EMO rygg och skägghormoner

Jag blir galen!!!
Först så mår magen bättre efter spiralens inkomst och jag får några dagar då det går åt rätt håll.
Jag hinner andas ut och utföra en liten glädjedans.

Sen börjas det igen.
Ryggen har väl känt sig åsidosatt då magen var som värst.
Emo rygg.
Vaken om nätterna med ryggont.
Dagar fyllda med ryggont.
Tabletterna tar dåligt.
När de väl tar måste jag lägga mig så jag inte hinner få ont innan jag hunnit somna.
Sen vaknar jag mitt i natten igen (och läser allt som jag kan hitta på nätet.)(Kan till exempel allt skvaller om alla kändisar i USA.) (Justin och Selena borde verkligen inte bli ihop igen) (Ja... jag skäms.)
Sen vaknar jag med ryggont igen.

Tycker du att jag låter gnällig?
I såna fall är det för att jag är det.
Jag är frustrerad på att min kropp jävlas och jag är förbannad att det inte bara kan försvinna nu. Jag skulle vänta tre månader för att se om spiralen funka, men nu går det åt fel håll igen och jag måste ringa min gyn på månad.
Har lovat pappa att ringa. Och Christoffer. Och London. Och Poncho. Och mig själv också dårå.
 
För jag är soffliggande igen.
Växlar mellan värmedyna/bad/spikmatta/svordomar.

Jag vet inte ens om jag kommer orka åka bort på jul och fira med familjen.
Vi har pratat om det idag, jag och Christoffer, och jag har väl inte accepterat att chansen är väldigt liten att jag kommer orka bilresan och vara talbar efteråt. Och det gör mig, ärligt talat, ännu mer förbannad.

Så imorgon ska jag få hjälp att handla mat.
Ska bunkra upp med julmat så vi kan slänga ihop en jul ifall vi blir hemma.
Sen vet jag att tillsammans med Christoffer blir allting roligt så vi skulle säkert få en mysig jul bara vi, men det handlar inte om det. Det handlar om att vi inte får något val. 

För min rygg är ett EMO. 

Jag gissar att gyn kommer öka mina hormoner.  Kan ju alltid hoppas att jag får julhormoner den här gången. Hormoner som är rödvitrandiga, smakar kanel och gör mig alldeles skäggig och tjock.

Vad gör man inte för julkänslan?

Hormonell och på bättringsväg

Det var i söndags kväll jag fick min första riktiga paus ifrån smärtorna. Jag var överlycklig och gjorde det vilken vettig människa som helst gör vid ett sånt tillfälle: jag diskade. Sen fick jag ont igen.

Men det har gått framåt varje dag sedan dess. Varje dag har kramperna blivit färre. Jag har kunnat äta mer mat utan att magen blir helt galen. Jag antar (som en god endovän till mig) att det är tarmarna som irriterar livmodern och gjort att det gjort fruktansvärt ont. Jag har haft en väldigt Emo livmoder. Men jag hade väl också blivit förbannad om någon tryckte in ett stort jäkla T där det inte hör hemma... vänta lite nu... det var ju precis vad som hände... .. ..

De senaste dagarna har varit helt ok! Korta kramper och jag har orkat laga mat, gå till affären en gång och diska och städa lite. Idag har jag till och med äntligen färgat håret, som hade en så lång utväxt att grannarna klagade. (Okej, smärre överdrift).

Det enda som fortfarande är svårt är nätterna. Jag vaknar ofta med smärtor och sover dåligt. De stunder jag inte har ont kan jag vakna med grov ångest. Att ha i sig både Provera och Hormonspiralen samtidigt har gjort mig till en ytterst hormonell varelse igen.

Bevisen är många. Till exempel äter jag nötter som om mitt liv berodde på det (till och med då varje tugga gjorde ont i magen, mama needs her nuts!).
Sen får jag gåshud och blir gråtfärdig så fort minsta lilla sorglig eller rörande sak visas på tv.
Jag kan inte äta bacon igen.
Jag får såna lyckorus att jag nästan skrämmer Christoffer (katterna blir i alla fall förvirrade). Som i förrgår, helt plötsligt kändes det som om någon släppt ner oss mitt i Jul på Liseberg och slängt stjärnvinster på oss. Jag kände den där mysiga härliga glädjen då man går där på kullerstensgatorna och alla ljus som glöder i träden och på husen. Och jag var så lycklig att jag tjöt av glädje. Jag flaxade med armarna som en kolibri (något jag inte är helt säker på varför jag gjorde) samtidigt som jag ylade "Det känns som Liseberg!!!" Christoffer bröt ihop.
En kort stund senare började jag gråta för att något hemskt hade hänt på tv:n.
Så hormonkaoset is back in business!

Men det verkar vara värt det! Jag mår bättre och bättre och idag har jag inte ens använt värmedynan förrän då klockan var halv sex. Det var månader sedan jag gått så länge utan värme som lindring. Och då har jag inte härdat, försökt att vara "duktig" och låtsas vara frisk. Jag helt enkelt glömde bort att en värmedyna behövdes för den behövdes inte.

Jag har de senaste dagarna fått för mig att göra comic-strips över vad som hänt de senaste dagarna. Till exempel har jag gjort en om hur det var att sätta in en spiral. Jag tycker personligen att livmoderns reaktion blev väldigt verklighetstrogen, så det avslutar jag inlägget med.

Ni värmer mer än ett kokande bad!

Mina fina fina vänner!
Jag är helt tårögd efter alla era fina kommentarer både här och på Facebook! Jag hoppas att ni förstår att era stöd och cyberkramar och pepp gör att jag blir starkare och orkar mer! Ni gör att jag känner mig som en fighter då jag verkligen behöver det. För man känner sig inte som den tuffaste i världen då man inte fått sova eller äta ordentligt på ett tag. Jag blir så ofta rörd till tårar! Jag och Christoffer pratat alltid om det ni skriver och det gör att vi inte känner oss ensamma.

Till och med på soffan, då jag inte vart ute på fyra dagar, känner jag mig inte isolerad från världen för ni släpper in mig i den då ni skriver saker till mig. Det gör att, även då jag är ensam hemma, inte känner mig ensam.

Jag har fått stöd från min äldsta Endovän via mail under hela den här cirkusen och hon påminner mig att inte lida i onödan.
En nyare Endokompis skrev roliga saker till mig under en av mina gråt attacker då kramperna gjorde mig yr, och distraherade mig så att jag till och med skrattade mitt i allt.
Min fina Endovän som gav mig ett jätte fint "Never give up" armband var med på besöket, då jag hade på mig både det armbandet och mitt pepp-berlock armband.
Min svärmor kramade mig så himla skönt när hon var på besök att jag blev rörd till tårar.
Min svägerska Johanna skriver alltid peppande saker till mig och ihop med min storebror får de mig att känna mig som Wonderwoman!
Pappa köper Opi nagellack till mig då han är ute och reser!
Mamma är redo att komma till min räddning när som helst.

Det är så många fantastiska exempel jag har på vilka fantastiska människor ni är! Kan inte skriva alla för då blir detta årets längsta inlägg.
Ni ska veta att alla hjärtan, alla ord, alla likes, ALLT värmer mer än mina lindrande bad och jag vill ta tillfälle i akt att tacka er allihopa för att ni hjälper mig.

Tack!

När Spiralen flyttad in i livmodern

Min första reaktion då jag det gått en timma efter att jag tagit "mensvärkspillret" var:   
"Men det här är ju knappt kännbart! Det molar och gnolar lite i magen, men det här är ju inget problem!"
Det gick så bra att jag börja tvivla på att de ens fungerade. Öppnade de verkligen upp livmodern? Tänk om de inte gör någonting, tänk om livmodern bara rycker på axlarna och kniper ihop munnen ännu mer.
Christoffer avbröt mina "tänk om" med "Tänk om en elefant kommer in här i väntrummet just nu." Hans psykologi funkade kanske inte som han tänkt sig då jag istället kom på att jag väldigt gärna vill ha en bebiselefant som husdjur och det blev den kommande kvartens samtalsämne. (Jag blir väldigt babblig då jag är nervös) (och då är jag babblig redan från början).

Sen gick det rätt fort. Gynekologen hämtade oss, upp i gynstolen, Christoffer höll min hand, fram med alla gyn-prylar och sen vart det igång.

Min första reaktion, då hon förde in en metallgrej för att mäta livmodern, var "Oj var det allt?". När vi försökt för en vecka sin gick det inte alls för att det gjorde så ont! Så pillret gjorde det den skulle och jag och Christoffer skrattade lättat.

Sen skulle hon göra något som inte alls var med på videon jag tittade på innan besöket. Hon ökade storlek på instrumentet. Först en storlek större, för att se så att spiralen skulle komma in, och sen ännu större för att vara helt säker. Och den första gjorde ont. Mensvärk från helvetet kramade livet hur min mage och jag flämtade efter luft. Värst var hur lång tid det tog innan krampen släppte, även då hon inte längre gjorde någonting med livmodern. Christoffer krama min hand och det var helt tyst när jag samlade mig för att fortsätta.

Denna gången gjorde det så ont att det svartnade för ögonen. Och jag skrek. Jag har aldrig skrikit hos en läkare förut, inte ett vrål som inte går att styra och där jag inte ens vet vad som kommer ut ur min mun. Christoffer berätta att jag skrek "Hjälp mig!" "SLUTA!" "Det gör för ont!" och att en del svordomar flödade. Men jag minns inte det, det enda jag minns är den skärande, krampande, överväldigande smärtan som vägrade släppa. Jag trodde jag skulle kräkas och kroppen var helt kallsvettig. Liggandes i den där jäkla stolen höll jag på att svimma av och Christoffer fick en blöt handduk som han höll över min panna medan han viskade snälla ord till mig. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag var inte ens klar än! Det kändes som att hon slitit med sig min livmoder ut ur mig och hela jag skakade.

Jag vet inte hur länge vi pausade. Andades genom näsan och ut genom munnen. Vifta på fötterna uppe i de där byglarna för att få igång blodcirkulationen. Det kändes som att smärtan aldrig skulle släppa. Den släppte heller inte helt men jag ville få skiten överstökad och jag sa till henne att bara köra på.

Det gjorde inte lika ont då spiralen sattes in. Det var som första försöket, mensvärken, kippandet efter andan, men det var snabbt klart. Jag blev liggandes i stolen, med benen på en pall, och en filt över mig där jag fick ligga och återhämta mig så länge jag ville. En sköterska gav mig vatten som skakade i mina händer.  Det värkte och skar inom mig medan Christoffer pussade på mig och gav mig jätte fint beröm.


Bilresan hem var bedrövlig. Det krampade och gjorde så ont att det enda jag kunde göra var att gny och stirra rakt framför mig. Min plan var att köra mig raka vägen till akuten så fort vi kom fram till Uddevalla men väl där började det äntligen lugna sig och kramperna blev mindre skärande och pauserna fler.

Hela den kvällen var fruktansvärd. Mensvärkskramper sköljde över mig och mina smärtlindrande var som sockerpiller. Christoffer gjorde allt han kunde för att göra allt lättare för mig, öste presenter över mig från sjuklådan (två julklappar råkade visst glida med i bara farten) och kylskåpet var fyllt med godsaker.

Det har blivit bättre. Till exempel sitter jag upp just nu (orkat föra det i tjugo minuter just nu!) och för ett ögonblick orkade jag plocka tvätt från golvet. Men annars har jag varit sängliggandes. Så fort jag äter (allt utom Lussebullar av någon underlig anledning) (och soppor) så får jag kramper som däckar mig. Det känns som en blandning av mensvärk (den hemska jag brukade ha) och att återhämta sig efter en bukoperation. Som efter titthålsoperationen (då jag också blev galet dålig) (jävla endo).
Sen får jag inte heller bada på en vecka, så min stora räddare i nöden då ryggsmärtorna blir för intensiva har nu gått på semester. Något som min gynekolog inte ens berättade utan min mamma tog reda på innan jag (tack och lov) hunnit lägga mig i badkaret. En infektion är det sista jag vill ha just nu!

Nu gäller det att bara hålla ut medan dagarna blir lättare. Mamma har varit hos mig i flera dagar och tagit hand om mig. Idag är första dagen själv då Christoffer jobbar och det är inte lätt, får jag erkänna, men det är också skönt att känna att "jag kan själv" (tänk dig nu en trumpen unge som trampar i golvet).

Jag lägger allt mitt hopp på den här jäkla t-formade spiralen nu. För jag tänker bannemej inte ha gjort det här i onödan! Hör du det Spiralen?! Jag har gjort mitt! Nu tar du och lägger manken till och gör ditt jobb ordentligt!

Tisdagen var ett äventyr må jag säga. Inte ett "åh vi åker till Liseberg!" äventyr. Inte ett "vi överraskat någon med ett besök" äventyr. Utan ett "låt oss se hur mycket stryk Elins livmoder kan ta" äventyr.

Jag rekommenderar det inte.

Jag är ett vrak

Det är inte klokt hur dålig jag är just nu och att det har gått så fort. Jag vill inte gnälla så jag försöker skriva saker på ett roligt sätt. Jag vill inte vara "hon som bara pratar om sin sjukdom" så jag berättar om Hemingway som pissa mig i handen för att lätta på stämningen lite. Men just nu, nu är det bara helt åt helvete.

Det känns helt overkligt att jag bara för tre månader sedan var på Ullared en hel dag.
Det känns overkligt att jag burit "tunga" kassar från affären och hem helt själv.
Det känns overkligt att jag tagit dagliga promenader och kunnat laga mat två gånger om dagen.
Det känns overkligt att jag orkade diska varje dag och tömma katternas toalett.

Jag saknar att kunna hålla om Christoffer och bli gosad med. Jag saknar att hitta på saker, så många bra filmer jag missar som går på bio och så många popcornlådor jag missat. Fan, jag saknar att kunna sitta upp.

Det är galet vad man tar sin hälsa för givet då man är frisk! Jag har tagit för givet hur "frisk" jag hunnit bli på Enantonen och nu får jag en ordentlig påminnelse av vart jag kommit ifrån. Och jag vill gärna härifrån pronto.

Igår var jag nära att åka till akuten eller ringa en ambulans för att få morfin. Men jag tog en muskelavslappnande som jag fått till spiralinsättningen och plötsligt gick det att andas igen. Min mamma låg bredvid mig i sängen och höll mig lugn medan pappa var iväg och handla åt oss. Jag blir helt tårig (inte fot-tårig utan gråt-tårig) då jag tänker på vilka fantastiska föräldrar jag har. Det är fruktansvärt svårt för Christoffer att gå till jobbet och lämna mig ensam när jag är såhär dålig, så det är tur att jag har så många som vill ta hand om mig!

Shit, jag minns sist gång det var snack om ambulans och det var länge sen... den här sortens deja vu suger!

Jag räknar ner dagarna tills spiralen ska in. Jag är redo att det kan göra ont att sätta in den. Jag är redo att ta alla piller som behövs innan för att det ska bli så bekvämt som det bara går. Sjuklådan fylls upp och den rädsla jag kände förut är som bortblåst. Jag behöver nya hormoner! Ska den va i livmodern så in med den! (Som min bror Dan sa på telefon: "Det har nog aldrig funnits så många som längtat så efter att en spiral ska sättas in som nu.") (Ja, min bror är awesome!)

Att få hormoner rakt in i hjärtat av Endon är exakt vad den förtjänar!

Jag är förbannad på Endon just nu. Riktigt rasande. Om den varit en människa hade jag slagit den på käften, kallad den ful och sagt åt den att skaffa sig en hobby. Jag hade sparkat den mellan benen och tvingat den se på "Eastenders" för resten av sitt liv. Sen hade jag gett Endon Endometrios och skickat den till väl utvalda gynekologer....

Ungefär så hade jag gjort. 

Obs: Detta är den censurerade versionen. Den ocensurerade versionen påminner mycket mer om en film av Tarantino och SEDAN hade jag givit Endon Endo som sen fått träffa väl utvalda gynekologer.

En T-formad spiral

Dags att dra på mig mjukisbyxorna, hetta upp värmedynan och förbereda sjuklådan (som har råkat bli en gigantisk rosa påse) för nu ska man ut på okända hormonmarker. Och i ärlighetens namn är jag aningen uppskrämd (läs: skiträdd). In på behandlingsscenen kliver Hormonspiralen. 

Jag tror att de flesta tjejer hört talas om spiralen men personligen var jag inte särskilt insatt. Till att börja med trodde jag att den faktiskt såg ut som en spiral men för att vara lite lustiga har de gjort den till ett litet T. Den kallas detta för att den förr faktiskt var formad som en spiral. Är det bara jag som tycker att det hade varit roligare om den faktiskt sett ut som en spiral? Det hade ju varit som att ha en cirkus inuti livmodern. (I mitt huvud är detta logiskt).

Så här ser en T-formad Spiral ut.

Så vad används denna cirkusmojäng till dårå? Den används som preventivmedel, mot riklig mensen, mensvärk och Endometrios.

Det låter ju tipp topp! Enda "problemet" är att jag hört flera Endosystrar berätta hur ont det gjort för dem att sätta in den och de kommande dagarna. Samtidigt har jag hört att det finns många Endosystrar som mått prima med spiralen då den väl varit inne så det är som det alltid är med hormoner, testa och se.

Min gyn testade att sätt in en i måndags men fick sluta direkt då det gjorde väldigt ont. Det var som om hon tryckte på en "mega-mensvärks-knapp" och helt plötsligt hyperventilerade jag och skakade som om hon dragit på sig en zombiemask och vrålat som en tok. (Fan vilken läskig tanke).

Nu ska jag tillbaka på tisdag för att sätta in spiralen. Men först ska jag ta ett piller som ursprungligen används mot magsår. Fast för mig ska den användas för att öppna upp livmodern så att det ska bli lättare att få in grejsimojsen. Tyvärr blir det biverkningar på det här pillret, då det är samma som används vid till exempel missfall eller aborter, och jag kommer att få mensvärk. Jag tar medicinen två timmar innan besöket och det känns lika lockande som att ta sig ett bad i en bajamaja.
Men vad gör man inte för att bli frisk?

Christoffer har varit väldigt tveksam till hela grejen, särskilt då han förstått att jag antagligen kommer få det tufft under tiden och efter spiralen är insatt. Men vi ser på det som Enantonbehandlingen, med den blev jag mycket sämre första månaden innan den började göra sin magi!

Det har också bestämts att jag ska bli insatt på Enanton igen om Spiralen inte räcker, fast denna gång ska jag få östrogentillskott så att kroppen inte ska ta så mycket stryk. Något som låter som en väldigt bra ide´! När Christoffer fråga hur jag ser på att börja med Enanton igen så sa jag:

"Tänk att du har en väldigt krävande, okänslig och emo vän som du känt i många år. Tänk dig att han helt plötsligt ska flytta in i din lägenhet och bo där på obestämd tid. Han lovar att betala alla räkningar så du vet att du kommer få det bättre men samtidigt så är han där hela tiden. Ungefär så."

(Japp, nu citerade jag mig själv... det var ju lite konstigt.)

Nu hoppar jag fram i tiden och det som gäller nu är Spiralen. Den ska in och göra sin magi. Min underbara vän Bettis föreslog att jag skulle kolla en video på 1177 där de visar hur en insättning funkar och jag tyckte den va så bra att jag delar med mig av den här nedanför!

Sist, en god nyhet, Christoffer har redan börjat fylla på sjuklådan och mamma köper julljus till oss! Man kan inte göra annat än bli glad.

 

 

Deja vu och kissande grodor

När min akutgynekolog föreslog att jag skulle få p-spruta lät det som en strålande idé. Men när jag stod vi apoteket och herrn i vit rock glatt sa "Provera var det ja." då jag skulle ta ut min spruta så fick jag hjärtklappning. Händerna blev blöta. Hjärnan rusade och det enda jag kunde tänka var:  "Provera? Varför känns det bekant? Har jag tagit det förut?! Aaaaaaah!!"

Men jag har aldrig tagit någon annan hormonspruta förutom Enantonen så det jag valde att ta den ändå. Varför bara sitta på rumpen och bli sämre då jag i alla fall kan testa något nytt?

Igår fick jag för mig att söka lite här på bloggen och plötsligt pluppade det fram inlägg om just PROVERA. Alltså tog jag dessa, fast i tablettform, år 2010! Direkt efter ett första försök med kort behandling av Primolut Nor. Så samma tabletter i samma cirkel och samma pissiga resultat. Jag började gapskratta. Jag menar, vad ska man annars göra? Här är ett utdrag från början av min behandling av Proveran förra gången.

En hemsk fiende har visat sitt fula plyte igen. Och det värsta är att hitta denne i trosorna.            Mens jäveln. 

Jag önskar att du kunde förintas från denna jord och att något magiskt gör att vi kvinnor inte behöver blöda för att kunna klämma ut en unge. Den som kom på den idén borde skjutas. Flera gånger.

Egentligen har jag ingen regelrätt mens utan har fått mellanblödningar. Men kroppens motto verkar vara att:

"Ser det ut som mens, uppträder som mens och luktar som mens så tänker jag
opponera på samma vis som jag alltid gjort då mensen är på besök. Jag ska krampa skiten ur den."

Skulden ligger i det lilla blå pillret jag trycker i mig dagligen, även känt som Provera.

 (Från inlägget: Fienden jag inte vill veta av.)

Se fortsätter det, för blödningar måste man ju stå ut med då man byter och ändrar hormoner (tyvärr). Men när jag såg nästa inlägg "Provera vs Endo : 0-1" så förstod jag äntligen varför jag reagerat så kraftigt då den där apotekaren hade gett mig min spruta. Här kommer ett utdrag:

"De framsteg som Primolut-Noren gett mig steg långsamt bakåt nu när Provera var chefen.

Tyvärr skulle Provera behöva gå någon form av kompetens kurs för den har helt shabblat till det. Magkramperna har börjat kräva övertid, blödningar har brytit sig in på arbetsplatsen (där de uppenbarligen inte hör hemma), kalkylerna har blivit fel då toalettutförandena nummer 1 och nummer 2 inte längre utförs smidigt och naturligt utan plågsamt och likt barnafödsel och ryggvärken... den är helt enkelt bara värre. (Långsökta liknelser, jag vet!)"

 Och jag avslutade inlägget med att ge Proveran sparken. Men jag mitt nöt gick och anställde idioten igen! 

 Nu får den va kvar under tiden jag inväntar mitt nästa besök hos min riktiga och duktiga gynekolog då vi ska ge oss på någonting helt nytt. Mer om det senare.

Avslutningsvis så läste jag om en gammal vän som jag helt hade glömt bort! Här kommer de två historier jag skrivit om vår gode gamla vän, Hemingway.

Varje dag går jag och Christoffer en daglig promenad. På vägen hem började vi närma oss den löjligt branta backen upp till vårat hus då jag håller på att ställa mig på någonting. Det får mig att skrika för fulla lungor och slänga mig bakåt i ren ”Crouching tiger hidden panda” anda.

Och vad hittar jag mitt på vägen om inte den sötaste groda i helaste världen; (Christoffer påstår att grodan var en padda men jag är väldigt säker på att det bara var en mycket överviktig groda med svår akne). Jag bar runt på den feta grodan en stund för att hitta den ultimata platsen att lägga honom på så att han skulle komma så nära vattnet som möjligt. Han flöt ut i min hand som en stor klump gele och hans yttepytte grodhänder höll ett stadigt tag om mitt finger. Vi styrde glatt vår kossa hem (minus kreaturet) då grodan var trygg. Jag spatserade med mycket stolta ”grod-räddar-steg” då vi fram till att grodan hette Hemingway. Han såg helt klart ut som en Hemingway.

***
 
 Som avslutning på detta inlägg ska jag bara informera om att Hemingway har kommit tillbaka! Denna gången saknade han oss så mycket att han hoppa och skuttade utanför vår dörr. Hans stora glada ögon, den gigantiska plufsiga magen och det knöggliga vårtiga huvudet. Den sötaste tjockaste groda i världen.

Men när jag bar honom till säkerhet (det finns alldeles för många hundar i vårat område som kan råka sätta sig på honom) så blev han så rädd att han kissa i min hand. Det var däremot väldigt äckligt. Mycket olikt Hemingway (så pass mycket att Christoffer insisterar på att det inte var Hemingway utan Oscar Wilde) (men jag känner allt igen mina grodor) (som Christoffer påstår är paddor) (feta grodor ska inte diskrimineras).

Jag ser det som ett tecken (minus att han kissa på mig) att jag ska ha tålamod och njuta av de framsteg jag gör. Och att om jag inte är i nuet kan jag missa att se Hemingway då han står där på trappan. Det kan bli ödesdigert... 
 

Bröllopslokal jakten är igång (och Endon vill va med)

Ligger på mage på golvet med datorn framför mig. Ena ställningen som ger lite lindring just nu. Ett stort plus är att vi har en fluffig matta och att Poncho nu kan använda tangentbordet som sin nya säng (vad är det med katter och deras kärlek att åla sig runt på tangentbord?).

Idag kom vi äntligen iväg för att kolla på lokaler till bröllopet. Mamma och pappa kom med bil och vi åkte runt och kika lite. Inte fullt så enkelt som jag hade förväntat mig.
Ena lokalen var jätte mysig och full av potential. Tyvärr så var inte området lika fint, låg väl lite för central för vår smak.

Och då åkte vi ut till en sjö mitt ute i en skog, och där var det lokalen som inte var exakt vad vi hoppats på. Inget fel i byggnaden eller salen i sig, tills vi såg skidorna som var fastspikade på väggen Det skulle ju kunna döljas med något skynke, föreslog Christoffer, och då vände vi oss om och såg hur den andra väggen var täckt med döda djur. Gigantiska horn och skallar. Pytte små horn. Ett stort skidemblem. Nej. Vi tog en kopp surt kaffe och tackade för oss.

Det är något med döda djur som inte riktigt skriker bröllop, enligt mig, men det är väl en smakfråga.

Blev en del promenerande så kom hem och doppades direkt i badet. Har legat sedan dess och mår i ärlighetens namn: piss.

Men det va fan värt det! Det var jätte kul att komma ut och göra normala saker. Att få planera vårat bröllop! Nu ska vi fortsätta kika. Och under tiden vet ni vart ni har mig, liggande på golvet i sovrummet (eller badkaret).

Nytt utseende!

Tadaaaaa!! (Tänk dig en stor yvig gest.)

Så då var utseendet ändrat på bloggen. Äntligen. Den har varit likadan i evigheter och nu när jag har tid vill jag fräscha till det lite och städa upp.

Jag hoppas du tycker om den!
Säg till om du tycker att någonting viktigt fattas.

En sån dag idag

 

Sjuklådan

Jag har nya hormoner igen, Depo-Provera heter dessa och jag får den som spruta på stackars skinkan. Med ny behandling tillkommer en total skräck. Doktorn lovar att jag kommer blöda och för en Endotjej är det lika lockande som att få en stenbumling i huvudet. Och jag är så rädd för att bli sämre. Men vad gör man om man bär på en sån rädsla? Jo, man gör såklart en sjuklåda! 

Till en ypperlig sjuklåda krävs:

• En stor låda
• Presentpapper 
• Tejp och sax
• Saker som gör dig bekväm
• Saker som sysselsätter dig
• Saker som gör dig glad
• Saker som peppar dig
• Sånt som smakar gott
• Saker som gör din älskling glad för då blir du glad 
• Hemliga presenter

Allt läggs (inpackat) i lådan och den ställs undan. Nu får du inte röra din sjuklåda förrän du har en sån där helsikesdag! Och istället för att känna "åh nej nu sätter det igång!!" Så känner du "åh nu får jag öppna sjuklådan!" 

Sen kan du alltid be din familj och vänner att köpa något litet, inpackat, i lådan så får du ännu mer överraskningar! 

Det jag inhandlat till vår sjuklåda är, än så länge, en urgullig färgglad stor t-shirt som jag kan drälla runt i, en lotion som luktar mumma, blåbärs läppsyl, ett berlockarmband med saker som peppar mig och så lite presenter till Christoffer. Han har också köpt brädspel till sig och presenter till mig som jag är såååå nyfiken på. Sen ska detta, plus laktris och något gott till Christoffer, packas ner. 

 

Först var Christoffer väldigt kritisk till att han skulle ha saker i sjuklådan . Han hade nog tänkt sig en Redbull och choklad sen skulle resten va till mig. Men jag kan inte slappna av om inte han har något roligt att greja med medan jag ligger i fosterställning. Och jag blir minst lika glad av att ge saker till honom som att få saker. 

Poängen är ju också att man inte ska bli orolig om jag får massa ont, det gäller ju även honom! Sjuklådan är där för att lugna och peppa oss! Vi är ju team Chrelin ffs! 

Här kommer tips på sånt du kan lägga i din sjuklåda (men viktigast är att hitta det som gör just DIG glad/pepp/distraherad).

• Mysig filt 
• Tofflor
• Pyjamas/Myskläder
• Pyssel
• Tv-spel (går ju också att låna ut)
• Köp en passande tidning eller korsord
• En bra bok
• Snask 
• Bra serie eller film
• Något du gjort själv (fått ett jätte fint "Never give up" armband av min fina Endosyster Emma. Och jag använder det jämt för det gör mig så jävla pepp!! 
• Lotions som gör att man luktar gött
• Något fånigt och roligt som får personen att skratta 
• Badsaker som lyxar till det, det finns ett som gör vattnet till gelé och värmen håller längre, skulle ju funka om man badade för att få lindring som mig. Finns här. 
• Mjuk nallebjörn. 

Apropå nalle så finns det en gigantisk katt jag blivit helt kär i. Varje gång jag är på Åhléns hår hag förbi och gosar den lite. Men jag kan inte lägga 250 kronor mer till sjuklådan. Men jag älskar den på distans. Ni ska naturligtvis också få njuta av den! Se och dyrka!

Nu kanske du undrar vad man gör om hormonerna visar sig vara lösningen och du aldrig får helvetikus ont? Ja men då har ni ju en firardag där ni kalasar på er sjuklåda som då plötsligt förvandlats till en firarlåda! 

Men ha inte för bråttom, öppna inte lådan förrän du gjort ett visst framsteg, till exempel kunnat trappa ner din smärtstillande en viss mängd eller inte haft ont på ett par månader. 

Så, nu är vi redo för vad än hormonerna kan få för sig att göra och i värsta fall kommer vi öppna en hel låda full med presenter!

Inför läkarbesök

Huah! Då vart det dags igen. Läkarbesök.
Vanligtvis brukar jag bli nervös och få hjärtklappning en vecka innan läkarbesöket ens är bokat. Sen brukar det eskalera tills jag blir en hysterisk virvelvind som får knuffas in på läkarmottagningar medan jag gnyr som en liten unge.
Lite lite lite läkarskräck har jag väl kanske fått genom åren. Kanske.

Men denna gången har jag varit lugn, särskilt med tanke på att det är en ny gynekolog jag ska träffa. Jag har varit så fokuserad på att detta måste fixas pronto, innan det blir värre. Samtidigt har jag insett att det inte är en "diagnos-jakt" längre utan att jag faktiskt "bara" ska proppas full med rätt hormoner.

Och igår började det.
Nerverna ligger ovanpå huden och jag är livrädd. Helt utan att veta vad jag är så rädd för. Det är bara den där känslan av att inte ha kontroll, att jag måste lita på att en annan person ska veta vad den sysslar med. Kanske inte borde va en så stor grej. Men inom sjukvården är det tyvärr inte så enkelt.

Så nu förbereder jag mig. Gör allt för att hålla mig lugn och låta huvudet styra och hormoner och känslorna sätta sig i baksätet och hålla käften.

Alltid, när jag ska träffa en doktor brukar jag göra en lista med sånt som jag vill ha sagt och med korta ord som påminner mig om vad som hände vid vilket år. (Ifall det inte redan står i min journal) (om det ens är viktigt).
Sen en lista med alla frågor som surrat i skallen medan jag blivit sämre. Jag älskar listor och de är mitt sätt att hålla ordning på tankar och känslor och surr.

Sen är det skjutsen till läkarmottagningen. Jag har inget körkort så min super snälla underbara pappa kommer köra mig. Jag tror att det är få pappor som är så insatta i sin dotters menscykel och hormonbehandlingar, och han är ett otroligt lugnande stöd. Så jag är väldigt glad att ha min pappa med mig.

När allt detta är fixat är det dags att tänka på kläderna inför besöket. Det kan låta ytligt men det handlar mestadels om att ha en längre tröja eller klänning som man kan skyla sig under ifall att en undersökning ska göras. Sen har jag en tendens att ha på mig udda sockar med konstiga mönster på, men det är aldrig ett val, det bara blir så. Det är en speciell spännande upplevelse att ligga i en gynstol med rumpan bar och en stor anka på vänsterfoten och en deppig Ior på höger. 

Nu gäller det att bara ta det lugnt. Prata med mina nära och kära om det blir övermäktigt. Och att acceptera att det blir vildare i kropp och knopp av alla extra hormoner.

Och sist men absolut inte minst: om den här doktorn inte faller mig i smaken (som de alltid säger i Halv åtta hos mig om maten smakar skit) så har jag ju kvar min tidigare gynekolog som jag vet är toppen!

Jag får helt enkelt inte glömma varför jag ska dit; för att fucka up Endon. 

 

Roligt med gynekologer och hormoner

Jag har feber medan jag skriver det här, så jag tänkte pigga upp dagens inlägg med lite roliga berättelser från mitt liv. För är det ändå inte så nedrans trist att vara sjuk och så nedrans trist att prata om att vara sjuk? Det är ju inte direkt det roligaste samtalsämnet i världen och jag är ju mer än en sjukling och har varit med om mer saker än sjukligheter. Men det är samtidigt ett viktigt samtalsämne för oss som inte är friska. Men vi börjar med en liten rolighet, för att rycka upp oss!

Mina bröder (nej, alla) retar mig för min längd. Och då är jag egentligen inte särksilt kort, jag är ju inte dvärg (även då min storebror gärna ger mig med en ring och frågar om jag inte ska ta den till Mount Doom). Värst var då jag skulle skaffa nytt pass och gick till polisstationen. När de undra hur lång jag var sa jag 159,5 cm och frågade om han inte kunde runda upp det till 160? (För jag fick ofta höra att "du är ju inte ens 160!"). Då skratta polisgubben och sa: "Nej, det är ju inte trovärdigt."
 
Som sagt. Jag har feber. Det här kan bli lite hur som helst.

Jag har nu i efterhand insett att jag har varit sjuk (förkylningar, influensa och sån skit) mer än innan. Och mina sjukor har varit längre än Christoffers, så jag antar att det också är ett bevis på att Primolut-Nor inte gör sitt jobb som det ska. Jag har blundat så himla hårt att det liksom svider i ögonen av att öppna dem igen, ungefär som då man haft håret uppsatt i en toffs en längre tid och sen släpper ut den och det värker i hårrötterna. Ja, det är väl så att det inte funkar som det ska och jag ringde min gyn och pratade med en härlig sköterska där. Fortsättning följer...

När jag var liten var det vanligt med maskeradkalas då någon fyllde år. Min bästis Sandra skulle ha kalas och när jag kom dit hade hon den vackraste sjöjunfrudräkten jag någonsin sett. De andra tjejerna var prinsessor med stora rosa klänningar. Jag? Jag var en postlåda.

Jag pratade med sköterskan och har nu en tid bokad hos en ny gynekolog nästa måndag. Och det känns ju jätte bra att ta tag i det här. Samtidigt så återkommer den där enträgna rädslan att jag måste träffa en ny person och jag hoppas så innerligt att han ska vara bra! Att han ska vara lika duktig som den andra gynekologen jag har! Sen vet jag ju att jag har en tid bokad hos henne i slutet av november, så jag kan ju använda dem båda två. Men det är så illa att så mycket ångest läggs på att man är rädd för att inte få den vård man förtjänar, att man inte ska bli bra bemött! Den här sjukdomen hade varit förbannat mycket enklare om alla kunde göra sitt jobb och sen fokusera på att hjälpa patienten.Fortsättning följer...

Vi har skaffat en fantastisk liten kissekatt till! London har fått en bror och han heter Poncho! Det är den spinkigaste lille misse med de största öron jag någonsin sett på en katt. De har blivit bästisar och stortrivs ihop.

Poncho och hans stora öron.

Poncho kanske trivs lite väl bra. Han försöker dia från London som förvirrat inte riktigt vet vad han ska göra. Så han tvättar hans öra som tack för magmassagen. 

Nomnomnom. (Sjuka katt)

 Det som är obehagligast med att bli sämre är hur det drar upp gamla minnen. Då jag varit riktigt dålig förut och samtidigt vet jag ju att det inte kan bli lika illa igen. Jag har Enantonen kvar och det är bara att köra in en i maggen och så är jag på gång igen.
Själv tror jag att kombinationen Enanton och Primolut-Nor vore toppen för mig. Den första veckan då jag tog Primolut hade jag Enanton kvar i kroppen och mådde som en hormonell prinsessa. Smärtorna var försvunna. Och jag hade så mycket energi. Får hoppas att det finns en lika bra lösning runt hörnet. Nej, rättelse: Jag vet att det finns en lika bra lösning runt hörnet! Jag ska inte låta som om jag gett upp, för det kommer jag aldrig att göra.

För er som inte hört detta ännu, så råkade jag bryta näsan då jag satte mig ner. Knät råkade liksom smälla in i nosen och så var det sprucket. Ingen läkare trodde mig tills de såg röntgenbilden. Och då tog de in fler personer i undersökningsrummet och bad mig berätta hur det gick till igen...


Jag har fått så otroligt fina kommentarer på mitt förra inlägg. Och till ingens överraskning så bölade jag som Lille Skutt och var så rörd och tacksam för att ni finns. Era ord gör mig starkare!

Jag har också brutit lilltån då jag (ironiskt nog) dansade till låten "I'm a survivor" av Destinys Child.

De stunder som är riktigt tuffa  ser jag på min fantastiska lilla familj. Min underbara fästman som gör mig så lycklig och som jag skulle göra allt för, våra knasiga pälsklingar, och så inser jag att med eller utan Endometrios är jag en otroligt lyckligt lottad människa! Många lever hela friska liv utan att hitta det jag redan hittat.

Jag ville så gärna...

Först nu har smärtan släppt för idag. Från det att jag vaknade har det varit en tuff dag och det har knappt funnits tid att andas ut innan det satt igång igen. Och jag ska erkänna att jag varit både ledsen och frustrerad. Jag menar, var det inte bara tre månader sedan jag mådde helt ok?

Jag vill så gärna att hormonerna ska göra sitt jobb. Och direkt jag började med dem så var de rena elitsoldaterna! Men då hade jag fortfarande Enanton kvar i kroppen. Smärtorna återkom, inte som innan utan smygande som ninjor. Endo ninjor är förjävliga. Och snart stagnerade min förbättring. Jag har bara kunnat trappa ner 12,5 mg Tiparol sen jag började med Primolut-Nor. 

Och sen började det gå nerför.

Jag har blundat så hårt att jag lurat mig själv att det inte är sant. Jag har så enträget bestämt mig för att nu jävlar ska det här va lösningen att jag inte ens tillåtit det vara på något annat vis. Men plötsligt så orkar jag inga längre promenader. Jag orkar inte gå ut med familjen utan att bli sängliggande dagen därpå. Jag sover mycket. Jag måste öka smärtstillandet, så det till och med är högre än innan jag börja med Primolut-Nor. Och det kändes som ett så stort misslyckande.

Även då jag vet att det inte är så. Jag har ju egentligen tur som har en kropp som direkt kan säga emot att detta funkar inte för oss! Allt hade ju varit enklare om jag gick med på att lyssna också.

Idag har jag som sagt mått fruktansvärt dåligt. Det har känts som att skjutas tillbaka till tiden då jag låg hela dagen och inte ens orkade laga lunch. Då jag badade två gånger för att få lindring. Jag kände igen den där oron i Christoffer ansikte.

Och varför satte det igång så illa? Jag diskade, flyttade soffor och bytte sängkläder i förrgår.

För tre månader sen, ungefär, kunde jag göra detta utan att bli en grönsak (dagens överdift). Nu helt plötsligt är jag knäckt.

Jag blir bara så otroligt ledsen. Jag försöker så att hålla humöret uppe. Jag försöker hålla mig positiv och att inte dras ner av att ha ont varje dag. Jag försöker att hålla hurmokänslorna under kontroll och jag försöker allt jag kan att inte stressa upp mig över små saker. Jag gör verkligen allt jag kan!

Jag vill bara att det ska bli bra nu.

Men i morgon ska jag ringa gyn. Jag kan inte vänta en månad på att få en tid hos min gynekolog, det kan komma att bli för mycket sämre under den tiden. Så jag ska se vad de kan göra, vad jag har för alternativ. Om jag ska öka Primolut-Nor ännu mer eller om jag ska trycka i mig den där Enantonsprutan som är utskriven på apoteket och väntar på mig. Ska jag till ännu en ny gynekolog och berätta samma tröliga historia och hoppas hoppas hoppas att denna är lika bra som min andra gynekolog är? Jag har inget val. Jag måste dra i bromsen. För jag vägrar att gå tillbaka till hur det va, nu ska vi ta mig tusan framåt.

Jag skriver inte så ofta längre. Jag har varit dålig på att höra av mig till folk i allmänhet just nu, men jag är så trött och jag vill inte ens tänka på hur det går, hur jag mår. Men jag älskar er allihopa, det hoppas jag att ni vet. Jag älskar att ni läser och jag älskar era fina kommentarer som piggar upp mig mer än ni kan ana!

Nu ska jag lägga mig och njuta av mitt (tidigare) hemliga (fula) nöje: Paradise Hotel.
(Jag vet! Skäms på mig!)

Pinsamt men sant.

Blivit Friad

Det händer massor i mitt liv även då jag är en trögsopp och inte skriver här på bloggen.
Anledningen till att jag inte skriver massor är just för att jag inte velat tänka så mycket på Endon, jag har en tendens att "förtränga" att jag är sjuk och det gör emellanåt gott men oftast gör det illa. För jag är ju sjuk. Och min kropp skriker i protest medan jag tågar på istället för att lyssna på den. Men jag lär mig och framför allt jag mår så mycket bättre!

Men över till något ännu trevligare.

"Va finns det något trevligare än att du blir smärtfriare?" kanske du undrar då. Och nu ska du få svar på det... Ja. Det finns faktiskt det. Och detta är.... Christoffer.

Min älskade sambo väckte mig mitt inatten den 11:e Augusti och friade till mig. Han vill att jag ska bli hans fru och det finns ingenting jag hellre vill! Jag vill vara fru Sandman (världens coolaste efternamn förövrigt) och jag vill officiellt dela resten av mitt liv med denna fantastiska människa. Vi firade med avslagen Cola och glass! Och det kunde inte varit mer perfekt!!

Så vi ska gifta oss!

Jag ska gifta mig med CHRISTOFFER! (Läs nu: Högt tjej tjut med glädjetårar).

Just nu är jag besatt av att planera vårat bröllop och det är så roligt att jag har svårt att prata om någonting annat. Ja, shit, ja jag ska gifta mig ta mig tusan!

Buzzador

Jag har fått testa en ny produkt av Buzzador (en sida där man får erbjudanden att prova nya produkter och dela ut produktprover till ens vänner) (om du vill gå med gå in på deras sida och skriv gärna att Gumsamumsa rekommendera det). Denna gången fick jag prova Tortillabåtar, till Tacos. De är mjuka och man kan värma dem innan i ugnen.

Först såg de väldigt små ut, som att det inte skulle bli nog i den lilla båten, men så var det inte alls! Jag får nog säga att dessa är mina nya favoriter! Super smidigt och mindre kladd, sen var det väldigt gott!

Jag gissar att det är ett bra alternativ då man har barn, då de är lättare att äta med utan att allt ramlar ur eller skal som faller i bitar.

Så vi rekommenderar dessa skarpt! Tack Buzzador! 

Rulla höften Zumba style

Jag har haft på min lista, så länge jag kan minnas, att när jag är frisk ska jag träna Zumba. Och idag, mina underbara kära läsare, idag hände det!

I max tio minuter stod jag i vardagsrummet och snurrade på höften, tog steg med skruv, gick på plats och hade ett så stort flin på läpparna att ansiktet inte räckte till. Det var nästan lika underbart som då jag fick klappa ett gristryne för första gången!

Nästan.

Jag är inte symtomfri än, men jag trappar ner, jag mår bättre på Primolut-Nor än jag gjort på någonting annat och jag orkar träna Zumba!

Det svåra var att tvinga mig att sluta efter tio minuter, för att se hur kroppen reagera, för jag ville fortsätta tills det enda som fanns kvar var en höftrullande svettpöl. Men jag måste lära mig, jag kan inte göra allt så mycket jag vill, men nu kan jag ju i alla fall göra det!

Underbar härlig dag och jag hoppas att ni andra också haft lika kul som mig!

Mer Zumba åt folket!

Busigt eller Dumdristigt?

Jag har en samling med Zumba tränings dvd:er framför mig. De bara är där. Vi liksom glor på varandra, inväntar att den andra ska ta tag i elefanten i rummet. Nu är det så att jag (som tur var) inte är denna elefant, inte heller Zumban, utan det är Endometriosen som gömt sig inuti min kropp.

Nu sitter vi (jag och Zumban) och överväger att träna mig. Jag är så sugen, varit sugen på att testa Zumba sedan jag hörde talas om det för första gången. Och Endon har hindrat mig. Just nu mår jag bättre, mår rent av riktigt bra sen de senaste dagarna. Förutom total trötthet. Kanske är det helt enkelt lite träning som behövs?

Nu kan jag höra Christoffers röst i mitt huvud: "PROMENERA!! Du måste börja försiktigt!"

Men (som en trumpen liten unge vill jag stampa med foten i golvet och tjuta) jag vill inte vara försiktigt mer! Jag vill bara.. go wild and crazy!

Nåja, det är idiotiskt att göra samma misstag om och om igen, tycker du inte det, för det är exakt såhär jag gör jämt. Jag tröttnar på att tuffa på i en lagom takt och vill bara rusa framåt. Och det gör sällan gott. Väldigt sällan. Skulle kunna säga aldrig. Men det vill jag inte.

Jag får dra på mig de nytvättade byxorna, på med träningsdojjorna och promenera ut i värmen och blåsten. Så får jag göra något svängigt svingande med höften när ingen ser mig.

Varning: Om du lyssnar på en riktigt skön låt och tror att ingen ser dig då du skakar rumpan till den, mellan hyllorna på Willys, DUBBELKOLLA att ingen ser dig. Eller förresten... fortsätt dansa och ge de andra shopparna i affären något att dela med sig av vid middagsbordet när de kommer hem!

Lika vård för kvinnor

Min fantastiska vän Veronica skrev en jätte bra uppsats om  Endometrios och fick till allt så rätt! Det hon skrev var som taget ur mitt liv och mina tankar och erfarenheter, så välskrivet att jag fick gåshud och tårar i ögonen. För det betyder så mycket, att det pratas med om Endo nu. Mensens dag var igår och en tjej nämnde Endometrios och jag och Christoffer tittade på varandra med stora flin, och jag började till och med applådera för att hon inte bara skaka av sig det som "bara mensvärk".

Veronicas uppsats heter "Endometrios, Dold kvinnosjukdom eller ignorerad kvinnosjukdom?" och förhoppningsvis kommer jag kunna lägga upp den här senare, så ni alla ska få läsa! (Ni kommer älska den!) och den fick mig att undra om kunskapen om Endo varit större om det varit en sjukdom som inte bara hände kvinnor. Om det var en sjukdom både kvinnor och män kunde få. Eller om det var en sjukdom bara män fick. För jag har märkt att då jag sökte hjälp i början togs jag aldrig på allvar. Jag blev skickad mellan olika mottagningar, fick antibiotika flera gånger om, smärtstillande och sen blev jag misstrodd då jag behövde mer och då behandlades som en narkoman som var ute efter nästa "fix".

Jag berättade om min mensvärk tidigt, men det skakades på axlarna och då jag berätta att jag också fick mens ur rumpan (shit, att det ska va så pinsamt att skriva ner! Hur gammal är jag egentligen?!) så trodde de bara att jag misstog mig. För sånt är ju lätt att ta miste på (... nej....).

Men samtidigt hör man om andra sjukdomar, som är typiskt kvinnliga, och historierna om hur de bollas mellan läkare, hur de glöms bort (ramlat mellan stolarna, som jag fått höra flera gånger) och blir misstrodda så undrar man ju ändå om det handlar lika mycket om sjukdomen i sig eller vad för kön man har.

När jag var säker på att så var fallet, blev min bror sjuk, och han fick gå igenom samma skit som mig. Bolla hit och bolla dit, till akuten, till vårdcentralen, till akuten, till specialist, till akuten, och ingen kan svara och ingen kan laga. Vart är det det blir så fel?

Mina sjukhusbesök har förändras markant sen jag träffade Doktor Duktig. Han är duktig och lyssnar på mig, men jag har också förändrats. Jag berättar verkligen hur illa det är, jag sminkade mig aldrig och försökte sudda ut mörka fläckar då jag fick på besök, jag grät och jag ställde frågor. Jag ifrågasatte och jag kom själv med förslag på vad som skulle kunna funka. Det var till exempel jag som sa att jag ville testa Enanton behandlingen. Jag tror inte att det varit aktuellt på ett bra tag om jag inte tagit tag i det själv.

Handlar det om attityd? Att gå till en läkare, ordentligt påläst, och sen vägra bli trampad på? Krävs det att man ska vara frisk för att orka kräva få en bra vård här i Sverige? För det verkar som att läkare hellre hittar på en diagnos eller säger att det "är psykiskt" än att erkänna att de faktiskt inte vet vad som är fel.
Ibland blir man så ledsen då man läser om alla dessa människor som inte får hjälp, som inte blir lagade även fast de kunde bli det.

Men så träffar man plötsligt en fantastisk doktor, (som Doktor Duktig eller min nya gyn, eller käkkirurgen jag träffade igår) och det de alla har gemensamt är att de lyssnar, att de verkligen lyssnar på och vill förstå sin patient. Att de sen är smarta och kan sitt jobb är ett stort fett plus i kanten!

Dvärgen Butter

Om jag vart en av de sju dvärgarna hade jag vart Butter idag. Den sura skäggiga (men ändå lite finurliga) dvärgen med putande underläpp (och käke som sitter fast).

Nu ska jag informera om vad man saknar då käket suttit fast i fem dagar:

1. Gäspa ordentligt utan att se ut som om jag försöker klämma ut en fjärt.
2. Äta mat som inte är platt eller flytande eller mjuk.
3. Slippa känslan av att all mat kan vara ute efter att kväva en.
4. Att kunna prata. Jag älskar att prata. Mycket. Nu går det i korta perioder sen gör det ont.
5. Att få äta min födelsedagsmiddag på restaurang, där jag kan tugga tugga tugga tugga (utan att mat flyger runt en som myggor).
6. Mina antiinflammatoriska tabletter gör mig så dåsig och trött att jag skulle kunna sova hela dagen lång. Om det inte vore för att jag har den roligaste härligaste sambon i universum så hade jag nog vart i ide i fem dagar nu.
7. Att kunna gapa. Bara för att jag vill gapa. Gapa gapa gapa.

 Det lustifika i hela situationen är att min Endometrios är helt knäpptyst! Jag känner knappt av den över huvud taget! Min rygg är chill, min mage tar det lugnt, Endometriosen verkar bli dämpad av de nya hormonerna (ökningen) och jag vill så gärna njuta av det! Helt och hållet bara luddra runt och känna mig nöjd! Men jag kan inte vara nöjd när min käke är dum i huvudet.

Hur får man en inflammerad käke?! Hur?!

Nåja. Imorgon bär det väl av till sjukhuset dårå. Inte alls vad jag har lust med, men jag har mindre lust att gå runt såhär.

Dumma käke.

Käken är låst

Jag fyllde år igår (hurra för mig!) och hade en superb dag! Blev firad och åt glass och fick sol och bebis (inte "fick" bebis, som att jag helt plötsligt födde en utan fick gosa med en bebis) (ingen främmande bebis då alltså, inte så att jag gick fram till en liten kludd på stan och bara börja dra den i kinderna, det var min brorson). Men. Stort MEN.... min käke var låst.

Alltså kunde jag inte öppna munnen mer än ett fingers bredd. Sen tog det stopp. Käkjäveln var låst och jag hade drömt om en kycklingsallad på Leijas hela veckan! Helt plötsligt åt jag som en två åring, tryckte ihop maten så den blev platt och tillbehör flög åt alla håll, medan jag pressade in maten mellan läpparna. Och ont gjorde det!

Vaknade idag. Och öppnade munnen med ett tjut av lycka!

INTE.

Käkhelvetet vart fortfarande låst. Så jag hade inget val än att ta mig till doktorn. Vilket kändes lika lockande som att gå fram till en främlings bebis på stan och dra den i kinderna för att sen se vad som hände. Nej förresten, jag hade hellre bollat runt med en främmande unge, om jag ska va ärlig. Men vad gör man då man helt plötsligt bara kan äta platt mat?

Det visar sig att min 31 åriga käke har blivit inflammerad. Helst hade doktorn velat att jag skulle in till en specialist (även kallad: käk kirurgin) (även kallad för: tandläkare) (även kallade för: Satan och hans moster) men vi kom fram till att lite antiinflammatoriskt vore bättre att testa först.

Jag har sagt det förut och kommer säga det igen.
Hade jag varit en häst hade de tagit mig ut i skogen och skjutit mig för länge sen.

Men nu är jag som tur var ingen häst. Önska mig lycka till nu!

Antagligen är detta vad som väntar mig på Käk kirurgin...

Obotligt optimist eller Obotligt självkritisk?

Jag har varit kry från febern (som jag gnällde mig igenom som ett spädbarn) i två-tre dagar nu och det är ljuvligt. Det är konstigt hur kroppen vänjer sig vid att "bara" ha Endometriosen, och nu när jag har ont i ryggen känns det gött att det "bara" är ryggen. Nu känner jag också återigen hur Primolut-Noren gör sitt jobb och att jag är piggare än innan.

För jag får erkänna att jag hade mina tvivel. Ena stunden var det Primoluten som gjorde mig sjuk. Andra stunden var det Endon som gav mig feber. Tredje stunden så hade jag blivit biten av ett (ännu oupptäckt) spindeldjur och snart skulle avlida i förskräcklig sjukdom. Och så hade jag klara stunder då jag bara hade någon form av förkylning som inte ville ge med sig.

Nu har det i alla fall släppt och i förrgår började jag leta efter jobb.

Japp. Du hörde mig rätt. Jag skrollade runt på Arbetsförmedlingens hemsida för att hitta ett jobb jag kan göra hemifrån. Skrolliskroll. Sparade några och var så nöjd så nöjd. Tills jag berättade för Christoffer om min strålande idé.

"Men du är ju fortfarande sjuk."
"Ja men det här kan jag ju göra hemma."
"Men du är ju fortfarande sjuk." 
"Ja ja, men det är flexibelt och jag gör det när jag är här hemma."
"Men. Du. Är. Ju. Sjuk."
Då valde jag att ta en tankepaus och sa sedan bestämt.
"Det är nog dags för mig att börja plugga nu helt enkelt, läsa upp betyg och så."
"Det är nog dags att du mår bra längre än två dagar åt gången innan du börjar ta livsavgörande beslut. Du är sjuk, Elin."
"... jaha... ja jo... du har en poäng..."

Sådär gör jag hela tiden. Så fort jag är på benen igen så blir jag chockad över att jag inte städar hela lägenheten än. Att jag inte fixat mig ett heltidsarbete med bra lön ännu. Att jag inte gjort alla mina gymnastikövningar och kunnat öka dem med det dubbla.

Och jag ger mig inte med chocken, jag blir samtidigt stygg mot mig själv för att jag "bara legat och slappat" flera dagar. Helt glömt bort att jag varit så dålig att jag inte kunnat röra mig. Snabbt drar jag fram piskan och skäller på mig själv medan jag pryglar mig.

Sen kallar jag mig tjock. Bara för att snyggt runda av hela bestraffningen.

Jag kan se på Christoffer hur han förundras av mina tankar, av hur hård jag blir mot mig själv, och då jag kommer på mig själv känner jag mig dum. Jag skäms över att jag inte är snällare mot mig själv. Så jag tänker: "varför är du så jävla elak mot dig själv din kossa!?"

Och så kommer jag på mig själv.

London bevis

Jag är besatt av vår fina norska skogskatt London. BESATT. Jag tar kort på honom hela tiden, håller djupa samtal med honom, han rullar ihop sig runt mina fötter som tofflor och kurrar runt min hand när jag tagit mina morgontabletter. Att han sen är helt tokig är ju bara ett plus i kanten! 

Jag vet att alla kattägare tycker att just deras missar är speciella, men på riktigt, London är unik. Och jag har bildbevis. 

Varsågoda och njut av den bäst katten i universum. Min lilla tokstolle.

Den ondskefulla livmodern

Hittade denna bild på 9GAG och kände igen mig så, samtidigt som jag inte kunde hålla mig för skratt. Det är sånt här jag pysslar med nu när jag fortsätter vara sjuker. 

Endo och Feber

Min Endo blir alltid extra störd då jag är sjuk. Ligger nu i feber och är sur sur sur. 

I brist på något vettigt att göra organiserar jag våra tv-kanaler, och bara det gör mig utmattad. 

Nej. Det här var då inte alls på schemat. 

Idiot feber. Idiot Endo. 

Det kunde vara värre

Jag minns en tjej som var sjuk i cancer, som fick en massa meddelande av folk där de skrev "När jag läser om ditt liv och det du går igenom, känns det idiotiskt att klaga på mina små problem. Det kunde ju vara så mycket värre."

Jag förstår att hon som lämnade kommentaren bara ville skriva något gulligt, men samtidigt känns det som en så konstig sak att säga. Jag ser på ditt liv och är så glad att jag inte har dina problem. Det är ju inte direkt peppande, som om det är kört för den personen som "har det så mycket värre."

Men samtidigt, det kan ju alltid bli värre. Jag avskydde när folk sa så till mig när jag var liten. Hade jag ont i huvudet så mådde jag ju inte bättre av att en annan stackars sate låg i en säng i Italien och hade värre ont. Nu, däremot, får jag styrka av att inte tycka synd om mig själv, att se mig omkring och se att mitt i allt elände har jag faktiskt haft tur.

Tur för att jag inte behöver opereras om och om igen.
Tur att jag inte har fyra armar istället för två (svårt att hitta kläder då).
Tur att Endometrios inte är dödligt.
Tur att jag får en behandling och att min smärtlindring funkar så bra som den gör.

Så, mitt i allt, kunde det bli värre.

Men har jag en riktigt tuff dag kan det vara bra att tänka på de stackare som vaknar en dag med den här sjukdomen:

Hormonell härdsmälta

Jag gick från 10 mg Primolut-Nor (en morgon och en kväll) till 20 mg (två morgon och två kväll). Bara sådär. Ena dagen 10 mg, andra dagen 20 mg.

Har jag berättat för er att jag alltid varit känslig för medicin? Att Tiparol gör mig groggy och knäpp, att jag fick en smärtlindring som heter Orudis som fick mig att kaskad spy, att sömntabletter får mig att sova i flera dygn och lugnande gör mig helt fläng i bollen. Jag och medicin hänger inte alls bra ihop, vi borde inte ens vara bekanta, knappt hälsa på varandra på stan. Jag har aldrig tyckt om att ta tabletter, jag trodde till och med att jag var narkoman då jag var liten då jag tog alvedon (jag hade rätt livlig fantasi) (trodde också att mina föräldrar byttes ut mot Aliens då de hade nattat mig, men det är en helt annan historia).

Så när jag ökade mina hormoner, ja, då blev jag helt kajko i bollen.

En total hormonell härdsmälta.

Och det värsta med hormoner är att man inte fattar att det är hormonerna som ställer till det! Det är som att leva i ett parallellt universum, folk får helt plötsligt en dålig attityd, små saker gör en plötsligt väldigt ledsen, ännu mindre saker (som att min sambo ska skriva en post-it-lapp och sätta den på dörren) är plötsligt lika viktigt som världsfreden och att vår katt London får mat. Apropå London så börjar han också se lite snett på mig, och jag är nästan helt säker på att han älskar Christoffer mer än mig.

En mening kan upprepas exakt likadant tre gånger och den får tre olika betydelser varje gång, för plötsligt ser jag något (en ledsen blick) (som inte finns), en grinig ton (som inte finns) eller en anklagande betoning på vissa ord (som inte finns) (jo, orden finns men inte betoningen).

Och inte förrän jag är så förvirrad och ledsen att jag bryter ihop förstår jag att det är hormonjävlarna som spökar.

Då kommer det dåliga samvetet.
"Har jag varit otrevlig mot Christoffer nu?" 
"Var jag oförskämd mot mamma på telefonen?" 
"Råkade jag knuffa den där ungen när jag var ute på stan?"
"Är jag en fruktansvärd människa att umgås med?"
"Hur jobbig är jag inte att leva med när jag är så här labil hela tiden?"

Det man inte förstår, då man är mitt i skulden och gräver runt, är att det här också är hormonerna som jävlas! Det här är deras smyg strategi! När du tror att du kommit på fötterna och bara ska reda ut det sista, då tyngs du av detta istället. Hormonerna är ena stygga styggingar.

Sen släpper det. Jag har ridit ut den hormonvågen, är mig själv igen och kan skratta åt eländet. Jag ser tydligt att det är svårare att hänga med, för mig, nu när det är nya hormoner jag ska lära mig. Att det alltid är värst i början innan kroppen vänjer sig.

Christoffer säger alltid "Det är inte jobbigt för mig, det är inte jag som är hormonell." då jag frågar om det inte är för mycket för honom, med alla dessa humörsvängningar. Och sen lägger han alltid till:
"Det är klart att jag blir ledsen då du har det tufft, men det är inte jobbigt för mig."
Och då vet jag, att hur mycket hormoner jag än har i kroppen, så kan jag och min underbara kille hantera allt!

Sen hade jag aldrig rört hormoner om det inte var för att de gör mig friskare. De må va stygga, men de är minst lika stygga mot Endometriosen också!

Fint familjefoto!

Familjefotot "gone wrong".

Bye bye Enanton

Jag gick till en ny gynekolog för några månader sedan. Egentligen ville jag inte gå, och hade jag kunnat hade jag inte gjort det heller. Men jag har en pojkvän som bekymrat sig över hur min livmoder mår (inte många killar som ens tänker en sån tanke) och jag ville inte att han skulle oroa sig mer. Så jag bokade ett besök, "Jag gör det här för Christoffer" (tänkte jag om och om igen) och fick skjuts av min pappa till mottagningen som låg flera mil ifrån Uddevalla.

Det som oroat Christoffer (och mig också, om jag ska vara helt ärlig) är att jag tagit Enanton i över 3 år. Jag har alltså varit i klimakteriet i över 3 år. Under hela mitt och Christoffer underbara förhållande har jag varit i klimakteriet mer än hälften av tiden. Och det som oroade oss var att min livmoder nu skrumpnat ihop till ett russin och aldrig skulle återhämta sig igen.

När jag satt och väntade på min gynekolog så ville jag kräkas. Jag avskyr att gå till gynekologer efter allt jag stått ut med och jag bestämde mig (flera veckor innan besöket) att bara göra en kort beskrivning av läget och det enda jag ville var att ha en undersökning, inget annat.

Så möter jag en helt fantastisk kvinna. När hon frågar om min diagnos berättar jag allt. Hon kan också fastställa att jag mycket troligt har Endometrios i tarmen eftersom jag alltid får blödningar via tarmen också. (Kommer göra ett inlägg om detta, för att föra vidare vad hon förklara för mig om hur det här ens är fysiskt möjligt). Sen undersökte hon mig, allt såg tipp topp ut, och sen satte  vi oss ner igen och pratade. Jag berättade att Enantonen var tuff med biverkningarna och att varje månad visste jag inte hur jag skulle må, helt beroende på hur sprutan skulle ta.

"Jag tycker att du ska testa Primolit-Nor, utan uppehåll. Om det inte fungerar går vi tillbaka till Enanton men så får du Östrogen plåster för att lindra dina biverkningar. Hur tycker du att det låter?"

Ja ja ja, jag grät väl som en idiot dårå, efter det här besöket samtidigt som Christoffer utförde "I told you so" sång och dans i telefonen. Pappa klängde jag mig fast på och bölade innan han ens fick veta exakt vad som hänt. En riktigt trevlig dag helt enkelt.

Min första uthämtning av Primolut-Nor (20 paket!)

Primolut-Nor var den hormon som "lagade mig" 2005, som jag testade innan Enanton och som fungerade men inte bra nog. Men nu kändes det som en utmärkt idé att testa dem igen. Så det gjorde jag. Jag bytte ut, mådde piss då Enantonen försvann ur kroppen och sen... mådde jag likadant. Exakt som på Enantonen fast utan alla pissiga biverkningar!
Under ett kort ögonblick, då jag fortfarande hade Enanton i kroppen och tog Primolut-Nor så hade jag helt smärtfria dagar. Smärtfria!

Så jag ringde min fina gynekolog igen och frågade om vi kunde öka Primoluten. Och hon var förvånad att den låga dos jag redan tog inte gav mig blödningar, sa att det inte alls gjorde någonting att öka utan att jag absolut skulle testa det.

Och det är där jag är nu. Jag ökade för mindre än en vecka sen och jag mår bättre. Jag gör verkligen det! Orkar mer, mindre smärta, hormonell som en hel buss full av gravida kvinnor, jag får långsamt lära känna min nya kropp igen, se vad jag orkar och vad jag kan.

Men det här, mina underbara vänner, känns som ett framsteg utan dess like!
Enantonen, som hjälpt mig något otroligt mycket, har också varit en bitch och det glädjer mig om jag kan slippa den för resten av mitt liv.

Tänk vad coolt det vore om det är Primolut-Nor som lagar mig igen, till 100 procent!
Så jäkla coolt!

Jag och Pappa, precis efter mötet hos Gynekologen.

Slut på Finsam

Mina vänner, lika bra att acceptera läget och dela med mig av vad som händer nu. Haft helgen på mig att lugna ner mig och har nu, efter flera samtal, ork att berätta att jag inte kommer praktisera mer. Jag älskade det stället och jag fick förklarat för mig att även då det inte fanns någon tidspress att öka mina timmar så orkade jag inte med ett så fysiskt jobb.

Jag hade väl förstått det, i ärlighetens namn (oj vad dramatiskt det blev), men när jag då får till svar att jag inte får va kvar på Finsam, mina pengar försvinner och jag står plötsligt ensam igen så bryter jag ihop. Fulgråt gånger hundra och jag avskyr när främlingar ser mig gråta. 

När jag fått tänka efter så är det så förbryllande att jag inte fått testa ett mindre fysiskt jobb. Men det visar sig att min handläggare missförstått att arbeta i en butik ofta innebär att det är tungt. Särskilt då man ska bära rullar, varor, gå och aldrig sitta. Detta missförstånd blev på något sätt mitt fel "varför sa du inget" . Men nu har jag diskuterat för mig, argumenterat och beslutet bollas mellan de olika instanserna så mycket att jag helt enkelt ger med mig.

Så imorgon går jag till praktiken med en stor blomma till min fantastiska chef och tackar för allt hon gjort för mig. Sen blir det tillbaka till att bygga kroppen själv, se om de nya hormonerna funkar bättre än Enantonen och kanske börja något kul kurs, och på egen hand ta reda på om min kropp orkar en mer stillasittande aktivitet.

Klart man blir besviken

Men det här kommer inte hindra mig från att bli bättre.

Kanske kommer jag tillbaka till Finsam i framtiden. Kanske kommer jag kunna söka riktigt arbete istället.