Så jävla paxad

Jag trodde faktiskt att det inte skulle kännas annorlunda.
Ingenting i våra liv har egentligen förändrats förutom att jag nu kan peka på honom och säga:
"Ser du den där skäggiga snyggingen? Det är min man."
Eller fnissa maniskt då min man i förbifarten säger "min fru."

Det borde inte göra mer skillnad än så. Vi är gifta med två katter, bor i samma lägenhet och förutom en massa vackra foton, roliga prydnader och härlig minnen så är vi likadana som innan den 2:e Juli.

Men så är det inte.

Det känns. Det känns från nere i tårna ut i hårtopparna att jag är gift. 
Jag känner det och det är känns fantastiskt. Det känns som om vi är så totalt sammansvetsade man kan bli, vi är så jävla paxade och det känns som jag vunnit.

Jag vann.

Och jag vinner varje dag.

För jag har en man.
Men inte vilken man som helst.
Utan den där skäggiga snyggingen som får mig att skratta från djupt ner i magen, det är min man.

Läskigt och stressigt och alldeles alldeles underbart

Jag kände att bloggen behövde en ny look!

Det händer mycket just nu och jag vill dela det med er allihopa. Och något med den gamla mallen gjorde att jag kände mig lite... mörk. Denna vattenfärgs design med ljus och färg gjorde mig upplyft och det är så jag vill att livet ska kännas.

Jag har möten inbokade som alla är bevis på att min behandling gör susen. Nästa vecka ska jag prata med Dr Duktig om att börja ta bort mina Depo Tabletter.
Veckan efter det ska jag till Arbetsförmedlingen för att se vad de har att erbjuda mig nu när jag vill försöka komma igång igen.

Det känns stort, läskigt, härligt, spännande, roligt och omskakande.

Jag har känt mig fruktansvärt frustrerad av att gå hemma den senaste tiden och även då detta steg känns stort och läskigt så är jag samtidigt så otroligt pepp att jag har svårt att sitta still.

Problemet är att jag är så satans hormonell att jag inte riktigt kan resonera med mig själv som jag brukar. Vanligt sunt förnuft fungerar bara tidvis och sen blir jag så stressad att det känns som att jag får svindel.

Värst var det igår då vårdcentralen krånglat med mina smärttabletter. Jag skulle fått dem utskrivna som vanligt men två dagar på raken hände inget och igår gick vi dit istället för att prata direkt med receptionisten (eftersom mina tabletter då var helt slut).
Det visade sig vara hennes egna misstag men ville att jag skulle vänta i fyra timmar på att prata med en doktor (som dagen innan hade skrivit ut mina tabletter utan att ha träffat mig om hon inte hade gjort sitt misstag). Men fyra timmar utan smärtlindring hade inneburit ett stort smärtutbrott för mig och jag kunde inte vänta.
Kortfattat blev det en väldans krångel och det var uppenbart att receptionisten helt enkelt inte ville anstränga sig utan att det var smidigare för henne om jag väntade. Det slutade med att Christoffer röt ifrån och sa att vi vägrade gå därifrån om jag inte fick min medicin och mycket riktigt fick vi då vår medicin.
MEN såklart inte nog med tabletter för att räcka tills jag ska prata med Dr Duktig på torsdag.

Jag var, minst sagt, så enormt stressad när allt det här var klart. Jag var skakig i kroppen och hade svårt att tänka. Helt plötsligt kändes det som att Dr Duktig skulle vägra mig någon mer smärtlindring någonsin, Arbetsförmedlingen skulle sparka ut mig och kräva mig på pengar för att jag tagit upp deras tid och plötsligt skulle Enantonen inte fungera längre och jag skulle krascha ner i smärtträsket igen.

Så jag fick så förbannat ont. Jag hade så otroligt jäkla ont igår att jag har minnesluckor. Jag badade som en fisk och låg och gungade på värmedynan med muskelavslappnande och massage. Och hela tiden kändes det som att det var mitt fel. Att om jag bara kunde ta och slappna av, sluta stressa så jävla mycket och bara SLAPPNA AV så skulle det här inte hänt.

Christoffer pratade mig lugn. Påminde mig om att jag är fullproppad med hormoner som gör det svårt att slappna av. Att detta är Endons fel, ingenting är mitt fel. Påminde mig om att skriva av mig mina känslor i min vackra dagbok. Ventilera och sortera i huvudet varje dag. Men inte skylla på mig själv.

Ibland känns det som att jag skulle kunna ta på mig skulden för allt ont i världen, andra världskriget var säkert mitt fel också om jag bara får tänka på det en liten stund. Och jag kan inte förstå varför jag gör så mot mig själv.

Idag är jag helt mör i hela kroppen. Till och med armarna är ömma efter gårdagens smärtattack. Ändå känner jag fortfarande denna blandning av känslor inför de kommande mötena, den där bubbliga lyckan och svindlande rädslan. Som en gott och blandat påse med känslor.

Jag måste lära mig hantera stressen på ett bättre sätt. Hitta redskap som gör mig lugnare så jag inte behöver brottas så med att hormonerna förstorar stressen.

Någon som har några bra tips?

Att vara rädd för att ringa

Sen jag blivit sjuk har jag ringt massvis med samtal till vårdcentraler, sjukhus, gynekologer, arbetsterapeuter, psykologer och allt annat som kan tänkas handla om en kropp med smärtor. Men det som är absolut jobbigast att ringa blir konstigt nog sköterskorna på vårdcentralen då jag ska få nya recept.

För er som inte får medicin utskrivet ofta så funkar det som så att man ringer in till vårdcentralen för att få sina mediciner förnyade. En sköterska tar emot samtalet, kolla så att patienten fått medicinen utskriven förut, kolla så att det är rimligt att patienten behöver ett nytt recept och sen boka en dag för läkaren att se över det hela och skriva ut.

Där får jag nästan alltid problem.

Saker jag ofta får höra är:

• "Men det skrev ju ut Alvedon till dig för (lägg till datum som helt stämmer överens med att det är dags för ett nytt recept)!"
• "Har du verkligen så ont?
• "Men de skrev ju ut Alvedon till dig förra veckan!" (då jag behöver nytt recept på en annan medicin).
• "Ja jag tycker då att man ska se över varför du behöver ta medicin så ofta."
• (När jag talar om hur många tabletter jag tar, även då det är en normal dos och kan vara allt från Alvedon till Omaprezol) "OJ!"
•  "Jaha ja men då skriver jag upp det här på din doktor så får vi se vad han säger."

Jag bli så frustrerad på de här samtalen. Det känns alltid som att jag måste försvara varför jag tar min smärtstillande. Som att jag måste bli hård på rösten för att då de mediciner som min läkare anser att jag måste ta för att ha en fungerande vardag. De får mig att känna mig som en bov för att jag behöver nya recept och varje gång jag ringer är jag rädd att det är den här gången de inte kommer skriva ut fler. Och då är det ju inte ens sköterskorna som skriver ut!

Jag har en ständig comeback till de här människorna. I så gott som varje samtal säger jag något av detta, oftast båda två.

"Jag hade ju inte tagit några mediciner alls om jag inte hade behövt dem" 

"Min doktor är ju insatt i min sjukdom och min behandling." 

Och där någonstans brukar vissa bli stötta och muttra den sistnämnda "Jaha ja men då skriver jag upp det här på din doktor så får vi se vad han säger."

Jag har blivit riktigt ledsen flera gånger jag ringt för att förnya recept. Jag har känt mig orolig en hel dag för att jag väntat på att de ska ringa upp. 

Det är jobbigt nog att vara sjuk och vara tvungen att ta läkemedel för att inte bli galen av smärtor, om vissa människor inom vården kunde ha lite mer takt/empati/kunskap/hjärna så hade det gjort min vardag så mycket enklare. Och säkert för många andra också.

Berg-och-dalbanan

Jag har tagit den starkare versionen av Enanton i snart två månader nu. Det snurrar i min skalle emellanåt då jag verkligen sitter på hormon-berg-och-dalbanan nu. Biverkningarna är intensivare men smärtorna blir bättre. 

I min drömvärld så säger det zwoom och så vips är jag smärtfri.

I verkligheten så är det än en gång en berg-och-dalbana, då jag ena dagen/stunden mår bra tills att snabbt rusa neråt...

...för att sen tuffa upp på nästa kulle igen. 

Upp.

Och ner.

Och upp.

Och ner igen. 

Aldrig vet jag när jag kommer upp på toppen eller när jag störtar neråt igen. 

Det gör det, liksom, svårt att planera. Men vi planerar ändå, förutsätter att det ska funka att göra vissa saker och så får vi se sen.

Det svåraste är besvikelsen då kroppen inte är på rätt ställe i berg-och-dalbanan och vi måste avboka. 

Och med tolv ton med hormoner i kroppen är det svårt att inte bli ledsen.

Men jag känner att det vänder. Och de där fantastiska stunderna jag är helt smärtfri och fullkomligt glömmer bort att jag ens haft ont är så underbara att det är svårt att beskriva med ord.

Det är som julafton då man var liten blandat med första gången man kysste den man älskar mest, blandat med då man sätter sig ner för att se ett nytt avsnitt av Game of Thrones med en stor skål av ens favorit snask.

Det känns som att åka världens roligaste berg-och-dalbana helt enkelt. 

Du har en prickig rumpa

Föreställ dig att du har en prickigkorvrumpa.
Föreställ dig att den blivit just så prickigkorvig för att du måste ligga på värmedyna eller i hett bad ofta.
Föreställ dig att du inte kan strunta i dessa värmegrejer för då får du för ont.
Föreställ dig nu att du har en limegrön affro och ett sockervaddsfår som heter Mr Carson som serverar dig te.

(Den sista föreställningen var inte nödvändig ... men visst var det en trevligt?)

Då kommer man till den naturliga tanken "What am I gonna with this pricki sausage romp problem if I still need my värmedyna och hot baaaaths?" (Du har plötsligt börjat tala främmande språk på grund av att Mr Cardon, sockervaddsfåret, kommer från England) (Vilket är lite underligt) (Sluta med det).

Det enda som rekommenderas är att lägga av med värmen men det kan du ju inte så nu handlar det om att göra minsta möjliga skada på huden istället. Och där, mina damer och herrar och Mr Carson, har jag lite tips.

När det kommer till värmedynan så försök hålla värmen på lägsta nivå (men så den fortfarande ger lindring). Om du måste ha hög värme vik en filt eller påslakan över värmedynan och låt den absorbera den värsta värmen åt dig. Försök att låta dynan få svalna mellan varven och använd bara vid smärtbehov.

Badet kan du göra lindrigare för huden genom att använda olja istället för badskum. Inte alls lika kul utan bubblor eller parfym men prickigkorvrumpan klagar inte. Köp Apotekets egna dusch-och badolja och akta så du inte halkar i badet då du kliver ur det.

Detta är oljan som jag tycker är bäst.

Sen är det toppen att smörja in prickigkorvshuden med en riktigt mjukgörande kräm så ofta du kan, så den förblir mjuk och återfuktad.

Där har vi tipsen jag (läs: min coola mamma) luskat ut genom sina gamla finska kontakter i urskogarna utanför Kemi (läs: av en snäll tjej på Apoteket).

Så får vi hoppas att allas våra prickigkorvrumpor kommer förlora sina fläckar inom kort (eller i alla fall inte bli prickigare).

Jag är sjuk

Det finns inget i hela mitt liv som testat mitt tålamod så mycket som Endometriosen har gjort. Det är så mycket väntan. Jag väntar på läkarbesök, jag väntar på behandlingar, jag väntar på att Enantonen/hormonspiralen ska börja ta bort min smärta, jag väntar på telefonsamtal från vårdcentralen/gynekologen, jag väntar på nästa tablettlarm så jag kan ta nästa medicin så att jag ska kunna vänta på att den medicinen ska fungera och smärtan (förhoppningsvis) försvinna. Och varje gång jag lägger mig så tänker jag att "det är imorgon det vänder".

Det är som om jag, varje natt, föreställer mig att jag dagen därpå ska vakna pigg som en påfågel (är de pigga?) och skuttar upp ur sängen med fjärilar fladdrande runt mitt huvud, Poncho och London på var axel och lagar en stor frukost till Christoffer (som fortfarande sover).
Det är som om jag, varje natt, glömmer bort att jag faktiskt är sjuk och att Endometriosen bara ska försvinna som en riktigt ihärdig förkylning.

I ärlighetens namn så har jag väldigt svårt att acceptera att jag faktiskt är sjuk.

Jag har så otroligt svårt att acceptera att det är min kropp som är sjuk, att det är jag som är sjuk, att Endon inte bara är en elak liten tjuv som kommer och går. Att jag inte har Endo bara då det gör ont utan att den alltid finns där. Att jag inte helt plötsligt är frisk bara för att jag har en bra dag.

Jag har insett att jag måste ta hand om min kropp även när den inte klagar som mest.
Och det är svårare än man kan tro.

För varje sekund jag inte lider så vill jag ju göra allt det där som jag inte kunnat innan. Jag vill så mycket och jag gör allt, som om detta vore sista dagen jag inte har ont. Naturligtvis kraschar kroppen då jag misshandlar den på det viset, för den är fortfarande sjuk. Rättelse: JAG är fortfarande sjuk.
 

Det kommer en dag då allt mitt tålamod kommer ha lönat sig och jag kommer vara symtomfri. Jag kommer inte alltid må såhär, det vet jag. Men jag kommer alltid få förhålla mig till min Endometrios, min sjukdom, jag kommer aldrig kunna leva ett stressigt liv (inte för att det varit en stor dröm för mig) och jag kommer alltid va lite extra vaksam.




Jag vet inte vad som gjort att jag förnekat att jag är sjuk så länge, jag har väl varit rädd för att bli min sjukdom. Samtidigt har jag väl avskytt tanken på att "folk" ska se mig som en vek sjukling. Att folk ska se på mig med såna där stora sorgsna ögon och tycka synd om mig.

Och då får jag väl vara fullt ärlig, mina fina läsare, för ibland är det fan synd om mig.

Rulla höften Zumba style

Jag har haft på min lista, så länge jag kan minnas, att när jag är frisk ska jag träna Zumba. Och idag, mina underbara kära läsare, idag hände det!

I max tio minuter stod jag i vardagsrummet och snurrade på höften, tog steg med skruv, gick på plats och hade ett så stort flin på läpparna att ansiktet inte räckte till. Det var nästan lika underbart som då jag fick klappa ett gristryne för första gången!

Nästan.

Jag är inte symtomfri än, men jag trappar ner, jag mår bättre på Primolut-Nor än jag gjort på någonting annat och jag orkar träna Zumba!

Det svåra var att tvinga mig att sluta efter tio minuter, för att se hur kroppen reagera, för jag ville fortsätta tills det enda som fanns kvar var en höftrullande svettpöl. Men jag måste lära mig, jag kan inte göra allt så mycket jag vill, men nu kan jag ju i alla fall göra det!

Underbar härlig dag och jag hoppas att ni andra också haft lika kul som mig!

Mer Zumba åt folket!

London bevis

Jag är besatt av vår fina norska skogskatt London. BESATT. Jag tar kort på honom hela tiden, håller djupa samtal med honom, han rullar ihop sig runt mina fötter som tofflor och kurrar runt min hand när jag tagit mina morgontabletter. Att han sen är helt tokig är ju bara ett plus i kanten! 

Jag vet att alla kattägare tycker att just deras missar är speciella, men på riktigt, London är unik. Och jag har bildbevis. 

Varsågoda och njut av den bäst katten i universum. Min lilla tokstolle.

Nyårs-tänk, inga löften

Jag minns inte ens om jag hade ett nyårslöfte 2013. Men då jag och Christoffer satt på en liten klippa (sten) (ingen klippa) (det lät mer romantiskt med en klippa, men det var sten) och såg hela Uddevalla spricka upp i fyrverkerier frågade vi oss om vi skulle ha några löften i år. Jag har aldrig varit bra på att hålla mina löften, de har oftast inneburit att gå ner en viss mängd i vikt eller något annat löjligt. Men den här gången insåg jag att det jag behöver inte är ett löfte utan ett nyårs-tänk.


Vad "gjorde jag fel" och vad kan jag förbättra under 2014? Vilket nyårs-tänk vill jag ta med mig för att göra mitt liv enklare, roligare och helt enkelt bättre? Jag kom på två saker.

Första är att jag ska fokusera på den stora bilden. Om jag försöker pressa min kropp att göra mer än den orkar kommer jag inte bli bättre. Om jag stressar upp mig över konstiga grejer kommer jag få mer ont och jag kommer inte bli bättre. Om jag istället kan lyssna på min kropp, göra allt jag kan för att må så BÄST jag kan, varje stund, varje sekund, varje dag, så kommer jag att ge mig kropp en större chans att bli bättre! Och då jag stå där i dörren, och vill så gärna gå och jobba även då det molar i svanken och jag egentligen vet att jag inte kommer orka, då ska jag tänka:

Vilken handling gör att jag kommer närmre mitt och Christoffers blivande bröllop?

Observera nu att jag inte är friad till, vi är inte förlovade eller något sånt, men jag vet att vi kommer gifta oss en dag. Men för att kunna gifta oss måste vi ha ekonomin och jag vill vara friskare så jag orkar med bröllop och resa och hela faderullan lej. Jag längtar efter att gifta mig och bli fru Sandman! Så istället för att dras med i vad jag vill just den stunden, ska jag lyssna på vad min kropp orkar, så att jag så snart som möjligt kan gifta mig med mitt livs kärlek!

Mitt andra nyårs-tänk; mer kärlek till de som förtjänar det och mindre energi till de som inte gör det.

Så tänker jag försöka leva det här året, hålla fast vid allt det goda och vara en lugnare och gladare Elin, förhoppningsvis flera steg närmre att uppnå alla mina drömmar!

Hur var mitt 2013

Då var mitt 2013 slut och 2014 har gjort entré. Men hur var mitt år egentligen? Det är alltid roligt att reflektera över hur man haft det och hur ens liv varit, och jag älskar listor (gör listor som en besatt dyrkar satan) (eller nåt) så här kommer ett frågeformulär i listformat! Nu kör vi!

 

1. Vad var det bästa som hände dig 2013?
2013 gjorde succé! Om jag ska rada upp allt så kommer det här inlägget bli en stor klumpeduns med lyckohändelser, och inget fel i det men det blir så nedrans långt då bara. Så jag ska försöka välja ut mina favoriter.

London chillar.

• Ikea. Christoffers heltidsjobb gjorde att vi kom ifrån soss, vi slapp "precis klara oss" varje månad och helt plötsligt fick vi pengar över. 
• Flytt. Vi flytta till en mindre billigare lägenhet där pervon inte kan kolla in genom fönstren.
• London. Vår underbara fantastiska kissekatt som förgyller våra dagar, till och med då man vaknar med hans röv i ansiktet.
• Min praktik. Det är så många delar av min praktik som glädjer mig. Att jag orkar arbeta två timmar två gånger i veckan är stort. Att äntligen kunna bidra till vår ekonomi känns häftigt. Att jag hittat ett ställe jag trivs så på är fantastiskt!
• Min födelsedag och allt därtill (återkommer till denna senare.)

2. Vilken var din största utmaning?Att inte göra för mycket utan lyssna på min kropp är alltid min största utmaning. För jag vill så mycket, men det är sällan kroppen och knoppen är synkade. Det är något jag jobbar på dagligen och det är svårare än man kan tro. Sen har jag också fått anstränga mig att hålla käften, inte låta min känslor styra över min mun.

3.Vad var en oväntad glädje från året som gått?
Min födelsedag (och allt därtill) (host Paris host) men mer om det senare.

En oväntad sak som hände är helt klart de (över) 18 000 kronor jag plötsligt fick av min försäkring. Pengar som kom som ett brev på posten (på riktigt gjorde de faktiskt det) och hjälpte oss skaffa lyxigheter som en platt tv och mig en sprillans ny (för första gången i mitt liv) dator!

Men självklart så har vi "Effe". Det var en överraskning att en liten bebis skulle poppa in i vår familj igen! Snart kommer min bror Dan och hans älskling Johanna att ha en liten snodd och jag skulle inte kunna vara gladare!

4. Vad var ett oväntat hinder?
Att folk kan vara så stygga. Som till exempel min första praktik som chockade mig så djupt att jag blev sängliggande i ett par dagar. Jag insåg, under 2013, hur naiv jag kan vara. Och att planer aldrig går som planerat, men att det alltid blir bättre än det var tänkt från början.
 
5. Välj tre ord att beskriva 2013 på.
Till det bättre.

6.Är du kär och i såna fall hur länge har ni varit tillsammans?
En så dum fråga, alla vet att jag älskar Christoffer så tokigt mycket. Vi har varit tillsammans i 4 år och vi hoppas på att fira vår 5 års dag ordentligt, har redan börjat planera.

7. Om du fick ändra något du gjort år 2013 vad skulle det vara?
Jag hade följt min magkänsla mer. Vilket till exempel hade lett mig direkt till min nuvarande praktik.

8. Vilken var den bästa bok du läste 2013?
Jag läste 80 stycken böcker i år, så det är svårt att välja en endaste. Men några favoriter är absolut "En man som heter Ove" av Fredrik Backman, "A Game of thrones" av George R R Martin och "Let's explore diabetes with owls" av David Sedaris.

9. Förlorade du någon närstående, året som gått?
Nej, tack och lov.

10. Vilka var dina största personliga förändringar under året som gått?
Jag trappade ner på mina Depo Tiparol! Det är stort, var kämpigt men jag klarade det! Min praktik har också varit en förändring som varit kul men påfrestande.

11. Vad har varit din största "tids tjuv" under året som gått?
Smärtan, med tankar över att det är mitt fel då jag har ont. Och att oroa mig för dem jag älskar.

12. Vilken sång har du nynnat på under året?
Pinsamt nog upptäckte jag Spotify för första gången på slutet av 2013, så jag börja komma ikapp på musikfronten. Jag avskyr testen i "Blurred lines" av Robin Thicke men den är så svängig att jag ändå tycker om den! Sen tycker jag fortfarande att "What does the fox say" med Ylvis är hysteriskt rolig.

13. Hur firade du din födelsedag?
 Jag fyllde 30 (yey!) och fick en överraskningsfest! Min älskling planerade ett kalas med min familj och vänner, och plötsligt stod jag i hallen och de kom alla ut ur vårt sovrum. Hurrande och glada, finklädda och urgulliga allihopa! Jag gladgrät en del den dagen, får jag erkänna, det var så rörande!

Sen fick jag en korg fullproppad med franska saker, och jag vägra tro på att jag verkligen fått en resa till Paris förrän Christoffer sa det högt. Då fullgrät jag lite till.

Det var den bästa resa jag någonsin varit på!

14. Fattades det någonting under 2013?
Mitt paket med nagellack som jag beställde från Hong Kong, det kom aldrig fram och det fattas mig.

Spelar Smallworld med David och Christoffer.

 15. Vad tror du att du la mest pengar på, under hela året?
Förutom vår Tv, så la jag nog mest på nagellack och brädspel... fast egentligen har jag inte lagt så tokigt mycket på nagellack utan haft tur och fått en massa från min älskade mamma. (Även stulit några flaskor ur hennes kyl, ssshhh säger inget).

16. Nämn tre saker du gjort för första gången under 2013.
Äta sniglar (smakade skog), använt kinesiologitejp (och den funka) och åka utomlands med Christoffer (yey!).


17. Vad förvånade dig mest under året som gått?
Hur allt löst sig så bra och hur snälla människor det ändå finns där ute. 


18. Vilken är din favoritfilm från 2013?
 This is the end Bara se den!

David gör en lyckodans i sin nya lägenhet.

19. Vem tycker du förtjänar en 2013 statyett för sina bragder detta året?
Jag tycker att min lillebror David förtjänar en gigantisk statyett för hur han hanterat sitt år! Han har varit en förebild för oss alla och jag älskar honom massor.

20.  Vad önskar du dig från 2014?
Mer av det goda! Jag tycker verkligen om mitt 2013, det har varit en del upp och ner, hastiga såna, men samtidigt har det alltid varit till det bättre till sist. Jag är helt enkelt girig och vill ha mer!

Bjuder på lite mer bilder, från mitt älskade 2013.

Lite av min Nailart

Jag och London vilar.

En natt med Endo

Vakna mitt i natten med tänderna ihop bitna så hårt att det värkte i käkarna. Åh nej, varför är jag så spänd?!
Försöker slappna av men märker att axlarna nu är uppe vid öronen.
Men vad nu då?! Slappna av Elin!
Käkarna är fast igen, händerna är knutna. Jag börjar bli stressad av min egna kropp.
Sluta sluta sluta göra så då! Vad är det med mig, varför kan jag inte bara chilla som vanligt folk? 
Märker nu att jag har magknipande ångest.
I helvete då... vad är det nu jag håller på med?! BARA SLAPPNA AV FÖR FAN ELIN!! Sluta knyta händerna! SLUTA OCH BÖRJA SLAPPNA AV!!

10 minuter senare.

Det är ungefär här som jag inser att jag har ont. Så ont att kroppen spänner sig och det ger mig ångest och plötsligt känns allt logiskt, logik tycker jag väldigt mycket om. Så jag rullar ihop mig till en boll, med rumpan upp i vädret och ansiktet nedtryckt i madrassen.

5 minuter senare
 
"Är det där verkligen bekvämt?" hör jag Christoffer mumla sömnigt.
"Gfffph ggghhpp ffp ffffph" svarar jag med munnen in i kudden.
"Är det säkert? Du kanske skulle lägga dig i badet?"
"Ghhuuugg fffuuugh ghhpp" svara jag.
"Gör det som är bäst för din kropp bara..."
Och jag höll med. Väl medveten om att ett bad skulle göra susen men kunde inte ens föreställa mig att hasa ut i badrummet och tappa upp vattnet. Varför jag inte fråga Christoffer är fortfarande ett mysterium.

10 minuter senare

Jag vecklar upp min kropp och tar mig badrummet. Katten sicksackar mina ben, överlycklig att någon är vaken och vill leka. Tjuter då jag sätter mig i det kalla karet medan tårna känner det rykande vattnet som långsamt fyller upp. Min hud blir röd och luften tjock av avdunstat vatten. Försöker läsa medan katten förtjust slickar bort skum från min arm. Det är så varmt att det bränns, det är skönt och plågsamt samtidigt.

20 minuter senare

Jag förstår hur kräftor känner sig då de blir kokta levande. Reser mig upp, huvudet snurrar och lägger mig direkt på golvet. Katten hinner precis rulla undan då min blöta kropp dunsar ner på badrumsmattan.  Det ryker från handen som sträcker sig efter min bok, och först nu gör det inte ont längre. Naken på badrumsgolvet ligger jag sen och läser, London tittar förundrande på mig.

15 minuter senare

Inser att Christoffer kommer få en hjärtattack om han hittar mig såhär. Ryggen börjar mola och jag reser mig upp. Vinglar in till sovrummet med katten sicksackande mina ben. Dunsar ner i sängen, väsnas med att starta värmedynan och tappa mobilen i golvet och slamrar lite extra med tablettlådan. När jag äntligen hamnar i en bekväm ställning lägger jag handen på Christoffers arm, han drar åt sig den och mumlar att jag är brännhet. (Grrr...) (eller inte) London lägger sig vid mitt huvud och för nu kan jag somna, men först efter att jag plockat bort all kattsand som fastnat i min hud efter min läs stund på toagolvet.

Dagen därpå fråga jag Christoffer, förr i tiden, hur jag orkade ha så här ont hela tiden.
"Det gjorde du inte."

Nej. Det var visst så.

Vilken jävla bitch!

Jag blev så arg att jag skakade.
Så besviken att jag ville gråta.
Vilken jävla bitch alltså!
Vilken självisk jävla menlös bitch!

Den satans värmedynan har gått sönder IGEN! 

Fattar den inte hur mycket jag behöver att den ska funka när jag har ont? Hur min rygg ska lindras av den, mjuka upp mina muskler och få mig att slappna av? Va?!

Men nejdå, igår, efter en lång promenad då jag går framåtlutad som en mycket gammal gumma och det enda jag drömmer om är att få lägga mig ner på den varma härliga dynan och bara andas ut, så möttes jag av en plastig dyna kall som en sill, platt som en pannkaka (fast det ska den ju vara i och för sig) och inte minsta lilla försök till att hjälpa mig. Själviska jävla värmedyna! (Ursäkta min franska)

Stackars älskling mådde själv dåligt, till och med sämre än mig, så jag fick dra på mig kläder och förbannad på den relativt nya värmedynans svek och med smärta lufsa till Claes Olsson för att köpa en ny. När jag stod mellan hyllorna där värmedynorna alltid är, och inte ser en endaste, är jag på gränsen att sätta mig på golvet och böla som en unge. Men jag bet ihop och vagga (som ett ägg som skitit på sig) till kassan och får till min lättnad hjälp att hitta en. Där hittar jag också en handske av plast med massa kulor på som ska göra att man kan ge ryggmassage utan att bli trött i händerna, i ren trots köper jag den också (jag ska fanimej ha den här jävla handsken också, så det så!  Och den ska va den bästa massage plast handske som någonsin köpts!)

Gungande fram och tillbaka, som om jag bar en gigantisk blöja, bar jag mina skatter hem. När jag låg på den fluffiga varma dynan bestämde jag mig för att, på riktigt, införskaffa några värmedynor som reserver. En som ligger där, redo att rädda mig om denna dynan också visar sig vara en bitch. Om jag kunde hade jag haft en hel garderob fylld med värmedynor. Ett helt rum fyllt med värmedynor. Ett helt hus, proppat med värmedynor från golv till tak.

Nej, nu ska jag lägga mig på min dyna igen, försöka att inte titta på den stygga kalla bitchen som ligger slängd i hörnet av rummet.

Två stora saker har hänt

Jag har påbörjat många inlägg den senaste tiden, men inga av dem blir färdiga. Det är som om jag börjar med en rasande fart och en massa roliga berättelser för att sakta tappa gasen och tillsist stänga ner bloggen. Det är inte alls för att jag har så hemska saker att berätta för dig, inte alls, det är bara så många härliga saker och jag vill inte tappa bort minsta lilla detalj. Det leder till att allt jag skriver blir så, in i skogen, långt! Handlederna blir trötta, fingrarna matta och min hjärna längtar efter kaffe innan jag ens kommit halvvägs (okej, min hjärna längtar alltid efter kaffe). Men nu ska du få veta allt underbart som skett i mitt lilla liv. Jag lovar att göra mitt bästa att skriva allt så kort som möjligt.

Vi får väl se hur det går.

Roliga underbarhet nummer ett:

Jag och älskling hade köpt pizza (vänta, det roliga kommer) och jag hade ågren över hur mycket pengar vi slängt på att inte laga mat. Ibland blir jag nojig över underliga saker, ibland blir jag nojig över idiotiska saker och ibland är jag bara nojig klart slut. Denna gång var Christoffer däremot också orolig. Han tog tag i mig med skakande händer, ruskade mig så håret flänge och skrek vad har vi gjort?! Nu har vi inte pengar till räkningarna! Nu kommer London svälta ihjäl och vi måste använda hans päls som värme för elen kommer stängas av och vi kommer frysa till döds!

Okej okej, i verkligehten sa han: Kan du inte kolla ditt konto och se hur mycket pengar vi har kvar?

Så jag tog upp mobilen (stressad efter att i min alternativa värld sett Christoffer bryta samman) (och sett London glo anklagande på mig medan han tvätta pälsen) och såg till min förvåning väldigt många siffror. Jag hade räknat med ett par hundralappar. Nu var det över 18000 kronor.

Vad gör man då? Jag vet inte vad en normal människa hade gjort, men jag skakade telefonen som om den vore en skallra och försökte gömma den för Christoffer. Det var uppenbart att några siffror ramlat in på mitt konto av misstag och jag behövde bara ruska rätt allt. Eller att jag gått in på fel konto. Eller kanske... kanske kanske kanske hade mer försäkringspengar kommit in.

Saken är den att min mamma insisterat på skicka in fler papper till hennes försäkringsbolag, där jag varit försäkrad innan jag blev sjuk. Och vi fick ut en härlig summa samma år som jag och Christoffer blev tillsammans. Eftersom jag blivit sämre sedan dess fick hon för sig att jag kunde få mer pengar. Vilket lät lika troligt för mig som att London en dag skulle komma in i vardagsrummet på ryggen på en talande gris som presenterar sig som Herr Trynolf och frågar om han får bo här hos oss.
Hon hade däremot rätt och helt plötsligt satt vi med pengar som vi aldrig kunnat drömma om. I samma stund som vi kommit fram till att vi skulle ta vårt första skrämmande lån så att vi kunde ha en bra tv. En tv som passade in i 2000-talet. Samtidigt som min laptop med jämna mellanrum ryckte på axlarna och däckade när den själv tyckte det var passande. Ja, helt plötsligt kunde vi unna oss saker. 

Så just nu skriver jag på min nya laptop, som jag härmed döper till Belly (osäker på varför) och på tv-bänken står vår nya platt-tv. I köket vårt runda snygga bord. Sånt vi velat köpa men haft på "så-fort-vi-sparat-klart" listan. Bland annat är detta saker som vi kunnat unna oss, som en belöning för lite av det jävliga vi gått igenom de här åren. Och det kändes fantastiskt! Overkligt och skrämmande (att helt plötsligt beställa en tv och en laptop samma kväll!) men härligt!

Jag kan ha unnat mig lite nagellacks saker också... kanske...

Roliga underbarhet nummer två:

Det finns en butik på torget här i Uddevalla med tyger, garner, hemdekorationer och en massa härligheter. Den affären brukar jag dra med mig folk till och bara luddra runt i med fånigt flin på läpparna. Jag älskar det stället, att det också blivit fyllt med söta ugglor för ju inte saken sämre.
Så med fjärliar i magen gick jag in och frågade om jag fick arbetsträna där. Och efter några få samtal så har jag nu gjort två dagar på min nya praktik! Och jag älskar det!
Chefen är förstående och härlig, jag får gå där i två timmar och rätta till tyger, lära mig om nya redskap och nålar och band. Att organisera vackra saker, finns det något bättre? Nu ska jag bara lära mig att göra allt i lugn och ro, inte allt på en gång. Jag pressar mig tills jag får jätte ont, men har börjat bli bättre redan efter andra dagen. Jag får inte glömma att min kropp inte är lika pigg som min skalle. Jag får träna träna träna på att arbeta.

Det är här vi är nu. Jag har ett hem jag älskar, nya tapeter i sovrummet, en praktik jag stortrivs i, en sambo jag dyrkar, en säregen ljuvlig katt (som äter som en häst) och min famj nära. Livet är härligt, nej mer än härligt, det är roligt och underbart!

Första arbetsträningen = Fail

Jag har varit helt knäckt sedan i måndags. Har gråtit och gråtit och gråtit som om jag vore gjord av vatten, och efter allt gråt skulle jag snart inte finnas kvar längre utan torkat ut. Det gick inte bra på min praktik. Min arbetsträning gick inte alls som jag hade hoppats på. Nej, som jag hade förväntat mig. Så jag kom hem, efter att ha försökt prata med min mamma och min bror, och sen kollapsade jag.

Låg i soffan men såna endosmärtor i magen, som säkert inte blivit glada av all stress jag kände, och önskade att jag kunde borra ner ansiktet och kroppen så djupt ner i soffkuddarna att den skulle äta upp mig. Så jag kunde ligga där inne i soffans mage, trygg i all stoppning, och bara gråta där, i fosterställning, tills det kändes bra igen.

Jag vill inte gå in på exakt vad som hände, det känns inte rätt. Men jag kan berätta att arbetet i sig inte passade mig, ingenting ont alls till "brukarna" som var på dagcentret, de är ljuvliga och roliga och jag tyckte om dem direkt. Däremot var det ingenting annat som funkade. Och jag var så besviken, knäckt av vissa saker jag upplevde, och sen kändes det som att min kontaktperson på Finsam inte skulle tro mig, skulle tro att jag gav upp direkt utan att ha försökt.

Jag tror väl att en del av henne kände så också. Särskilt då jag hade svårt att förklara vad som gjorde att jag bölade i luren så snoret sprutade. Christoffer tyckte att jag skulle ge all information och nu i efterhand överväger jag att göra just det på vårt nästa möte. Beskriva att jag inte alls gillade hur vissa blev behandlade, och inte klarade av det som bads om mig, och mycket mer. Jag veeet, detta inlägget är så mystiskt och otydligt, men jag kan inte säga mer. Inte nu i alla fall.

Min kontaktperson ifrågasatte om jag verkligen var kapabel till att jobba, eftersom jag inte ville testa detta stället mer och det gjorde mig så frustrerad! Jag vet att jag är redo att jobba, jag vet att jag kan, det enda som krävs är att jag hamnar på en plats där jag inte bryter ihop när jag kommer hem efter tre timmar.

Jag tror att jag fick fram då då vi pratade och jag sa att hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig föreslagit detta som min praktik, det är inte en plats som passar mig, och det handlar inte om ifall jag är sjuk eller inte, även om jag varit helt frisk hade jag inte kunnat arbeta där.

Att ha trettio gravida kvinnor värt av hormoner i kroppen samtidigt gör ingenting enklare heller... Men jag insistera på praktik, hon mjuknade efter ett litet tag, och sen får vi se vad som händer när vi ses på måndag.

Det värsta är att jag blir så rädd. Rädd att jag på något sätt ska hamna "utanför" igen. Att jag inte ska få ordentlig med hjälp, det har varit så skönt med någon som "slåss" på "min sida". Så jag kan få komma igång, utan att få motstånd och knuffa mig fram. Men vad fasiken, är det vad som krävs så får jag väl ta spjärn och börja böka mig framåt. Jag har ett helt hop med underbara människor runt mig, jag kommer aldrig vara ensam i det här.

Ett litet steg för mänskligheten...

men ett gigantiskt steg för mig!

Jag har köpt ett par byxor! Svarta jeans som inte är stuprör, för en gångs skull hittade jag ett par som inte satt som ett extra skinn hela vägen ner på vaderna.

Nu kanske man frågar sig, varför i herrans namn, är nu flickebarnet så glad över ett par byxor? Och om hon nu blir såhär glad av ett par jeans, varför varför varför har hon inte köpt ett par för längesen?

Jo, låt mig förklara.

Jag har inte kunnat ha på mig byxor på flera år eftersom det trycker på Endomagen. (Endomagen är samma sak som vanliga magen, för att förtydliga) (jag är ingen ko med en jäklans massa magar) (eller en alien med tre magar hängandes över livremmen). Minsta press mot lille maggen och jag har fått så ont att jag inte kunnat sitta/stå/dansa/diska/you get the point. Men sen ett tag tillbaka har det blivit mer och mer bekvämt med strumpbyxor i min riktiga storlek (alltså inte två storlekar för stora så det sitter löst och gött) (vilket innebär att de hasar ner och man ser ut som en idiot då man drar i resåren och sparkar med benen för att få upp dem igen). Så nu, nu är det dags! Ett par riktigt stretchiga byxor.

Det känns fantastiskt! Sist gång jag köpte byxor, kan det ha varit 2 år sedan? 3? Så var det graviditetsbyxor så att linningen skulle sitta över buken, men till och med den tryckte får hårt. Nu har jag ett par vanliga byxor. Som vanligt, ickegravidt, folk har. Jajemensan.

Ett litet steg för gemene man, men ett underbart giganto kliv för mig!

Här är de, mina goingar!

Jag bloggar, alltså finns jag

Det är löjligt hur längesen jag satte mig ner och skrev här. Det är ett stort bevis på att jag mår mycket bättre, och då jag lufsar runt i livet och försöker komma på fötterna har jag undvikit hela Endo skrivandet. Jag har försökt att inte tänka på sjukdomen, mer än jag behövt. Ibland funkar det och ibland är det helt omöjligt. Jag blir påmind om att jag inte är symtomfri än, och kan då sjunka ihop till en liten hög av besvikelse och gråta som ett spädbarn med vidöppen mun. Men mest är jag glad. Glad att jag rör mig framåt. Att jag är 100 % säker på att jag kommer bli arbetsför igen. Och det, mina damer och herrar, känns som att vinna en miljon!

Senast jag skrev berättade jag om Finsam. Och jag har haft mitt första möte, direkt efter bestämdes det att jag skulle på studiebesök i en affär för att förhoppningsvis kunna praktisera där. Ganska snart, då jag mötte chefen, insåg jag att detta inte var en plats för mig. Jag vill ha en praktik där jag blir mottagen av värme, där jag känner mig trygg att ta mina första stapplande steg ut i arbetslivet igen, än en gång en bebis liknelse. Tro nu inget, jag har ingen bulle i ugnen, men åt nyligen en stor bit kladdkaka så jag har allt en 3 kilos matbebis vaggande i magen.

Jag har fortsatt med kinesiologitejpen (tydligen ska det kallas för k-taping) (föredrar själv att kalla den för kinestejp, låter roligare så) och lärt mig att den inte hjälper till med att hålla uppe kroppen, så som jag trott, den är för "sladdrig" för att kunna ge stadga. Men genom att den sitter på kroppsdelen som gör ont påminner den hjärnan om att den muskeln är där och behöver stöd. Kroppen är härligt smart ibland! Och det innebär ju också att jag inte försvagar några muskler genom att använda tejpen mycket, något som har bekymrat mig lite. Jag fick en förfrågan om hur jag sätter min tejp, jag ska lägga upp en bild inom kort!

Apropå bekymmer, den senaste månadens Enanton har varit TOKIGT stygg mot mig. Den har gjort mig så emo att jag nästan skrämt mig själv. Gråtit mycket, drömt många mardrömmar och känt mig allmänt orolig hela månaden. Sen fick jag magsjuka och blev en liten ynklig hög i soffan som Christoffer fick dalta med. Jag tycker inte om att bli daltad med när det kommer till Endon, men vid min stortå, när jag är magsjuk ska det ojjjas och gosas och pysslas om så det står härligt till. Då är jag en riktigt gnällfis.

Jag vill också ta tillfälle i akt att presentera en ny familjemedlem i Chrelinhuset. London! Vår fina finaste finastesteste kissekatt i världshistorien! Han är en blandras, ragdoll och norsk skogskatt. Så han är lurvig, sällskaplig och har de längsta morrhåren jag sett. Inatt spenderar han sin första natt själv i lägenheten, och mitt hjärta snörper ihop sig vid bara tanken. Hur han sitter alldeles ensam i ett mörkt hörn och jamar efter mig. Ja ja ja, jag har blivit en crazy catlady.

Så ligger mitt liv just nu. Jag skriver fortfarande noveller, knåpar på boken och är besatt av att göra naglarna. Om ni vill ha mer uppdatering, vill se min älskade London, så hittar ni mig på Instagram under namnet Gumsamumsa.

Ta hand om er, mina kämpar. <3 p="">

Tejpen tar bort smärtan!

Min hjärna är snurrad runt i en torktumlare och jag fattar ingenting. Ingenting. För, mina kära vänner och läsare, kinesiologitejpen fungerar. Den funkar! Det känns ologiskt, overkligt och (antagligen) är det såhär att helt plötsligt stå öga mot öga med ett spöke.

När min pappa klistrade på min chockrosa (så snygga) tejp hade jag redan ont i svanken. Så ont att jag vilat hela dagen. Tio minuter senare var jag på väg ner till stan för att hämta Christoffers nya telefon. Halvvägs ner kom jag på vad jag gjorde och liksom, gick och tittade förundrat på mina egna ben och svängande armar. Missförstå inte, det gjorde fortfarande ont, men inte alls på den nivån som innan.

Jag antog att det jag fått en släng av placeboeffekten, även då jag kritiskt inspekterat tejpen och insett att jag slösat bort mina föräldrars pengar (det var de som betalade för den). Dagen därpå fortsatte framstegen. Smärtan minskade, jag orkade mer eftersom energin inte gick åt att orka med ajaj. Jag duschade istället för att bada, och orkade fixa i ordning mig direkt efteråt. Jag städare och promenerade direkt efteråt. Jag kan röra mig mer naturligt. Dansar fuldanser tills svetten rinner, och slutar för att jag blir trött inte för att det gör ont!

Jag fyllde också år, några dagar efter tejpen introducerades! Gick på stan i 3 timmar innan jag kom hem, hem till en lägenhet täckt med ballonger och serpentiner. Ut väller min familj, min äldsta vän (inte gammal som 100 år utan min första bästis) Veronica och fler vänner. Vi kalasade, åt tårta och jag fick (bland mycket annat fint) en resa till Paris! Sen damp det ner fler vänner och vi drack gott medan vi såg på Schlager.
Allt detta orkade jag utan att ta fram värmedynan.

I förrgår använde jag inte värmedynan på hela dagen.

Jag vet inte exakt vad denna tejp gör egentligen, men den är fan magisk! Jag rekommenderar den till alla! Testa den! Här köper jag min. och Här är en tejpskola.

Ska skriva mer om tejpen, hur den bör användas och sånt kul, men har inte tid just nu. För jag måste ju packa och förbereda min och Christoffers första utlandsresa ihop. Om tre dagar flyger vi!

Vill till Finsam

Igår skickade jag min underbara rehabskoordinator ett mail där jag skrev att jag vill att hon skickar in en anmälan till Finsam. Tillsammans har vi kommit fram till att det är nästa steg för mig i min rehabilitering. Det leder naturligtvis till den självklara frågan: Vad i hela skogen är Finsam?

Jag och Google ska göra vårt bästa för att förklara.

Finsam är till för såna som mig som varit sjuka under en längre tid men också för de som varit arbetslösa en längre tid eller har psykosociala problem. Man hamnar så lätt i en gråzon mellan alla olika ersättningssystem och cirkulerar mellan de olika myndigheterna som en boll ingen vill leka med.
Finsam är en plats där bland annat Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och sjukvården samarbetar för att kunna hjälpa denna personen tillsammans.

Genom att de olika myndigheterna samlas så får man ett helhetsintryck över vem den här personen verkligen är. Om Försäkringskassan skulle se mig ur bara deras synvinkel skulle de se en sjukskriven som inte hr rätt till någon ersättning. Punkt slut. Arbetsförmedligen kan inte direkt göra något med mig då jag är heltidssjukskriven, punkt slut. Men tillsammans med vården kan de se möjligheter som inte är uppenbara och ihop tar de ett samlat ansvar för insatserna. På så sätt skapas möjligheter att utveckla och pröva nya sätt att få denna personen ut i arbetslivet eller in i skolan.

Allt fokuserad på individen i fråga.

Om samverkansgruppen kommer fram till att jag kan få hjälp av dem får jag en handläggare som lär känna mig, tar reda på vad jag brinner för, hur jag hanterar min smärta och annat kul. Sen kan vi tillsammans söka praktiker, jobb där jag kanske börjar jobba två timmar i veckan eller vad vi än kommer fram till. Om praktiken inte fungerar kommer jag tillbaka till min handläggare och så letar vi vidare. Ett helt år har jag den tryggheten i ryggen, det stödet.

Det första min rehabkoordinator sa var att jag behöver någon som drar in tyglarna, som stoppar mig från att göra för mycket i ren iver att komma ut i världen, ska tillägga att denna kvinna också arbetar tätt ihop med Finsam. Hon har lärt känna mig fort.

Om jag har tur kommer jag kunna börja inom Finsam i Augusti. Tänk vilken härlig sommar jag kommer ha om detta går igenom! Håll tummarna för mig allihopa, det här är ett gigantiskt elefantsteg framåt!

Vad gör du?!!

Jag hade haft såna förväntningar. Riktigt trott att jag hittat the one. Den enda som faktiskt på riktigt vill hjälpa mig. Som vill finnas där för mig och få mig att må bättre. Men istället stod jag bara där och ville skrika:

"Vad gör du?!! På riktigt?! Vad gör du egentligen?!"

Är det inte värst då man tror sig förstått sig på någon som sen visare sig vara helt tvärtom? Man känner sig mer sviken än om man blir spottad rätt i ansiktet. (Inte egentligen, spott är väldigt äckligt, men du förstå poängen).

Jag får ta en paus i min ansiktscrémejakt för det går helt enkelt inte alls som planerat. Inte efter jag testade den sista, favoriten, La Roche-Posay. Jag fick ju till och med en fin broschyr tillsammans med kräm provet, plus en ansiktstvätt. Det var som då man får en tallrik med en särskilt god potatis, man sparar den till sist, lägger den lite åt sidan så man ska kunna njuta lite extra då allt annat är uppätet. Fast denna potatisen var möglig.

Ansiktstvätten. Åh, ska jag börja med den? Först löddrade den inte. Fine, det kan ju vara bra. Som med de där dyra schamposorterna. Sen var det som att gnida smör/fet lotion i nyllet. Den blev bara halkigt och flottigt. Kände mig smutsigare efteråt än innan. Hela tiden tänkte jag: "Vad gör du, dumma ansiktstvätt? Du tvättar ju inte ens! Vad är du till för?!" 

Inte va det att lukta gott i alla fall. För den här är parfymfri.

 Att smörja in ansiktet med krämen efteråt var så onödigt att jag kände mig dum när jag kletade ut den över näsan. Jag var ju redan glansig som en polerad flint.Men eftersom huden kändes stram (under allt fett) så kunde jag ju inte strunta i det. Den stackars ansiktskrämen luktade heller ingen parfym. Men lämnade ändå en iffy doft som fick mig att tänka på potatisskal.

Så vad gör man? 

Ja, man testar såklart igen! Denna gång utan vatten. Så jag börjar "tvätta" ansiktet med Rochen... känns absolut inte bättre. Känns rent av som om jag bara blir mer kladdig och smutsigt precis som innan (deja vu någon?) Fast utan vatten känns det som att jag låter gegget gro in. Den ska också funka som sminkborttagning... men mitt smink kunde tydligen inte läsa på flaskan och satt kvar.

Vad för betyg blir det, av de möjliga 5 gristrynena? Du gissa rätt, inte ett endaste gulligt mjukt gristryne får denna produkt av mig. 

Naturligtvis finns det en chans att jag bara testat fel sort, och att den annan typ skulle funka bättre med min hy... men du vet vad de säger:

Fool me once, shame on you.

Fool me twice, I' a sucker.

Ansiktscréme jakten - del 2

Min jakt på den perfekta ansiktscrémen under mitt kemiska klimakterium är i full gång. Två krämer har nu testats, och hur ska jag sammanfatta det? Ingen stor flopp men inget jubel. Tyvärr.

Vichys produkter har vart på tapeten. Först testa jag Vichy Aqualia Thermal (försök säga det fort tio gånger) och min första reaktion var: "Den här är ju så feeeeet!" och antog att jag skulle bli flottig i ansiktet. Men allt sögs in och huden blev len och mjuk. Däremot luktar den knepigt, som en tant gjort av medicin. Då tuben var tom insåg jag att även då huden inte blev flottig som en skiva bacon så kändes det som att jag borde va flottig som en skiva bacon. Tvivlet gjorde hela upplevelsen lite sisådär. Är osäker på om aknen inte kommer frodas i denna rika créme. Tyvärr hade jag inte nog med prov för att få en ordentlig koll på den punkten.
Det är en relativt dyr produkt, om jag köper den på Apoteket kostar den 198 kronor! Hade den varit billigare hade den fått ett gristryne till (jag mäter mina prover i gristrynen för de är så mysiga). 

Allt som allt får Vichy Aqualia Thermal 2 gristrynen av 5 möjliga.

 

Krämen nummer två heter Vichy Neovadiol GF (varför kan de inte komma på enklare namn?!). Den här är gjort för hud i "övergångsåldern". Okej, jag fyller 30 snart men det känns lite som en spark i äggstocken... nåja, vad gör man inte för att ha en mjuk och go hud?
Så vad tyckte jag om denna? Jo, den luktar verkligen skumt. Surt och onaturligt medicinskt. Inte alls något som jag vill att mitt nylle stinker då jag gosar upp med min älskling. Sen var konsistensen klibbig. Man förblev klibbig efteråt och till och med dagen därpå är man glansig och har som en hinna över huden. Denna funkar då absolut inte på mig!
Sen kostar klibbet 285 spänn på Apoteket! Nej nej nej, nej... neej... tack.

1 gristryne av 5 möjliga.

Så jakten fortsätter!
Har ni något tips på en ansiktskräm som gjort susen för dig tveka inte att kommentera. Jag vägrar ge upp tills min hud är len och plit fri!