26 sep. 2010

Bild Bevis


Jag presenterar nu lite mer av min värld i bilder. Många av de bilder jag har lagt upp tidigare har varit ifrån internet men nu äntligen har jag fått in allt jag tagit kort på den senaste tiden. Så nu måste ni se mer av mitt plyte och få (Endo och Endofria) historier med tillhörande bevis.

Jag har flyktigt berättat om kattungen som fångade mitt hjärta och krossade det med sina ytte pytte små tassar då jag inte kunde ta med den hem. Han fick namnet Fjant (fast Christoffer vägrar kalla honom det, ifall att vi skulle hitta honom igen och av någon anledning få behålla honom och han avskyr namnet) (jag har fortfarande inte gett upp).

Den lilla krabbaten spatserade in i mitt barndomshem då vi var på besök. Liten lurvig och så kelig att hans favorit plats var under min haka. Tyvärr gav detta också bevis på att underbara lurvas Fjant inte var en vildkatt (då hade han försökt äta upp min haka).

Hormonerna var redan i omlopp. Fjant blev på något vis min bebis. Han var mitt och Christoffers första barn, vi var en familj. Då jag inte fick ta med mig (någon annans husdjur) hem grät jag floder. Bara jag ser hans stora orangea öron blir jag gråtmild, han är speciell lille Fjant.


Mina pysselprojekt har varit många den senaste tiden så det är väl kanske dags att jag visar lite av resultatet. Det mesta är kort och har inte tagit kort på Christoffers nya vantar ännu. Men här är två kort jag har knåpat ihop.

Det första är ett kort till min pappas födelsedag. Jag är säker på att han gillar det för det har fått en hedersplats bland hans Whiskey flaskor.


Sen fixade jag ett kort till några vänner som flyttat ihop. Första gången jag gjorde ett mer hightec kort och det var jätte roligt! Man drar i ett snöre och då vecklas de små rutorna upp sig och visa överrasknings meddelanden eller scraps.


En annan storslagen upplevelse var den första gången jag och Christoffer röstade ihop. Vi har en tendens att bli ivriga då vi gör något vi aldrig tidigare gjort som ett par (med tillhörande: ”Åh, vi har aldrig åkt till Torp ihop förut!” ” Åh, vi har aldrig varit på Liserberg ihop förut!” ”Åh, vi har aldrig åkt ambulans ihop... eh...”). Jag var ivrig inför valet.

Som sällskap hade vi Christoffers underbara mormor Irene som är så hurtig att man undrar om det inte är så att det är hon som är 27 år och jag som är 84. Jag vet inte riktigt varför men vi tog en omväg till val lokalen (nu ser jag en lokal full med valar framför mig) (inte en sån) och gick i evigheter genom skog om mark för att få göra vår röst hörd.


Endon höll sig undan tills det var dags att ta sig tillbaka igen men då var Christoffer och Irene. Jag hängde som en trasdocka mellan dem två. Den kvinnan är rena supertanten! Stark som en oxe. Nu vet jag var Christoffer får det ifrån.

Idag har varit en kämpig dag men fel dos på Proveran. Men min älskade man fixar och grejar för fullt med lägenheten som ska börja renoveras imorgon. Han är anledningen till att min kamp mot Endon, eller annat som kan komma i min väg, blir så mycket enklare. Det låter ostigt som bara den men att bara veta att han är min gör varje dag speciell, roligt och lycklig. Och han är så snygg! Min blivande make (så snart vi kan få råd).


Det som är så roligt med kort är att de sparar minnen. Och det som är väldigt kul med nästa bild är att någon rackare fångade in min och Christoffers första kyss. Detta var kyssen som jag längtat efter i många år då jag beundrat honom på avstånd. Vi har varit vänner länge och jag har sett honom som den perfekta ouppnåliga mannen sedan jag föll för honom 2006. Denna kyssen hade jag drömt om innan och den var ljuvligt efterlängtad.



Jag kan fortfarande inte sluta kyssa på denna mannen. Han är min drog. Och jag tänker aldrig avvänja mig. För några kvällar sedan var den en vacker solnedgång som färgade hela himlen i nyanser av rosa och gult. Vi var ute och promenerade. Den var en sån där seciell stund som lätt skulle kunna misstas som en ordinär stund. Men om man stannade upp, såg sig omkring och höll rätt persons hand så var det en magisk kväll.

En kväll då Endon höll sig i bakgrunden och jag kände mig som en vanlig frisk tjej. En tjej som kysser sitt livs kärlek på en liten bro i Uddevalla.



1 kommentar:

mamma sa...

Lilla hjärtat vad fint du har skrivit ! Du har det allt helt underbart med din själsfrände. Ni verkligen hör ihop. Det gp rdå aldrig att läsa utan att skratta, jag menar vallokal den var kul. Du är fantastisk älskar dig mamma