Sönderpressad

Det händer ofta att jag får för mig att jag behöver röra på mig för att lindra min smärta. Och då menar jag verkligen röra på mig, som att ge mig ut på ett maraton, möblera om hela huset eller maniskt organisera om alla böcker/spel/kläder/skor/katter i storleksordning. Det händer oftast då jag har väldigt väldigt ont och min frustration är så stor att jag får panik och bara måste hitta en lösning. Att röra på mig ännu mer då jag redan har ont har aldrig gjort mig bättre. Men alltid gjort mig sämre. Men ändå kommer den där tanken ibland, och det är den jag arbetat som mest med för att lära mig vad min kropp behöver. Det är också där jag gjort som störst framsteg.

Tills jag kom till den där utredningen som jag nämnde i förra inlägget. 
Kortfattat utreddes jag under en månads tid i tre och en halv timma om dagen. Jag gick till ett hus där jag träffade ett gäng kul folk som också skulle utredas och sen hade vi uppgifter och föreläsningar, allt för att se vad vi orkade och vad som hände när vi inte orkade.

Det var väldigt svårt att lyssna på kroppen där. För jag ville verkligen bara tuffa på och slippa vifta runt med stora Endo-flaggan så alla skulle se. Men snart så krävdes det att jag la mig ner och det var jobbigt att åter igen behöva förklara för folk (utredarna) vad som hände, vad min sjukdom innebar, vad som gjorde ont och varför och hur och när och vems och hans och hennes och hens och Bullens farbror. Men jag gjorde det ändå för jag vill verkligen veta om jag pallar att jobba än. Om det finns någonting där ute för mig som skulle funka!

Efter lite mer än en vecka så sa kroppen stopp och jag blev hemma. Smärtorna var olidliga och jag vaggade mellan säng och bad och soffan och värmedynan och Tensen. Men så fort jag klarade av att stå upp så lufsade jag tillbaka till utredningen igen, ivrig att få sätta igång.

Vad jag inte alls varit insatt i och som blev lite av en chock var att jag fick veta att jag inte borde stannat hemma. Att jag, i min dimma av smärta, skulle tagit mig till utredningen för att visa upp mig så att de kunde komma fram till att jag hade så ont att jag borde vara hemma.

Jag önskade så att de bara kunde lita på att jag visste det själv men tydligen räckte inte det utan de behövde se mig. Kanske sätta mig i en arbetsuppgift och sen komma fram till att jag behövde vara hemma. Tanken skrämde mig då jag helt plötsligt skulle gå emot allt jag lärt mig om min sjukdom. Det blir bara mer smärtsamt om jag pressar min kropp när den redan gör ont. 

Så jag gjorde det de sa.
Jag klarade ungefär en vecka innan smärtorna kom igen.
Och jag gick.
Och jag grät.
Och jag skakade i hela kroppen.
Jag hade såna fruktansvärda smärtor att jag fick ligga på golvet på deras kontor och minns inte vad vi pratade om innan de skjutsade hem mig.

Jag har haft fruktansvärda smärtor sen den dagen.
Det har gått ungefär en vecka.
Igår kunde jag sitta upp igen.
Idag har jag orkat gå till affären och nästan hem igen.

Om konsekvensen blev jobbig sist gång så var detta bara rent outhärdligt.

Jag vet nu att jag kan min kropp bäst.
Jag vet nu till 100 % att min kropp inte blir bättre av att röra på sig när jag redan har ont.
Jag hoppas att de på utredningen verkligen förstod det.
Och faktiskt, hoppas jag att jag själv verkligen förstått det nu så jag slutar hacka på mig själv då det gör riktigt ont (det är liksom rätt jobbigt ändå).

Nu håller vi tummarna att den här utredningen och allt jag fått stå ut med kommer leda till någonting fantastiskt och kul! Jag tycker det är dags för en riktigt rolig konsekvens den här gången!

 ... och precis efter jag skrev det kom London flygande från ingenstans och landade, med all sin tjocka håriga vikt, rätt på mitt högra bröst.

Litet misstag stor konsekvens

Jag hade så många härliga inlägg halvfärdiga som jag ville dela med mig utav. Glada inlägg med tips och tricks. Upp piggande inlägg om hur min arbetsförmåga utreds just nu. Jag ville dela med mig av hur lycklig jag vait att jag orkat mina 8:30-12 dagar i över en vecka!

Men när jag nu skriver så är jag bara frustrerad.

En dag räckte. En dag där jag pushade mig själv till utredningen. Då jag flåsande tog flera pauser för att ens ta mig från lägenheten och till "jobbet". Jag försökte göra mig bekväm på stolen, lättad att vi bara skulle prata och lyssna idag. Men jag minns inte mycket av vad som faktiskt sades. Jag minns bara hur jag andades ut vid rasten och försökte distrahera mig med mina härliga "jobbkompisar". Sen låg jag på golvet och lyssnade, för det var olidlig att sitta upp.

Ändå tror jag inte att det syntes utanpå hur ont jag hade det. Den där masken som skyddar från att vara sårbar hamnar lätt på plats och jag känner hur jag grimaserar samtidigt som jag vet att det ser ut som att jag ler.

Efter utredningen gick jag lite virrigt runt på stan och köpte strumpbyxor och sulor. Som man gör när det gör ont.

Sen hem och hela kroppen skrek på mig för att jag vägrat lyssna.

EN dag, då jag vägrade lyda och sen blev jag sängliggandes och är det fortfarande. Sen i onsdags eftermiddag. Nu är det söndag.
Det blir bättre, idag har jag orkat sitta lite och till och med spelat lite brädspel. Idag går det att prata med mig.

Och jag blir så frustrerad. Jag blir så förbannad. Ett misstag och konsekvenserna blev så stora. Det vore som om vaktmästaren kom på mig att slänga kompost bland de brännbara soporna och sen låste in mig i finkan i 3 år.

Jag älskar att komma igång och äntligen få göra något om dagarna och när kroppen sa ifrån viftade jag undan den och bara fortsatte. För jag ville inte lyssna.

Jag måste verkligen lära mig att lyssna och ACCEPTERA läget.
Så nog har jag lärt mig något av det här misstaget.

Önskar bara att det inte hade gjort SÅ ont.

Fast frågan är om jag verkligen hade lyssnat då...

Slut på Finsam

Mina vänner, lika bra att acceptera läget och dela med mig av vad som händer nu. Haft helgen på mig att lugna ner mig och har nu, efter flera samtal, ork att berätta att jag inte kommer praktisera mer. Jag älskade det stället och jag fick förklarat för mig att även då det inte fanns någon tidspress att öka mina timmar så orkade jag inte med ett så fysiskt jobb.

Jag hade väl förstått det, i ärlighetens namn (oj vad dramatiskt det blev), men när jag då får till svar att jag inte får va kvar på Finsam, mina pengar försvinner och jag står plötsligt ensam igen så bryter jag ihop. Fulgråt gånger hundra och jag avskyr när främlingar ser mig gråta. 

När jag fått tänka efter så är det så förbryllande att jag inte fått testa ett mindre fysiskt jobb. Men det visar sig att min handläggare missförstått att arbeta i en butik ofta innebär att det är tungt. Särskilt då man ska bära rullar, varor, gå och aldrig sitta. Detta missförstånd blev på något sätt mitt fel "varför sa du inget" . Men nu har jag diskuterat för mig, argumenterat och beslutet bollas mellan de olika instanserna så mycket att jag helt enkelt ger med mig.

Så imorgon går jag till praktiken med en stor blomma till min fantastiska chef och tackar för allt hon gjort för mig. Sen blir det tillbaka till att bygga kroppen själv, se om de nya hormonerna funkar bättre än Enantonen och kanske börja något kul kurs, och på egen hand ta reda på om min kropp orkar en mer stillasittande aktivitet.

Klart man blir besviken

Men det här kommer inte hindra mig från att bli bättre.

Kanske kommer jag tillbaka till Finsam i framtiden. Kanske kommer jag kunna söka riktigt arbete istället. 

Hur var mitt 2013

Då var mitt 2013 slut och 2014 har gjort entré. Men hur var mitt år egentligen? Det är alltid roligt att reflektera över hur man haft det och hur ens liv varit, och jag älskar listor (gör listor som en besatt dyrkar satan) (eller nåt) så här kommer ett frågeformulär i listformat! Nu kör vi!

 

1. Vad var det bästa som hände dig 2013?
2013 gjorde succé! Om jag ska rada upp allt så kommer det här inlägget bli en stor klumpeduns med lyckohändelser, och inget fel i det men det blir så nedrans långt då bara. Så jag ska försöka välja ut mina favoriter.

London chillar.

• Ikea. Christoffers heltidsjobb gjorde att vi kom ifrån soss, vi slapp "precis klara oss" varje månad och helt plötsligt fick vi pengar över. 
• Flytt. Vi flytta till en mindre billigare lägenhet där pervon inte kan kolla in genom fönstren.
• London. Vår underbara fantastiska kissekatt som förgyller våra dagar, till och med då man vaknar med hans röv i ansiktet.
• Min praktik. Det är så många delar av min praktik som glädjer mig. Att jag orkar arbeta två timmar två gånger i veckan är stort. Att äntligen kunna bidra till vår ekonomi känns häftigt. Att jag hittat ett ställe jag trivs så på är fantastiskt!
• Min födelsedag och allt därtill (återkommer till denna senare.)

2. Vilken var din största utmaning?Att inte göra för mycket utan lyssna på min kropp är alltid min största utmaning. För jag vill så mycket, men det är sällan kroppen och knoppen är synkade. Det är något jag jobbar på dagligen och det är svårare än man kan tro. Sen har jag också fått anstränga mig att hålla käften, inte låta min känslor styra över min mun.

3.Vad var en oväntad glädje från året som gått?
Min födelsedag (och allt därtill) (host Paris host) men mer om det senare.

En oväntad sak som hände är helt klart de (över) 18 000 kronor jag plötsligt fick av min försäkring. Pengar som kom som ett brev på posten (på riktigt gjorde de faktiskt det) och hjälpte oss skaffa lyxigheter som en platt tv och mig en sprillans ny (för första gången i mitt liv) dator!

Men självklart så har vi "Effe". Det var en överraskning att en liten bebis skulle poppa in i vår familj igen! Snart kommer min bror Dan och hans älskling Johanna att ha en liten snodd och jag skulle inte kunna vara gladare!

4. Vad var ett oväntat hinder?
Att folk kan vara så stygga. Som till exempel min första praktik som chockade mig så djupt att jag blev sängliggande i ett par dagar. Jag insåg, under 2013, hur naiv jag kan vara. Och att planer aldrig går som planerat, men att det alltid blir bättre än det var tänkt från början.
 
5. Välj tre ord att beskriva 2013 på.
Till det bättre.

6.Är du kär och i såna fall hur länge har ni varit tillsammans?
En så dum fråga, alla vet att jag älskar Christoffer så tokigt mycket. Vi har varit tillsammans i 4 år och vi hoppas på att fira vår 5 års dag ordentligt, har redan börjat planera.

7. Om du fick ändra något du gjort år 2013 vad skulle det vara?
Jag hade följt min magkänsla mer. Vilket till exempel hade lett mig direkt till min nuvarande praktik.

8. Vilken var den bästa bok du läste 2013?
Jag läste 80 stycken böcker i år, så det är svårt att välja en endaste. Men några favoriter är absolut "En man som heter Ove" av Fredrik Backman, "A Game of thrones" av George R R Martin och "Let's explore diabetes with owls" av David Sedaris.

9. Förlorade du någon närstående, året som gått?
Nej, tack och lov.

10. Vilka var dina största personliga förändringar under året som gått?
Jag trappade ner på mina Depo Tiparol! Det är stort, var kämpigt men jag klarade det! Min praktik har också varit en förändring som varit kul men påfrestande.

11. Vad har varit din största "tids tjuv" under året som gått?
Smärtan, med tankar över att det är mitt fel då jag har ont. Och att oroa mig för dem jag älskar.

12. Vilken sång har du nynnat på under året?
Pinsamt nog upptäckte jag Spotify för första gången på slutet av 2013, så jag börja komma ikapp på musikfronten. Jag avskyr testen i "Blurred lines" av Robin Thicke men den är så svängig att jag ändå tycker om den! Sen tycker jag fortfarande att "What does the fox say" med Ylvis är hysteriskt rolig.

13. Hur firade du din födelsedag?
 Jag fyllde 30 (yey!) och fick en överraskningsfest! Min älskling planerade ett kalas med min familj och vänner, och plötsligt stod jag i hallen och de kom alla ut ur vårt sovrum. Hurrande och glada, finklädda och urgulliga allihopa! Jag gladgrät en del den dagen, får jag erkänna, det var så rörande!

Sen fick jag en korg fullproppad med franska saker, och jag vägra tro på att jag verkligen fått en resa till Paris förrän Christoffer sa det högt. Då fullgrät jag lite till.

Det var den bästa resa jag någonsin varit på!

14. Fattades det någonting under 2013?
Mitt paket med nagellack som jag beställde från Hong Kong, det kom aldrig fram och det fattas mig.

Spelar Smallworld med David och Christoffer.

 15. Vad tror du att du la mest pengar på, under hela året?
Förutom vår Tv, så la jag nog mest på nagellack och brädspel... fast egentligen har jag inte lagt så tokigt mycket på nagellack utan haft tur och fått en massa från min älskade mamma. (Även stulit några flaskor ur hennes kyl, ssshhh säger inget).

16. Nämn tre saker du gjort för första gången under 2013.
Äta sniglar (smakade skog), använt kinesiologitejp (och den funka) och åka utomlands med Christoffer (yey!).


17. Vad förvånade dig mest under året som gått?
Hur allt löst sig så bra och hur snälla människor det ändå finns där ute. 


18. Vilken är din favoritfilm från 2013?
 This is the end Bara se den!

David gör en lyckodans i sin nya lägenhet.

19. Vem tycker du förtjänar en 2013 statyett för sina bragder detta året?
Jag tycker att min lillebror David förtjänar en gigantisk statyett för hur han hanterat sitt år! Han har varit en förebild för oss alla och jag älskar honom massor.

20.  Vad önskar du dig från 2014?
Mer av det goda! Jag tycker verkligen om mitt 2013, det har varit en del upp och ner, hastiga såna, men samtidigt har det alltid varit till det bättre till sist. Jag är helt enkelt girig och vill ha mer!

Bjuder på lite mer bilder, från mitt älskade 2013.

Lite av min Nailart

Jag och London vilar.

Första arbetsträningen = Fail

Jag har varit helt knäckt sedan i måndags. Har gråtit och gråtit och gråtit som om jag vore gjord av vatten, och efter allt gråt skulle jag snart inte finnas kvar längre utan torkat ut. Det gick inte bra på min praktik. Min arbetsträning gick inte alls som jag hade hoppats på. Nej, som jag hade förväntat mig. Så jag kom hem, efter att ha försökt prata med min mamma och min bror, och sen kollapsade jag.

Låg i soffan men såna endosmärtor i magen, som säkert inte blivit glada av all stress jag kände, och önskade att jag kunde borra ner ansiktet och kroppen så djupt ner i soffkuddarna att den skulle äta upp mig. Så jag kunde ligga där inne i soffans mage, trygg i all stoppning, och bara gråta där, i fosterställning, tills det kändes bra igen.

Jag vill inte gå in på exakt vad som hände, det känns inte rätt. Men jag kan berätta att arbetet i sig inte passade mig, ingenting ont alls till "brukarna" som var på dagcentret, de är ljuvliga och roliga och jag tyckte om dem direkt. Däremot var det ingenting annat som funkade. Och jag var så besviken, knäckt av vissa saker jag upplevde, och sen kändes det som att min kontaktperson på Finsam inte skulle tro mig, skulle tro att jag gav upp direkt utan att ha försökt.

Jag tror väl att en del av henne kände så också. Särskilt då jag hade svårt att förklara vad som gjorde att jag bölade i luren så snoret sprutade. Christoffer tyckte att jag skulle ge all information och nu i efterhand överväger jag att göra just det på vårt nästa möte. Beskriva att jag inte alls gillade hur vissa blev behandlade, och inte klarade av det som bads om mig, och mycket mer. Jag veeet, detta inlägget är så mystiskt och otydligt, men jag kan inte säga mer. Inte nu i alla fall.

Min kontaktperson ifrågasatte om jag verkligen var kapabel till att jobba, eftersom jag inte ville testa detta stället mer och det gjorde mig så frustrerad! Jag vet att jag är redo att jobba, jag vet att jag kan, det enda som krävs är att jag hamnar på en plats där jag inte bryter ihop när jag kommer hem efter tre timmar.

Jag tror att jag fick fram då då vi pratade och jag sa att hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig föreslagit detta som min praktik, det är inte en plats som passar mig, och det handlar inte om ifall jag är sjuk eller inte, även om jag varit helt frisk hade jag inte kunnat arbeta där.

Att ha trettio gravida kvinnor värt av hormoner i kroppen samtidigt gör ingenting enklare heller... Men jag insistera på praktik, hon mjuknade efter ett litet tag, och sen får vi se vad som händer när vi ses på måndag.

Det värsta är att jag blir så rädd. Rädd att jag på något sätt ska hamna "utanför" igen. Att jag inte ska få ordentlig med hjälp, det har varit så skönt med någon som "slåss" på "min sida". Så jag kan få komma igång, utan att få motstånd och knuffa mig fram. Men vad fasiken, är det vad som krävs så får jag väl ta spjärn och börja böka mig framåt. Jag har ett helt hop med underbara människor runt mig, jag kommer aldrig vara ensam i det här.

Jag bloggar, alltså finns jag

Det är löjligt hur längesen jag satte mig ner och skrev här. Det är ett stort bevis på att jag mår mycket bättre, och då jag lufsar runt i livet och försöker komma på fötterna har jag undvikit hela Endo skrivandet. Jag har försökt att inte tänka på sjukdomen, mer än jag behövt. Ibland funkar det och ibland är det helt omöjligt. Jag blir påmind om att jag inte är symtomfri än, och kan då sjunka ihop till en liten hög av besvikelse och gråta som ett spädbarn med vidöppen mun. Men mest är jag glad. Glad att jag rör mig framåt. Att jag är 100 % säker på att jag kommer bli arbetsför igen. Och det, mina damer och herrar, känns som att vinna en miljon!

Senast jag skrev berättade jag om Finsam. Och jag har haft mitt första möte, direkt efter bestämdes det att jag skulle på studiebesök i en affär för att förhoppningsvis kunna praktisera där. Ganska snart, då jag mötte chefen, insåg jag att detta inte var en plats för mig. Jag vill ha en praktik där jag blir mottagen av värme, där jag känner mig trygg att ta mina första stapplande steg ut i arbetslivet igen, än en gång en bebis liknelse. Tro nu inget, jag har ingen bulle i ugnen, men åt nyligen en stor bit kladdkaka så jag har allt en 3 kilos matbebis vaggande i magen.

Jag har fortsatt med kinesiologitejpen (tydligen ska det kallas för k-taping) (föredrar själv att kalla den för kinestejp, låter roligare så) och lärt mig att den inte hjälper till med att hålla uppe kroppen, så som jag trott, den är för "sladdrig" för att kunna ge stadga. Men genom att den sitter på kroppsdelen som gör ont påminner den hjärnan om att den muskeln är där och behöver stöd. Kroppen är härligt smart ibland! Och det innebär ju också att jag inte försvagar några muskler genom att använda tejpen mycket, något som har bekymrat mig lite. Jag fick en förfrågan om hur jag sätter min tejp, jag ska lägga upp en bild inom kort!

Apropå bekymmer, den senaste månadens Enanton har varit TOKIGT stygg mot mig. Den har gjort mig så emo att jag nästan skrämt mig själv. Gråtit mycket, drömt många mardrömmar och känt mig allmänt orolig hela månaden. Sen fick jag magsjuka och blev en liten ynklig hög i soffan som Christoffer fick dalta med. Jag tycker inte om att bli daltad med när det kommer till Endon, men vid min stortå, när jag är magsjuk ska det ojjjas och gosas och pysslas om så det står härligt till. Då är jag en riktigt gnällfis.

Jag vill också ta tillfälle i akt att presentera en ny familjemedlem i Chrelinhuset. London! Vår fina finaste finastesteste kissekatt i världshistorien! Han är en blandras, ragdoll och norsk skogskatt. Så han är lurvig, sällskaplig och har de längsta morrhåren jag sett. Inatt spenderar han sin första natt själv i lägenheten, och mitt hjärta snörper ihop sig vid bara tanken. Hur han sitter alldeles ensam i ett mörkt hörn och jamar efter mig. Ja ja ja, jag har blivit en crazy catlady.

Så ligger mitt liv just nu. Jag skriver fortfarande noveller, knåpar på boken och är besatt av att göra naglarna. Om ni vill ha mer uppdatering, vill se min älskade London, så hittar ni mig på Instagram under namnet Gumsamumsa.

Ta hand om er, mina kämpar. <3 p="">

Vill till Finsam

Igår skickade jag min underbara rehabskoordinator ett mail där jag skrev att jag vill att hon skickar in en anmälan till Finsam. Tillsammans har vi kommit fram till att det är nästa steg för mig i min rehabilitering. Det leder naturligtvis till den självklara frågan: Vad i hela skogen är Finsam?

Jag och Google ska göra vårt bästa för att förklara.

Finsam är till för såna som mig som varit sjuka under en längre tid men också för de som varit arbetslösa en längre tid eller har psykosociala problem. Man hamnar så lätt i en gråzon mellan alla olika ersättningssystem och cirkulerar mellan de olika myndigheterna som en boll ingen vill leka med.
Finsam är en plats där bland annat Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och sjukvården samarbetar för att kunna hjälpa denna personen tillsammans.

Genom att de olika myndigheterna samlas så får man ett helhetsintryck över vem den här personen verkligen är. Om Försäkringskassan skulle se mig ur bara deras synvinkel skulle de se en sjukskriven som inte hr rätt till någon ersättning. Punkt slut. Arbetsförmedligen kan inte direkt göra något med mig då jag är heltidssjukskriven, punkt slut. Men tillsammans med vården kan de se möjligheter som inte är uppenbara och ihop tar de ett samlat ansvar för insatserna. På så sätt skapas möjligheter att utveckla och pröva nya sätt att få denna personen ut i arbetslivet eller in i skolan.

Allt fokuserad på individen i fråga.

Om samverkansgruppen kommer fram till att jag kan få hjälp av dem får jag en handläggare som lär känna mig, tar reda på vad jag brinner för, hur jag hanterar min smärta och annat kul. Sen kan vi tillsammans söka praktiker, jobb där jag kanske börjar jobba två timmar i veckan eller vad vi än kommer fram till. Om praktiken inte fungerar kommer jag tillbaka till min handläggare och så letar vi vidare. Ett helt år har jag den tryggheten i ryggen, det stödet.

Det första min rehabkoordinator sa var att jag behöver någon som drar in tyglarna, som stoppar mig från att göra för mycket i ren iver att komma ut i världen, ska tillägga att denna kvinna också arbetar tätt ihop med Finsam. Hon har lärt känna mig fort.

Om jag har tur kommer jag kunna börja inom Finsam i Augusti. Tänk vilken härlig sommar jag kommer ha om detta går igenom! Håll tummarna för mig allihopa, det här är ett gigantiskt elefantsteg framåt!