Detta inlägg skrev jag för två dagar sedan...
Äntligen börjar "mega smärtorna, som borde fara till helvetet för sin blotta existens" släppa. De som tillkommit på grund av den första, östrogen ökande, sprutan. Äntligen äntligen äntligen äntligen (och med risk för att bli tjatig) äntligen!
Kortfattat ska jag förklara skillnaden på de här två dagar då jag börjat återhämta mig med den tid jag nu glatt lämnar bakom mig. Jag kan gå. På benen. Ovanpå tassarna. Kan helt enkelt gå från soffan och köket och hämta mina tabletter själv. Har kunnat sitta en längre stund och pyssla med min fanatiska intensivvitet. Och jag ligger inte och vrider mig på värmedynan större delen av dagen utan att få någon lindring. Nu hjälper värmen igen. Äntligen!
I en främmande människas ögon kan dessa framsteg ses som pyttesmå. Men ni som hängt med mig i hela cirkusen vet att detta är fantastiskt! Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för EndoMördarElin.
Men det är inte en semester att vara i klimakteriet. Inte en barnlek heller. Jag svettas och blir så varm att jag väcker Christoffer om nätterna, han visste aldrig att han blev ihop med ett livs levande element. Hade vi hängt upp mig på väggen hade jag kunnat hålla en medelstor herrgård tropiskt het. Gjort Globen till en bastu. Ett vardagsrum till en brödrost. Vallningarna är inte att leka med. Men jag rekommenderar att alltid ha en blöt iskall handduk i närheten som man kan svalka sig med. Det hjälper.
Jag har inte gråtit över någonting konstigt ännu. Istället kan jag vara på toppen humör, sitta i soffan och fnissa med Christoffer över någonting fånigt. Och PLOPP! så brister jag ut i hysteriskt bölande. Helt utan orsak. Blir bara hastigt förtvivlad och lika snabbt växlar jag över till mitt normala humör igen. Jag har känslo-schizofreni helt enkelt.
Och till min stora chock har jag på något vis gått ner 3 kilo. (Om jag inte låg på värmedynan och hade ont i ryggen hade jag gjort en glädjedans). Jag kan inte riktigt förstå hur detta har skett då jag inte rört mig alls och nu har blivit fullkomligt besatt av Riesen. Men jag gissar att vattenvikt från Lyrican har droppat av och mina godisfria dagar (de få jag lyckas med) också har gjort sitt. Inte klagar jag inte.
Jag hoppas att jag fortsätter att bli bättre nu. Jag har så mycket som jag vill göra!
Men just nu är jag överlycklig över att kunna sitta upp en stund, laga mat och ge Christoffer en kopp kaffe. Ett steg i taget...
Dagen efter detta var skrivet gick det tillbaka till smärtorna som härjat innan. Jag hoppades på mer än vad min kropp var redo för. Besvikelsen var som att ha en fet elefantfamilj semestrande på min bröstkorg. Jag grät flera skvättar.
Men bara för att det inte blev en rak väg mot enklare ljusare dagar så ska jag inte nonchalera dessa två dagar fulla av äntligen. Det är ett steg åt rätt håll. Nästa steg kanske är tre bättre dagar på raken?
Att tänka positivt är inte alltid det enklaste. Men skam den som ger sig.
Men bara för att det inte blev en rak väg mot enklare ljusare dagar så ska jag inte nonchalera dessa två dagar fulla av äntligen. Det är ett steg åt rätt håll. Nästa steg kanske är tre bättre dagar på raken?
Att tänka positivt är inte alltid det enklaste. Men skam den som ger sig.