Äntligen

Detta inlägg skrev jag för två dagar sedan...

---

Äntligen börjar "mega smärtorna, som borde fara till helvetet för sin blotta existens" släppa. De som tillkommit på grund av den första, östrogen ökande, sprutan. Äntligen äntligen äntligen äntligen (och med risk för att bli tjatig) äntligen!

Kortfattat ska jag förklara skillnaden på de här två dagar då jag börjat återhämta mig med den tid jag nu glatt lämnar bakom mig. Jag kan gå. På benen. Ovanpå tassarna. Kan helt enkelt gå från soffan och köket och hämta mina tabletter själv. Har kunnat sitta en längre stund och pyssla med min fanatiska intensivvitet. Och jag ligger inte och vrider mig på värmedynan större delen av dagen utan att få någon lindring. Nu hjälper värmen igen. Äntligen!

I en främmande människas ögon kan dessa framsteg ses som pyttesmå. Men ni som hängt med mig i hela cirkusen vet att detta är fantastiskt! Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för EndoMördarElin.

Men det är inte en semester att vara i klimakteriet. Inte en barnlek heller. Jag svettas och blir så varm att jag väcker Christoffer om nätterna, han visste aldrig att han blev ihop med ett livs levande element. Hade vi hängt upp mig på väggen hade jag kunnat hålla en medelstor herrgård tropiskt het. Gjort Globen till en bastu. Ett vardagsrum till en brödrost. Vallningarna är inte att leka med. Men jag rekommenderar att alltid ha en blöt iskall handduk i närheten som man kan svalka sig med. Det hjälper.

Jag har inte gråtit över någonting konstigt ännu. Istället kan jag vara på toppen humör, sitta i soffan och fnissa med Christoffer över någonting fånigt. Och PLOPP! så brister jag ut i hysteriskt bölande. Helt utan orsak. Blir bara hastigt förtvivlad och lika snabbt växlar jag över till mitt normala humör igen. Jag har känslo-schizofreni helt enkelt.

Och till min stora chock har jag på något vis gått ner 3 kilo. (Om jag inte låg på värmedynan och hade ont i ryggen hade jag gjort en glädjedans). Jag kan inte riktigt förstå hur detta har skett då jag inte rört mig alls och nu har blivit fullkomligt besatt av Riesen. Men jag gissar att vattenvikt från Lyrican har droppat av och mina godisfria dagar (de få jag lyckas med) också har gjort sitt. Inte klagar jag inte.

Jag hoppas att jag fortsätter att bli bättre nu. Jag har så mycket som jag vill göra!

Men just nu är jag överlycklig över att kunna sitta upp en stund, laga mat och ge Christoffer en kopp kaffe. Ett steg i taget...

---

Dagen efter detta var skrivet gick det tillbaka till smärtorna som härjat innan. Jag hoppades på mer än vad min kropp var redo för. Besvikelsen var som att ha en fet elefantfamilj semestrande på min bröstkorg. Jag grät flera skvättar.

Men bara för att det inte blev en rak väg mot enklare ljusare dagar så ska jag inte nonchalera dessa två dagar fulla av äntligen. Det är ett steg åt rätt håll. Nästa steg kanske är tre bättre dagar på raken?

Att tänka positivt är inte alltid det enklaste. Men skam den som ger sig.

Jag klarar det inte ensam

Igår, när jag gick ner mig i frustration och bubblande hormoner, kändes det som om jag kvävdes i min egna kropp. Den här magen, ryggen, låren, armar, bröst och rump var mitt fängelse. Och med hjälp av den gigantiska hormonella dos jag har pumpande runt i mig förvillar också mina tankar. Jag förklarade det som om jag hade en liten Alien i skallen som kände, tyckte och funderade utan att jag kunde styra den.

Låt oss kalla Alien Håkan, för enkelhetens skull. Håkan Bråkan och Endo är nära vänner. Det blir liksom den tid man lekte med bilar, Lego, Barbies (välj passande leksak) med sin bästaste bästis och då var Håkan tvungen att följa med. Och innan man vet ordet av det så sitter bästisen och Håkan uppe i ett träd och har the time of their lives medan du står ensam på marken och petar i ko bajs med en pinne. Utanförskap är inte att leka med. Särskilt inte då du blir utstött från din egna kropp.

Jag vet en sak som är säker i hela den här Endo cirkusen (som enligt mig har pågått alldeles för länge) och det är att jag aldrig hade orkat med den här villervallan på egen hand. (Alla bildliga liknelser får mig nu att se en övergiven sorgsen clown stå i mitten av en manege som halvhjärtat försöker få sin blommiga brosch att spruta vatten) (finns det något mer tragiskt än en ledsen clown?) (Helt klart en död clown... mycket sorgligare)

Har du någon gång skapat ett scenario och sen planerat hur du skulle reagera i den situationen? Man skulle kunna tro att det är så jag har gjort med påståendet jag gav (innan allt clown tjat). Men jag har varit ensam i skiten. Första gången 2005 då jag var bosatt i London, men också denna gång. När Endon blossade ut stod jag handfallen på en toalett i Göteborg och tänkte "Du måste skoja med mig... inte igen..."

Jag var i ett förhållande där jag lämnades mycket ensam. Fast jag satt hellre med en ilsken katt som ville strypa mig i min sömn än att höra ett ord till som fick mig att känna mig som en börda.
Att försöka peppa sig själv då man mår piss är väldigt svårt. Tacka Teknik Guden att telefonen fanns. För jag ringde hela tiden till min mamma, och med hjälp av henne och cigaretter höll jag blicken stadigt vid vårat mål. Men jag sprang in i väggen många gånger utan att ha någon tillhands som kunde bygga upp mig igen. Ensam går det inte. Jag hade inte varit en glad tjej idag om jag inte hade lämnat det livet för att hitta en bättre.

Jag har lärt mig mycket, nu när jag har ett liv som är perfekt. Som jag brukar säga till mina läkare, som så gärna vill att jag ska säga att min man slår mig i magen så att de kan lösa min smärta fort, "mitt liv är perfekt förutom att jag har ont hela tiden".

Jag har förstått betydelsen av att ventilera alla känslor.
Jag har förstått att om man älskar någon blir den personen aldrig en börda.
Jag vet att jag inte blir en sämre vän bara för att jag inte är sprudlande glad hela tiden.
Jag har lärt mig se skillnaden på en bra vän som stöttar och en dålig vän som kväver och kräver.
Jag har förstått att jag absolut kan själv men livet blir otroligt mycket enklare om jag delar med mig till de som vill finnas där för mig.

Sen kommer jag absolut att uppskatta de där ytte pytte små sakerna i livet då jag får ett liv med mindre smärta. Som att kunna gå till affären och sen hem igen. Eller att ha byxor på sig. Ni anar inte vad mycket ni tar för givet här i livet. Saker som man inte ens vet att man gör, för de är så självklara. Men det kommer bli fantastiskt då de sakerna hör ihop med mitt perfekta liv.

Den dagen ska jag ta på mig riktigt tajta jeans, höga klackar, promenera till strandpromenaden och sen långsamt dränka Håkan Bråkan i havet. Och med ett leende, som når från öra till öra, kommer jag äta popcorn medan jag ser hans hormonella lilla kropp guppar bort i solnedgången.

Sen super jag mig redlös.

Varför så VIKTigt?

Jag tycker inte om min kropp. Sen tycker jag att den ser riktigt fin ut. Sen avskyr jag min kropp. Sen tycker jag att den är kvinnlig. Sen äcklas jag av min kropp. Sen tycker jag om den. Sen.. och sen.. och efter det... och sen...

Jag har haft svårt att vara nöjd med min kropp. När jag var yngre hade jag ett sjuk fanatiskt kontrollbegär över min vikt. Jag tränade varje dag på mitt lilla gröna rum och åt ingenting onyttigt. Jag trodde att jag var hälsosam. Men jag förstod att jag gjorde allt fel då jag svimmade på mitt hotellrum i Turkiet, då jag skulle fylla 18 år. Jag hade spytt en hel morgon och avslutade illamåendet med huvudet studsade som en dåligt uppblåst boll mot kakel golvet. När jag sen låg i ett rum med grisrosa väggar och fick höra att jag hade vätskebrist och näringsbrist, då skämdes jag. Min bantningskur innan semester, för att se snygg ut i min fula bikini, hade kanske inte varit så värst smart ändå?

Efter detta tog det ett tag innan jag kunde unna mig snask men jag kom dit. Jag gick ifrån att bestört undvika blotta åsynen av krämiga sockrade kakor till att i England stanna och tråna genom ett bageris skyltfönster för att beundra deras läckra chokladtårtor. Visst har jag pendlat en del i vikt, som de flesta kvinnor gör. Men jag har varit belåten med hur jag ser ut. Jag äter det jag vill, i måttlighet (ibland lite mer).

Kanske inte nöjd men heller inte missnöjd. Lite mindre mjuk och aningen fler muskler, men inte så att det har aktivt stört mig.

Men så attackerades jag av Endon. Första omgången var jag redan i England och då hade alla chokladtårtor, Starbucks och allehanda alkohol redan gjort mig aningen fylligare. Min vikt var inget jag ens lade märket till då. Jag var ju i London!

Fast denna gång, efter alla dessa månader (det har gått 2 och ett halvt år nu) med svårigheter att röra mig, smärta, mediciner som har "viktökning" som biverkning, tröst snask och hormoner så blir jag väldigt ledsen av min viktökning.

Jag lyckades hålla vikten tills jag började med Lyrican. Redan efter några veckor på denna medicin hade jag ökat 3 kilo. När jag slutade med dem hoppades jag att de kilona bara skulle försvinna (jag är en lyckans ost som går ner i vikt lika lätt som jag går upp) (vanligtvis). Men sen fick jag hormoner. Mer ont. Mer biverkningar.

Jag har gått upp 9 kilo sen i September. 9 kilo som plågar mig vissa dagar. Jag tycker inte om hur min kropp ser ut just nu. Det hjälper inte heller att jag ofta känner mig så uppblåst att det känns som om jag ätit upp en badboll.

Om man redan har en kropp som man har en visst missnöje till då den är orsaken till att jag plågas dagligen (eller roten till det onda finns inuti den, om vi nu ska vara petiga) så hjälper det ju inte direkt att man känner sig som Barbapappas moster.

För att inte glömma att hormonerna jag tar gör mig väldigt emotionell vilket leder till att de små saker jag kan störa mig på blir gigantiska. Jag kan fasta i spegeln och bara se det ytte pytte lilla ärr jag har på överläppen för att dra slutsatsen att jag härmed är ett groteskt monster (hur har jag kunnat missa det under alla dessa år?!). Hormoner är inte snälla då de är på dåligt humör.

Och så nästa stund ser jag mig själv i spegeln och är nöjd. Jag är stolt över att jag (med snask sug och oförmåga att röra mig över huvudtaget vissa dagar) ändå lyckats gå ner 1 kg (så egentligen har jag idag bara gått upp 8 kilo). Jag blir nöjd med mina former och lägger istället fokus på där den ska ligga: Vad spelar några kilo för roll om jag kan bli smärtfri på denna behandling?

Christoffer har ett outtömligt tålamod. När jag drar i magen, armarna, låren och höfterna som om jag vore gummikvinnan och kvider att:

Jag är motbjudande och borde packas in i en (kolossal) låda och postas till ett Amerikanskt "Gå ner i vikt"-läger, där de kommer fram till att jag är en fara för de andra "Patienterna" för chansen finns att jag äter upp dem så de skickar mig vidare till en öde ö där jag bara får leva på sand och svett men där jag ändå lyckas fortsätta gå upp i vikt tills jag sväller till en fläskig boll och exploderar av värmen.

Då säger han att jag ska sluta vara så stygg mot mig själv, att han älskar mig och att han tycker att jag är vacker. Vilket gör att jag känner mig som en idiot (en glad och älskar idiot).

Det är bara så underligt hur mycket jag bryr mig om min vikt, det är så utseende fixerat och löjligt. Ingen dömer mig efter hur många kilo det står på vågen. Varför ska jag göra det då?

Hög som en drake

Åh vid min stortå vad jag är groggy i skallen just nu.

Inte alls rätt läge att skriva inlägg. Vet knappt vad jag heter, var vår soffa står och varför jag har en rosa liten mjukisgris ståendes på min kudde. Jag vet inte om det är sprutan, Tiparolen eller de tidigt upp packade alla hjärtans dag presenterna som gjort mig sån här. Vet bara att jag har svårt att fokusera och är lullig.

Av någon irriterande anledning fick jag samma sura sköterska som sist gång. Hon som snäste åt mig och gjorde mig upprörd. Jag bad om en annan men till min förvåning kom kärringen och hämtade in mig på sitt kontor ändå.

Men jag hade redan en nödplan. Den hette: Christoffer. Han följde med mig in och till min förtjusning vågade kärringen inte säga någonting dumt alls. Hon pratade knappt. Nackdelen med planen var att Christoffer är spruträdd men skyllde på att han ville lära sig hur man ger sprutan, då kärringen frågade varför han skulle göra oss sällskap. Vilket ledde till att han stirrade med klotögon på när kärringen gav mig injektionen. Stackaren gör allt för att hjälpa mig. Han är min räddare i nöden.

Har inte haft samma problem som sist gång då jag tog sprutan. Då syftar jag på smärtan som paralyserade mig. Men jag har varit yr, trött och nu... hög som ett hus. Borde nog gå och lägga mig hos Christoffer som väntar på mig i sängen. Jag var påväg dit då jag skulle stänga av datorn... och nu har jag skrivit ett helt inlägg...

Vad skriver jag om nu igen?

Om jag ändå vore en Emo kärring

Imorgon klockan 11:45 gäller det. Enanton spruta nummer två ska in i magen och mörda mer Endo. Känslorna är många och stora inför detta. Fast det betyder inte särskilt mycket, mina känslor är mastodontiska i allmänhet just nu.

Denna månaden har ålat sig fram som en klibbig orm men samtidigt har den fått riktigt bra glid och rutschat framåt. Jag trodde att jag var så förberedd på hur det hela skulle kännas att jag omöjligt skulle kunna bli för deppig och ledsen. Men där hade jag helt fel! Lika lite som jag har kunnat hålla mina kittlande lyckorus under kontroll har jag kunnat hindra den pulserande ilskan då en liten ful fräknig snorunge stirrade med gapande mun på mig då jag satt i Rullis.

Jag försöker komma ihåg att jag omöjligt kan hålla mitt humör under konstant övervakning, eftersom skiftningen sker inne i huvudet. Och helt plötsligt tänker man någonting väldigt konstigt baserat på en ännu underligare känsla som inte är grundat i någonting! Med andra ord kan jag vagga runt i lägenheten jätte orolig och bekymrad för ingenting. Lägg sedan en stor skiva förvirring ovanpå detta (man blir lite snurrig av att förstå att ens känslor inte är "verkliga" utan kemiska).

Som jag har skrivit förut, ökar Östrogenet direkt efter första sprutan. Och till min stora skräck fick jag en reaktion jag aldrig kunnat vänta mig. Kaffe smakade blä. Bittert, strävt och så såg det ju ut som utblandat bajs. Men tror du att jag slutade dricka denna dryck på grund av detta? Nej då, jag tvingade i mig en kopp varje morgon för saks skull. Ingenting skulle få ta mitt kaffe ifrån mig. Wiskey har jag däremot inte kunna dricka redan sen min Primolut behandling. Mina smaklökar har uppenbarligen fått fnatt.

Nu har Östrogenet sjunkit och kommer nog slå i backen imorgon efter sprutan. Och till min stora glädje smakar kaffe utsökt igen. Jag dricker alldeles för mycket, för att ta igen alla koppar jag aldrig visade äkta uppskattning.

Jag är lite nervös inför imorgon. Vill verkligen inte få en bitchig kärring till sköterska igen. Jag hoppas innerligt att den kvinna jag möter imorgon i alla fall har ett hjärta. Kan inte hantera dumma människor alls nu när jag är så emotionellt ömtålig. Får jag en surig tant som fräser åt mig skjuter underläppen direkt ut och börjar att darra. Stunder som då önskar jag att jag hade blivit mer bitchig av hormonerna, så hade jag kunnat skälla, gorma och gestikulera istället för att se ut som en ynklig sparkad kaninbebis.

Sen är det ju också lite nervigt då man aldrig vet hur kroppen kommer reagera på injektionen. Har jag tur får jag inte lika ont i magen som sist gång. Men om så blir fallet, är jag ju redo denna gång i alla fall.

Det känns däremot mest som en lättnad! Äntligen spruta nummer två. Sprutan som kan ge mig smärtlindring efter två veckor. Naturligtvis är det mycket tankar och känslor inbakade i denna sprutan.

Men jag försöker att bara ta dagarna som de kommer. Ge utlopp för alla känslor jag får. Jag lär ju i alla fall inte få vätskebrist av allt gråtande då en annan biverkning som jag har fått är: törst. Blir det vattenbrist i Uddevalla så vet ni vem som är den skyldige.

Nightmares on Endostreet

Jag drömmer mardrömmar likt en bagare rullar bröd. En nedrans massa. Vareviga natt (förutom några, fast det lät inte verkligen inte lika dramatiskt med "de flesta nätter") sällskapar jag med hemskheter, styggelser, krig och Mumintroll. Detta är en biverkning som inte är att leka med. Freddy Krueger kan slänga sig i väggen, han är rena barnleken jämfört med mina drömspöken.

Drömmar är så nedrigt skapade att de sällan är lika hemska då man upprepar dem på morgonen som då man faktiskt upplever dem. Jag vet inte om händelserna i sig är värre då man är mitt inuti dem eller om det är själva stämningen och känslan man får som gör att två stora jättar med ögon som skjuter laser är så läskiga att man nästan kissar på sig.

För att sammanfatta mitt nattliga vardagsliv delar jag med mig utav mina upplevelser ifrån min drömdagbok (sant, jag har en bok där jag skriver ner de jag minns). Rys, skratta och njut!

Den 13: Januari drömde jag att jag var ihop med mitt ex igen. Jag gör slut med honom igen för att bli ihop med Christoffer igen. Han frågar då: "Är det för att jag har nazist vänner?" (Han hade aldrig några nazist vänner i verkligheten) Den 28:e Januari drömmer jag om släktingar som har sårat mig och om blodiga krig. Dem 1:a Februari drömmer jag att vi får ett brev ifrån socialen. De har blivit larmade om att vi vanvårdar våra barn. (Ja du... vanvårdade lär de ju vara då vi inte ens visste att de fanns).

Värst är de drömmar då Christoffer gör slut med mig. De kan sitta i flera dagar efteråt och när jag äntligen vaknar sköljer lättnaden över en som om lättnaden var en kall skön våg... våg av lättnad... som flyter... som upp på en strand... (du förstår) (om inte, fortsätt bara läsa).

Den 5:e Februari drömmer jag att Christoffer håller en intervention för mig. Han tar min virknål ur min hand och säger att det är dags att jag slutar nu. Jag är ju besatt av att virka. Ledset vet jag att det han säger är sant.

De senaste två drömmarna har jag blivit riktigt påverkad av. Jag tror absolut att det är hormonerna som gör att min reaktion blir mer intensiv. Känslig som en klimakterietant. Jag delar med mig av den jag hade inatt, för den ligger färsk och pyr i minnet.

Jag drömmer att jag är hemma hos mina föräldrar, i deras hus som ligger mitt ute i ingenstans skogarna i Dalsland. Det är snarligen fest och det känns i luften. Jag mår inte riktigt bra, känner mig konstigt och det kliar under armarna. Så jag smyger in på toaletten och lyfter på armen för att ta mig en kik.

Förfärad ser jag att i armhålan har en cirkel formats av någonting som absolut inte hör hemma i en armhåla. När jag lutar mig mot spegeln för att se det hela tydligare ser jag att det är vassa fjädrar täckta av var som sticker ut ur min hud. Den bara huden i mitten är svullen och glansig av någonting jag vet att jag inte vill ha där.

Darrande lyfter jag på andra armen och ser att den armhålan ser likadan ut. Som två stora köttiga blodiga solrosor under mina armar. Jag vet att det är hormonerna men paniken slår in. Jag vill ha bort dem! Senare i drömmer förlorar jag synen och blir helt täckt av röda och vita fläckar. Allt är hormonernas fel! Och jag äcklas av min egna kropp.

Jag vaknade och undersökte mina armhålor direkt. De är konstiga de där drömmarna. Det är egentligen som sagor som spelas upp då man sover men ändå kan man bli ledsen, rädd eller glad av dem. Efter alla tabletter jag testat vet jag att mardrömmar kan kika fram då man testar vissa mediciner. Men då var jag ju inte så här känslig... tänk vad hormoner kan ställa till med!

Godnatt och sov nu gott!

Vi får se vad för äventyr som väntar mig inatt.

Min vardag (på spruta nummer 1)

Det är svårt att beskriva hur min vardag ser ut just nu. Jag har påbörjat flera inlägg här som jag inte velat publicera. Antagligen för att de varit fyllda med mina biverkningar av sprutorna och mina dagliga smärtor. Det är som att få en Endo-tårta uppkörd i ansiktet. En Endo-tårta jag inte ens hade velat äta, om jag hade fått välja.

Är så otroligt jävla trött på Endon och allt som hör dit till. Jag får aldrig en ordentlig paus ifrån skiten just nu och det gör att jag aldrig får ett ordentlig (semi) objektivt synsätt. Jag sitter mitt i gröten och då är det svårt att se var skålen slutar och gröten börjar. (Måste vara hungrig, all denna symbolik med hjälp av mat). Men jag vill ändå dela med mig. Samtidigt som jag inte vill tänka på hur jag har det. Försök få ihop det, om du kan!

Jag hade velat veta hur det kändes att ta Enanton, även då jag vet att alla kvinnor reagerar olika på hormonet. Och det är bra för mig att skriva av mig lite.

Jag har ont (mer än vanligt) men inte bara i rygg och mage (inte ens "bara" på de vanliga platserna i magen och ryggen) utan i benen, ryggen, huvudet, armar. Ja, kortfattat känns det som att en kokosnöt stor som en buss har rullat över mig. Sen tumlar den tillbaka och krossar mig igen. För att sen lägga sig tillrätta ovanpå mig. I tre veckor. Tills den äntligen långsamt vältrar bort ifrån mig, kommer halvvägs upp för en liten backe för att sen (glatt och skumpande) drumlar tillbaka och mosa mig än en gång.

Är stel i hela kroppen. Ungefär som om en koloss till kokosnöt har mosat mig. (Läs ovanstående stycke en gång).

Sen kan vi fokusera in på mina känslor. PMS, släng dig framför ett tåg (eller köp en biljett och åk någonstans, välj själv). Jag är känslig. Läcker som ett durkslag, ofta och utan särskild anledning. Det krävs inte mycket för att jag ska bli ledsen, orolig, rädd eller annat onödigt. Och istället för att fundera ut en lösning så grinar jag en skvätt istället.

Mitt störta besvär är att jag ideligen blir orolig att Christoffer är ledsen eller har tråkigt (för får han det tråkigt så dör han och han får inte dö!! Jag kan inte leva utan honom!) (... tankarna blir infekterade av känslorna ...) (dum kombination må jag säga). Men som tur är går mina sorgestunder över rätt så fort. Snart är jag som vanligt igen och kan skratta åt att jag grät över att min mjukisgris legat under sängen i någon vecka alldeles ensam.

Men ett stor plus med dessa känslostormar är att pendeln svingar åt andra hållet också. Jag kan känna total eufori. Blir så lycklig att det kittlas i kroppen och jag får gåshud. Det är en alldeles fantastisk känsla! Har bara hänt tre gånger men senast idag. Den biverkningen behåller jag gärna de resterande månaderna!

Tyvärr ligger jag mycket i soffan just nu. Kommer ut korta stunder men får ofta ta taxi hem för att kura ihop mig på värmedynan. Och detta är det mest frustrerande. Att ha så ont att jag inte ens kan gå ner på stan en snabbis utan att jag gråter hela vägen hem. Eller att jag än en gång har hamnat i rullis för att kunna komma ut en längre stund (för jag blir tokig av att ligga inne mer!).

Kroppen är alldeles fantastisk på att glömma de stunder man har det riktigt ont eller jobbigt fysiskt. Men samtidigt är kroppen för jävlig då man har haft ont länge, för jag kan inte ens fantisera över hur det skulle kännas att inte ha det såhär jämt. Och tanken skrämmer skiten ur mig. Även då jag vet att Enantonen gör det hela värre, så hänger inte alltid hjärnan med utan blir virrig av all smärta och tokiga känslor.

Men jag njuter av de små sakerna istället. Försöker lägga all fokus på det istället. Som att vi har en ny matta i sovrummet. Eller att min nya frisyr gör så att jag (magiskt!) fått naturliga korkskruvar, att Christoffer sitter mitt emot mig och ser så otroligt söt ut då han surfar på sin dator och att imorgon ska vi starta med "Fredags-middag". Vilket betyder att vi gör varsin nytt maträtt (imorgon är det Christoffer som gör varmrätten och jag efterrätten).

Jag blir fullkomligt galen av biverkningarna, till och med de små som jag inte nämnt ännu, och tokig av att ha ont hela tiden. Ibland känns det som att Endon kommer göra mig vansinnig. Och då är jag redan lite vrickad innan någon sjuka besatte kroppen som den där demonen i filmen "Exorsisten". Men då tänker jag bara på det som Salvador Dali sa... med lite extra visdoms från mig.

"Den enda skillnaden mellan mig och en galning är att jag inte är galen."
(Jag är bara i klimakteriet)