24 aug. 2011

Min framtid


Jag har, den senaste tiden, börjat leka med min framtid. Det var inte längesedan jag bara fokuserade på att undvika smärta eller förbereda för nästa läkarbesök. På något vis har jag inte vågat tänka längre eller större. Jag minns så väl en vinterkväll då jag hade olidliga magkramper men försökte ignorera dem för att jag så gärna ville ta en promenad. Efter att jag maniskt försökt att lirka in min svullna, ömmande och darriga kropp i ett plagg som skulle värma men inte klämma åt någonstans började jag gråta. Jag grät så mycket då. Grät för det jag inte orkade, för det jag missade och för allt Christoffer inte fick vara med om. Christoffer själv klagade däremot aldrig.

Jag minns, i alla fall, hur jag blev nerbäddad i sängen ovanpå värmedynan (antagligen den tredje jag slet ut) och hur vi låg där. Minns hur Christoffer försökte distrahera mina smärtor med att fokusera på framtiden, saker vi ska kunna göra då jag blir bättre. Men i mina öron lät det som sagor, lika overkligt som att Nalle Puh och Ior skulle hoppa ut ur våra garderober och dansa Macarena. Jag hade, efter mitt besök hos Endometrios Centrum, tappat all kämparglöd och då jag försökte tänka mig framtiden var den tom. Och det skrämde livet ur mig.

Men nu, när jag börjat snegla in i framtiden, ser jag någonting helt annat. Det börjar bli tydliga stigar fyllda med äventyr. Då Christoffer frågade mig, för några månader sedan, vad jag vill göra då jag blir "frisk" (läs: symtomfri) (läs: same shit different name, enligt mig) så blev jag först förbluffad. Det har ju så långt borta, bara för några månader sedan... inte nu längre.

"Sluta tjata nu och berätta för fan vad du vill göra!" Kanske du tänker nu? Då tycker jag att du ska skaffa dig lite hyfs.

För er andra så är det nästan enklare att skriva om det jag inte vill göra. Jag vill inte studera. Inte plugga alls. Jag vill träffa människor. Jag vill först och främst få jobba. Tjäna lite pengar, även om det antagligen bara blir en liten praktik för att långsamt komma tillbaka till arbetslivet. Jag vet att jag måste lära mig att arbeta utan att stressa, utan att kräva 170% perfektion av mig själv (om du är matematiskt bakom så är 170% omöjligt) (jag är matematiskt efter till 180% ).

Men sen ska jag studera. Jag känner pirret i magen bara jag tänker på det. Det jag är sugen på att läsa till är, för stunden, Inredning. Och jag hade verkligen tyckt om att leda kursen, varför inte Scrapbooking som jag är smått besatt utav? Om jag hade kunnat arbeta med någonting kreativt hade jag varit mer än nöjd, må jag säga.

Eller kanske en minigrisfarm?!

Att bara kunna föreställa sig en framtid är rena godiset för själen. Jag vet nu att jag inte kommer leva resten av mitt liv i en säng, drogad av smärtstillande. Nu kan jag till och med gå in på Design a Room och leka inredare då andan faller mig in.



17 aug. 2011

Sexy Time!


Nu ska det pratas sex. Av princip har jag inte delat med mig av detta ämne tidigare här på bloggen. Det är ett väldigt privat samtalsämne, och även då jag kunnat berätta om det mesta här så har till och med jag mina gränser. Och om mina föräldrar eller bröder skulle läsa detta så väntar jag och Christoffer med älskog tills vi är gifta. Så klart!

Gällande resten av mina läsare så kommer jag absolut inte gå in på några snuskiga intima detaljer men däremot berätta hur det överlag ser ut då man har Endometrios och vill ha ett sexliv. Det är ju det lika naturligt som att äta, sova och skita. Fast betydligt trevligare än det sistnämnda (har jag hört...).

Vi börjar med lite lättsmällt fakta. Symtomen för Endo är bland annat smärtsamma samlag, smärta efter samlag som kan vara i flera dygn, smärta vid stötar (som att sätta sig ner eller hosta) och smärta i nedre bäckenet/ magen / ryggont som kan stråla ner i benen. Kortfattat: en jävla massa ont gör ingen kåt. Och vet man att det kommer göra ont vid sex så skulle spänningen inför smärta gör att det skulle kunna göra ännu mer ont. Detta gör att kvinnor med Endo kan ha väldigt svårt att ha ett sexliv, vilket är värre än det låter. Inte kunna älska med den man älskar? Det är ju som att leva ihop med en chokladbit som man inte får äta.

Andra symtom som uppblåshet, illamående och trötthet gör inte heller att glöder blossar upp som den bör. Lägg sedan till den (tyvärr) vanliga kvinnliga skuldkänslan på detta och ett feminint Viagra hade varit lika effektivt som en sockerbit.

De kvinnor som "bara" känner av sin Endo vid mens skulle antagligen vilja strypa den som föreslog coitus då blodet flöt och kramperna pulsera.

Men det finns naturligtvis hjälp. Att först och främst ha en behandling plus värktabletter underlättar en Endo-tjejs liv markant, parning eller ej, och det ger också ett lugn. Ett sätt att slappna av då man vet att man gör allt man kan gör att bli av med Endon plus att man också inte behöver bli rädd att smärtan ska eskalera hela tiden tills man tror att man ska tuppa av.

Sen är det viktigt att inte känna press att man måste ha sig ett nyp. Ingen vill göka med en person som känner sig tvingad. Om man inte är sjuk i huvudet, det vill säga. Prata ut med din partner så ni båda vet hur ni tänker kring älskogen. Då finns det inga hjärnspöken som ruskar om och ställer till med oro som egentligen inte existerar. Kan ni kuckelura så ska ni ju kunna prata också.

En nackdel med hormonella behandlingar, som också hör till Endon, är att en av biverkningarna är att man kan tappa lusten. Det kan också innebära att kroppen inte tänder lika fort som hjärnan gör. Men här finns varor på marknaden som kan underlätta. Som något så simpelt som glidmedel (som för övrigt borde förbjudas att kallas glidslem). Det kan vara bra att skaffa en sorts som är bra för sköra slemhinnor, som en sort med AloeVera eller liknande. Om du är osäker så går det ju alltid att fråga på Apoteket (som tagit bort det syndiga i att köpa lite gök-produkter).

Sen har jag också hört talas om någon form av spray eller piller som ska göra att det kvinnliga området blir känsligare och tänd. Har inget Namn på denna produkt men det går säkert att fråga sig fram till det i närmsta sexaffär eller kanske till och med på Apoteket?

I alla fall tycker jag att det är viktigt att man vågar prata om det. Sex ska inte vara ångestfyllt. Inte jobbigt eller smärtsamt. Ibland måste man tänka snäppet längre eller prata aningen mer. Ibland behöver man ha lite hjälp av produkter som är lite pinsamma, även då de inte borde vara det. Och ibland går det inte alls och det men mest behöver är väldigt mycket gos.

Viktigast är ju ändå att Sex ska vara roligt, skönt och kärleksfullt.  


(... har jag hört...)


11 aug. 2011

Akta dig, jag borde låsas in


Jag är ett emotionellt vrak för stunden. Vet inte om jag berättat detta innan men jag tar dagligen Citalopram, vilket är en antidepressiv. Har bara positiva saker att skriva om denna medicin då den har hjälpt mig väldigt mycket eftersom jag är jätte känslig mot hormoner, så pass att jag varit tvungen att ta Citalopram för att ens kunna ta minipiller. Jag blir så ledsen av dessa små hormonbomber och antidepressivt gör att min kropp och knopp kommer i balans igen. Inget konstigt alls i detta. Men jag testade att trappa ner på dem innan Enantonen och kände att jag mådde tipp topp utan dem! Så nu valde jag att ta tag i det och efter många år säga hej då till mina små hjältar.

Vilket var en idiotiskt idé. Fullkomligt urlöjlig. Vad tänkte jag med egentligen? Jag tar hormoner som gör mig till en ynklig gråtande fjomme och jag trappar ner på tabletter som gör att jag hamnar i balans? För att vara riktigt töntig har jag nu gjort ett mycket proffsigt Tabell, för alla att bli förtrollade utav.


Kortfattat 1 = Woho! 10 = Buhu!





Såhär ser ett par vanliga veckor ut.

Och här är reaktionen då Citalopramen lämna kroppen.



Med andra ord har jag trappat upp till min normala dos igen och har nu lärt mig att jag får vara klar med monster hormon kurerna innan jag kan trappa ner på min "happy pills". Vill ju inte hamna i fängelse för att jag råkar mörda någon av misstag.

Det är galet hur mycket dessa sprutor och piller kan ställa till den i kroppen och hjärnan. Jag känner saker jag aldrig varit med om innan. Upplever rädslor som aldrig skrämt mig innan och kan komma på mig själv med att vara mer hypokondrisk än min mamma (och det säger en hel del). Sen hjälper det ju absolut inte att jag är klumpig som en stenbumling och har lyckats skära mig i handen så blodet spruta, vricka foten då jag gått på en trottoar och tappar en filékniv (med spetsen neråt) rätt på fuckyou-tån.

Eller att jag fått svar från överläkaren i Endometrioscentrum, funderar på hur/om jag ska gå vidare med detta. Måste i alla fall vara mer emotionellt stabil än jag är nu innan någonting mer görs.
För dig som gärna vill nå upp i nivå nummer 8 i Känsloskalan så får du läsa mailet här. Kanske vi kan sitta och muttra ihop tills Citalopramen kommit i balans i kroppen igen?

Akta er, skitsnacket är så intensivt att det kan komma att riva er i ögonen. För alla er som läst Christoffers brev, tycker ni att det varit otydligt att han ber dem om svar och kanske till och med... hjälp? Gynekologer upphör aldrig att förvåna mig längre.

Hej,
jag har tagit del av båda era mail. Förstod inte av din pojkväns mail att ni ville ha någon form av respons. Ledsen för det. Dr X bedömde det som mindre sannolikt att det rörde sig om endometrios och då är det inte endometrioscentrats uppgift 
att utreda och behandla dig. Så tolkades det hela av honom då. Rätt eller fel. Vi har tagit till oss vad ni skrivit. Det viktiga är att du mår bättre och att du fick hjälp. Det är inte meningsfullt att bemöta allt ni skriver i era två mail. Jag tycker det är tråkigt att ni känner er 
illa behandlade och hoppas att du utan vår hjälp kommer att må bra framöver.


Vänliga hälsningar


X


1 aug. 2011

Bakfylle hyllning!


Mina älskade fantastiska läsare, nu ska ni få höra på saker!

Håll i hatten, spänn på er pjäxorna och bit i äpplet, här kommer det! Jag var på fest i fredags!

Låt mig upprepa: Jag var på fest i fredags!

Ingen fest som helst heller för den delen. En förfest som ledde till den strålande "Fjordfestivalen" här i Uddevalla. Just denna festival ligger mig extra varm om hjärtat då jag och Christoffer delade saliv där för första gången för 2 år sedan nu. Världens bästaste festival helt enkelt.

Jag umgicks med mina härliga vänner som var så snälla, roliga och goa att jag var på gränsen att gråta stup i kvarten. Drack vin, röka cigaretter som om de var årets uppfinning och tog Rullis ner på stan.

Det är inte klokt vilka fina vänner, go bror och makalös pojkvän jag har! Jag njöt av deras sällskap och många gånger chockades jag av att jag orkade vara med. Även då jag varit rädd för att jag skulle komma att få ont hela förberedelsen inför kalaset. Jag var lycklig och dansade cheesy tryckare med Christoffer, som en äkta fjortis.

Jag hade helt glömt bort hur illa en bakfylla känns och har nu varit bakis i tre dagar ungefär. Helt knäckt och ynklig har jag tagit mig igenom helgen. Samtidigt har jag varit överlycklig, för äntligen kunde jag tillbringa en lördagsmorgon lidande på soffan med vätskebrist och huvudvärk som så många andra "normala" människor!

Aldrig förr har jag njutit så av att lida av en bakfylla förut...


Från höger: Mikkiz, Lisa och Jag