Sönderpressad

Det händer ofta att jag får för mig att jag behöver röra på mig för att lindra min smärta. Och då menar jag verkligen röra på mig, som att ge mig ut på ett maraton, möblera om hela huset eller maniskt organisera om alla böcker/spel/kläder/skor/katter i storleksordning. Det händer oftast då jag har väldigt väldigt ont och min frustration är så stor att jag får panik och bara måste hitta en lösning. Att röra på mig ännu mer då jag redan har ont har aldrig gjort mig bättre. Men alltid gjort mig sämre. Men ändå kommer den där tanken ibland, och det är den jag arbetat som mest med för att lära mig vad min kropp behöver. Det är också där jag gjort som störst framsteg.

Tills jag kom till den där utredningen som jag nämnde i förra inlägget. 
Kortfattat utreddes jag under en månads tid i tre och en halv timma om dagen. Jag gick till ett hus där jag träffade ett gäng kul folk som också skulle utredas och sen hade vi uppgifter och föreläsningar, allt för att se vad vi orkade och vad som hände när vi inte orkade.

Det var väldigt svårt att lyssna på kroppen där. För jag ville verkligen bara tuffa på och slippa vifta runt med stora Endo-flaggan så alla skulle se. Men snart så krävdes det att jag la mig ner och det var jobbigt att åter igen behöva förklara för folk (utredarna) vad som hände, vad min sjukdom innebar, vad som gjorde ont och varför och hur och när och vems och hans och hennes och hens och Bullens farbror. Men jag gjorde det ändå för jag vill verkligen veta om jag pallar att jobba än. Om det finns någonting där ute för mig som skulle funka!

Efter lite mer än en vecka så sa kroppen stopp och jag blev hemma. Smärtorna var olidliga och jag vaggade mellan säng och bad och soffan och värmedynan och Tensen. Men så fort jag klarade av att stå upp så lufsade jag tillbaka till utredningen igen, ivrig att få sätta igång.

Vad jag inte alls varit insatt i och som blev lite av en chock var att jag fick veta att jag inte borde stannat hemma. Att jag, i min dimma av smärta, skulle tagit mig till utredningen för att visa upp mig så att de kunde komma fram till att jag hade så ont att jag borde vara hemma.

Jag önskade så att de bara kunde lita på att jag visste det själv men tydligen räckte inte det utan de behövde se mig. Kanske sätta mig i en arbetsuppgift och sen komma fram till att jag behövde vara hemma. Tanken skrämde mig då jag helt plötsligt skulle gå emot allt jag lärt mig om min sjukdom. Det blir bara mer smärtsamt om jag pressar min kropp när den redan gör ont. 

Så jag gjorde det de sa.
Jag klarade ungefär en vecka innan smärtorna kom igen.
Och jag gick.
Och jag grät.
Och jag skakade i hela kroppen.
Jag hade såna fruktansvärda smärtor att jag fick ligga på golvet på deras kontor och minns inte vad vi pratade om innan de skjutsade hem mig.

Jag har haft fruktansvärda smärtor sen den dagen.
Det har gått ungefär en vecka.
Igår kunde jag sitta upp igen.
Idag har jag orkat gå till affären och nästan hem igen.

Om konsekvensen blev jobbig sist gång så var detta bara rent outhärdligt.

Jag vet nu att jag kan min kropp bäst.
Jag vet nu till 100 % att min kropp inte blir bättre av att röra på sig när jag redan har ont.
Jag hoppas att de på utredningen verkligen förstod det.
Och faktiskt, hoppas jag att jag själv verkligen förstått det nu så jag slutar hacka på mig själv då det gör riktigt ont (det är liksom rätt jobbigt ändå).

Nu håller vi tummarna att den här utredningen och allt jag fått stå ut med kommer leda till någonting fantastiskt och kul! Jag tycker det är dags för en riktigt rolig konsekvens den här gången!

 ... och precis efter jag skrev det kom London flygande från ingenstans och landade, med all sin tjocka håriga vikt, rätt på mitt högra bröst.

Inte helt genomtänkt beslut

Vårdcentralen krånglade så mycket med mina mediciner att jag helt plötsligt bestämde mig för att trappa ner på en av mina smärtstillande. Jag har velat trappa ner länge men just Tradilen har inte varit mitt första val (och jag kunde inte minnas varför) men nu när vårdcentralen krånglade igen så kändes det som smidigast att ge mig på den först.

Att jag varit stressad som en höggravid tiobarnsmamma har jag inte haft i beräkning. Eller att jag skulle ta hormonsprutan samtidigt. Eller att jag hade viktigt möte som garanterat skulle göra mig lite spänd. Jag orkade bara inte ringa till vårdcentralen och gnälla igen så jag bara tutade och körde.

Det är ju inte som att man får utsättningssymtom av Tradil.

Eller?

Ja, jag vet ärligt talat inte vad som är vad men ont så in i helvete fick jag. Hade planerat åka till Ullared med lillebror och hans tjej men hur mycket jag än försökte släpa mig till dörren för att komma ut så vägrade kroppen att samarbeta. Jag har badat i heta bad igen. Gungat fram och tillbaka som om jag tappat vettet. Sen gungat fram och tillbaka för att jag tappat vettet. Det har varit, rent ut sagt, skit.

Först när jag pratade med min mamma och hon påminde mig om att Tradilen jag trappat ner på är den enda antiinflammatoriska medicin jag tar.
Och Endometrios är inflammation.
Och det är ju därför jag tar Tradil.
Så... attteeeeeeeeehhhhh....

"Åh! Åh åh åh! Får jag bestämma?!" tjöt mamma förtjust när jag höll med henne om gå tillbaka till samma dos igen.

Just nu försöker jag vila när kroppen vill vila och röra på den när den vill röra sig. Det är svårt och med alla hormoner i kroppen blir hjärnan molnig och seg.
Men nu vet jag i alla fall att det blir slut-mixtrat med medicinerna tills jag får en ny läkare som vet hur jag ska trappa ner.

För, ja just det, Doktor Duktig har slutat...

(Cliffhanger!)

Läskigt och stressigt och alldeles alldeles underbart

Jag kände att bloggen behövde en ny look!

Det händer mycket just nu och jag vill dela det med er allihopa. Och något med den gamla mallen gjorde att jag kände mig lite... mörk. Denna vattenfärgs design med ljus och färg gjorde mig upplyft och det är så jag vill att livet ska kännas.

Jag har möten inbokade som alla är bevis på att min behandling gör susen. Nästa vecka ska jag prata med Dr Duktig om att börja ta bort mina Depo Tabletter.
Veckan efter det ska jag till Arbetsförmedlingen för att se vad de har att erbjuda mig nu när jag vill försöka komma igång igen.

Det känns stort, läskigt, härligt, spännande, roligt och omskakande.

Jag har känt mig fruktansvärt frustrerad av att gå hemma den senaste tiden och även då detta steg känns stort och läskigt så är jag samtidigt så otroligt pepp att jag har svårt att sitta still.

Problemet är att jag är så satans hormonell att jag inte riktigt kan resonera med mig själv som jag brukar. Vanligt sunt förnuft fungerar bara tidvis och sen blir jag så stressad att det känns som att jag får svindel.

Värst var det igår då vårdcentralen krånglat med mina smärttabletter. Jag skulle fått dem utskrivna som vanligt men två dagar på raken hände inget och igår gick vi dit istället för att prata direkt med receptionisten (eftersom mina tabletter då var helt slut).
Det visade sig vara hennes egna misstag men ville att jag skulle vänta i fyra timmar på att prata med en doktor (som dagen innan hade skrivit ut mina tabletter utan att ha träffat mig om hon inte hade gjort sitt misstag). Men fyra timmar utan smärtlindring hade inneburit ett stort smärtutbrott för mig och jag kunde inte vänta.
Kortfattat blev det en väldans krångel och det var uppenbart att receptionisten helt enkelt inte ville anstränga sig utan att det var smidigare för henne om jag väntade. Det slutade med att Christoffer röt ifrån och sa att vi vägrade gå därifrån om jag inte fick min medicin och mycket riktigt fick vi då vår medicin.
MEN såklart inte nog med tabletter för att räcka tills jag ska prata med Dr Duktig på torsdag.

Jag var, minst sagt, så enormt stressad när allt det här var klart. Jag var skakig i kroppen och hade svårt att tänka. Helt plötsligt kändes det som att Dr Duktig skulle vägra mig någon mer smärtlindring någonsin, Arbetsförmedlingen skulle sparka ut mig och kräva mig på pengar för att jag tagit upp deras tid och plötsligt skulle Enantonen inte fungera längre och jag skulle krascha ner i smärtträsket igen.

Så jag fick så förbannat ont. Jag hade så otroligt jäkla ont igår att jag har minnesluckor. Jag badade som en fisk och låg och gungade på värmedynan med muskelavslappnande och massage. Och hela tiden kändes det som att det var mitt fel. Att om jag bara kunde ta och slappna av, sluta stressa så jävla mycket och bara SLAPPNA AV så skulle det här inte hänt.

Christoffer pratade mig lugn. Påminde mig om att jag är fullproppad med hormoner som gör det svårt att slappna av. Att detta är Endons fel, ingenting är mitt fel. Påminde mig om att skriva av mig mina känslor i min vackra dagbok. Ventilera och sortera i huvudet varje dag. Men inte skylla på mig själv.

Ibland känns det som att jag skulle kunna ta på mig skulden för allt ont i världen, andra världskriget var säkert mitt fel också om jag bara får tänka på det en liten stund. Och jag kan inte förstå varför jag gör så mot mig själv.

Idag är jag helt mör i hela kroppen. Till och med armarna är ömma efter gårdagens smärtattack. Ändå känner jag fortfarande denna blandning av känslor inför de kommande mötena, den där bubbliga lyckan och svindlande rädslan. Som en gott och blandat påse med känslor.

Jag måste lära mig hantera stressen på ett bättre sätt. Hitta redskap som gör mig lugnare så jag inte behöver brottas så med att hormonerna förstorar stressen.

Någon som har några bra tips?

Giganto-äventyr och Enantonen rockar

Idag ska jag ta Enantonspruta (dunderversionen) nummer 3 och kan nu se ett tydligt mönster. Förra månaden mådde jag mycket bättre de sista dagarna, jag orkade åka bil, spela brädspel, nästan gå på bio!
Men så tog jag sprutan och blev sämre igen. Och hormonerna började prata med mig. De sa:

Det var bara en tillfällighet att du mådde bättre.
Den där sprutan funkar ju inte alls, fattar du väl?
Du kommer inte bli bättre, vi föreslår att du gräver ner dig någonstans.
Du är sjuk. Sjuk sjuk sjuk sjuk sjuk och tro inte att det här kommer göra någon skillnad.

Hormonerna kan va riktiga bitchar, säger jag bara.

Så jag kollar på min Smärtapp, och märker att jag inte haft samma smärttoppar denna månaden som sist månad. På en skala från 0-10 (där noll är: ingen smärta alls och 10 är: snälla döda mig) så låg jag förra månaden på max 9, denna månaden har jag som max legat på 7! Det är en tokigt snabb förändring.
Denna Appen är så mycket bättre än jag först trott!

Och för att bli lite extra girig så plötsligt fick jag mina toppen dagar där smärtorna var så mycket bättre. Jag lagade mat flera gånger om dagen, jag städade och plockade i lägenheten, jag gick till affären, åkte rullis till loppis, bjöd på fika och framför allt åkte till Göteborg med Christoffer och svärisarna!
Med rullisen, Tensen, rumpvärme i bilen och underbart sällskap så orkade jag en hel dag full med brädspelsbutiker och konstmuseum! Och (håll i er nu) när jag kom hem lagade jag middagen helt själv!

Jag har aldrig sett så stora framsteg från en månad till en annan, det är inte småsteg utan gigantiska kliv fram. Visst är det inte lockande att bli sämre igen, nu när sprutan ska in i magen, men om jag blir så här mycket bättre efter TVÅ sprutor, hur mycket bättre blir det inte då med TRE?!!

Och, ja, mina fina läsare, jag tog löjligt mycket kort med min nya kamera under resans gång så här ska ni få njuta av lite från vårt giganto fantastiska äventyr!

En finsk konstnär målade denna och jag älskade hennes konst. Så fräck.

Samma finska konstnär, här är hon inspirerad av filmen "Blade Runner".

Hon blev även inspirerad av Christer!

Här vandrar jag lite och styr rullisen själv.

Jaaaahaaaapp....

Gigantisk strippa som faktiskt snurrade runt också.

Världens snyggaste man och han är min!

Anna och en cool tavla.

Varning för värme!

Efter att jag blivit sämre har jag blivit beroende av värmedynan och de heta baden. Och ju sämre jag blivit desto oftare har jag använt dem. Natt som dag. Hela tiden. Skön mjuk intensiv värme som lindrar så skönt.

För ett bra tag sen såg jag i spegeln ett konstigt rödflammigt mönster med ett vagt ljust nätmönster klättra över min svank och rumpa. Inte direkt en look jag har strävat efter men antog att det helt enkelt var huden som blivit röd av värmen och att det skulle försvinna så fort jag svalnat.

Men med tiden gick färgen från flammig röd till en brunare nyans, och emellanåt såg det till och med lila ut. Och mitt i denna färgklick spred sig det vita nätmönstret bara tydligare för var gång jag kollade i spegeln. Min rumpa började mer och mer se ut som en stor salami. 

Som alltid googlar jag då jag blir förvirrad och fram pluppar det konstiga ordet Erythema ab igne. Eller "Toasted skin syndrome", "Fire stains, "Laptop thigh", "Hot water bottle rash" och så vidare. Kärt barn har många namn... eller nåt.

En förklaring till vad dessa fina namn innebar hittade jag i en läkartidning: 

"Erythema ab igne är en klassisk hudförändring, som orsakas av långvarig direktkontakt med en värmekälla som ger en förhöjning av hudtemperaturen till ca 43–47 °C. Dessa temperaturer är inte tillräckliga för att framkalla brännskada men orsakar en kronisk kärldilatation och inflammation i dermis, som med tiden ger hyperpigmentering av huden. Den typiska kliniska bilden är ett fixt, rödbrunt, nätmönstrat utslag på platsen för värmeexponeringen."

Alltså på ren svenska: Om du använder något som till exempel en värmedyna eller vetekudde ofta under lång tid så bränner du inte huden, men den tar skada av att kärlen blir vidgade och läderhuden (den mellersta av våra tre hudlager) blir inflammerat. Med tiden gör det att huden får en knasig färg, alltså som en salami, vid platsen värmen funnits.

Enda sättet att bli av med detta är att sluta använda värmen och efter några månader kan färgförändringen (salamin) försvinna. Men det kan också bli kroniskt.

Det är åkomma som kan ge symtom som att det bränner eller kliar på platsen som utsatts för värmen men annars är det utseendet som avslöjar vad som pågår. Det är ofarligt i sig men man får en något ökad risk för en viss sorts cancer så om man hittar någon konstig klump eller sår som inte läker eller liknande på stället så ska man kontakta farbror/tant doktorn(vilket man alltid ska).

Här är några bilder på olika människors utslag (nej det är inte jag som är på någon av bilderna, min gräns går vid att slänga upp rumpan på bloggen). 

Salami rygg

Salami mage

Man kan få detta var som helst på kroppen. Det har blivit vanligare med ungdomar som kommer in till läkare med denna sorts utslag på benet efter att ha haft laptopen i knäet. Sen är vi med kronisk smärta extra utsatta just för att värmen kan ge lindring.

Så mitt tips till alla er som använder värmedyna, vetekudde eller extremt varma bad: håll koll på huden. Börjar det bli rött ge huden en paus innan du använder den igen. Så slipper du detta problemet.

Nu har jag fått lägga min älskade värmedyna på hyllan (om jag inte behöver lindring för magen, där är huden fortfarande blek och salami-fri). Och jag kommer undvika heta bad så får vi se om jag ser mindre ut som ett pålägg i framtiden. Visst är det svårt, särskilt på nätterna då jag inte kan använda min TENS.

Det vi får hålla tummarna att smärtan kommer hållas under kontroll och att Endon börjat lätta lite.
Men om du plötsligt märker att det är mannafrutti-brist i hela Sverige så vet du att det inte går så bra.

Medan du sov...

... har jag lärt mig:

• Ingen uppdaterar sin Facebookstatus klockan 03:30.
• Bruce Jenner ska byta kön till kvinna.
• Hur man gör en brudbukett utav gamla böcker.
• Folk älskar att måla sina loppisfynd vita.
• Banan är faktiskt rätt gott.
• "Saga" är den bästa tecknade serien någonsin.
• Spikmattans "ont ska med ont fördrivas" kan funka (ibland) (en stund).
• Det händer en massa elände i världen jämt och ständigt.
• Rullar man runt som en säl i sängen väcker man sin fästman.
• Jag är osäker över om jag mest ser fram emot Tarantinos "The hateful eight" ,"True story" med Jonah Hill eller den animerade "Inside out".
• Googlar man "funny animals" hittar man:

• Ja.. dessa bilder är ännu roligare mitt i natten... då man varit vaken i tre timmar...och börjar snudda vid gränsen av galenskap.
• Lägger man sig i ett hett bad kan man sen öka värmen ännu mer än om man lägger sig i ett ljummet bad.
• Ibland tror jag mig att mina inälvor kokas i mina heta bad och att jag kommer bli kidnappad av en hungrig engelsman som kommer använda mina (färdigkokta) njurar till en (oväntat delikat) paj (det ju ändå mina inälvor).
• Om jag fick köpa ETT brädspel till så hade det blivit Dungeoun Petz, för även om jag inte hade orkat sitta upp och spela det så är bara lådan så jävla gulligt! 

• Att tänka på att skiva sötpotatis med en mandolin (köksredskapet inte instrumentet) funkar bättre än att räkna får. Man kan skifta tjocklek på skivorna potatis, lägga upp dem på en ugnsplåt... jag lovar (inte), du kommer sova som en stock kock (alltså en stock utbildad till kock).

 Efter denna intensiva natt ska jag nu lägga mig på soffan och titta på något kul (och kanske kanske slinker en mannafrutti ner) (eller tolv).

Kära nån, vad trött jag är (om nu inte alla parenteser och resterande inlägg är bevis nog på detta).

Hormonell och på bättringsväg

Det var i söndags kväll jag fick min första riktiga paus ifrån smärtorna. Jag var överlycklig och gjorde det vilken vettig människa som helst gör vid ett sånt tillfälle: jag diskade. Sen fick jag ont igen.

Men det har gått framåt varje dag sedan dess. Varje dag har kramperna blivit färre. Jag har kunnat äta mer mat utan att magen blir helt galen. Jag antar (som en god endovän till mig) att det är tarmarna som irriterar livmodern och gjort att det gjort fruktansvärt ont. Jag har haft en väldigt Emo livmoder. Men jag hade väl också blivit förbannad om någon tryckte in ett stort jäkla T där det inte hör hemma... vänta lite nu... det var ju precis vad som hände... .. ..

De senaste dagarna har varit helt ok! Korta kramper och jag har orkat laga mat, gå till affären en gång och diska och städa lite. Idag har jag till och med äntligen färgat håret, som hade en så lång utväxt att grannarna klagade. (Okej, smärre överdrift).

Det enda som fortfarande är svårt är nätterna. Jag vaknar ofta med smärtor och sover dåligt. De stunder jag inte har ont kan jag vakna med grov ångest. Att ha i sig både Provera och Hormonspiralen samtidigt har gjort mig till en ytterst hormonell varelse igen.

Bevisen är många. Till exempel äter jag nötter som om mitt liv berodde på det (till och med då varje tugga gjorde ont i magen, mama needs her nuts!).
Sen får jag gåshud och blir gråtfärdig så fort minsta lilla sorglig eller rörande sak visas på tv.
Jag kan inte äta bacon igen.
Jag får såna lyckorus att jag nästan skrämmer Christoffer (katterna blir i alla fall förvirrade). Som i förrgår, helt plötsligt kändes det som om någon släppt ner oss mitt i Jul på Liseberg och slängt stjärnvinster på oss. Jag kände den där mysiga härliga glädjen då man går där på kullerstensgatorna och alla ljus som glöder i träden och på husen. Och jag var så lycklig att jag tjöt av glädje. Jag flaxade med armarna som en kolibri (något jag inte är helt säker på varför jag gjorde) samtidigt som jag ylade "Det känns som Liseberg!!!" Christoffer bröt ihop.
En kort stund senare började jag gråta för att något hemskt hade hänt på tv:n.
Så hormonkaoset is back in business!

Men det verkar vara värt det! Jag mår bättre och bättre och idag har jag inte ens använt värmedynan förrän då klockan var halv sex. Det var månader sedan jag gått så länge utan värme som lindring. Och då har jag inte härdat, försökt att vara "duktig" och låtsas vara frisk. Jag helt enkelt glömde bort att en värmedyna behövdes för den behövdes inte.

Jag har de senaste dagarna fått för mig att göra comic-strips över vad som hänt de senaste dagarna. Till exempel har jag gjort en om hur det var att sätta in en spiral. Jag tycker personligen att livmoderns reaktion blev väldigt verklighetstrogen, så det avslutar jag inlägget med.

Jag är ett vrak

Det är inte klokt hur dålig jag är just nu och att det har gått så fort. Jag vill inte gnälla så jag försöker skriva saker på ett roligt sätt. Jag vill inte vara "hon som bara pratar om sin sjukdom" så jag berättar om Hemingway som pissa mig i handen för att lätta på stämningen lite. Men just nu, nu är det bara helt åt helvete.

Det känns helt overkligt att jag bara för tre månader sedan var på Ullared en hel dag.
Det känns overkligt att jag burit "tunga" kassar från affären och hem helt själv.
Det känns overkligt att jag tagit dagliga promenader och kunnat laga mat två gånger om dagen.
Det känns overkligt att jag orkade diska varje dag och tömma katternas toalett.

Jag saknar att kunna hålla om Christoffer och bli gosad med. Jag saknar att hitta på saker, så många bra filmer jag missar som går på bio och så många popcornlådor jag missat. Fan, jag saknar att kunna sitta upp.

Det är galet vad man tar sin hälsa för givet då man är frisk! Jag har tagit för givet hur "frisk" jag hunnit bli på Enantonen och nu får jag en ordentlig påminnelse av vart jag kommit ifrån. Och jag vill gärna härifrån pronto.

Igår var jag nära att åka till akuten eller ringa en ambulans för att få morfin. Men jag tog en muskelavslappnande som jag fått till spiralinsättningen och plötsligt gick det att andas igen. Min mamma låg bredvid mig i sängen och höll mig lugn medan pappa var iväg och handla åt oss. Jag blir helt tårig (inte fot-tårig utan gråt-tårig) då jag tänker på vilka fantastiska föräldrar jag har. Det är fruktansvärt svårt för Christoffer att gå till jobbet och lämna mig ensam när jag är såhär dålig, så det är tur att jag har så många som vill ta hand om mig!

Shit, jag minns sist gång det var snack om ambulans och det var länge sen... den här sortens deja vu suger!

Jag räknar ner dagarna tills spiralen ska in. Jag är redo att det kan göra ont att sätta in den. Jag är redo att ta alla piller som behövs innan för att det ska bli så bekvämt som det bara går. Sjuklådan fylls upp och den rädsla jag kände förut är som bortblåst. Jag behöver nya hormoner! Ska den va i livmodern så in med den! (Som min bror Dan sa på telefon: "Det har nog aldrig funnits så många som längtat så efter att en spiral ska sättas in som nu.") (Ja, min bror är awesome!)

Att få hormoner rakt in i hjärtat av Endon är exakt vad den förtjänar!

Jag är förbannad på Endon just nu. Riktigt rasande. Om den varit en människa hade jag slagit den på käften, kallad den ful och sagt åt den att skaffa sig en hobby. Jag hade sparkat den mellan benen och tvingat den se på "Eastenders" för resten av sitt liv. Sen hade jag gett Endon Endometrios och skickat den till väl utvalda gynekologer....

Ungefär så hade jag gjort. 

Obs: Detta är den censurerade versionen. Den ocensurerade versionen påminner mycket mer om en film av Tarantino och SEDAN hade jag givit Endon Endo som sen fått träffa väl utvalda gynekologer.

Deja vu och kissande grodor

När min akutgynekolog föreslog att jag skulle få p-spruta lät det som en strålande idé. Men när jag stod vi apoteket och herrn i vit rock glatt sa "Provera var det ja." då jag skulle ta ut min spruta så fick jag hjärtklappning. Händerna blev blöta. Hjärnan rusade och det enda jag kunde tänka var:  "Provera? Varför känns det bekant? Har jag tagit det förut?! Aaaaaaah!!"

Men jag har aldrig tagit någon annan hormonspruta förutom Enantonen så det jag valde att ta den ändå. Varför bara sitta på rumpen och bli sämre då jag i alla fall kan testa något nytt?

Igår fick jag för mig att söka lite här på bloggen och plötsligt pluppade det fram inlägg om just PROVERA. Alltså tog jag dessa, fast i tablettform, år 2010! Direkt efter ett första försök med kort behandling av Primolut Nor. Så samma tabletter i samma cirkel och samma pissiga resultat. Jag började gapskratta. Jag menar, vad ska man annars göra? Här är ett utdrag från början av min behandling av Proveran förra gången.

En hemsk fiende har visat sitt fula plyte igen. Och det värsta är att hitta denne i trosorna.            Mens jäveln. 

Jag önskar att du kunde förintas från denna jord och att något magiskt gör att vi kvinnor inte behöver blöda för att kunna klämma ut en unge. Den som kom på den idén borde skjutas. Flera gånger.

Egentligen har jag ingen regelrätt mens utan har fått mellanblödningar. Men kroppens motto verkar vara att:

"Ser det ut som mens, uppträder som mens och luktar som mens så tänker jag
opponera på samma vis som jag alltid gjort då mensen är på besök. Jag ska krampa skiten ur den."

Skulden ligger i det lilla blå pillret jag trycker i mig dagligen, även känt som Provera.

 (Från inlägget: Fienden jag inte vill veta av.)

Se fortsätter det, för blödningar måste man ju stå ut med då man byter och ändrar hormoner (tyvärr). Men när jag såg nästa inlägg "Provera vs Endo : 0-1" så förstod jag äntligen varför jag reagerat så kraftigt då den där apotekaren hade gett mig min spruta. Här kommer ett utdrag:

"De framsteg som Primolut-Noren gett mig steg långsamt bakåt nu när Provera var chefen.

Tyvärr skulle Provera behöva gå någon form av kompetens kurs för den har helt shabblat till det. Magkramperna har börjat kräva övertid, blödningar har brytit sig in på arbetsplatsen (där de uppenbarligen inte hör hemma), kalkylerna har blivit fel då toalettutförandena nummer 1 och nummer 2 inte längre utförs smidigt och naturligt utan plågsamt och likt barnafödsel och ryggvärken... den är helt enkelt bara värre. (Långsökta liknelser, jag vet!)"

 Och jag avslutade inlägget med att ge Proveran sparken. Men jag mitt nöt gick och anställde idioten igen! 

 Nu får den va kvar under tiden jag inväntar mitt nästa besök hos min riktiga och duktiga gynekolog då vi ska ge oss på någonting helt nytt. Mer om det senare.

Avslutningsvis så läste jag om en gammal vän som jag helt hade glömt bort! Här kommer de två historier jag skrivit om vår gode gamla vän, Hemingway.

Varje dag går jag och Christoffer en daglig promenad. På vägen hem började vi närma oss den löjligt branta backen upp till vårat hus då jag håller på att ställa mig på någonting. Det får mig att skrika för fulla lungor och slänga mig bakåt i ren ”Crouching tiger hidden panda” anda.

Och vad hittar jag mitt på vägen om inte den sötaste groda i helaste världen; (Christoffer påstår att grodan var en padda men jag är väldigt säker på att det bara var en mycket överviktig groda med svår akne). Jag bar runt på den feta grodan en stund för att hitta den ultimata platsen att lägga honom på så att han skulle komma så nära vattnet som möjligt. Han flöt ut i min hand som en stor klump gele och hans yttepytte grodhänder höll ett stadigt tag om mitt finger. Vi styrde glatt vår kossa hem (minus kreaturet) då grodan var trygg. Jag spatserade med mycket stolta ”grod-räddar-steg” då vi fram till att grodan hette Hemingway. Han såg helt klart ut som en Hemingway.

***
 
 Som avslutning på detta inlägg ska jag bara informera om att Hemingway har kommit tillbaka! Denna gången saknade han oss så mycket att han hoppa och skuttade utanför vår dörr. Hans stora glada ögon, den gigantiska plufsiga magen och det knöggliga vårtiga huvudet. Den sötaste tjockaste groda i världen.

Men när jag bar honom till säkerhet (det finns alldeles för många hundar i vårat område som kan råka sätta sig på honom) så blev han så rädd att han kissa i min hand. Det var däremot väldigt äckligt. Mycket olikt Hemingway (så pass mycket att Christoffer insisterar på att det inte var Hemingway utan Oscar Wilde) (men jag känner allt igen mina grodor) (som Christoffer påstår är paddor) (feta grodor ska inte diskrimineras).

Jag ser det som ett tecken (minus att han kissa på mig) att jag ska ha tålamod och njuta av de framsteg jag gör. Och att om jag inte är i nuet kan jag missa att se Hemingway då han står där på trappan. Det kan bli ödesdigert... 
 

Bröllopslokal jakten är igång (och Endon vill va med)

Ligger på mage på golvet med datorn framför mig. Ena ställningen som ger lite lindring just nu. Ett stort plus är att vi har en fluffig matta och att Poncho nu kan använda tangentbordet som sin nya säng (vad är det med katter och deras kärlek att åla sig runt på tangentbord?).

Idag kom vi äntligen iväg för att kolla på lokaler till bröllopet. Mamma och pappa kom med bil och vi åkte runt och kika lite. Inte fullt så enkelt som jag hade förväntat mig.
Ena lokalen var jätte mysig och full av potential. Tyvärr så var inte området lika fint, låg väl lite för central för vår smak.

Och då åkte vi ut till en sjö mitt ute i en skog, och där var det lokalen som inte var exakt vad vi hoppats på. Inget fel i byggnaden eller salen i sig, tills vi såg skidorna som var fastspikade på väggen Det skulle ju kunna döljas med något skynke, föreslog Christoffer, och då vände vi oss om och såg hur den andra väggen var täckt med döda djur. Gigantiska horn och skallar. Pytte små horn. Ett stort skidemblem. Nej. Vi tog en kopp surt kaffe och tackade för oss.

Det är något med döda djur som inte riktigt skriker bröllop, enligt mig, men det är väl en smakfråga.

Blev en del promenerande så kom hem och doppades direkt i badet. Har legat sedan dess och mår i ärlighetens namn: piss.

Men det va fan värt det! Det var jätte kul att komma ut och göra normala saker. Att få planera vårat bröllop! Nu ska vi fortsätta kika. Och under tiden vet ni vart ni har mig, liggande på golvet i sovrummet (eller badkaret).

En sån dag idag

 

Jag ville så gärna...

Först nu har smärtan släppt för idag. Från det att jag vaknade har det varit en tuff dag och det har knappt funnits tid att andas ut innan det satt igång igen. Och jag ska erkänna att jag varit både ledsen och frustrerad. Jag menar, var det inte bara tre månader sedan jag mådde helt ok?

Jag vill så gärna att hormonerna ska göra sitt jobb. Och direkt jag började med dem så var de rena elitsoldaterna! Men då hade jag fortfarande Enanton kvar i kroppen. Smärtorna återkom, inte som innan utan smygande som ninjor. Endo ninjor är förjävliga. Och snart stagnerade min förbättring. Jag har bara kunnat trappa ner 12,5 mg Tiparol sen jag började med Primolut-Nor. 

Och sen började det gå nerför.

Jag har blundat så hårt att jag lurat mig själv att det inte är sant. Jag har så enträget bestämt mig för att nu jävlar ska det här va lösningen att jag inte ens tillåtit det vara på något annat vis. Men plötsligt så orkar jag inga längre promenader. Jag orkar inte gå ut med familjen utan att bli sängliggande dagen därpå. Jag sover mycket. Jag måste öka smärtstillandet, så det till och med är högre än innan jag börja med Primolut-Nor. Och det kändes som ett så stort misslyckande.

Även då jag vet att det inte är så. Jag har ju egentligen tur som har en kropp som direkt kan säga emot att detta funkar inte för oss! Allt hade ju varit enklare om jag gick med på att lyssna också.

Idag har jag som sagt mått fruktansvärt dåligt. Det har känts som att skjutas tillbaka till tiden då jag låg hela dagen och inte ens orkade laga lunch. Då jag badade två gånger för att få lindring. Jag kände igen den där oron i Christoffer ansikte.

Och varför satte det igång så illa? Jag diskade, flyttade soffor och bytte sängkläder i förrgår.

För tre månader sen, ungefär, kunde jag göra detta utan att bli en grönsak (dagens överdift). Nu helt plötsligt är jag knäckt.

Jag blir bara så otroligt ledsen. Jag försöker så att hålla humöret uppe. Jag försöker hålla mig positiv och att inte dras ner av att ha ont varje dag. Jag försöker att hålla hurmokänslorna under kontroll och jag försöker allt jag kan att inte stressa upp mig över små saker. Jag gör verkligen allt jag kan!

Jag vill bara att det ska bli bra nu.

Men i morgon ska jag ringa gyn. Jag kan inte vänta en månad på att få en tid hos min gynekolog, det kan komma att bli för mycket sämre under den tiden. Så jag ska se vad de kan göra, vad jag har för alternativ. Om jag ska öka Primolut-Nor ännu mer eller om jag ska trycka i mig den där Enantonsprutan som är utskriven på apoteket och väntar på mig. Ska jag till ännu en ny gynekolog och berätta samma tröliga historia och hoppas hoppas hoppas att denna är lika bra som min andra gynekolog är? Jag har inget val. Jag måste dra i bromsen. För jag vägrar att gå tillbaka till hur det va, nu ska vi ta mig tusan framåt.

Jag skriver inte så ofta längre. Jag har varit dålig på att höra av mig till folk i allmänhet just nu, men jag är så trött och jag vill inte ens tänka på hur det går, hur jag mår. Men jag älskar er allihopa, det hoppas jag att ni vet. Jag älskar att ni läser och jag älskar era fina kommentarer som piggar upp mig mer än ni kan ana!

Nu ska jag lägga mig och njuta av mitt (tidigare) hemliga (fula) nöje: Paradise Hotel.
(Jag vet! Skäms på mig!)

Pinsamt men sant.

Vilken jävla bitch!

Jag blev så arg att jag skakade.
Så besviken att jag ville gråta.
Vilken jävla bitch alltså!
Vilken självisk jävla menlös bitch!

Den satans värmedynan har gått sönder IGEN! 

Fattar den inte hur mycket jag behöver att den ska funka när jag har ont? Hur min rygg ska lindras av den, mjuka upp mina muskler och få mig att slappna av? Va?!

Men nejdå, igår, efter en lång promenad då jag går framåtlutad som en mycket gammal gumma och det enda jag drömmer om är att få lägga mig ner på den varma härliga dynan och bara andas ut, så möttes jag av en plastig dyna kall som en sill, platt som en pannkaka (fast det ska den ju vara i och för sig) och inte minsta lilla försök till att hjälpa mig. Själviska jävla värmedyna! (Ursäkta min franska)

Stackars älskling mådde själv dåligt, till och med sämre än mig, så jag fick dra på mig kläder och förbannad på den relativt nya värmedynans svek och med smärta lufsa till Claes Olsson för att köpa en ny. När jag stod mellan hyllorna där värmedynorna alltid är, och inte ser en endaste, är jag på gränsen att sätta mig på golvet och böla som en unge. Men jag bet ihop och vagga (som ett ägg som skitit på sig) till kassan och får till min lättnad hjälp att hitta en. Där hittar jag också en handske av plast med massa kulor på som ska göra att man kan ge ryggmassage utan att bli trött i händerna, i ren trots köper jag den också (jag ska fanimej ha den här jävla handsken också, så det så!  Och den ska va den bästa massage plast handske som någonsin köpts!)

Gungande fram och tillbaka, som om jag bar en gigantisk blöja, bar jag mina skatter hem. När jag låg på den fluffiga varma dynan bestämde jag mig för att, på riktigt, införskaffa några värmedynor som reserver. En som ligger där, redo att rädda mig om denna dynan också visar sig vara en bitch. Om jag kunde hade jag haft en hel garderob fylld med värmedynor. Ett helt rum fyllt med värmedynor. Ett helt hus, proppat med värmedynor från golv till tak.

Nej, nu ska jag lägga mig på min dyna igen, försöka att inte titta på den stygga kalla bitchen som ligger slängd i hörnet av rummet.

Elins amatör-tejpskola

Kinesiologitejp är min vän, 

låt mig presentera min vän för dig!

Kinesiologitejp, läsare. Läsare, kinesiologitejp. 

Jag hoppas att ni kommer att trivas tillsammans. 

Som jag skrivit in inlägg tidigare så har jag nu testat Kinesiologitejp mot mina Endosmärtor. Då framförallt för min ländrygg som är det som fortsatt att krångla mest sen jag blev en hormonbomb, och den funkar! Så,  därför ska jag dela med mig av det goda! Glöm inte att jag inte är expert, jag är bara besatt av att Googla.

Nu över till vår första lektion i Kinesiologitejpning. 

Du har nu gått in på en hemsida, hittat en färg som du tycker om (kom ihåg att färgen på tejpen inte har någon betydelse för effekten, dock ska det finnas tejper som har kylande effekt och liknande men har inte sett dem, men läs noga att det är vanlig kinesiologitejp du köper).

DUNS! Du har nu fått tejpen på posten, öppnar paketet och förundras över hur denna tejprulle ska kunna göra någon nytta över huvudtaget. Nu till förberedelserna innan du tejpar:

Först: Har du känslig hud? Ta en liten bit tejp, fäst den på kroppen och vänta i 24 timmar. Börjar det klia eller får du någon form av utslag är du tyvärr en av få som inte pallar limmet. Dock kan det börja klia när man haft på sig tejpen ett tag, det betyder oftast att den håller på att lossna, ta av den låt huden andas ett tag, se hur den mår och sätt sedan på igen om det ser okej ut.

Förbered dig:

1.       Tejpen ska sättas på ren, torr hud (alltså… du kan behöva ta av dig kläder, men jag hoppas innerligt att du, min fina läsare, inte är så dum att jag måste påpeka detta. Tejp ovanpå en t-shirt gör ingen nytta, förutom ser löjligt ut). Undvik att gnugga in hela din kropp i din favorit lotion innan du tejpar, lim och gegg funkar sällan bra ihop. För att tejpen ska sitta riktigt bra bör man tvätta ytan ren med tvål, torka det helt torrt och helst använda någon form av alkohol (ge axeln en tequila så mår du bättre!) innan du slänger på tejpen.  Ska dock erkänna att jag inte duschat och grejat innan, jag har haft pissont och har då inte tyckt att en ordentlig rengöring varit på schemat, kan vara en av anledningarna till att jag har gått igenom en del rullar med tejp det senaste…

2.       Lite hår påverkar inte tejpens förmåga att fästa, är du däremot luden som en apa kan det vara dags huden lite, eller i alla fall trimma ner pälsen. (Plus, det gör säkert mindre ont att ta bort tejpen efteråt.)

3.       Vänta 30-60 minuter innan du gör en svettig aktivitet, duschar eller badar. 

Förbered tejpen:

Om du har en rulle med tejp mät och klipp ut så många tejpremsor du behöver (glöm inte att du i de flesta fall ska stretcha ut den, så den behöver inte vara jätte lång). Runda sedan hörnen, då lossnar den inte lika lätt.

Om du har färdigklippta bitar behöver du inte runda hörnen, då deras kanter är starkare och antagligen inte kommer fransa sig. (Men jag hade nog rundad hörnen ändå… overachiever som man är.)

Du kan också klippa längst tejpen, göra ett X, Y eller W eller WW. Då blir det tunnare "ben" som du kan sträcka ut. Lätt att göra som på bilden. 

Tejptajm:

1.       Vilken tejpmetod du än använder, låt alltid 3-5 cm av början och slutet av tejpbiten vara ostretchad, annars lossnar jäkeln.

2.   Se till att tejpen är slät när du sätter på den.

3.       Det finns tre olika sätt att tejpa. Jag kommer inte ihåg namnet på dem så jag hittar på lite egna, för skojs skull. 

Sträckaren, då du spänner ut tejpen (till 50-75 %) mellan händerna och sedan placerar på kroppen.

Spännaren, då du fäster tejpen med ena änden och sedan drar ut tejpen till dit den ska vara (den ska också vara spänd till 50-75 %).

Mesen, är ungefär som spännaren förutom att den är inte lika stretchig (25-50 %).

Tittutaren, används på leder som till exempel handleden, då fäster man tejpen vid handen, vinklar handleden uppåt och fäster resten av tejpen utmed armen, sedan vinklas handen neråt och tejpen är fast. (Sämst beskrivning jag vet, men jag gör mitt bästa).

4.       Hur får man av pappret på tejpen dårå? Jo du, lätt som en plätt, vik pappret (vid början eller på mitten beroende på vilken metod du vill använda) och så knäcker du loss det. Då tejpen är elastisk är det enkelt.

Det finns mängder med tejpvariationer, fr.0S 2012. 

5.       Vi de flesta ställen man ska ha tejpen ska man sträcka ut den del av kroppen som ska tejpas. Om jag ska tejpa min rygg, till exempel, så står jag lutad framåt över ett bord, kom ihåg att behålla sträckningen tills det att tejpen är påklistrad.  Innan du sätter igång kolla upp vad som gäller exakt för din ”åkomma” eller din kroppsdel. Sök på Google eller följ denna länk.

6.       Ta bara bort så mycket plast från tejpen som du kan fästa vid huden åt gången, drar du loss allt är chansen väldigt stor att du får en tejpboll och mycket dåligt humör. Rör inte vid klistret med fingrarna, inte för att det är farligt utan för att tejpen kommer att lossna lättare då.

7.       När tejpen är på, vänd på pappret som satt på tejpen och gnugga den glatta ytan från mitten av tejpen och ut mot kanterna, då fäster limmet bättre. Gnugga inte från kanterna och inåt för chansen är stor att du river loss kanten och du blir förbannad.

8.       När du reser dig upp, eller när du slutar stretcha din kropp, kommer tejpen att skrynkla ihop sig. Lugnt. Den ska göra så.

Vad man bör tänka på när man har tejpen på sig är att klä på sig försiktigt. Det är förbaskat lätt att riva loss ett hörn här eller där om man stressar med att dra upp strumpbyxorna. Och ja, jag kan ha råkat dra i tejpen i tron att det varit trosor… gör inte det. 

När du badat eller duschat är tejpen blöt. Den kommer att torka. Hjälp den gärna på traven med att dutta den med en handduk.

Om kanterna börjar lossa, klipp bort dem så att de inte börjar irritera eller lossna ännu mer.

När du sen ska ta bort tejpen är den enklast att få av om du gör det i duschen eller badet, eller dränk tejpen i babyolja eller olivolja i 15-20 minuter. Sitter tejpen i 5 dagar är det lättare att få bort den, än då den är nysatt (logiskt, jag vet!). Naturligtvis kan du bara slita loss den (aj aj aj)men behagligare ska det vara att trycka på huden och långsamt rulla eller skala tejpen rakt bak eller att försiktigt back tejpen och låta pekfingret gnugga där tejpen fäster vid huden, liksom lirka loss limmet med fingret. Det är också behagligare att dra loss tejpen i den riktning håret växer, vilket oftast är bort från kroppens mitt.

När det kommer till smärtlindringen kan man känna en lättnad direkt efter att tejpen sätt på, men det kan också ta ett tag innan den får göra sitt jobb ordentligt. Jag har redan hört om många i min närhet som använder/har använt tejpen och att den har hjälpt.

Viktigt att veta: 

Det finns några människor som inte bör använda kinesiologitejp, enligt en sida jag hittade på internet. Då tejpen får cirkulationen att öka, vätskor att flöda kan det påverka vissa sjukdomar.

Enligt den sidan bör du konsultera med din läkare innan du testar tejpen om du har njursvikt, hjärtproblem, infektion eller cancer.

Fin tejpad hest.

Om du har problem med njurarna kan det vara farligt att skicka mer vätska till njurar som redan har svår att göra sitt jobb. Detsamma gäller hjärtat. Har du en infektion bör du inte få den spridd till resten av kroppen, och detsamma gäller cancer. 

Däremot används tejp på sjuka barn och till och med vetrinärer har användning för min nya vän.

Peppande avslutning:

Jag hoppas att denna information hjälper dig, som vill testa kinesiologitejp, att komma igång. Så klart vill jag intyga att jag inte är en expert utan använder mig av den information jag kunnat hitta på nätet. Bästa med tejpen, tycker jag, är hur man kan testa sig fram, att den inte har några biverkningar och att den (för mig) tar bort smärtan.

Lycka till nu, blivande tejpmonster, berätta hur det funkar för dig!

Från vår resa till Paris, där jag kunde gå i timmar!