skosulor. Den stunden är värst, då det känns meningslöst och tungt att bara andas. Men det känslan går över lika fort som de andra och snart fnissar jag åt min egna bitterhet igen.

Det är bara så obehagligt, det där med känslor, för de känns aldrig som att de ska försvinna. Överväldigad av ilska finns inte en tanke på att jag snart kommer känna mig hänförd. Känslor är dumma på det viset.

Så jag är ibland orolig inför Bokmässan. Ibland förbannad över att folk kommer stirra på Rullis. Ibland rädd att jag inte ens kommer orka resan dit. Ibland irriterad över att jag tvivlar på att jag kommer orka. Ibland glömmer jag varför jag ska ha med den där fula rullstolen egentligen. Ibland ledsen att det fanns folk i Irland som åt sina sulor. Ibland bara lugn.

Men allra mest är jag rörd att jag kommer kunna åka i år, lycklig att jag har en lika nördig pojkvän som kommer njuta lite galet mycket som jag. Hänförd över hur långt jag kommit.