13 sep. 2010

Mer Hormoner till folket!


Jag var rädd att Doktor Duktig hade försvunnit efter sist besök. Visst skrev han ut Primolut-Nor till mig men det kändes som att det skedde på grund av att jag krävde dem. Han verkade vilja slussa över mig till Smärtbehandlingen. ”Lära dig att leva med smärtan” som det så fint heter.

Så jag hade inte mycket hopp då jag inväntade Doktor Duktigs pling i fredags morse. Men då jag berättade om hur Primoluten har hjälpt så fick jag ett glatt utrop från honom. Och vips! hade jag tillbaka min härliga Doktor igen! (Fast det sa ju inte ”Vips”) (det hade ju skrämt skiten ur mig).

”Då vill väl du ha fler såna då?” Var istället hans svar (Som egentligen var en fråga) (Eller ett konstaterande). Och... ja. "Det vore ju förträffligt" (som artiga damer brukar säga) (så det sa jag inte) (jag sa bara ”ja”).

Så nu är jag fullproppad med hormoner igen. Jag kan knappt se på nyheterma igen utan att brista ut i hysteriskt gråt (jag får melonstora klumpar i halsen bara jag tänker på den lilla bebis pojken som lämnades i en soptunna på ett flyg) (om jag kunnat hade jag vaggat dit och hämtat hit bebisen och vårdat honom) (stickat honom mössor med bär på) (och gömt alla soptunnor, för att undvika hemska minnen) (åh nej, nu börjar ful-gråten om jag inte byter skrivämne).

Och Doktorn ska ringa nu i veckan efter att ha undersökt om det finns andra hormoner som jag borde ta istället eller som jag kan ta en längre period. (Christoffer hyllar alla hormoner vi kan få våra fingrar runt)(Man vet att man träffat en man som älskar en då han tycker att en sex månaders intensiv hormonbehandling hade varit en bra ide) (sex månader fulla av cravings, humörssvängningar och hysteriska kattunge kidnappningar).

Det har verkligen hänt grejer och det har skett så fort! Jag har en Doktor som skriver ut hormonbehandlingar (som fungerar), får smärtstillande (som nu också fungerar) och äntligen har Endon hittats (även då den egentligen kallas Adenomyos, eftersom den är i livmodern).

Jag tror att det här är första gången på väldigt länge som jag har kunnat tänka tanken fullt ut att jag faktiskt kommer att bli smärtfri. Så klart har jag hoppats och önskat att skiten (Endon) ska lämna mig ifred. Men att faktiskt tro på att det kommer ske... det är läskigt (och alldeles alldeles... alldeles underbart). Det som hände år 2005 kommer att ske igen. Hormoner är min trollformel som lagar och helar. Äntligen har någon fattat detta och gör något åt saken!

Äventyren ner på stan blir fler och längre. Vissa dagar är fortfarande kämpiga. Men den energin som har återkommit är så efterlängtad och älskad. Känner mer och mer igen min egen kropp (även då en ful-gråt grimas sitter fastklistrad vid den då och då).

2 kommentarer:

mamma sa...

Välkommen tillbaks min dotter! Vi som är med dig hela tiden ser känner och hör att du är här nu. Som din pappa sa med vördnad i rösten :Hon vill följa med Niclas till doktorn.Det var stort.Vi älskar och beundrar dig. Nu har jag läst vad du skriver och skrattar och gråter i en salig röra Jag tror att hormon obalansen är smittsam. Älskar hur du har skrivit om ditt läkarsamtal! Melonstoraklumpar det är stort det hi hi Är bara sååå lycklig puss mamma

Sandman sa...

Du blir friskare och piggare hela tiden, och hormonerna hjalper som jag sa att dom skulle! :D

Dock tycker jag inte att vi ska fira an. Det sparar vi tills att du kan skutta kring helt smartfri, utan tiparol i kroppen. Nar du kan borja jobba, vi kan borja dra pa spontan aventyr, och du inte har ont mer, da javlar blir det party!

Kicka endo party!