Fienden jag inte vill veta av

En hemsk fiende har visat sitt fula plyte igen. Och det värsta är att hitta denne i trosorna.

Mens jäveln.

Jag önskar att du kunde förintas från denna jord och att något magiskt gör att vi kvinnor inte behöver blöda för att kunna klämma ut en unge. Den som kom på den idén borde skjutas. Flera gånger.

Egentligen har jag ingen regelrätt mens utan har fått mellanblödningar. Men kroppens motto verkar vara att:

"Ser det ut som mens, uppträder som mens och luktar som mens så tänker jag
opponera på samma vis som jag alltid gjort då mensen är på besök. Jag ska krampa skiten ur den."

Skulden ligger i det lilla blå pillret jag trycker i mig dagligen, även känt som Provera. Jag tyckte att smärtan började återkomma då jag bara tog en tablett så jag gjorde som Doktor Duktig rekommenderat och ökade med ännu en. Två dagar senare börjar droppandet, krampandet och gråtandet.

Prata med Doktor Duktig som tycker att jag ska återgå till en tablett igen, även då det står i Fass att man ska öka ännu en liten blå smurf då man blöder för att sen sänka dosen då blodet upphört. Men han ansåg att jag skulle dra ner på hormonerna istället. Jag är ju ingen expert (och jag blir aningen mer kritisk till saker och ting då det gör bajj ont) men jag hade nog hellre testat att ta ännu en. Men nu gör jag som doktorn rekommenderar och håller tyst (så gott det går men de generna jag har) (ja mamma, den var riktad till dig).

Mensvärken är väldigt lik de magkramper jag har i vanliga fall. Men det kommer inte lika pulserande. När jag har denna smärtan är det som om en jätte har greppat tag om alla organ som finns inne i buken med sin jätte hand. Och så kramar han och vrider och drar. Det gör väldigt ont med andra ord. Idiot jätte.

Mens är ju inte direkt en rolig överraskning, som då man plötsligt får ett gratis munvatten då man köper en biljardkö, utan det är som om hjärtat stannar då beviset stirrar tillbaka från trosan (väldans prat om mina trosor detta inlägg). Fast det är klart att de gånger man förfärat trott att man varit gravid men sedan fått mens velat ge mensen en tårta och special mjuka bindor med tillhörande tårtfat och inbyggd massageapparatur grej.

Nu hoppas jag bara att den ska försvinna snart. Det är lite deppigt att ha ont igen efter att ha haft flera dagar då man fått mer ork och sluppit ihärdig smärta. Men jag ska ge Proveran tid och en ordentlig chans, även då de fått mig att läcka.

Bild Bevis

Jag presenterar nu lite mer av min värld i bilder. Många av de bilder jag har lagt upp tidigare har varit ifrån internet men nu äntligen har jag fått in allt jag tagit kort på den senaste tiden. Så nu måste ni se mer av mitt plyte och få (Endo och Endofria) historier med tillhörande bevis.

Jag har flyktigt berättat om kattungen som fångade mitt hjärta och krossade det med sina ytte pytte små tassar då jag inte kunde ta med den hem. Han fick namnet Fjant (fast Christoffer vägrar kalla honom det, ifall att vi skulle hitta honom igen och av någon anledning få behålla honom och han avskyr namnet) (jag har fortfarande inte gett upp).

Den lilla krabbaten spatserade in i mitt barndomshem då vi var på besök. Liten lurvig och så kelig att hans favorit plats var under min haka. Tyvärr gav detta också bevis på att underbara lurvas Fjant inte var en vildkatt (då hade han försökt äta upp min haka).

Hormonerna var redan i omlopp. Fjant blev på något vis min bebis. Han var mitt och Christoffers första barn, vi var en familj. Då jag inte fick ta med mig (någon annans husdjur) hem grät jag floder. Bara jag ser hans stora orangea öron blir jag gråtmild, han är speciell lille Fjant.

Mina pysselprojekt har varit många den senaste tiden så det är väl kanske dags att jag visar lite av resultatet. Det mesta är kort och har inte tagit kort på Christoffers nya vantar ännu. Men här är två kort jag har knåpat ihop.

Det första är ett kort till min pappas födelsedag. Jag är säker på att han gillar det för det har fått en hedersplats bland hans Whiskey flaskor.


Sen fixade jag ett kort till några vänner som flyttat ihop. Första gången jag gjorde ett mer hightec kort och det var jätte roligt! Man drar i ett snöre och då vecklas de små rutorna upp sig och visa överrasknings meddelanden eller scraps.


En annan storslagen upplevelse var den första gången jag och Christoffer röstade ihop. Vi har en tendens att bli ivriga då vi gör något vi aldrig tidigare gjort som ett par (med tillhörande: ”Åh, vi har aldrig åkt till Torp ihop förut!” ” Åh, vi har aldrig varit på Liserberg ihop förut!” ”Åh, vi har aldrig åkt ambulans ihop... eh...”). Jag var ivrig inför valet.

Som sällskap hade vi Christoffers underbara mormor Irene som är så hurtig att man undrar om det inte är så att det är hon som är 27 år och jag som är 84. Jag vet inte riktigt varför men vi tog en omväg till val lokalen (nu ser jag en lokal full med valar framför mig) (inte en sån) och gick i evigheter genom skog om mark för att få göra vår röst hörd.

Endon höll sig undan tills det var dags att ta sig tillbaka igen men då var Christoffer och Irene. Jag hängde som en trasdocka mellan dem två. Den kvinnan är rena supertanten! Stark som en oxe. Nu vet jag var Christoffer får det ifrån.

Idag har varit en kämpig dag men fel dos på Proveran. Men min älskade man fixar och grejar för fullt med lägenheten som ska börja renoveras imorgon. Han är anledningen till att min kamp mot Endon, eller annat som kan komma i min väg, blir så mycket enklare. Det låter ostigt som bara den men att bara veta att han är min gör varje dag speciell, roligt och lycklig. Och han är så snygg! Min blivande make (så snart vi kan få råd).


Det som är så roligt med kort är att de sparar minnen. Och det som är väldigt kul med nästa bild är att någon rackare fångade in min och Christoffers första kyss. Detta var kyssen som jag längtat efter i många år då jag beundrat honom på avstånd. Vi har varit vänner länge och jag har sett honom som den perfekta ouppnåliga mannen sedan jag föll för honom 2006. Denna kyssen hade jag drömt om innan och den var ljuvligt efterlängtad.



Jag kan fortfarande inte sluta kyssa på denna mannen. Han är min drog. Och jag tänker aldrig avvänja mig. För några kvällar sedan var den en vacker solnedgång som färgade hela himlen i nyanser av rosa och gult. Vi var ute och promenerade. Den var en sån där seciell stund som lätt skulle kunna misstas som en ordinär stund. Men om man stannade upp, såg sig omkring och höll rätt persons hand så var det en magisk kväll.

En kväll då Endon höll sig i bakgrunden och jag kände mig som en vanlig frisk tjej. En tjej som kysser sitt livs kärlek på en liten bro i Uddevalla.

Provera och Hemingway kissa i min hand

Vardagen ser inte alls ut som den gjort tidigare. Mycket är tack vare Promolut-Nor. Den andra anledningen är Christoffers utbildning på Saab. Jag tillbringar en stor del av min dag att längtaefter min man. Men fysiskt får sig Endon en spark i... livmodern... härden... i Endon.

Det är som om ”Elin fr Endo-attack” sakta kommer krypandes tillbaka. Jag orkar vara mer social. Min bubbliga energi börjar välla igenom mig igen vilket leder till massor med kreativa projekt som sprider sig i lägenheten som mögel (fast fint glittrigt mögel).

Det händer försiktigt och sakta. Mer energi pö om pö. Färre matbebis-födslar på toaletten då nummero deux ska göras. Nu blir jag skakad av mina smärt attacker istället för att ta den förgivet (låter kanske inte positivt men det är fantastiskt). Kramperna i magen blir färre. Smartfria ryggstunder blir långsamt längre. Och äventyren i min vardag blir fler.

Samtidigt har det hänt en ännu större och kalas bra nyhet! Doktor Duktig ringde precis och skrev ut nya hormoner till mig. Det är inte samma som Primolut-Nor men tillhör samma familj (när man pratar om tabletter som familjer ser jag Ipren, Diclofenak och Voltaren sittandes runt ett bord ätande potatis pratande om sin dag).

Den nya hormonen som stiger ut på scenen är... Provera. Det är också ett gestagen och det absolut bästa med den här rackaren är att den kan tas hur länge som helst. Behöver inte vara orolig att mina äggledare rullar ihop sig till små russin för att jag tagit Primolut-Nor för länge. Fast den tanken har faktiskt inte slagit mig förrän just nu. Konstig tanke.

Jag ska fortsätta dela med mig av det positiva som har hänt den senaste tiden. Hormonerna har presenterat en värld som jag saknat och till detta hör: Popcorn.

För att vara exakt; en stor bio popcorn med extra kryddor på (det var lika läskigt som att gå över ett fält med varningsskyltar för minor över allt) (Christoffer viskade oroligt om och om igen att jag borde ta en paus) (en paus var ungefär 15 sekunder i min popcornvärld). Vi såg vår första 3D film på biografen i Uddevalla också. Jag åt nästan hela bunken med popcorn men inte ens ett litet tecken på magkramp. Det låter kanske löjligt men jag har saknat att kunna äta goda mumsiga popcorn utan att hamna i fosterställning efteråt.

Samtidigt har jag alla projekt som jag nämnt tidigare. Det är äkta tantpyssel. Jag stickar, knypplar (knyter egna spettsar), scrapbookar (det ungdomligaste av dem alla), syr sönder plagg och avrundar snart allt med att plantera om alla mina växter. Än så länge ligger ett par nya grön-bruna fingerlösa vantar klara till Christoffer, ett linne redo att sys ihop och ett par föredetta jeans som aldrig kommer kunna bli byxor igen. Sen har jag två roliga hemliga pyssel till min storebror Dan och min brorson Jonathan. Vad gör man inte för att få tiden att gå då ens stora kärlek inte är hemma om dagarna längre? Jag njuter av att skapa sånt som gör honom glad.

Jag kämpar med att ta igen mig då kroppen skriker åt mig att ge den en paus. Har alltid haft svårt att lyssna på dess signaler så idag har jag inte kunnat ta mig ut soffan över huvudtaget. Smärtan är en stor påminnelse att jag fortfarande har Endo och måste lära mig ta den lugnt.

Varje dag då min älskling kommer hem känns det som julafton. Jag har saknat och längtat efter honom så många timmar. Jag vet att detta låter som riktig sliskig tjej-romantik-film men jag känner mig inte hel utan honom. Det är som om han tagit med sig halva min hjärna och ena benet till Saab. Och tryggheten, värmen och glädjen. Han är allt det för mig. Nu längtar jag efter att få berätta för honom om de nya hormonerna! Han är vid min sida hela tiden (utan då Saab är inblandat) (Saab är bra) (men jag saknar honom så) (jag kanske kan följa med som en prydnads kudde eller något) (eller som Christoffers personliga assistent) (det vore ju konstigt).

Som avslutning på detta inlägg ska jag bara informera om att Hemingway har kommit tillbaka! Denna gången saknade han oss så mycket att han hoppa och skuttade utanför vår dörr. Hans stora glada ögon, den gigantiska pluffsiga magen och det knöggliga vårtiga huvudet. Den sötaste tjockaste groda i världen.

Men när jag bar honom till säkerhet (det finns alldels för många hundar i vårat område som kan råka sätta sig på honom) så blev han så rädd att han kissa i min hand. Det var därmot väldigt äckligt. Mycket olikt Hemingway (så pass mycket att Christoffer insisterar på att det inte var Hemingway utan Oscar Wilde) (men jag känner allt igen mina grodor) (som Christoffer påstår är paddor) (feta grodor ska inte diskrimineras).

Jag ser det som ett tecken (minus att han kissa på mig) att jag ska ha tålamod och njuta av de framsteg jag gör. Och att om jag inte är i nuet kan jag missa att se Hemingway då han står där på trappan. Det kan bli ödesdigert...

Läskiga hormonvärld!

Jag bjuder dig in i den läskiga hormonvärlden. Det spelar ingen roll om du har endo, inte har endo, bara är nyfiken, vill lära dig mer, vill veta hur det går för mig, ska testa hormonerna själv, är en man som ska byta kön, är en vän till mig, är en ovän till mig eller har en fetisch för hormoner. Ni är alla lika välkomna att se hur Primolut-Nor och Elins kropp fungerar tillsammans.

Det kommer bli spännande, ska ni se! (Det blir i alla fall bättre än den fruktansvärt usla filmen ”Gladiator”).

Viktigt att veta är att vi är alla olika (och min kropp är lite Emo ibland) så ta inte förgivet att alla kvinnor kommer må som jag. Jag öppnar den virituella dörren och bjuder in den som törs kliva in.

Jag har nu fått Primolut i två omgångar inom en kort tidsperiod (och en gång 2005 då de lagade mig som Karlsson klister fixade alla leksaker som ”råkade” gå sönder). Nu tar jag en tablett på morgonen och sedan samma sak klocka åtta på kvällen.

Första omgången hade jag en ruskig huvudvärk, påminde en hel del om början till migrän. Men den kom av och till som ett SJ tåg (jag hade ingen aning om när var eller hur). Samtidigt fick jag magkatarr och illamående som gjorde att det bubblade ur munnen som på rabieshunden Cujo. Sedan fick jag lite små biverkningar som finnar och sedan samlade min kropp på sig massor med vätska så jag gick upp i vikt och kände mig som en gele björn.

Mina stora känsloflöden har jag redan berättat om och det var som om alla känslor var för stora för min kropp. Jag grät för allt. Jag var glad-ledsen, trött-ledsen, sur-ledsen, världen-är-hemsk-ledsen och jag-vill-verkligen-ha-den-kattungen-ledsen. Nämn vad som helst, jag grät säker över det någon gång under de tio dagarna.

Ett stort plus var de växande brösten. Chockat stirrade jag på dem då de svullnade upp. Tyvärr var de inte till någon direkt nytta, det räckte att Christoffer tittade på dem och de började ömma.

Den andra gången (även kallad: NU) har jag tappat flera biverkningar. Jag saknar dem absolut inte och tänker absolut inte leta upp dem.

De reaktioner jag känner av denna gång är magkatarr (bubbel bubbel), trötthet, fett hår, akne, mega tuttarna (de försvann aldrig) (tur var ju det) och sedan en ihärdig värk i vaderna (det känns som febervärk plus träningsvärk som molar).

Sen har jag väldigt mycket mardrömmar. Mest vaknar jag livrädd efter att något av mina stygga Ex har jagat mig (det är underbart att vakna bredvid min blivande make efter en sån dröm, och gosa upp med honom). Jag läste om en annan tjej som också drömde otäckheter på Primolut, men det står ingenting om det någon annanstans. Kanske rör hormonerna bara till det så kroppen blir lite orolig. Vad vet jag?

Fast det som påverkar mig mest är humöret. Denna gången kan jag se reklamer med söta Lambi lamm och läsa nyheterna på webben utan att bryta ihop. Visst låter det tipp topp, och det hade det varit om det inte istället var så att jag helt utan förvarning exploderar istället.

Jag går in i köket. Tar med mig en nektarin. Byter om i sovrummet. Kommer in i vardagsrummet och ser min underbara pojkvän (även kallad: ”meningen-med-mitt-liv”). Sen, appropå ingenting, mastodont gråten. Hulkar, snoret sprutar, tårar skvätter, hela balletten.

Och värst av allt är att jag inte har någon aning om varför jag gråter.

Detta leder till att Christoffer kommer på förslag till vad jag är ledsen över (”är det kattungen igen?” ”är du frustrerad för att det gör ont?” ”är det för att du tappade spagetti i golvet?”) och ja, allt han säger blir annledningen till att jag är förtvivlad. Så allt som kommer ut den stackarens mun får skulden till mina tårar.

Skit knepigt. Det känns jätte konstigt att gråta över: ingenting. Särskilt på ett sätt som får det att kännas som det viktigaste i världen.

Men framför allt, jag har mindre ont. De senaste två dagarna har varit tuffa men annars går det åt rätt håll. Fast långsamt långsamt.

Jag blev orolig att hormonerna inte skulle hinna kicka in innan de skulle tas bort igen. Så jag gick in på Fass till min chock och glädje hittade jag följande information:

Behandlingen fortsätter i 4-6 månader.

Så det är ju inte så konstigt att det tar lite tid. Första gången jag fick Primolut Nor (denna omtalade 2005) hade jag inte haft ont lika länge, så det är kanske därför som de hjälpte så fort. Nu har det överstigit två år så det tar nog lite mer tid.

Det finns fler biverkningar på Primolut (och andra gestagen hormoner). Och det som gäller för hela den här familjen av tabletter kan man få följande reaktioner:

• Ökad aptit
  
• Trötthet
  
• Minskad sexuell lust
  
• Fett hår
  
• Fet hy och akne
  
• Huvudvärk
• Viktuppgång (kan ju komma ifrån den ökade aptiten)
• Kramper i vadmuskulaturen
  
• Ömmande spända bröst
  
• Ansamling av vätska (man blir svullen) (och detta kan också påverka vikten)
• Humörpåverkan
• Diarre
  
• Yrsel
  
• Torr mun
• Kräkningar
  
• Magsmärtor och kramper (om de är ihållande bör doktor kontaktas) (och jag gör det om jag får en smärta som är ovanlig på något vis)
• Överkänslighets reaktioner (som till exempel utslag)
  
• Oregelbundna blödningar och utebliven mens.

Det är ingen barnlek att mumsa i sig hormoner. Men det som är viktigt att komma ihåg är att de flesta biverkningar bör minska efter ungefär en månads tid. Om de är outhärdliga ska man kontakta en läkare. Var uppmärksam på ditt humör, det känns overkligt men den lilla tabletten kan få dig deprimerad.

Personligen tycker jag att mina biverkningar är värt det. Jag har det inte så tufft (förutom att jag kan få vätskebrist av allt lipande). Och hade jag fortsatt ha så ont hela tiden som jag har haft det innan hade jag antagligen gråtit minst lika mycket.

Jämfört med det gör det inte så mycket att stor böla en stund av den enda anledning att jag tar en liten rund tablett.

PMS och hormonbehandling, skrämmande lik, eller?

Mer Hormoner till folket!

Jag var rädd att Doktor Duktig hade försvunnit efter sist besök. Visst skrev han ut Primolut-Nor till mig men det kändes som att det skedde på grund av att jag krävde dem. Han verkade vilja slussa över mig till Smärtbehandlingen. ”Lära dig att leva med smärtan” som det så fint heter.

Så jag hade inte mycket hopp då jag inväntade Doktor Duktigs pling i fredags morse. Men då jag berättade om hur Primoluten har hjälpt så fick jag ett glatt utrop från honom. Och vips! hade jag tillbaka min härliga Doktor igen! (Fast det sa ju inte ”Vips”) (det hade ju skrämt skiten ur mig).

”Då vill väl du ha fler såna då?” Var istället hans svar (Som egentligen var en fråga) (Eller ett konstaterande). Och... ja. "Det vore ju förträffligt" (som artiga damer brukar säga) (så det sa jag inte) (jag sa bara ”ja”).

Så nu är jag fullproppad med hormoner igen. Jag kan knappt se på nyheterma igen utan att brista ut i hysteriskt gråt (jag får melonstora klumpar i halsen bara jag tänker på den lilla bebis pojken som lämnades i en soptunna på ett flyg) (om jag kunnat hade jag vaggat dit och hämtat hit bebisen och vårdat honom) (stickat honom mössor med bär på) (och gömt alla soptunnor, för att undvika hemska minnen) (åh nej, nu börjar ful-gråten om jag inte byter skrivämne).

Och Doktorn ska ringa nu i veckan efter att ha undersökt om det finns andra hormoner som jag borde ta istället eller som jag kan ta en längre period. (Christoffer hyllar alla hormoner vi kan få våra fingrar runt)(Man vet att man träffat en man som älskar en då han tycker att en sex månaders intensiv hormonbehandling hade varit en bra ide) (sex månader fulla av cravings, humörssvängningar och hysteriska kattunge kidnappningar).

Det har verkligen hänt grejer och det har skett så fort! Jag har en Doktor som skriver ut hormonbehandlingar (som fungerar), får smärtstillande (som nu också fungerar) och äntligen har Endon hittats (även då den egentligen kallas Adenomyos, eftersom den är i livmodern).

Jag tror att det här är första gången på väldigt länge som jag har kunnat tänka tanken fullt ut att jag faktiskt kommer att bli smärtfri. Så klart har jag hoppats och önskat att skiten (Endon) ska lämna mig ifred. Men att faktiskt tro på att det kommer ske... det är läskigt (och alldeles alldeles... alldeles underbart). Det som hände år 2005 kommer att ske igen. Hormoner är min trollformel som lagar och helar. Äntligen har någon fattat detta och gör något åt saken!

Äventyren ner på stan blir fler och längre. Vissa dagar är fortfarande kämpiga. Men den energin som har återkommit är så efterlängtad och älskad. Känner mer och mer igen min egen kropp (även då en ful-gråt grimas sitter fastklistrad vid den då och då).

Doktor Usel och hans brev

Primoluten har hjälpt på fler sätt än man hade kunnat ana. Inte bara har de dämpat mig smärta, gett mig en stor hög med mer energi utan de har också trollat fram ett brev från Endokliniken i Uppsala. Det hormonella ”hur kan ni göra så här emot mig, varför hjälper ni mig inte, hur kan ni leva med er själva”-emailet ledde till ett brev som landade på min dörrmatta idag.

Först skrev Doktor Usel att det var synd att jag inte fick en kopia på vad de kommit fram till, vilket han hade lovat. Det fanns ingen ursäkt eller förklaring. Synd bara. Sen förklarade han att de hade kommit fram till att det inte fanns någon ”behandlingsbar Endometriossjukdom”. Vilket gör att man ser ut som ett fån med ihoprullande ögonbryn och skev mun. Innebär det att jag inte har Endo eller att min Endo inte går att behandlas? Och hur kan de veta det utan att ha gett mig någon behandling?

Förklaringen stod (som tur var) längre ner:

”Vi på Endometrioscentrum har inga andra endometriosbehandlingar än vad som finns hos vilken gynekolog som helst och du har i princip provat allt utan att det har haft önskad effekt. Vi har därför tyvärr ingen hjälp att erbjuda dig och jag förstår att du är besviken över det.”

Jag är helt chockad och avdomnad av illska. Har jag testat alla behandlingsformer? När gjorde jag det? Han kan uppenbarligen inte ha lyssnat på mig över huvudtaget! Jag har testat Primolut-Nor och sedan Orgametril. Tadaaa! Där är dem! Två tjusiga behandlingar (om man nu inte räknar med p-piller, två olika sorter). Sist jag kikade på behandlingsformer fanns det betydligt många fler än två hormonpreparat. Rätta mig om jag har fel.

Det som fick mig att gapa som en guldfisk var sedan nästa information. De hade hittat en adenomyoshärd i livmodersmuskulaturen. Vilket är precis som Endo bara att det sitter i livmodern istället för att spridas i buken. Detta såg de på min MRT och den var ungefär 17 millimiter. Exakt det som jag anade kunde vara mitt besvär hittade den bevis på. Äntligen såg de den jäkla Endo fejjan!

Men då skrev Doktor Usel att härden var så liten att den verkade ”osannolikt” att den kunde ge mig så mycket smärta.

”Smärtan behöver inte vara i proportion till utbredningen eller antalet endometrioscystor. Mikroskopiska cystor är ofta väldigt aktiva och producerar prostaglandiner (en substans som ger smärta), något som kan förklara de allvarliga symtomen som ofta hittas hos patienter med små cystor och liten utbredning av endometrios.” Endometriosföreningens hemsida

Skulle inte de vara experter eller vad är det som händer här egentligen? Då jag läser igenom journalerna som de skickade ser jag hur Doktor Usel inte lyssnat på mig över huvudtaget. Han har missat stora delar och lagt till sådant som inte stämmer.

Jag vill verkligen inte skrämma upp de som väntar på att besöka Uppsalas Endoklinik. Det jag därmot vill understryka är att:

Skriv ner hela din sjukdomshistoria, se till att läkaren förstår vad du har sagt. Ställ frågor (som en klok kvinna sa: Ifrågasätt allt) (kanske inte allt). Skriv ner alla dina symptomer (också dem som kan verka onödiga). Ta helst inga värktabletter innan besöket (om du inte kommer lida allt för mycket) (om du måste medicinera så tryck in i hans hjärna att du har smärtstillande i kroppen just nu, utan dem gör det tok ont!) (försäkra dig om att han har fattat detta också!). Tvinga dem att lyssna på dig, tvinga dem att förstå och tvinga med att göra allt för dig.

Just nu kokar jag av illska. Jag är arg och besviken på sjukvården igen. Men samtidigt ser jag den stora feta ljuglimten framför mig (och det är inte min bleka mage).

Jag har på papper nu att jag har en härd i livmodern (antagligen har jag minimala i buken som smärtade vid beröring av herr doktor usel). Men det står på papper, härden är där och efter att jag började ta Primolut-Nor så har jag blivit märkbart bättre.

Nu gäller det bara att smitta av Fröken Jävlaranamma på Doktor Duktig för att se om vi kan trycka i mig mer hormoner för att döda härdarna i mig. Nu har jag det svart på vitt. Och vilken nörd som helst vet att storleken inte har någon betydelse. Doktor Usel vill av någon anledning inte veta av detta.

Men han har visst skrivit en bok!

Hormonerna hjälper!

Hormonerna rusar runt i kroppen som en hord skenande elefanter. Och för första gången tänker jag tanken rakt av och erkänner det jag knappt vågat säga fullt ut: de hjälper.

Fasiken, nu sätter hormonerna igång och jag måste knipa ihop munnen, kämpa ner gråten i halsen och blinka mina ögon torra igen. Att bli så rörd att jag börjar lipa sker ungefär lika ofta som man ska äta under en dag. (Eller om det råkar vara min pojkvän Christoffers födelsedag så sker det aningen fler gånger).

Men de hjälper. Primolut-Nor gör skillnad!

Åh, nej! Nu börjar det igen! Hur klarar gravida kvinnor av dessa stora överväldigande känslor? Snart kommer jag få vätskebrist. Det är kanske tur att det är min sista behandlingsdag idag.

Jag ger det ett försökt till. Det går i vågor, stora märkbara skvalpar. Det började med en kväll som var helt smärtfri, vilket var förbryllande coolt. Sen gick jag runt på Torp med min storebror Dan en annan dag i hela två timmar utan några problem (jag kan inte minnas senaste gången det skedde). Och igår vaknade jag klockan nio och hade full rulle hela dagen fram till fyra (hade kramp på natten och en attack på dagen men det var allt).

Det var evigheter sen jag kunde städa, plocka, laga mat till Christoffer och handla på stan utan att behöva ligga flera timmar. Och att detta hände på min älskades födelsedag det var...

Nu är det kört! Jag har ingen kontroll över känslorna längre. Underläppen darrar till och ögonen känns väldigt stora fyllda med ett par liter med tårar. Jag blir så glad-ledsen att det ser ut att jag är helt förkrossad. Ögonen blir röda, hulkar och skakar samtidigt som jag inte får fram några ord som förklaring. Istället blir det korta: "Ja... hö... han... du .. åh!"

Samlat mig igen. Än så länge har jag inte vågat ta bort Tiparolen för att se hur stor skillnad det gör utan dem, jag får ju fortfarande kontinueligt ont. Men fan vilken skillnad!

Smärtan i magen har flyttat sig från höger sidan till mitten. Jag har perioder då jag inte har ont plus att jag är hög på energi. Och perioderna blir ju uppenbarligen längre, även då jag kraschar lite dagen efter en toppen dag. Men det är det värt!

Nu jävlar kommer vi någon vart! Hormoner is dag shit även om då de får mig att agera som en berusad fjortis emellanåt och är klumpiga som elefanter. Fast hur kan man inte tycka om något som ser ut så här?