Varför så VIKTigt?

Jag tycker inte om min kropp. Sen tycker jag att den ser riktigt fin ut. Sen avskyr jag min kropp. Sen tycker jag att den är kvinnlig. Sen äcklas jag av min kropp. Sen tycker jag om den. Sen.. och sen.. och efter det... och sen...

Jag har haft svårt att vara nöjd med min kropp. När jag var yngre hade jag ett sjuk fanatiskt kontrollbegär över min vikt. Jag tränade varje dag på mitt lilla gröna rum och åt ingenting onyttigt. Jag trodde att jag var hälsosam. Men jag förstod att jag gjorde allt fel då jag svimmade på mitt hotellrum i Turkiet, då jag skulle fylla 18 år. Jag hade spytt en hel morgon och avslutade illamåendet med huvudet studsade som en dåligt uppblåst boll mot kakel golvet. När jag sen låg i ett rum med grisrosa väggar och fick höra att jag hade vätskebrist och näringsbrist, då skämdes jag. Min bantningskur innan semester, för att se snygg ut i min fula bikini, hade kanske inte varit så värst smart ändå?

Efter detta tog det ett tag innan jag kunde unna mig snask men jag kom dit. Jag gick ifrån att bestört undvika blotta åsynen av krämiga sockrade kakor till att i England stanna och tråna genom ett bageris skyltfönster för att beundra deras läckra chokladtårtor. Visst har jag pendlat en del i vikt, som de flesta kvinnor gör. Men jag har varit belåten med hur jag ser ut. Jag äter det jag vill, i måttlighet (ibland lite mer).

Kanske inte nöjd men heller inte missnöjd. Lite mindre mjuk och aningen fler muskler, men inte så att det har aktivt stört mig.

Men så attackerades jag av Endon. Första omgången var jag redan i England och då hade alla chokladtårtor, Starbucks och allehanda alkohol redan gjort mig aningen fylligare. Min vikt var inget jag ens lade märket till då. Jag var ju i London!

Fast denna gång, efter alla dessa månader (det har gått 2 och ett halvt år nu) med svårigheter att röra mig, smärta, mediciner som har "viktökning" som biverkning, tröst snask och hormoner så blir jag väldigt ledsen av min viktökning.

Jag lyckades hålla vikten tills jag började med Lyrican. Redan efter några veckor på denna medicin hade jag ökat 3 kilo. När jag slutade med dem hoppades jag att de kilona bara skulle försvinna (jag är en lyckans ost som går ner i vikt lika lätt som jag går upp) (vanligtvis). Men sen fick jag hormoner. Mer ont. Mer biverkningar.

Jag har gått upp 9 kilo sen i September. 9 kilo som plågar mig vissa dagar. Jag tycker inte om hur min kropp ser ut just nu. Det hjälper inte heller att jag ofta känner mig så uppblåst att det känns som om jag ätit upp en badboll.

Om man redan har en kropp som man har en visst missnöje till då den är orsaken till att jag plågas dagligen (eller roten till det onda finns inuti den, om vi nu ska vara petiga) så hjälper det ju inte direkt att man känner sig som Barbapappas moster.

För att inte glömma att hormonerna jag tar gör mig väldigt emotionell vilket leder till att de små saker jag kan störa mig på blir gigantiska. Jag kan fasta i spegeln och bara se det ytte pytte lilla ärr jag har på överläppen för att dra slutsatsen att jag härmed är ett groteskt monster (hur har jag kunnat missa det under alla dessa år?!). Hormoner är inte snälla då de är på dåligt humör.

Och så nästa stund ser jag mig själv i spegeln och är nöjd. Jag är stolt över att jag (med snask sug och oförmåga att röra mig över huvudtaget vissa dagar) ändå lyckats gå ner 1 kg (så egentligen har jag idag bara gått upp 8 kilo). Jag blir nöjd med mina former och lägger istället fokus på där den ska ligga: Vad spelar några kilo för roll om jag kan bli smärtfri på denna behandling?

Christoffer har ett outtömligt tålamod. När jag drar i magen, armarna, låren och höfterna som om jag vore gummikvinnan och kvider att:

Jag är motbjudande och borde packas in i en (kolossal) låda och postas till ett Amerikanskt "Gå ner i vikt"-läger, där de kommer fram till att jag är en fara för de andra "Patienterna" för chansen finns att jag äter upp dem så de skickar mig vidare till en öde ö där jag bara får leva på sand och svett men där jag ändå lyckas fortsätta gå upp i vikt tills jag sväller till en fläskig boll och exploderar av värmen.

Då säger han att jag ska sluta vara så stygg mot mig själv, att han älskar mig och att han tycker att jag är vacker. Vilket gör att jag känner mig som en idiot (en glad och älskar idiot).

Det är bara så underligt hur mycket jag bryr mig om min vikt, det är så utseende fixerat och löjligt. Ingen dömer mig efter hur många kilo det står på vågen. Varför ska jag göra det då?