Jag är ett emotionellt vrak för stunden. Vet inte om jag berättat detta innan men jag tar dagligen Citalopram, vilket är en antidepressiv. Har bara positiva saker att skriva om denna medicin då den har hjälpt mig väldigt mycket eftersom jag är jätte känslig mot hormoner, så pass att jag varit tvungen att ta Citalopram för att ens kunna ta minipiller. Jag blir så ledsen av dessa små hormonbomber och antidepressivt gör att min kropp och knopp kommer i balans igen. Inget konstigt alls i detta. Men jag testade att trappa ner på dem innan Enantonen och kände att jag mådde tipp topp utan dem! Så nu valde jag att ta tag i det och efter många år säga hej då till mina små hjältar.
Vilket var en idiotiskt idé. Fullkomligt urlöjlig. Vad tänkte jag med egentligen? Jag tar hormoner som gör mig till en ynklig gråtande fjomme och jag trappar ner på tabletter som gör att jag hamnar i balans? För att vara riktigt töntig har jag nu gjort ett mycket proffsigt Tabell, för alla att bli förtrollade utav.
 | |||||
| Kortfattat 1 = Woho! 10 = Buhu! |
 |
| Såhär ser ett par vanliga veckor ut. |
 | |||||
| Och här är reaktionen då Citalopramen lämna kroppen. |
Med andra ord har jag trappat upp till min normala dos igen och har nu lärt mig att jag får vara klar med monster hormon kurerna innan jag kan trappa ner på min "happy pills". Vill ju inte hamna i fängelse för att jag råkar mörda någon av misstag.
Det är galet hur mycket dessa sprutor och piller kan ställa till den i kroppen och hjärnan. Jag känner saker jag aldrig varit med om innan. Upplever rädslor som aldrig skrämt mig innan och kan komma på mig själv med att vara mer hypokondrisk än min mamma (och det säger en hel del). Sen hjälper det ju absolut inte att jag är klumpig som en stenbumling och har lyckats skära mig i handen så blodet spruta, vricka foten då jag gått på en trottoar och tappar en filékniv (med spetsen neråt) rätt på fuckyou-tån.
Eller att jag fått svar från överläkaren i Endometrioscentrum, funderar på hur/om jag ska gå vidare med detta. Måste i alla fall vara mer emotionellt stabil än jag är nu innan någonting mer görs.
För dig som gärna vill nå upp i nivå nummer 8 i Känsloskalan så får du läsa mailet här. Kanske vi kan sitta och muttra ihop tills Citalopramen kommit i balans i kroppen igen?
Akta er, skitsnacket är så intensivt att det kan komma att riva er i ögonen. För alla er som läst Christoffers brev, tycker ni att det varit otydligt att han ber dem om svar och kanske till och med... hjälp? Gynekologer upphör aldrig att förvåna mig längre.
Hej,
jag har tagit del av båda era mail. Förstod inte av din pojkväns mail att ni ville ha någon form av respons. Ledsen för det. Dr X bedömde det som mindre sannolikt att det rörde sig om endometrios och då är det inte endometrioscentrats uppgift
att utreda och behandla dig. Så tolkades det hela av honom då. Rätt eller fel. Vi har tagit till oss vad ni skrivit. Det viktiga är att du mår bättre och att du fick hjälp. Det är inte meningsfullt att bemöta allt ni skriver i era två mail. Jag tycker det är tråkigt att ni känner er
illa behandlade och hoppas att du utan vår hjälp kommer att må bra framöver.
Vänliga hälsningar
X
6 kommentarer:
Gällande mailsvaret säger jag bara hmm...
Visste inte att du tog citalopram, de gör jag me numera. För övrigt känner jag igen mycket du skriver, men de e ju inte heller ngt nytt iofs.
Ta hand om dig!
Kramar om
(Orkar inte skriva så mycket i nuläget. Men måste ju iallafall skriva en liten kommentar, så du vet att jag finns här o tänker på dig)
Det är inte meningsfullt att bemöta allt ni skriver i era två mail.= De kan inte försvara att de har bedömt dej fel.
Dr X bedömde det som mindre sannolikt att det rörde sig om endometrios = DR X använder någon sorts sannoliksteori när han utövvar sitt yrke ??.
Jag tycker det är tråkigt att ni känner er
illa behandlade och hoppas att du utan vår hjälp kommer att må bra framöver = Tur att du har hittat en duktig läkare som lyssnar på dej.
Så tolkar jag det i alla fall.
Pusss o fortsätt att kämpa vidare som jag vet att du så duktigt gör.
/Pappa
Nej usch för hormoner alltås. Vet precis hur det är. Upp och ner i humöret, våldsam gråt ena stunden och fuktansvärt ledsen och sedan likgiltig andra och sedan kanske glad igen. Det tar på krafterna. Hoppas de verkar snabbt och som du säger, sluta inte ta dom förrän du är i balans. Det är synd att vi ska behöva "äta medicin mot biverkningar" med det är så det är. Vad gäller brevet - ja, vad ska man säga...Lite mer förklaraing kanska man skulle vilja ha, lite bättre bemötande.
Många kramar Mia
Kära du vad du kan skriva pedagogiskt! Inte ens din favo morsa kan missa hur du mår . Använd gärna skalan när jag ringer och är för mycket. Underbart sätt att förklara på .När det handlar om endoklinikens brev så får jag säga det FY FAN !! Om man skriver nåt så kan man ju i alla fall ha artigheten att svara på frågorna . Jag tycker att det är underbart att du har lyft upp detta och skrivit om det så att du kan fundera på hur du vill gå vidare.Du är såååå fantastisk jag älskar dig massor mamma
Dr X bedömde det som mindre sannolikt att det rörde sig om endometrios = Han vet inte utan använder sej om någon sorts sannoliksteori.
Det viktiga är att du mår bättre och att du fick hjälp = Tur att du har har träffat en riktig llläkare.
Det är inte meningsfullt att bemöta allt ni skriver i era två mail = Vi kan inte förklara vårt handlande så därför är det bättre att inte säga något alls.
Så tolkar jag jag ditt svar i alla fall. Tur att du/ni är så starka och vet att du har rätt.
Puss/Pappa
Jag blir verkligen riktigt förbannad när jag läser det så kallade "svaret" för mycket till svar var det då inte. En stor bortförklaring snarare. En bortförklaring till varför de inte svarat, en bortförklaring till varför dr X inte gör sitt jobb och en borförklaring till varför du känner dig orättvist behandlad. Bara bortförklaringar alltihop. Och varför bortförklarar man sig? För att man vet med sig att man gjort fel, och inte vill erkänna det!
Håller med Pether i tolkningen av "svaret" och Sirpa i ditt sätt att skriva och förklara på. Kommer på mig mig själv med att skratta då och då innan de går upp för mig att det här handlar om allvarliga saker, då skäms jag lite för skrattet. Men du är ju så rolig, så det är svårt att låta bli.
Skicka en kommentar