Slut på Finsam

Mina vänner, lika bra att acceptera läget och dela med mig av vad som händer nu. Haft helgen på mig att lugna ner mig och har nu, efter flera samtal, ork att berätta att jag inte kommer praktisera mer. Jag älskade det stället och jag fick förklarat för mig att även då det inte fanns någon tidspress att öka mina timmar så orkade jag inte med ett så fysiskt jobb.

Jag hade väl förstått det, i ärlighetens namn (oj vad dramatiskt det blev), men när jag då får till svar att jag inte får va kvar på Finsam, mina pengar försvinner och jag står plötsligt ensam igen så bryter jag ihop. Fulgråt gånger hundra och jag avskyr när främlingar ser mig gråta. 

När jag fått tänka efter så är det så förbryllande att jag inte fått testa ett mindre fysiskt jobb. Men det visar sig att min handläggare missförstått att arbeta i en butik ofta innebär att det är tungt. Särskilt då man ska bära rullar, varor, gå och aldrig sitta. Detta missförstånd blev på något sätt mitt fel "varför sa du inget" . Men nu har jag diskuterat för mig, argumenterat och beslutet bollas mellan de olika instanserna så mycket att jag helt enkelt ger med mig.

Så imorgon går jag till praktiken med en stor blomma till min fantastiska chef och tackar för allt hon gjort för mig. Sen blir det tillbaka till att bygga kroppen själv, se om de nya hormonerna funkar bättre än Enantonen och kanske börja något kul kurs, och på egen hand ta reda på om min kropp orkar en mer stillasittande aktivitet.

Klart man blir besviken

Men det här kommer inte hindra mig från att bli bättre.

Kanske kommer jag tillbaka till Finsam i framtiden. Kanske kommer jag kunna söka riktigt arbete istället. 

Två stora saker har hänt

Jag har påbörjat många inlägg den senaste tiden, men inga av dem blir färdiga. Det är som om jag börjar med en rasande fart och en massa roliga berättelser för att sakta tappa gasen och tillsist stänga ner bloggen. Det är inte alls för att jag har så hemska saker att berätta för dig, inte alls, det är bara så många härliga saker och jag vill inte tappa bort minsta lilla detalj. Det leder till att allt jag skriver blir så, in i skogen, långt! Handlederna blir trötta, fingrarna matta och min hjärna längtar efter kaffe innan jag ens kommit halvvägs (okej, min hjärna längtar alltid efter kaffe). Men nu ska du få veta allt underbart som skett i mitt lilla liv. Jag lovar att göra mitt bästa att skriva allt så kort som möjligt.

Vi får väl se hur det går.

Roliga underbarhet nummer ett:

Jag och älskling hade köpt pizza (vänta, det roliga kommer) och jag hade ågren över hur mycket pengar vi slängt på att inte laga mat. Ibland blir jag nojig över underliga saker, ibland blir jag nojig över idiotiska saker och ibland är jag bara nojig klart slut. Denna gång var Christoffer däremot också orolig. Han tog tag i mig med skakande händer, ruskade mig så håret flänge och skrek vad har vi gjort?! Nu har vi inte pengar till räkningarna! Nu kommer London svälta ihjäl och vi måste använda hans päls som värme för elen kommer stängas av och vi kommer frysa till döds!

Okej okej, i verkligehten sa han: Kan du inte kolla ditt konto och se hur mycket pengar vi har kvar?

Så jag tog upp mobilen (stressad efter att i min alternativa värld sett Christoffer bryta samman) (och sett London glo anklagande på mig medan han tvätta pälsen) och såg till min förvåning väldigt många siffror. Jag hade räknat med ett par hundralappar. Nu var det över 18000 kronor.

Vad gör man då? Jag vet inte vad en normal människa hade gjort, men jag skakade telefonen som om den vore en skallra och försökte gömma den för Christoffer. Det var uppenbart att några siffror ramlat in på mitt konto av misstag och jag behövde bara ruska rätt allt. Eller att jag gått in på fel konto. Eller kanske... kanske kanske kanske hade mer försäkringspengar kommit in.

Saken är den att min mamma insisterat på skicka in fler papper till hennes försäkringsbolag, där jag varit försäkrad innan jag blev sjuk. Och vi fick ut en härlig summa samma år som jag och Christoffer blev tillsammans. Eftersom jag blivit sämre sedan dess fick hon för sig att jag kunde få mer pengar. Vilket lät lika troligt för mig som att London en dag skulle komma in i vardagsrummet på ryggen på en talande gris som presenterar sig som Herr Trynolf och frågar om han får bo här hos oss.
Hon hade däremot rätt och helt plötsligt satt vi med pengar som vi aldrig kunnat drömma om. I samma stund som vi kommit fram till att vi skulle ta vårt första skrämmande lån så att vi kunde ha en bra tv. En tv som passade in i 2000-talet. Samtidigt som min laptop med jämna mellanrum ryckte på axlarna och däckade när den själv tyckte det var passande. Ja, helt plötsligt kunde vi unna oss saker. 

Så just nu skriver jag på min nya laptop, som jag härmed döper till Belly (osäker på varför) och på tv-bänken står vår nya platt-tv. I köket vårt runda snygga bord. Sånt vi velat köpa men haft på "så-fort-vi-sparat-klart" listan. Bland annat är detta saker som vi kunnat unna oss, som en belöning för lite av det jävliga vi gått igenom de här åren. Och det kändes fantastiskt! Overkligt och skrämmande (att helt plötsligt beställa en tv och en laptop samma kväll!) men härligt!

Jag kan ha unnat mig lite nagellacks saker också... kanske...

Roliga underbarhet nummer två:

Det finns en butik på torget här i Uddevalla med tyger, garner, hemdekorationer och en massa härligheter. Den affären brukar jag dra med mig folk till och bara luddra runt i med fånigt flin på läpparna. Jag älskar det stället, att det också blivit fyllt med söta ugglor för ju inte saken sämre.
Så med fjärliar i magen gick jag in och frågade om jag fick arbetsträna där. Och efter några få samtal så har jag nu gjort två dagar på min nya praktik! Och jag älskar det!
Chefen är förstående och härlig, jag får gå där i två timmar och rätta till tyger, lära mig om nya redskap och nålar och band. Att organisera vackra saker, finns det något bättre? Nu ska jag bara lära mig att göra allt i lugn och ro, inte allt på en gång. Jag pressar mig tills jag får jätte ont, men har börjat bli bättre redan efter andra dagen. Jag får inte glömma att min kropp inte är lika pigg som min skalle. Jag får träna träna träna på att arbeta.

Det är här vi är nu. Jag har ett hem jag älskar, nya tapeter i sovrummet, en praktik jag stortrivs i, en sambo jag dyrkar, en säregen ljuvlig katt (som äter som en häst) och min famj nära. Livet är härligt, nej mer än härligt, det är roligt och underbart!

Första arbetsträningen = Fail

Jag har varit helt knäckt sedan i måndags. Har gråtit och gråtit och gråtit som om jag vore gjord av vatten, och efter allt gråt skulle jag snart inte finnas kvar längre utan torkat ut. Det gick inte bra på min praktik. Min arbetsträning gick inte alls som jag hade hoppats på. Nej, som jag hade förväntat mig. Så jag kom hem, efter att ha försökt prata med min mamma och min bror, och sen kollapsade jag.

Låg i soffan men såna endosmärtor i magen, som säkert inte blivit glada av all stress jag kände, och önskade att jag kunde borra ner ansiktet och kroppen så djupt ner i soffkuddarna att den skulle äta upp mig. Så jag kunde ligga där inne i soffans mage, trygg i all stoppning, och bara gråta där, i fosterställning, tills det kändes bra igen.

Jag vill inte gå in på exakt vad som hände, det känns inte rätt. Men jag kan berätta att arbetet i sig inte passade mig, ingenting ont alls till "brukarna" som var på dagcentret, de är ljuvliga och roliga och jag tyckte om dem direkt. Däremot var det ingenting annat som funkade. Och jag var så besviken, knäckt av vissa saker jag upplevde, och sen kändes det som att min kontaktperson på Finsam inte skulle tro mig, skulle tro att jag gav upp direkt utan att ha försökt.

Jag tror väl att en del av henne kände så också. Särskilt då jag hade svårt att förklara vad som gjorde att jag bölade i luren så snoret sprutade. Christoffer tyckte att jag skulle ge all information och nu i efterhand överväger jag att göra just det på vårt nästa möte. Beskriva att jag inte alls gillade hur vissa blev behandlade, och inte klarade av det som bads om mig, och mycket mer. Jag veeet, detta inlägget är så mystiskt och otydligt, men jag kan inte säga mer. Inte nu i alla fall.

Min kontaktperson ifrågasatte om jag verkligen var kapabel till att jobba, eftersom jag inte ville testa detta stället mer och det gjorde mig så frustrerad! Jag vet att jag är redo att jobba, jag vet att jag kan, det enda som krävs är att jag hamnar på en plats där jag inte bryter ihop när jag kommer hem efter tre timmar.

Jag tror att jag fick fram då då vi pratade och jag sa att hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig föreslagit detta som min praktik, det är inte en plats som passar mig, och det handlar inte om ifall jag är sjuk eller inte, även om jag varit helt frisk hade jag inte kunnat arbeta där.

Att ha trettio gravida kvinnor värt av hormoner i kroppen samtidigt gör ingenting enklare heller... Men jag insistera på praktik, hon mjuknade efter ett litet tag, och sen får vi se vad som händer när vi ses på måndag.

Det värsta är att jag blir så rädd. Rädd att jag på något sätt ska hamna "utanför" igen. Att jag inte ska få ordentlig med hjälp, det har varit så skönt med någon som "slåss" på "min sida". Så jag kan få komma igång, utan att få motstånd och knuffa mig fram. Men vad fasiken, är det vad som krävs så får jag väl ta spjärn och börja böka mig framåt. Jag har ett helt hop med underbara människor runt mig, jag kommer aldrig vara ensam i det här.

Elins amatör-tejpskola

Kinesiologitejp är min vän, 

låt mig presentera min vän för dig!

Kinesiologitejp, läsare. Läsare, kinesiologitejp. 

Jag hoppas att ni kommer att trivas tillsammans. 

Som jag skrivit in inlägg tidigare så har jag nu testat Kinesiologitejp mot mina Endosmärtor. Då framförallt för min ländrygg som är det som fortsatt att krångla mest sen jag blev en hormonbomb, och den funkar! Så,  därför ska jag dela med mig av det goda! Glöm inte att jag inte är expert, jag är bara besatt av att Googla.

Nu över till vår första lektion i Kinesiologitejpning. 

Du har nu gått in på en hemsida, hittat en färg som du tycker om (kom ihåg att färgen på tejpen inte har någon betydelse för effekten, dock ska det finnas tejper som har kylande effekt och liknande men har inte sett dem, men läs noga att det är vanlig kinesiologitejp du köper).

DUNS! Du har nu fått tejpen på posten, öppnar paketet och förundras över hur denna tejprulle ska kunna göra någon nytta över huvudtaget. Nu till förberedelserna innan du tejpar:

Först: Har du känslig hud? Ta en liten bit tejp, fäst den på kroppen och vänta i 24 timmar. Börjar det klia eller får du någon form av utslag är du tyvärr en av få som inte pallar limmet. Dock kan det börja klia när man haft på sig tejpen ett tag, det betyder oftast att den håller på att lossna, ta av den låt huden andas ett tag, se hur den mår och sätt sedan på igen om det ser okej ut.

Förbered dig:

1.       Tejpen ska sättas på ren, torr hud (alltså… du kan behöva ta av dig kläder, men jag hoppas innerligt att du, min fina läsare, inte är så dum att jag måste påpeka detta. Tejp ovanpå en t-shirt gör ingen nytta, förutom ser löjligt ut). Undvik att gnugga in hela din kropp i din favorit lotion innan du tejpar, lim och gegg funkar sällan bra ihop. För att tejpen ska sitta riktigt bra bör man tvätta ytan ren med tvål, torka det helt torrt och helst använda någon form av alkohol (ge axeln en tequila så mår du bättre!) innan du slänger på tejpen.  Ska dock erkänna att jag inte duschat och grejat innan, jag har haft pissont och har då inte tyckt att en ordentlig rengöring varit på schemat, kan vara en av anledningarna till att jag har gått igenom en del rullar med tejp det senaste…

2.       Lite hår påverkar inte tejpens förmåga att fästa, är du däremot luden som en apa kan det vara dags huden lite, eller i alla fall trimma ner pälsen. (Plus, det gör säkert mindre ont att ta bort tejpen efteråt.)

3.       Vänta 30-60 minuter innan du gör en svettig aktivitet, duschar eller badar. 

Förbered tejpen:

Om du har en rulle med tejp mät och klipp ut så många tejpremsor du behöver (glöm inte att du i de flesta fall ska stretcha ut den, så den behöver inte vara jätte lång). Runda sedan hörnen, då lossnar den inte lika lätt.

Om du har färdigklippta bitar behöver du inte runda hörnen, då deras kanter är starkare och antagligen inte kommer fransa sig. (Men jag hade nog rundad hörnen ändå… overachiever som man är.)

Du kan också klippa längst tejpen, göra ett X, Y eller W eller WW. Då blir det tunnare "ben" som du kan sträcka ut. Lätt att göra som på bilden. 

Tejptajm:

1.       Vilken tejpmetod du än använder, låt alltid 3-5 cm av början och slutet av tejpbiten vara ostretchad, annars lossnar jäkeln.

2.   Se till att tejpen är slät när du sätter på den.

3.       Det finns tre olika sätt att tejpa. Jag kommer inte ihåg namnet på dem så jag hittar på lite egna, för skojs skull. 

Sträckaren, då du spänner ut tejpen (till 50-75 %) mellan händerna och sedan placerar på kroppen.

Spännaren, då du fäster tejpen med ena änden och sedan drar ut tejpen till dit den ska vara (den ska också vara spänd till 50-75 %).

Mesen, är ungefär som spännaren förutom att den är inte lika stretchig (25-50 %).

Tittutaren, används på leder som till exempel handleden, då fäster man tejpen vid handen, vinklar handleden uppåt och fäster resten av tejpen utmed armen, sedan vinklas handen neråt och tejpen är fast. (Sämst beskrivning jag vet, men jag gör mitt bästa).

4.       Hur får man av pappret på tejpen dårå? Jo du, lätt som en plätt, vik pappret (vid början eller på mitten beroende på vilken metod du vill använda) och så knäcker du loss det. Då tejpen är elastisk är det enkelt.

Det finns mängder med tejpvariationer, fr.0S 2012. 

5.       Vi de flesta ställen man ska ha tejpen ska man sträcka ut den del av kroppen som ska tejpas. Om jag ska tejpa min rygg, till exempel, så står jag lutad framåt över ett bord, kom ihåg att behålla sträckningen tills det att tejpen är påklistrad.  Innan du sätter igång kolla upp vad som gäller exakt för din ”åkomma” eller din kroppsdel. Sök på Google eller följ denna länk.

6.       Ta bara bort så mycket plast från tejpen som du kan fästa vid huden åt gången, drar du loss allt är chansen väldigt stor att du får en tejpboll och mycket dåligt humör. Rör inte vid klistret med fingrarna, inte för att det är farligt utan för att tejpen kommer att lossna lättare då.

7.       När tejpen är på, vänd på pappret som satt på tejpen och gnugga den glatta ytan från mitten av tejpen och ut mot kanterna, då fäster limmet bättre. Gnugga inte från kanterna och inåt för chansen är stor att du river loss kanten och du blir förbannad.

8.       När du reser dig upp, eller när du slutar stretcha din kropp, kommer tejpen att skrynkla ihop sig. Lugnt. Den ska göra så.

Vad man bör tänka på när man har tejpen på sig är att klä på sig försiktigt. Det är förbaskat lätt att riva loss ett hörn här eller där om man stressar med att dra upp strumpbyxorna. Och ja, jag kan ha råkat dra i tejpen i tron att det varit trosor… gör inte det. 

När du badat eller duschat är tejpen blöt. Den kommer att torka. Hjälp den gärna på traven med att dutta den med en handduk.

Om kanterna börjar lossa, klipp bort dem så att de inte börjar irritera eller lossna ännu mer.

När du sen ska ta bort tejpen är den enklast att få av om du gör det i duschen eller badet, eller dränk tejpen i babyolja eller olivolja i 15-20 minuter. Sitter tejpen i 5 dagar är det lättare att få bort den, än då den är nysatt (logiskt, jag vet!). Naturligtvis kan du bara slita loss den (aj aj aj)men behagligare ska det vara att trycka på huden och långsamt rulla eller skala tejpen rakt bak eller att försiktigt back tejpen och låta pekfingret gnugga där tejpen fäster vid huden, liksom lirka loss limmet med fingret. Det är också behagligare att dra loss tejpen i den riktning håret växer, vilket oftast är bort från kroppens mitt.

När det kommer till smärtlindringen kan man känna en lättnad direkt efter att tejpen sätt på, men det kan också ta ett tag innan den får göra sitt jobb ordentligt. Jag har redan hört om många i min närhet som använder/har använt tejpen och att den har hjälpt.

Viktigt att veta: 

Det finns några människor som inte bör använda kinesiologitejp, enligt en sida jag hittade på internet. Då tejpen får cirkulationen att öka, vätskor att flöda kan det påverka vissa sjukdomar.

Enligt den sidan bör du konsultera med din läkare innan du testar tejpen om du har njursvikt, hjärtproblem, infektion eller cancer.

Fin tejpad hest.

Om du har problem med njurarna kan det vara farligt att skicka mer vätska till njurar som redan har svår att göra sitt jobb. Detsamma gäller hjärtat. Har du en infektion bör du inte få den spridd till resten av kroppen, och detsamma gäller cancer. 

Däremot används tejp på sjuka barn och till och med vetrinärer har användning för min nya vän.

Peppande avslutning:

Jag hoppas att denna information hjälper dig, som vill testa kinesiologitejp, att komma igång. Så klart vill jag intyga att jag inte är en expert utan använder mig av den information jag kunnat hitta på nätet. Bästa med tejpen, tycker jag, är hur man kan testa sig fram, att den inte har några biverkningar och att den (för mig) tar bort smärtan.

Lycka till nu, blivande tejpmonster, berätta hur det funkar för dig!

Från vår resa till Paris, där jag kunde gå i timmar!

Tejpen tar bort smärtan!

Min hjärna är snurrad runt i en torktumlare och jag fattar ingenting. Ingenting. För, mina kära vänner och läsare, kinesiologitejpen fungerar. Den funkar! Det känns ologiskt, overkligt och (antagligen) är det såhär att helt plötsligt stå öga mot öga med ett spöke.

När min pappa klistrade på min chockrosa (så snygga) tejp hade jag redan ont i svanken. Så ont att jag vilat hela dagen. Tio minuter senare var jag på väg ner till stan för att hämta Christoffers nya telefon. Halvvägs ner kom jag på vad jag gjorde och liksom, gick och tittade förundrat på mina egna ben och svängande armar. Missförstå inte, det gjorde fortfarande ont, men inte alls på den nivån som innan.

Jag antog att det jag fått en släng av placeboeffekten, även då jag kritiskt inspekterat tejpen och insett att jag slösat bort mina föräldrars pengar (det var de som betalade för den). Dagen därpå fortsatte framstegen. Smärtan minskade, jag orkade mer eftersom energin inte gick åt att orka med ajaj. Jag duschade istället för att bada, och orkade fixa i ordning mig direkt efteråt. Jag städare och promenerade direkt efteråt. Jag kan röra mig mer naturligt. Dansar fuldanser tills svetten rinner, och slutar för att jag blir trött inte för att det gör ont!

Jag fyllde också år, några dagar efter tejpen introducerades! Gick på stan i 3 timmar innan jag kom hem, hem till en lägenhet täckt med ballonger och serpentiner. Ut väller min familj, min äldsta vän (inte gammal som 100 år utan min första bästis) Veronica och fler vänner. Vi kalasade, åt tårta och jag fick (bland mycket annat fint) en resa till Paris! Sen damp det ner fler vänner och vi drack gott medan vi såg på Schlager.
Allt detta orkade jag utan att ta fram värmedynan.

I förrgår använde jag inte värmedynan på hela dagen.

Jag vet inte exakt vad denna tejp gör egentligen, men den är fan magisk! Jag rekommenderar den till alla! Testa den! Här köper jag min. och Här är en tejpskola.

Ska skriva mer om tejpen, hur den bör användas och sånt kul, men har inte tid just nu. För jag måste ju packa och förbereda min och Christoffers första utlandsresa ihop. Om tre dagar flyger vi!

Tejpa bort Endon

Min mamma ringde precis och ville att jag skulle Googla Kinesiologi, särskilt tejperna som använts. När hon glatt sa "De finns i olika färger" fattade jag ännu mindre. Men, duktig dotter som jag är, satte jag igång datorn och började läsa på.

Kinesiologi var lite krångligt att förstå mig på och jag ska inte ens försöka att beskriva det med egna ord. Jag blir förvirrad av att läsa det själv, blockeringar, energi, kropp och psyke, hit och dit. Nej, vill du veta exakt vad det är klicka på länken, så kan du förklara för mig om du förstår det bättre.

Men när det kom till kinesiologitejpen så började glada klockor ringa. Skuttande harar sjunger. Älgar dansar. Datorn blinkar.

Det står på deras sidor att K-tejp (som den också kallas) hjälper mot:

*Reducera rörligheten, artrit, ryggproblem, muskelspänning, ischias, problem med skelettet , huvudvärk/migrän, tennisarmbåge, Carpaltunnelsyndrom, lymfödem, förlamning (japp, det stod med!), menstruationsproblem, inkontinens, smärta efter operation, posttraumatiska tillstånd, nervsmärtor, med mera.

Tejp (gjord på bomull) är elastisk och hudtunn. Den torkar fort om om den blir blöt, vilket gör att man kan ha på sig den om man badar, duschar eller svettas som en galning. Man placerar tejpen, beroende på vart man har problem, så att den
Den lyfter huden så att nervändrar och smärtreceptorer blir mindre irriterade och får ett mindre tryck på sig. Detta leder till att smärtan lindras. Samtidigt lättas gradvis trycker i lyfmsystemet, och blodcirkulationen förbättras vilket gör att lymfflödet (osäker på vad det är egentligen!) vilket gör att kroppens egen läkning skyndas på och stärks.

Man kan få en direkt positiv efter efter att tejpen satt så, och sen blir det ännu bättre under de kommande 3-5 dagarna. En behandling pågår ofta i en hel vecka, men kan vid vissa problem behövas utökas till två veckor.


Jag hittade denna information om hur man placerar tejpen vid just menssmärtor, antar att de skulle fungera bäst på Endosmärtor, men det är ren gissning.

Man kan köpa tejpen online  och det finns filmer på youtube (klicka på länk eller sök själv) där det beskrivs hur den kan användas. Jag kan inte säga om man kan testa detta själv eller om man ska ta kontakt med en expert, själv är jag nog för ivrig för att boka in en tid och hade jag haft råd hade jag köpt tejpen på momangen. Om du var mer tålamod, ta kontakt med din sjukgymnast så kan säkert den personen hjälpa dig eller visa vem som kan.

Men hur vet man om det fungerar? På Wikipedia står det att det inte finns några bevis på att K-tejpen fungerar, men att den fick en stor boost då den använts flitigt på Sommar OS 2008 och 2012. Surfar man runt på nätet hittar man flera som haft en bra reaktion på produkten också.

Jag är verkligen sugen på att testa detta, tycker de verkar jätte spännande! Finns det en chans att det kan hjälpa vore det galet att inte ge de ett försök, tänk sen vad färgglad man skulle bli, som en livslevande polkagris.

Vill till Finsam

Igår skickade jag min underbara rehabskoordinator ett mail där jag skrev att jag vill att hon skickar in en anmälan till Finsam. Tillsammans har vi kommit fram till att det är nästa steg för mig i min rehabilitering. Det leder naturligtvis till den självklara frågan: Vad i hela skogen är Finsam?

Jag och Google ska göra vårt bästa för att förklara.

Finsam är till för såna som mig som varit sjuka under en längre tid men också för de som varit arbetslösa en längre tid eller har psykosociala problem. Man hamnar så lätt i en gråzon mellan alla olika ersättningssystem och cirkulerar mellan de olika myndigheterna som en boll ingen vill leka med.
Finsam är en plats där bland annat Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och sjukvården samarbetar för att kunna hjälpa denna personen tillsammans.

Genom att de olika myndigheterna samlas så får man ett helhetsintryck över vem den här personen verkligen är. Om Försäkringskassan skulle se mig ur bara deras synvinkel skulle de se en sjukskriven som inte hr rätt till någon ersättning. Punkt slut. Arbetsförmedligen kan inte direkt göra något med mig då jag är heltidssjukskriven, punkt slut. Men tillsammans med vården kan de se möjligheter som inte är uppenbara och ihop tar de ett samlat ansvar för insatserna. På så sätt skapas möjligheter att utveckla och pröva nya sätt att få denna personen ut i arbetslivet eller in i skolan.

Allt fokuserad på individen i fråga.

Om samverkansgruppen kommer fram till att jag kan få hjälp av dem får jag en handläggare som lär känna mig, tar reda på vad jag brinner för, hur jag hanterar min smärta och annat kul. Sen kan vi tillsammans söka praktiker, jobb där jag kanske börjar jobba två timmar i veckan eller vad vi än kommer fram till. Om praktiken inte fungerar kommer jag tillbaka till min handläggare och så letar vi vidare. Ett helt år har jag den tryggheten i ryggen, det stödet.

Det första min rehabkoordinator sa var att jag behöver någon som drar in tyglarna, som stoppar mig från att göra för mycket i ren iver att komma ut i världen, ska tillägga att denna kvinna också arbetar tätt ihop med Finsam. Hon har lärt känna mig fort.

Om jag har tur kommer jag kunna börja inom Finsam i Augusti. Tänk vilken härlig sommar jag kommer ha om detta går igenom! Håll tummarna för mig allihopa, det här är ett gigantiskt elefantsteg framåt!

Mindfullness för stor plånbok

Jag fick min kallelse till Mindfullness igår. En kurs som jag föreslog till min före detta psykolog att jag skulle vilja testa. Hitta verktyg för att kunna vara helt i nuet utan att stressa upp mig hela tiden. Särskilt nu när jag är en vandrande hormonbomb.

Men när jag öppnade brevet blev jag förvånad över hur dyrt det är. 450 kronor, ska betalas vid första mötet. 450 kronor för något jag vill testa och se. Missförstå mig inte, jag tycker inte att pengar ska hindra en behandling. Enantonen är löjlig dyr, men värre är den andra hormonbehandlingen Visanne som inte ens är med i högkostnadsskyddet. Mina föräldrar bekostar klimakteriesymtombehandligar a lá naturmedicin åt mig. Jag mumsar i mig salivstimulerande tabletter för fulla muggar. Men jag tycker att denna kurs, som jag redan missat första mötet med, är alldeles för dyr! Det är där min gräns går!

Det hade varit något helt annat om man betalade 50 kronor per gång och fick en inblick i vad kursen gick ut på. 80 kronor gången skulle till och med funka. Men inte 450 kronor smack rätt ned i bänken och swoooosh ut från kontot. Inte ens om jag fick kursen betalad för skulle jag ville gå den. Om den däremot var gratis, då hade jag testat.

Så nu är jag på jakt efter Mindfullness budgetlösningar. Och, min fina vänner, de finns!
Efter en snabbsökning på Google hittade jag denna övningen på en hemsida som hette Stresscoachen. Jag gjorde precis övningen och känner mig lugnare, lättare och med här.
Klicka på länken om du vill göra ett försök.

Det verkar som att den mest grundläggande mindfullness övningen går ut på följande.

Sitt ner bekvämt, tassarna i golvet, armarna bekvämt i knät eller längst sidorna. 
Blunda, andas djupt och slappna av.
Uppmärksamma din andning. Hur du andas i och ut. Här brukar jag hålla andan eller hyperventilera (uppmuntras ej). För att inte bli snurrig i skallen så börja med att känna hur luften kommer in i näsan, är luften kall eller varm? Känn efter vilken del av kroppen som tar i mest när du andas. Tänk inte så mycket på ATT andas utan på hur luften reagerar med din kropp.

Flytta fokus till din kropp. Börja vid fötterna, vaderna, låren, jobba dig uppåt och känn efter hur din kropp är just nu. Hur känns det? Fryser du? Har du ont? Är du trött? Är du pirrig i huden? 

 Lyssna. Vad hörs omkring dig. 

Öppna ögonen och se dig omkring. Titta på allt som om det är första gången du ser det. Fäst dig vid en särskilt punkt och undersök föremålet en stund. Se på det men ha inga åsikter om det. (Svårt!)
  
Andas djupt, var medveten om känslan du har och tänk att du ska försöka behålla den resten av dagen. Eller hitta tillbaka till den i stunder under dagen. 

Under tiden du gör övningen kommer tankar och känslor in i skallen. Bli medveten om dem och för sedan varsamt bort dem och fortsätt fokusera på vad du nu håller med i övningen. Bli inte frustrerad över distraktionen, se den som en normal reaktion bara.

Om du har några bra tips på övningar, böcker, cd-skivor eller annat som är bra skulle jag gärna ta del av dem! Har ett par vänner som är mycket duktig på Mindfullness, funderar på att kidnappa dem och deras kunskaper någon dagen.

Nej, nu ska jag ge mig ut i världen och Mindfullnessa lite (yepp, ett nyuppfunnet verb). Önska mig lycka till.

Goda Nyheter

Goda nyheter måste ju delas!

Jag har haft fullt upp att pump el in i min kropp, gräla med vården och att promenera så att benen snart trillar av. Har i och med det glömt att dela med av de härliga nyheter som också skett.

Först och främst ska vi flytta! Inte ut ur Uddevalla men mer in i centrum. Mina promenader blir intressantare (jag har gått samma slinga så många gånger nu att jag snart kan gå den med en ögonbindel) (skulle se ut som en idiot, men ändå) och jag har närmre till vänner, familj och har betydligt käckare grannar. En av mina bröder och hans go tjej bor mitt emot oss, gissa om vi ska stalka dem när vi väl flyttat in. Lägenheten är också mindre och billigare. Det ska bli så skönt att börja om på nytt, lämna de här rummen som nu är så betingade av sjukdom och dåliga minnen. Det kommer bli underbart!
Det enda som fattas är att byta ut soffan, som jag legat och plågats i så många timmar att jag börjat tycka personligt illa om den. Men det kommer!

Nästa nyhet är att Christoffer fått jobb! Woho! På Ikea, så alla pengar vi får in kommer gå åt att köpa doftljus och köttbullar.
Vi fick också vårt sista socialbidrag denna månaden. Jag råkade säga till vår sosstant att jag hoppas att jag aldrig kommer se henne igen. Hon la till "ja, inte här på kontoret i alla fall...". Hon har varit väldigt bra och förstående så kan absolut inte klaga.

Den senaste sprutan har kickat till ordentligt och jag är tillbaka på rätt spår igen. Jag rör mig mer, gör min träning (hemma än så länge) och har kunnat göra frukost så många gånger att det inte känts speciellt längre. Försöker att ta det lugnt, men som vanligt är det svårt.

Så det rör sig åt rätt håll! Jag slipper flyta runt som en kork i badkaret jämt tack vare TENSEN och jag har laddat ner några olika appar på telefonen som ska kunna peppa mig på mina promenader. Den jag ska testa idag heter Tipsrundan och går ut på att man promenerar en stund, kommer till en fråga och kan vinna priser. Får se om den är något att ha.
Har också skaffat Run Log där jag ser vilka rundor jag brukar ta, hur lång tid jag går och lite smått och gott.

Här kommer lite foton från några av mina promenader i solen.

Promenad i Uddevalla

En liten bit från Borgen vid Tureborg.

Njuter av solen och lyssnar på Miss Li.

Smält snabbare!

Förlåt att jag inte är deprimerad

Jag blir så otroligt trött på vård som inte är till för att vårda. På oprofessionellt bemötande och oförmåga att lyssna. Ska jag verkligen må dåligt för att jag inte är deprimerad?

Är det verkligen vettigt att släpa sig till ett möte, glad i hågen, och lämna mötet ledsen och anklagad? Ett möte som är till för att gör mig starkare psykiskt? Nej nu var jag orättvis, jag fick ju med mig något mer av besöket: jag lärde mig också att kaffe finns kvar i kroppen i sex timmar.

Hade jag använt Google hade den kunskapen varit gratis, gråtfri och så hade jag fått veta att det egentligen är mellan 4-8 timmar. (Skitsamma, ingen rör mitt älskade kaffe!)

Fick höra att det är meningen att jag ska komma på möten (och enligt personen som inte ens har med saken att göra: träna) oavsett vad som är fel. Om jag har ont så jag inte kommer upp på benen, även om jag reagerar illa på sprutan, influensa med feber, inga problem! Enda gången man inte ska komma på avtalat möte är om man kräks. Hittade följande info på vårdguiden och 1177:

När man har feber bör man vara hemma från arbetet eller skolan för att låta kroppen vila och återhämta sig.

Det är inte okej. Jag förstår inte varför man ska sparka lite extra på såna som (man tror) är i underläge? Hur man kan slösa på någons värdefulla energi och tid, och inte ens lyssna ordentligt på vad den personen säger. Jag tror att det är det som är det största problemet med vården idag. Oförmågan att höra vad patienten säger. 

Tur (för mig) så är jag hormonell som femton gravida kvinnor och ingen konflikträdsla kunde hålla tillbaka mina åsikter. Ingen sätter sig på mig igen, jag går inte med på det. Personen i fråga var inte beredd på mina svar på tal, frågor och ärliga åsikter. Och ju mer argument jag fick desto mer säkert blev jag att detta inte är något för mig, jag måste tänka på vad jag behöver, vad som hjälper mig bli friskare. Egentligen borde jag tacka personen för att det sista mötet spårade ut så totalt, det gjorde mitt val så mycket enklare, och gav mig möjligheten att se vad som är viktigt att fokusera på.

Men visst är det jäkligt trist att man måste ett hormonmonster för att inte bli trampad på. Tur att jag har Magica De Stretch och Doktor Duktig, deras öron är vidöppna!

Mina första dagar med TENS

Äntligen har jag fått min TENS! På grund av ajsenbajsen fick jag vänta med att Magica De Stretch testade in den på mig men i måndags blev den min. Jag får låna en apparat till i maj (om den funkar får jag förhoppningsvis låna den längre) (om den nu behövs då, det vill säga). Jag är fånigt noga med de klibbiga plattorna men lyckas ändå klistra fast dem i morgonrocken, håret, filtar och annat som inte är min hud.

Låt mig beskriva hur en TENS känns. Föreställ dig att du har suttit i en knepig ställning, till exempel ovanpå dina ben eller somnat med armarna under dig. Tänk dig sen den pirrande, stickande känslan då blodet rusar in i kroppen igen. Inte till en gräns då det gör svin ont och man hamnar i en underlig halvstående ställning i rädsla för att röra sig. Utan precis innan det. Zmmmmzmmmzzzzmmmzmmmzmmmm.

Så tycker jag att det känns. På ett ungefär.

Nu till hundra miljoners frågan: Fungerar min TENS mot smärtan?

Svar: Ja, det verkar ta mig tusan så!

Det är lite svårt att säga exakt hur bra den är än så länge. Jag förstår mig inte fullt på den ännu. Ett problem jag har är att reglera in rätt styrka på strömmarna. Magica De Stretch förklarade hur det ska kännas då jag kommit till en bra nivå: gå upp till en styrka så det gör ont, sänk sen med en.
Nu är ju problemet att vad innebär ont? Räcker det att det nyper till? Ska det va olidlig smärta, a lá Endo, eller hur ska jag tänka? Just nu testar jag mig fram.

Bäst är ändå att med alla sladdar stickande ut från ryggen så ser jag ut som en as cool robot!

Min TENS, från mitt Instagram konto under namnet Gumsamumsa.

Jag bloggar alltså finns jag

Det är inte klokt hur längesedan jag visat min nuna när. Jag hade flera kommentarer som väntade på mig och blev som alltid rörd och tacksam att ni läser och tycker till. Jag har fått frågor hur jag mår, vart jag tagit vägen, om jag egentligen är en utomjording som åkt tillbaka till min planet (nej, det har ni inte frågat) (men det vore en väldigt oväntad sådan!), hur jag kan kommas i kontakt med och lite annat smått och gott. Jag tänkte ta tillfälle i akt att svara men också att förklara vart jag varit, varför jag har varit och om jag egentligen har varit någonting när jag inte funnits här på bloggen och skrivit.

Jag har fullt upp med min rehabilitering, klicka på linken så är det en go sammanfattning om vart jag fortfarande är och trampar. Min förbättring går upp och ner upp och ner upp och ner men alltid vinklat uppåt i en stadig takt. Inte i det härliga tempot som jag önskat mig och det har emellanåt gjort mig fullkomligt tokig.
Så tokig att jag helt stängde av. Jag ville inte tänka på Endon. Ville inte känna Endon. Ville inte se min sjukdom, ville inte veta av den mer. Jag kunde inte acceptera att jag fortfarande var/är sjuk. Jag kunde inte tänka mer på mediciner, hormoner och att ständigt göra vad som är rätt för kroppen. Tack men nej tack, jag har gjort mitt nu och nu tänker jag inte ägna någon mer tanke på den här skiten.

Det funkade naturligtvis inte alls.

Jag blev istället manisk över att hålla igång. Så fort jag hade en chans att känna och tänka på min situation så började jag sysselsätta mig med något. Satte upp en barriär av pyssel framför mig. Detta innebar också att jag inte kunde blogga, svara på Endomail eller njuta av stunden. När jag pratade med min psykolog och insåg vad jag höll på med var det en damm lättades. Jag fulgrät historiens största fulgråt (liten överdrift , men det låter dramatiskt passande) och sen bara östes allt ur mig. Alla tankar, alla känslor, allt. Och det kändes så tungt men så skönt. Lätt som en fjäder fladdrade jag hemåt men en läxa att ha en 15 minuters date med mig själv varje dag. Gissa om jag bölar då jag tar denna stund och skriver i min dagbok eller mailar en vän, men när det kommit ut är jag tillbaka i nuet igen.

Det är svårt att skriva detta och att hålla igång dessa minuter varje dag. Ibland skriker hela mitt inre att jag ska låta bli. Men jag ska försöka dela med mig här mer. Tyvärr kommer jag inte vara kontaktbar för frågor och liknande via mail, men kommer försöka att svara här så gott jag kan. Det blir små portioner av mig just nu.

Annars så tar jag fortfarande Enanton (blir snart två år nu) och min fokus ligger på att påbörja ett rehabiliterings program som ska hjälpa mig komma igång med en flexibel praktik! Oh, ja du hörde rätt! I februari hoppas jag kunna anmälas till detta. Christoffer, min älskling, har fått heltidsjobb som sätter igång i början av året också så puzzelbitarna i vårat liv sätts på plats. 2013 kommer bli ett strålande år, jag känner det på mig!

Arbeta med Endometrios

Jag har fått ett jobb, mina damer och herrar!

Men fortsätt läsa innan ni skriker av lycka, gör inte vågen och för all del spring inte nakna runt på gatorna. (Kanske en liten fingervåg och ett litet yey är däremot helt okej) (kläderna kan som sagt behållas på).

Låt mig förklara saken vidare. Det är så att min rehabilitering nu är mitt jobb! Jag ser till min glädje hur kalendern långsamt fylls upp med möten med olika personer som mitt Psyko (psykologen) som lär mig tänka rätt gällande smärtan och stress, Magica De Stretch (sjukgymnasten), Ergonomi-tanten och min nya Rehabkoordinator Monika (kunde omöjligt komma på mer smeknamn). För att inte glömma Doktor Duktig och den nya sköterskan som ger mig min Enanton rätt i lilla maggen.

Se hur långt jag kommit i min kamp mot Endojäveln! Innan jag började med Rehabteamet hade jag svårt att orka med ett möte i veckan. Nu däremot, måste jag köpa ett busskort för att inte gå i konkurs av alla mina resor till vårdcentralen. Det är fantastisk! Särskilt då jag kommer ur smärtdimman från igår.

Låt mig avsluta inlägget med en lustig anekdot, minns du Kärringen? Sköterskan som inte ville ge mig Enantonen för att det var en special spruta som är så dyr. Hon har nu blivit utbytt mot en annan sköterska som är lång, bestämd men vänlig. Jag var ändå kritisk då jag träffade henne för att ta sprutan, var redo att sparka henne i blygdläpparna om hon sa något dumt. Hon lutar sig emot mig då sprutan väl ligger som en spänd kula under huden och frågar:

"Men hur brukar ni göra med sprutorna då?"
"Vad menar du?" Det ska du ge fan i. 
"Ja, alltså, om du ska få ut fler sprutor träffar du honom då?"
"Det beror på." Vad luskar du efter? Tror du att jag lurar dem av honom eller? Ska du ha stryk?!
"Jaha, men du har nog med sprutor till nästa månad då? För jag funderar på om han är här och så så det inte blir problem med din behandling."
"...." VA?!
"Men vi gör såhär, jag kollar läget här med Doktor Duktig och så ringer jag dig senare i veckan om det går bra? Så vet vi om jag ska boka in dig på ett nytt besök eller om jag bara ska be honom skriva ut ett nytt recept. Går det bra?"
"Åh, javisst! Javisst, tack! Tack..." Jag är en ond bitter människa. 

Och kvinnan ringer mig idag (två dagar senare) och bokar in ett möte åt mig. Hon. Ringer. Mig. Tänk vad en människa kan göra en glad bara genom att göra det där lilla extra. Hon frågade också om det gått bra med sprutan efter att hon gett den till mig. Wow, säger jag bara.

Nej, kära läsare, nu ska jag lägga mig på värmedynan så att jag orkar att arbeta imorgon. Klockan elva ska jag till Rehabkoordinatorn och planera mer av min framtid!

Disk World

Jag ska få hjälp! Mer hjälp! Gruppmötet med rehabgänget blev bättre än förväntat. Nu ska jag igång och få ordentliga hjälpmedel från alla håll och kanter. Jag känner mig lättad, för det har känts som att jag själv ska kunna manövrera mig vidare och jag har faktiskt inte riktigt vetat hur jag ska ta mig till med smärtan som finns och hur jag ska tänka. Som ni redan vet gör jag ju gärna alldeles för mycket och sen blir lika förvånad och besviken varje gång det blir samma resultat. Nu ska det bli ändring på det!

Redan efter en vecka med övningarna har min rygg blivit avsevärt mer flexibel. Jag kan röra den mycket enklare och den gör inte lika ont i rörelse. Magiker sjukgymnasten förklarade exakt vad som är fel med min rygg. Det är  mina diskar, i ländryggen eller svanken som har fått stryk. För att vara lite övertydlig har jag här en bild som visar våra fina skelett.

Som du kan se här finns det som små goa härliga kuddar mellan våra ryggkotor, det är de som kallas för diskar. De hjälper oss med rörligheten, som ett kullager kan man säga. Men jag har någon jävlig liten kudde som inte gör sitt jobb som det ska, på grund av Endon och alls smärta jag utstått. Så någonstans i nedre delen av ryggen liksom glider disken ut, buktar in i nerver och skit. Det gör piss ont. Jag har en bild nedan som visar ett diskbråck, det är inte ett diskbråck jag har, det jag har problem med är inte lika illa (tack gode gud!) men bilden ger ett hum om vad som händer. Det buktar inte lika mycket på mig, inte.

 Jag kan påverka diskflyttningen genom att göra övningen jag fått, där jag ligger på mage och lyfter upp överkroppen med armarna, stretchar rygg och mage. Då glider disken tillbaka och får en chans att läka, så länge jag inte rör mig fel eller inte kan hålla kroppen rätt för då skenar den iväg igen. Rackaren.

Sen behöver jag ju också träna upp mina svank och buk muskler igen. Till det har jag ännu mer övningar.

Detta var ju inga nyheter direkt, sjukgymnastik magin jag utsätts för, men jag fick nu bekräftat vilka olika instanser jag sak få hjälp med. Ska till exempel på en Smärtskola, som min svägerska Johanna redan går på.
Om jag förstått det rätt är det en plats där man blir inkallad på möten då man får lära sig lite om följande:

• Smärta/information
• Hälsa/ohälsa, stress
• Smärthantering/coping/balans i vardagen
• Ergonomi och energibesparande arbetssätt
• Fysisk aktivitet och träning

Syftet med smärtskolan är att du genom undervisning ska få tips och råd om hur du kan minska eller lära dig hantera din smärta/värk.(WOHO!!)

Sen lite Ergonomi, ett tips jag fick igår va att då jag diskar och det känns tungt kan jag öppna skåpet under diskbänken och sätta upp foten där. Direkt får jag lindring i svanken, då den inte blir lika belastad. Jag har min egna lilla pall som är lite högre vilket funkade ännu bättre för mig. Såna tips är ju jätte bra! Aldrig att jag tänkt på att man kan göra så.

Det var ett bra möte helt enkelt! Ett bra möte som kommer leda till ännu fler ännu bättre möten i framtiden! Nej, nu ska jag och min disk gå och diska lite.

Ninjabananflugor och mekaniskt trasig

När min sjukgymnast konstatera att jag va mekaniskt trasig lät det coolt. Som om jag var en skadad Terminator eller nåt.
Min sjukgymnast är som en magiker. Hon vrider och trycker och sen släpper smärtan. Trycker in en tumme i ryggraden och taadaaa så gör det inte ont mer. Hon undersökte mig igår igen och kom fram till att mina ökade smärtor kan ses som en form av träningsvärk. Inget att oroa sig för alltså (woho!) men om den inte ger med sig till helgen så måste jag avbryta träningen. Nu har jag gått ner till 4 upprepningar om dagen så det borde lugna sig.
Men jag har ju inte vart tydlig nog med vad min magiker till sjukgymnast hittat! Jag har ett mekaniskt fel i ländrygg och bäckenet. Det kan ha uppstått av att jag haft ont såpass länge.
Magikern berättade att det blivit bevisat att efter relativt kort tid av smärta i ryggen (buken också tror jag) stängs de inre buk och rygg muskulaturen av. Varje gång du reser dig upp eller sitter eller ja lever används automatiskt den innre core muskulaturen. Men vi som lidit av smärta i det området måste lära oss att koppla på den igen. Det får jag också hjälp med!
Bara att stå som en normal människa är träning för mig. Men det är så otroligt härligt att känna att man jobbar på kroppen hela tiden!
Det verkar som att jag har låsningar i svanken också. Diskar som glider lite hur de vill. Allt detta ska mina övningar kirra!
Inatt va en sketa natt igen men bara vetskapen om att det inte var skadligt gjorde att jag kunde släppa på gnällspärren och gny mig ynkligt till sömn utan någon rädsla som grund. Hoppas ikväll blir bättre så jag kan fortsätta öva!
Fan! En bananfluga flög in i näsan! Varför åker de alltid in i min näsa?! Jag ser framför mig att jag har en hel bananflugsstad i bilhålan vid det här laget! Jag ser dem aldrig i lägenheten utan som ninjabananflugor smyger de fram i skuggorna. Fan va äckligt!

Brev Bomb!

Fick en AVI på posten. Min utvärdering från Rehabgruppen låg som en tickande bomb på Willys och jag var inte överdrivet upprymd över det. Som sig bör, då man pratar om bomber. Men jag tog tag i mig själv och Christoffer hämtade kuvertet åt mig. När vi satt i soffan och jag öppnade det fick jag tillbaka den äckliga känslan som jag fått då jag läst mina journal anteckningar från Endocentrum i Uppsala. Jag var helt enkelt inte säker på om jag hade lust att känna mig så där knäck på en fredagseftermiddag. Inte något eftermiddag, vid närmre eftertanke, men öppnade det ändå. Jag måste ju läsa vad de kommit fram till någon gång. 

Jag läste högt och efter varje mening blev jag mer och mer geleig i kroppen. Först kom Arbetsterapeutens sammanfattning. 

Hon blir bättre. Har inga kognitiva problem. Smärtor i nedre extremiteterna. "Jag ska bara" tills det gör för ont. 

Psykologens utvärdering kom härnäst.

Inga psykiska problem. Ångest av hormonbehandlingen ibland. Tar åt sig av det man säger och är öppen för att testa nya coping tekniker. Har svårt att få balans och gör ofta för mycket och får då ont. 

Och sist Sjukgymnastens:

Stark i överkroppen. Smärta i nedre kroppen och svagare där. En massa konstiga ord som är rena grekiskan. 

Slutligen kom jag till vad de kommit fram till ihop och såg en lång härlig lista på ytterligare hjälp jag ska få. En sjukgymnastisk undersökning där hon har två delar som hon vill fokusera på. Psykologen ville ge mig KBT (kognitiv beteende terapi) för att hantera stress och ångest som kommer med hormonerna. Och Arbetsterapeuten ville att jag skulle lära mig mer om Ergonomi så jag inte överanstränger delar av kroppen som redan är smärtiga. Sedan en Smärthanterings grupp för såna som haft ont en längre tid.

När jag slutade läsa hade jag ett leende som gick från öra till öra. De hade lyssnat på mig. Verkligen lyssnat och förstått! De hade också kommit fram till saker som jag inte kan minnas att jag sagt rakt ut, till exempel hur jag tar ut mig hela tiden för att jag vill mer än jag orkar. Att de sedan sammanfattat att de vill hjälpa mig! Jag känner mig så glad att jag vill springa från Dalsland, hos mina föräldrar, hela vägen till deras vårdcentral och krama dem till små russin som tack för att de förstått! 

Ännu ett stort steg i rätt riktning och jag ser verkligen fram emot vårat gruppmöte den 20:e! Kan inte minnas senaste gången jag längtat efter ett "läkar"besök. 

Arbetsförmågan utreds (fan sicken kul rubrik)

Har tyvärr en riktig skräpdag där Endon bjudit hem hela sin familj med tillhörande grannar och husdjur. En släktträff jag gott klarat mig utan. Men det innebär däremot att jag får lite mer tid att skriva här på bloggen. Kan ju göra det istället för att oroa mig för att Christoffer blir ledsen av att hänga tvätt (fråga inte).

Jag har inte varit helt tydlig kanske med vad som pågår just nu. Efter lite Googlande kan jag sammanfatta mina senaste nervösa besök som en Arbetsförmågeutredning eller kanske snarare en Sjukskrivningsutredning. Jag är osäker på rätt ord så jag tänker slänga med det första, för det låter mer poisitivt (i mina öron i alla fall).

Doktor Duktig har tagit kontakt med en rehabiliteringsgrupp som har hand om såna som varit sjukskrivna längre. Där hamnade ju jag perfekt. Han har inte velat kontakta dem förrän han visste att jag ens skulle klara av de olika testen. Kunde jag inte sitta upp i en timma så var det ju väldigt onödigt att ens ta mig till mötet. Då hade jag ju kommit in genom dörren, satt mig på stolen, börjat grina och sen åkt hem igen. Slöseri med allas tid.

Men nu jäklar är jag redo, gott folk! Jag bestämde mig för några månader sen att jag skulle praktisera, om du minns det? Det var alldeles för snabba rullar, min kropp var inte redo bara för att min hjärna bestämt att det skulle vara så. Men detta mötet är ett steg i rätt riktning. Ett gigantskt jätte steg.

Jag träffade då en Sjukgymnast, en Psykolog och sen en Arbetsterapeut. Jag gjorde standardtester och sen pratade jag så mycket att jag blev snurrig av min egna röst. Grundfrågorna i alla tester var:

Finns möjlighet att återgå till arbete, deltid eller heltid?
Om jag haft ett jobb, vilka åtgärder skulle kunna skynda på eller hjälpa mig att komma tillbaka igen?
Finns det några rehabiliteringsmöjligheter som jag inte fått tillgång till som kan hjälpa min tillfrisknad?
Så jag gick i trappor, satt på stolar, lyfte lådor, strök skjortor, skar frukt, prata prata prata prata, berätta om min sjukdom, skrev ner allt om min sjukdom, vred och vände på mina känslor och tankar och kom ut som en aningen tilltuffsad klump.

Nu väntar jag på ett stort tjock brev med utlåtandena på mina prov och vad de kommit fram till, efter ett härligt långt möte om lilla mig. Jag ska ha det som kvällslektyr och sen ska vi träffas igen och prata igenom allt som står. Där ska jag också säga ifrån om något som står i papprena inte stämmer eller om det står något på grekiska som jag inte förstår. På gruppmötet ska vi också prata vidare om det finns ett nästa steg i rehabiliteringen.

Jag har redan pratat med sjukgymnasten (som var en proffsig mega dunder kvinna) och ska försöka ta mig till drop-in tiden imorgon för att påbörja den rehabilitering hon pratat om. Varför vänta till den 20:e? Jag har väntat nog.

Så ser min rehabilitering ut just nu. Jag kommer få en sammanställning av alla papper och de skickas också till Doktor Duktig. Sen kommer jag få använda de papprena precis hur jag vill. Kan ju va bra till arbetsförmedlingen om jag kan börja luffsa dit snart.

Nu ska jag vila upp min stackars rygg och försöka lugna ner hormonerna som gör mig ettrig som ett bi.