Litet misstag stor konsekvens

Jag hade så många härliga inlägg halvfärdiga som jag ville dela med mig utav. Glada inlägg med tips och tricks. Upp piggande inlägg om hur min arbetsförmåga utreds just nu. Jag ville dela med mig av hur lycklig jag vait att jag orkat mina 8:30-12 dagar i över en vecka!

Men när jag nu skriver så är jag bara frustrerad.

En dag räckte. En dag där jag pushade mig själv till utredningen. Då jag flåsande tog flera pauser för att ens ta mig från lägenheten och till "jobbet". Jag försökte göra mig bekväm på stolen, lättad att vi bara skulle prata och lyssna idag. Men jag minns inte mycket av vad som faktiskt sades. Jag minns bara hur jag andades ut vid rasten och försökte distrahera mig med mina härliga "jobbkompisar". Sen låg jag på golvet och lyssnade, för det var olidlig att sitta upp.

Ändå tror jag inte att det syntes utanpå hur ont jag hade det. Den där masken som skyddar från att vara sårbar hamnar lätt på plats och jag känner hur jag grimaserar samtidigt som jag vet att det ser ut som att jag ler.

Efter utredningen gick jag lite virrigt runt på stan och köpte strumpbyxor och sulor. Som man gör när det gör ont.

Sen hem och hela kroppen skrek på mig för att jag vägrat lyssna.

EN dag, då jag vägrade lyda och sen blev jag sängliggandes och är det fortfarande. Sen i onsdags eftermiddag. Nu är det söndag.
Det blir bättre, idag har jag orkat sitta lite och till och med spelat lite brädspel. Idag går det att prata med mig.

Och jag blir så frustrerad. Jag blir så förbannad. Ett misstag och konsekvenserna blev så stora. Det vore som om vaktmästaren kom på mig att slänga kompost bland de brännbara soporna och sen låste in mig i finkan i 3 år.

Jag älskar att komma igång och äntligen få göra något om dagarna och när kroppen sa ifrån viftade jag undan den och bara fortsatte. För jag ville inte lyssna.

Jag måste verkligen lära mig att lyssna och ACCEPTERA läget.
Så nog har jag lärt mig något av det här misstaget.

Önskar bara att det inte hade gjort SÅ ont.

Fast frågan är om jag verkligen hade lyssnat då...

Giganto-äventyr och Enantonen rockar

Idag ska jag ta Enantonspruta (dunderversionen) nummer 3 och kan nu se ett tydligt mönster. Förra månaden mådde jag mycket bättre de sista dagarna, jag orkade åka bil, spela brädspel, nästan gå på bio!
Men så tog jag sprutan och blev sämre igen. Och hormonerna började prata med mig. De sa:

Det var bara en tillfällighet att du mådde bättre.
Den där sprutan funkar ju inte alls, fattar du väl?
Du kommer inte bli bättre, vi föreslår att du gräver ner dig någonstans.
Du är sjuk. Sjuk sjuk sjuk sjuk sjuk och tro inte att det här kommer göra någon skillnad.

Hormonerna kan va riktiga bitchar, säger jag bara.

Så jag kollar på min Smärtapp, och märker att jag inte haft samma smärttoppar denna månaden som sist månad. På en skala från 0-10 (där noll är: ingen smärta alls och 10 är: snälla döda mig) så låg jag förra månaden på max 9, denna månaden har jag som max legat på 7! Det är en tokigt snabb förändring.
Denna Appen är så mycket bättre än jag först trott!

Och för att bli lite extra girig så plötsligt fick jag mina toppen dagar där smärtorna var så mycket bättre. Jag lagade mat flera gånger om dagen, jag städade och plockade i lägenheten, jag gick till affären, åkte rullis till loppis, bjöd på fika och framför allt åkte till Göteborg med Christoffer och svärisarna!
Med rullisen, Tensen, rumpvärme i bilen och underbart sällskap så orkade jag en hel dag full med brädspelsbutiker och konstmuseum! Och (håll i er nu) när jag kom hem lagade jag middagen helt själv!

Jag har aldrig sett så stora framsteg från en månad till en annan, det är inte småsteg utan gigantiska kliv fram. Visst är det inte lockande att bli sämre igen, nu när sprutan ska in i magen, men om jag blir så här mycket bättre efter TVÅ sprutor, hur mycket bättre blir det inte då med TRE?!!

Och, ja, mina fina läsare, jag tog löjligt mycket kort med min nya kamera under resans gång så här ska ni få njuta av lite från vårt giganto fantastiska äventyr!

En finsk konstnär målade denna och jag älskade hennes konst. Så fräck.

Samma finska konstnär, här är hon inspirerad av filmen "Blade Runner".

Hon blev även inspirerad av Christer!

Här vandrar jag lite och styr rullisen själv.

Jaaaahaaaapp....

Gigantisk strippa som faktiskt snurrade runt också.

Världens snyggaste man och han är min!

Anna och en cool tavla.

Goda och dåliga nyheter

De goda: hormonerna börjar äntligen funka och jag har varit smärtfri under flera stunder! Jag sover mycket bättre och är lika energifylld som en dagisklass som ätit godis till lunch med varsin burk Red Bull. 

Det dåliga: jag är lika energifylld som en dagisklass som ätit godis till lunch med varsin burk Red Bull. Och jag har uppenbarligen inte lärt mig någonting under de här åren med smärtor. 

Vi skulle få besök igår. Pepp som en ekorre på extacy börjar jag (håll i er nu) storstäda. Jag, som varit säng/soffliggande i flera månader, som fick ont efter en promenad ner på stan, som blir andfådd av att gå ner till postfacket, börjar att storstäda. 

Och klippa katternas klor. Och diska. Och sy ett fodral till min värmedyna. 

Gissa om jag vart trasig när Christoffer kom hem och vi kunde ju glömma något besök... 

Att jag aldrig lär mig!!! Idag mår jag som ett överkört päron. Jag skulle vilja påstå att denna iver att komma på fötter igen bara är ett tecken på optimism, men Einstein skulle sagt emot mig.

“Definitionen av galenskap är att göra samma saker om och om igen och förvänta sig annorlunda resultat”.

Jaha. Då vart man galen också då. 

Hormonell och på bättringsväg

Det var i söndags kväll jag fick min första riktiga paus ifrån smärtorna. Jag var överlycklig och gjorde det vilken vettig människa som helst gör vid ett sånt tillfälle: jag diskade. Sen fick jag ont igen.

Men det har gått framåt varje dag sedan dess. Varje dag har kramperna blivit färre. Jag har kunnat äta mer mat utan att magen blir helt galen. Jag antar (som en god endovän till mig) att det är tarmarna som irriterar livmodern och gjort att det gjort fruktansvärt ont. Jag har haft en väldigt Emo livmoder. Men jag hade väl också blivit förbannad om någon tryckte in ett stort jäkla T där det inte hör hemma... vänta lite nu... det var ju precis vad som hände... .. ..

De senaste dagarna har varit helt ok! Korta kramper och jag har orkat laga mat, gå till affären en gång och diska och städa lite. Idag har jag till och med äntligen färgat håret, som hade en så lång utväxt att grannarna klagade. (Okej, smärre överdrift).

Det enda som fortfarande är svårt är nätterna. Jag vaknar ofta med smärtor och sover dåligt. De stunder jag inte har ont kan jag vakna med grov ångest. Att ha i sig både Provera och Hormonspiralen samtidigt har gjort mig till en ytterst hormonell varelse igen.

Bevisen är många. Till exempel äter jag nötter som om mitt liv berodde på det (till och med då varje tugga gjorde ont i magen, mama needs her nuts!).
Sen får jag gåshud och blir gråtfärdig så fort minsta lilla sorglig eller rörande sak visas på tv.
Jag kan inte äta bacon igen.
Jag får såna lyckorus att jag nästan skrämmer Christoffer (katterna blir i alla fall förvirrade). Som i förrgår, helt plötsligt kändes det som om någon släppt ner oss mitt i Jul på Liseberg och slängt stjärnvinster på oss. Jag kände den där mysiga härliga glädjen då man går där på kullerstensgatorna och alla ljus som glöder i träden och på husen. Och jag var så lycklig att jag tjöt av glädje. Jag flaxade med armarna som en kolibri (något jag inte är helt säker på varför jag gjorde) samtidigt som jag ylade "Det känns som Liseberg!!!" Christoffer bröt ihop.
En kort stund senare började jag gråta för att något hemskt hade hänt på tv:n.
Så hormonkaoset is back in business!

Men det verkar vara värt det! Jag mår bättre och bättre och idag har jag inte ens använt värmedynan förrän då klockan var halv sex. Det var månader sedan jag gått så länge utan värme som lindring. Och då har jag inte härdat, försökt att vara "duktig" och låtsas vara frisk. Jag helt enkelt glömde bort att en värmedyna behövdes för den behövdes inte.

Jag har de senaste dagarna fått för mig att göra comic-strips över vad som hänt de senaste dagarna. Till exempel har jag gjort en om hur det var att sätta in en spiral. Jag tycker personligen att livmoderns reaktion blev väldigt verklighetstrogen, så det avslutar jag inlägget med.

Blivit Friad

Det händer massor i mitt liv även då jag är en trögsopp och inte skriver här på bloggen.
Anledningen till att jag inte skriver massor är just för att jag inte velat tänka så mycket på Endon, jag har en tendens att "förtränga" att jag är sjuk och det gör emellanåt gott men oftast gör det illa. För jag är ju sjuk. Och min kropp skriker i protest medan jag tågar på istället för att lyssna på den. Men jag lär mig och framför allt jag mår så mycket bättre!

Men över till något ännu trevligare.

"Va finns det något trevligare än att du blir smärtfriare?" kanske du undrar då. Och nu ska du få svar på det... Ja. Det finns faktiskt det. Och detta är.... Christoffer.

Min älskade sambo väckte mig mitt inatten den 11:e Augusti och friade till mig. Han vill att jag ska bli hans fru och det finns ingenting jag hellre vill! Jag vill vara fru Sandman (världens coolaste efternamn förövrigt) och jag vill officiellt dela resten av mitt liv med denna fantastiska människa. Vi firade med avslagen Cola och glass! Och det kunde inte varit mer perfekt!!

Så vi ska gifta oss!

Jag ska gifta mig med CHRISTOFFER! (Läs nu: Högt tjej tjut med glädjetårar).

Just nu är jag besatt av att planera vårat bröllop och det är så roligt att jag har svårt att prata om någonting annat. Ja, shit, ja jag ska gifta mig ta mig tusan!

Rulla höften Zumba style

Jag har haft på min lista, så länge jag kan minnas, att när jag är frisk ska jag träna Zumba. Och idag, mina underbara kära läsare, idag hände det!

I max tio minuter stod jag i vardagsrummet och snurrade på höften, tog steg med skruv, gick på plats och hade ett så stort flin på läpparna att ansiktet inte räckte till. Det var nästan lika underbart som då jag fick klappa ett gristryne för första gången!

Nästan.

Jag är inte symtomfri än, men jag trappar ner, jag mår bättre på Primolut-Nor än jag gjort på någonting annat och jag orkar träna Zumba!

Det svåra var att tvinga mig att sluta efter tio minuter, för att se hur kroppen reagera, för jag ville fortsätta tills det enda som fanns kvar var en höftrullande svettpöl. Men jag måste lära mig, jag kan inte göra allt så mycket jag vill, men nu kan jag ju i alla fall göra det!

Underbar härlig dag och jag hoppas att ni andra också haft lika kul som mig!

Mer Zumba åt folket!

Busigt eller Dumdristigt?

Jag har en samling med Zumba tränings dvd:er framför mig. De bara är där. Vi liksom glor på varandra, inväntar att den andra ska ta tag i elefanten i rummet. Nu är det så att jag (som tur var) inte är denna elefant, inte heller Zumban, utan det är Endometriosen som gömt sig inuti min kropp.

Nu sitter vi (jag och Zumban) och överväger att träna mig. Jag är så sugen, varit sugen på att testa Zumba sedan jag hörde talas om det för första gången. Och Endon har hindrat mig. Just nu mår jag bättre, mår rent av riktigt bra sen de senaste dagarna. Förutom total trötthet. Kanske är det helt enkelt lite träning som behövs?

Nu kan jag höra Christoffers röst i mitt huvud: "PROMENERA!! Du måste börja försiktigt!"

Men (som en trumpen liten unge vill jag stampa med foten i golvet och tjuta) jag vill inte vara försiktigt mer! Jag vill bara.. go wild and crazy!

Nåja, det är idiotiskt att göra samma misstag om och om igen, tycker du inte det, för det är exakt såhär jag gör jämt. Jag tröttnar på att tuffa på i en lagom takt och vill bara rusa framåt. Och det gör sällan gott. Väldigt sällan. Skulle kunna säga aldrig. Men det vill jag inte.

Jag får dra på mig de nytvättade byxorna, på med träningsdojjorna och promenera ut i värmen och blåsten. Så får jag göra något svängigt svingande med höften när ingen ser mig.

Varning: Om du lyssnar på en riktigt skön låt och tror att ingen ser dig då du skakar rumpan till den, mellan hyllorna på Willys, DUBBELKOLLA att ingen ser dig. Eller förresten... fortsätt dansa och ge de andra shopparna i affären något att dela med sig av vid middagsbordet när de kommer hem!

Dvärgen Butter

Om jag vart en av de sju dvärgarna hade jag vart Butter idag. Den sura skäggiga (men ändå lite finurliga) dvärgen med putande underläpp (och käke som sitter fast).

Nu ska jag informera om vad man saknar då käket suttit fast i fem dagar:

1. Gäspa ordentligt utan att se ut som om jag försöker klämma ut en fjärt.
2. Äta mat som inte är platt eller flytande eller mjuk.
3. Slippa känslan av att all mat kan vara ute efter att kväva en.
4. Att kunna prata. Jag älskar att prata. Mycket. Nu går det i korta perioder sen gör det ont.
5. Att få äta min födelsedagsmiddag på restaurang, där jag kan tugga tugga tugga tugga (utan att mat flyger runt en som myggor).
6. Mina antiinflammatoriska tabletter gör mig så dåsig och trött att jag skulle kunna sova hela dagen lång. Om det inte vore för att jag har den roligaste härligaste sambon i universum så hade jag nog vart i ide i fem dagar nu.
7. Att kunna gapa. Bara för att jag vill gapa. Gapa gapa gapa.

 Det lustifika i hela situationen är att min Endometrios är helt knäpptyst! Jag känner knappt av den över huvud taget! Min rygg är chill, min mage tar det lugnt, Endometriosen verkar bli dämpad av de nya hormonerna (ökningen) och jag vill så gärna njuta av det! Helt och hållet bara luddra runt och känna mig nöjd! Men jag kan inte vara nöjd när min käke är dum i huvudet.

Hur får man en inflammerad käke?! Hur?!

Nåja. Imorgon bär det väl av till sjukhuset dårå. Inte alls vad jag har lust med, men jag har mindre lust att gå runt såhär.

Dumma käke.

Hormonell härdsmälta

Jag gick från 10 mg Primolut-Nor (en morgon och en kväll) till 20 mg (två morgon och två kväll). Bara sådär. Ena dagen 10 mg, andra dagen 20 mg.

Har jag berättat för er att jag alltid varit känslig för medicin? Att Tiparol gör mig groggy och knäpp, att jag fick en smärtlindring som heter Orudis som fick mig att kaskad spy, att sömntabletter får mig att sova i flera dygn och lugnande gör mig helt fläng i bollen. Jag och medicin hänger inte alls bra ihop, vi borde inte ens vara bekanta, knappt hälsa på varandra på stan. Jag har aldrig tyckt om att ta tabletter, jag trodde till och med att jag var narkoman då jag var liten då jag tog alvedon (jag hade rätt livlig fantasi) (trodde också att mina föräldrar byttes ut mot Aliens då de hade nattat mig, men det är en helt annan historia).

Så när jag ökade mina hormoner, ja, då blev jag helt kajko i bollen.

En total hormonell härdsmälta.

Och det värsta med hormoner är att man inte fattar att det är hormonerna som ställer till det! Det är som att leva i ett parallellt universum, folk får helt plötsligt en dålig attityd, små saker gör en plötsligt väldigt ledsen, ännu mindre saker (som att min sambo ska skriva en post-it-lapp och sätta den på dörren) är plötsligt lika viktigt som världsfreden och att vår katt London får mat. Apropå London så börjar han också se lite snett på mig, och jag är nästan helt säker på att han älskar Christoffer mer än mig.

En mening kan upprepas exakt likadant tre gånger och den får tre olika betydelser varje gång, för plötsligt ser jag något (en ledsen blick) (som inte finns), en grinig ton (som inte finns) eller en anklagande betoning på vissa ord (som inte finns) (jo, orden finns men inte betoningen).

Och inte förrän jag är så förvirrad och ledsen att jag bryter ihop förstår jag att det är hormonjävlarna som spökar.

Då kommer det dåliga samvetet.
"Har jag varit otrevlig mot Christoffer nu?" 
"Var jag oförskämd mot mamma på telefonen?" 
"Råkade jag knuffa den där ungen när jag var ute på stan?"
"Är jag en fruktansvärd människa att umgås med?"
"Hur jobbig är jag inte att leva med när jag är så här labil hela tiden?"

Det man inte förstår, då man är mitt i skulden och gräver runt, är att det här också är hormonerna som jävlas! Det här är deras smyg strategi! När du tror att du kommit på fötterna och bara ska reda ut det sista, då tyngs du av detta istället. Hormonerna är ena stygga styggingar.

Sen släpper det. Jag har ridit ut den hormonvågen, är mig själv igen och kan skratta åt eländet. Jag ser tydligt att det är svårare att hänga med, för mig, nu när det är nya hormoner jag ska lära mig. Att det alltid är värst i början innan kroppen vänjer sig.

Christoffer säger alltid "Det är inte jobbigt för mig, det är inte jag som är hormonell." då jag frågar om det inte är för mycket för honom, med alla dessa humörsvängningar. Och sen lägger han alltid till:
"Det är klart att jag blir ledsen då du har det tufft, men det är inte jobbigt för mig."
Och då vet jag, att hur mycket hormoner jag än har i kroppen, så kan jag och min underbara kille hantera allt!

Sen hade jag aldrig rört hormoner om det inte var för att de gör mig friskare. De må va stygga, men de är minst lika stygga mot Endometriosen också!

Fint familjefoto!

Familjefotot "gone wrong".

Hur var mitt 2013

Då var mitt 2013 slut och 2014 har gjort entré. Men hur var mitt år egentligen? Det är alltid roligt att reflektera över hur man haft det och hur ens liv varit, och jag älskar listor (gör listor som en besatt dyrkar satan) (eller nåt) så här kommer ett frågeformulär i listformat! Nu kör vi!

 

1. Vad var det bästa som hände dig 2013?
2013 gjorde succé! Om jag ska rada upp allt så kommer det här inlägget bli en stor klumpeduns med lyckohändelser, och inget fel i det men det blir så nedrans långt då bara. Så jag ska försöka välja ut mina favoriter.

London chillar.

• Ikea. Christoffers heltidsjobb gjorde att vi kom ifrån soss, vi slapp "precis klara oss" varje månad och helt plötsligt fick vi pengar över. 
• Flytt. Vi flytta till en mindre billigare lägenhet där pervon inte kan kolla in genom fönstren.
• London. Vår underbara fantastiska kissekatt som förgyller våra dagar, till och med då man vaknar med hans röv i ansiktet.
• Min praktik. Det är så många delar av min praktik som glädjer mig. Att jag orkar arbeta två timmar två gånger i veckan är stort. Att äntligen kunna bidra till vår ekonomi känns häftigt. Att jag hittat ett ställe jag trivs så på är fantastiskt!
• Min födelsedag och allt därtill (återkommer till denna senare.)

2. Vilken var din största utmaning?Att inte göra för mycket utan lyssna på min kropp är alltid min största utmaning. För jag vill så mycket, men det är sällan kroppen och knoppen är synkade. Det är något jag jobbar på dagligen och det är svårare än man kan tro. Sen har jag också fått anstränga mig att hålla käften, inte låta min känslor styra över min mun.

3.Vad var en oväntad glädje från året som gått?
Min födelsedag (och allt därtill) (host Paris host) men mer om det senare.

En oväntad sak som hände är helt klart de (över) 18 000 kronor jag plötsligt fick av min försäkring. Pengar som kom som ett brev på posten (på riktigt gjorde de faktiskt det) och hjälpte oss skaffa lyxigheter som en platt tv och mig en sprillans ny (för första gången i mitt liv) dator!

Men självklart så har vi "Effe". Det var en överraskning att en liten bebis skulle poppa in i vår familj igen! Snart kommer min bror Dan och hans älskling Johanna att ha en liten snodd och jag skulle inte kunna vara gladare!

4. Vad var ett oväntat hinder?
Att folk kan vara så stygga. Som till exempel min första praktik som chockade mig så djupt att jag blev sängliggande i ett par dagar. Jag insåg, under 2013, hur naiv jag kan vara. Och att planer aldrig går som planerat, men att det alltid blir bättre än det var tänkt från början.
 
5. Välj tre ord att beskriva 2013 på.
Till det bättre.

6.Är du kär och i såna fall hur länge har ni varit tillsammans?
En så dum fråga, alla vet att jag älskar Christoffer så tokigt mycket. Vi har varit tillsammans i 4 år och vi hoppas på att fira vår 5 års dag ordentligt, har redan börjat planera.

7. Om du fick ändra något du gjort år 2013 vad skulle det vara?
Jag hade följt min magkänsla mer. Vilket till exempel hade lett mig direkt till min nuvarande praktik.

8. Vilken var den bästa bok du läste 2013?
Jag läste 80 stycken böcker i år, så det är svårt att välja en endaste. Men några favoriter är absolut "En man som heter Ove" av Fredrik Backman, "A Game of thrones" av George R R Martin och "Let's explore diabetes with owls" av David Sedaris.

9. Förlorade du någon närstående, året som gått?
Nej, tack och lov.

10. Vilka var dina största personliga förändringar under året som gått?
Jag trappade ner på mina Depo Tiparol! Det är stort, var kämpigt men jag klarade det! Min praktik har också varit en förändring som varit kul men påfrestande.

11. Vad har varit din största "tids tjuv" under året som gått?
Smärtan, med tankar över att det är mitt fel då jag har ont. Och att oroa mig för dem jag älskar.

12. Vilken sång har du nynnat på under året?
Pinsamt nog upptäckte jag Spotify för första gången på slutet av 2013, så jag börja komma ikapp på musikfronten. Jag avskyr testen i "Blurred lines" av Robin Thicke men den är så svängig att jag ändå tycker om den! Sen tycker jag fortfarande att "What does the fox say" med Ylvis är hysteriskt rolig.

13. Hur firade du din födelsedag?
 Jag fyllde 30 (yey!) och fick en överraskningsfest! Min älskling planerade ett kalas med min familj och vänner, och plötsligt stod jag i hallen och de kom alla ut ur vårt sovrum. Hurrande och glada, finklädda och urgulliga allihopa! Jag gladgrät en del den dagen, får jag erkänna, det var så rörande!

Sen fick jag en korg fullproppad med franska saker, och jag vägra tro på att jag verkligen fått en resa till Paris förrän Christoffer sa det högt. Då fullgrät jag lite till.

Det var den bästa resa jag någonsin varit på!

14. Fattades det någonting under 2013?
Mitt paket med nagellack som jag beställde från Hong Kong, det kom aldrig fram och det fattas mig.

Spelar Smallworld med David och Christoffer.

 15. Vad tror du att du la mest pengar på, under hela året?
Förutom vår Tv, så la jag nog mest på nagellack och brädspel... fast egentligen har jag inte lagt så tokigt mycket på nagellack utan haft tur och fått en massa från min älskade mamma. (Även stulit några flaskor ur hennes kyl, ssshhh säger inget).

16. Nämn tre saker du gjort för första gången under 2013.
Äta sniglar (smakade skog), använt kinesiologitejp (och den funka) och åka utomlands med Christoffer (yey!).


17. Vad förvånade dig mest under året som gått?
Hur allt löst sig så bra och hur snälla människor det ändå finns där ute. 


18. Vilken är din favoritfilm från 2013?
 This is the end Bara se den!

David gör en lyckodans i sin nya lägenhet.

19. Vem tycker du förtjänar en 2013 statyett för sina bragder detta året?
Jag tycker att min lillebror David förtjänar en gigantisk statyett för hur han hanterat sitt år! Han har varit en förebild för oss alla och jag älskar honom massor.

20.  Vad önskar du dig från 2014?
Mer av det goda! Jag tycker verkligen om mitt 2013, det har varit en del upp och ner, hastiga såna, men samtidigt har det alltid varit till det bättre till sist. Jag är helt enkelt girig och vill ha mer!

Bjuder på lite mer bilder, från mitt älskade 2013.

Lite av min Nailart

Jag och London vilar.

Två stora saker har hänt

Jag har påbörjat många inlägg den senaste tiden, men inga av dem blir färdiga. Det är som om jag börjar med en rasande fart och en massa roliga berättelser för att sakta tappa gasen och tillsist stänga ner bloggen. Det är inte alls för att jag har så hemska saker att berätta för dig, inte alls, det är bara så många härliga saker och jag vill inte tappa bort minsta lilla detalj. Det leder till att allt jag skriver blir så, in i skogen, långt! Handlederna blir trötta, fingrarna matta och min hjärna längtar efter kaffe innan jag ens kommit halvvägs (okej, min hjärna längtar alltid efter kaffe). Men nu ska du få veta allt underbart som skett i mitt lilla liv. Jag lovar att göra mitt bästa att skriva allt så kort som möjligt.

Vi får väl se hur det går.

Roliga underbarhet nummer ett:

Jag och älskling hade köpt pizza (vänta, det roliga kommer) och jag hade ågren över hur mycket pengar vi slängt på att inte laga mat. Ibland blir jag nojig över underliga saker, ibland blir jag nojig över idiotiska saker och ibland är jag bara nojig klart slut. Denna gång var Christoffer däremot också orolig. Han tog tag i mig med skakande händer, ruskade mig så håret flänge och skrek vad har vi gjort?! Nu har vi inte pengar till räkningarna! Nu kommer London svälta ihjäl och vi måste använda hans päls som värme för elen kommer stängas av och vi kommer frysa till döds!

Okej okej, i verkligehten sa han: Kan du inte kolla ditt konto och se hur mycket pengar vi har kvar?

Så jag tog upp mobilen (stressad efter att i min alternativa värld sett Christoffer bryta samman) (och sett London glo anklagande på mig medan han tvätta pälsen) och såg till min förvåning väldigt många siffror. Jag hade räknat med ett par hundralappar. Nu var det över 18000 kronor.

Vad gör man då? Jag vet inte vad en normal människa hade gjort, men jag skakade telefonen som om den vore en skallra och försökte gömma den för Christoffer. Det var uppenbart att några siffror ramlat in på mitt konto av misstag och jag behövde bara ruska rätt allt. Eller att jag gått in på fel konto. Eller kanske... kanske kanske kanske hade mer försäkringspengar kommit in.

Saken är den att min mamma insisterat på skicka in fler papper till hennes försäkringsbolag, där jag varit försäkrad innan jag blev sjuk. Och vi fick ut en härlig summa samma år som jag och Christoffer blev tillsammans. Eftersom jag blivit sämre sedan dess fick hon för sig att jag kunde få mer pengar. Vilket lät lika troligt för mig som att London en dag skulle komma in i vardagsrummet på ryggen på en talande gris som presenterar sig som Herr Trynolf och frågar om han får bo här hos oss.
Hon hade däremot rätt och helt plötsligt satt vi med pengar som vi aldrig kunnat drömma om. I samma stund som vi kommit fram till att vi skulle ta vårt första skrämmande lån så att vi kunde ha en bra tv. En tv som passade in i 2000-talet. Samtidigt som min laptop med jämna mellanrum ryckte på axlarna och däckade när den själv tyckte det var passande. Ja, helt plötsligt kunde vi unna oss saker. 

Så just nu skriver jag på min nya laptop, som jag härmed döper till Belly (osäker på varför) och på tv-bänken står vår nya platt-tv. I köket vårt runda snygga bord. Sånt vi velat köpa men haft på "så-fort-vi-sparat-klart" listan. Bland annat är detta saker som vi kunnat unna oss, som en belöning för lite av det jävliga vi gått igenom de här åren. Och det kändes fantastiskt! Overkligt och skrämmande (att helt plötsligt beställa en tv och en laptop samma kväll!) men härligt!

Jag kan ha unnat mig lite nagellacks saker också... kanske...

Roliga underbarhet nummer två:

Det finns en butik på torget här i Uddevalla med tyger, garner, hemdekorationer och en massa härligheter. Den affären brukar jag dra med mig folk till och bara luddra runt i med fånigt flin på läpparna. Jag älskar det stället, att det också blivit fyllt med söta ugglor för ju inte saken sämre.
Så med fjärliar i magen gick jag in och frågade om jag fick arbetsträna där. Och efter några få samtal så har jag nu gjort två dagar på min nya praktik! Och jag älskar det!
Chefen är förstående och härlig, jag får gå där i två timmar och rätta till tyger, lära mig om nya redskap och nålar och band. Att organisera vackra saker, finns det något bättre? Nu ska jag bara lära mig att göra allt i lugn och ro, inte allt på en gång. Jag pressar mig tills jag får jätte ont, men har börjat bli bättre redan efter andra dagen. Jag får inte glömma att min kropp inte är lika pigg som min skalle. Jag får träna träna träna på att arbeta.

Det är här vi är nu. Jag har ett hem jag älskar, nya tapeter i sovrummet, en praktik jag stortrivs i, en sambo jag dyrkar, en säregen ljuvlig katt (som äter som en häst) och min famj nära. Livet är härligt, nej mer än härligt, det är roligt och underbart!

Ett litet steg för mänskligheten...

men ett gigantiskt steg för mig!

Jag har köpt ett par byxor! Svarta jeans som inte är stuprör, för en gångs skull hittade jag ett par som inte satt som ett extra skinn hela vägen ner på vaderna.

Nu kanske man frågar sig, varför i herrans namn, är nu flickebarnet så glad över ett par byxor? Och om hon nu blir såhär glad av ett par jeans, varför varför varför har hon inte köpt ett par för längesen?

Jo, låt mig förklara.

Jag har inte kunnat ha på mig byxor på flera år eftersom det trycker på Endomagen. (Endomagen är samma sak som vanliga magen, för att förtydliga) (jag är ingen ko med en jäklans massa magar) (eller en alien med tre magar hängandes över livremmen). Minsta press mot lille maggen och jag har fått så ont att jag inte kunnat sitta/stå/dansa/diska/you get the point. Men sen ett tag tillbaka har det blivit mer och mer bekvämt med strumpbyxor i min riktiga storlek (alltså inte två storlekar för stora så det sitter löst och gött) (vilket innebär att de hasar ner och man ser ut som en idiot då man drar i resåren och sparkar med benen för att få upp dem igen). Så nu, nu är det dags! Ett par riktigt stretchiga byxor.

Det känns fantastiskt! Sist gång jag köpte byxor, kan det ha varit 2 år sedan? 3? Så var det graviditetsbyxor så att linningen skulle sitta över buken, men till och med den tryckte får hårt. Nu har jag ett par vanliga byxor. Som vanligt, ickegravidt, folk har. Jajemensan.

Ett litet steg för gemene man, men ett underbart giganto kliv för mig!

Här är de, mina goingar!

Jag bloggar, alltså finns jag

Det är löjligt hur längesen jag satte mig ner och skrev här. Det är ett stort bevis på att jag mår mycket bättre, och då jag lufsar runt i livet och försöker komma på fötterna har jag undvikit hela Endo skrivandet. Jag har försökt att inte tänka på sjukdomen, mer än jag behövt. Ibland funkar det och ibland är det helt omöjligt. Jag blir påmind om att jag inte är symtomfri än, och kan då sjunka ihop till en liten hög av besvikelse och gråta som ett spädbarn med vidöppen mun. Men mest är jag glad. Glad att jag rör mig framåt. Att jag är 100 % säker på att jag kommer bli arbetsför igen. Och det, mina damer och herrar, känns som att vinna en miljon!

Senast jag skrev berättade jag om Finsam. Och jag har haft mitt första möte, direkt efter bestämdes det att jag skulle på studiebesök i en affär för att förhoppningsvis kunna praktisera där. Ganska snart, då jag mötte chefen, insåg jag att detta inte var en plats för mig. Jag vill ha en praktik där jag blir mottagen av värme, där jag känner mig trygg att ta mina första stapplande steg ut i arbetslivet igen, än en gång en bebis liknelse. Tro nu inget, jag har ingen bulle i ugnen, men åt nyligen en stor bit kladdkaka så jag har allt en 3 kilos matbebis vaggande i magen.

Jag har fortsatt med kinesiologitejpen (tydligen ska det kallas för k-taping) (föredrar själv att kalla den för kinestejp, låter roligare så) och lärt mig att den inte hjälper till med att hålla uppe kroppen, så som jag trott, den är för "sladdrig" för att kunna ge stadga. Men genom att den sitter på kroppsdelen som gör ont påminner den hjärnan om att den muskeln är där och behöver stöd. Kroppen är härligt smart ibland! Och det innebär ju också att jag inte försvagar några muskler genom att använda tejpen mycket, något som har bekymrat mig lite. Jag fick en förfrågan om hur jag sätter min tejp, jag ska lägga upp en bild inom kort!

Apropå bekymmer, den senaste månadens Enanton har varit TOKIGT stygg mot mig. Den har gjort mig så emo att jag nästan skrämt mig själv. Gråtit mycket, drömt många mardrömmar och känt mig allmänt orolig hela månaden. Sen fick jag magsjuka och blev en liten ynklig hög i soffan som Christoffer fick dalta med. Jag tycker inte om att bli daltad med när det kommer till Endon, men vid min stortå, när jag är magsjuk ska det ojjjas och gosas och pysslas om så det står härligt till. Då är jag en riktigt gnällfis.

Jag vill också ta tillfälle i akt att presentera en ny familjemedlem i Chrelinhuset. London! Vår fina finaste finastesteste kissekatt i världshistorien! Han är en blandras, ragdoll och norsk skogskatt. Så han är lurvig, sällskaplig och har de längsta morrhåren jag sett. Inatt spenderar han sin första natt själv i lägenheten, och mitt hjärta snörper ihop sig vid bara tanken. Hur han sitter alldeles ensam i ett mörkt hörn och jamar efter mig. Ja ja ja, jag har blivit en crazy catlady.

Så ligger mitt liv just nu. Jag skriver fortfarande noveller, knåpar på boken och är besatt av att göra naglarna. Om ni vill ha mer uppdatering, vill se min älskade London, så hittar ni mig på Instagram under namnet Gumsamumsa.

Ta hand om er, mina kämpar. <3 p="">

Tejpen tar bort smärtan!

Min hjärna är snurrad runt i en torktumlare och jag fattar ingenting. Ingenting. För, mina kära vänner och läsare, kinesiologitejpen fungerar. Den funkar! Det känns ologiskt, overkligt och (antagligen) är det såhär att helt plötsligt stå öga mot öga med ett spöke.

När min pappa klistrade på min chockrosa (så snygga) tejp hade jag redan ont i svanken. Så ont att jag vilat hela dagen. Tio minuter senare var jag på väg ner till stan för att hämta Christoffers nya telefon. Halvvägs ner kom jag på vad jag gjorde och liksom, gick och tittade förundrat på mina egna ben och svängande armar. Missförstå inte, det gjorde fortfarande ont, men inte alls på den nivån som innan.

Jag antog att det jag fått en släng av placeboeffekten, även då jag kritiskt inspekterat tejpen och insett att jag slösat bort mina föräldrars pengar (det var de som betalade för den). Dagen därpå fortsatte framstegen. Smärtan minskade, jag orkade mer eftersom energin inte gick åt att orka med ajaj. Jag duschade istället för att bada, och orkade fixa i ordning mig direkt efteråt. Jag städare och promenerade direkt efteråt. Jag kan röra mig mer naturligt. Dansar fuldanser tills svetten rinner, och slutar för att jag blir trött inte för att det gör ont!

Jag fyllde också år, några dagar efter tejpen introducerades! Gick på stan i 3 timmar innan jag kom hem, hem till en lägenhet täckt med ballonger och serpentiner. Ut väller min familj, min äldsta vän (inte gammal som 100 år utan min första bästis) Veronica och fler vänner. Vi kalasade, åt tårta och jag fick (bland mycket annat fint) en resa till Paris! Sen damp det ner fler vänner och vi drack gott medan vi såg på Schlager.
Allt detta orkade jag utan att ta fram värmedynan.

I förrgår använde jag inte värmedynan på hela dagen.

Jag vet inte exakt vad denna tejp gör egentligen, men den är fan magisk! Jag rekommenderar den till alla! Testa den! Här köper jag min. och Här är en tejpskola.

Ska skriva mer om tejpen, hur den bör användas och sånt kul, men har inte tid just nu. För jag måste ju packa och förbereda min och Christoffers första utlandsresa ihop. Om tre dagar flyger vi!

Depo (vaddå) framsteg

Ett stort steg i min medicinering har tagits. Inte ett pytte kliv utan ett stadigt klamp. För att kunna förklara måste jag förklara vad en Depo tablett är. Jag skulle förklara det som såhär:

Tuggummi. Det finns två olika sorter (om man ska vara krass) och det är det tugget där smaken håller i länge och sen de där smaken är borta efter ett par gnag. Om vi säger att en depotablett är det där goa tuggummit där smaken håller i länge, man kan tugga och smaska i flera timmar och man kan njuta av en långdragen jordgubbig smak. Så är en vanlig tablett de där man fruktformade tuggummina som finns i en automat utanför en mataffär, som smakar gött i ett par sekunder.

Om du tycker att min tuggummi förklaring suger så kan jag ju citera Wikipedia istället:

"Det som skiljer depottabletterna från vanliga tabletter är att det aktiva innehållsämnet frigörs långsamt och i olika ställen i matsmältningssystemet, detta för att koncentrationen av läkemedlet i blodet ska bli jämn och inte lika plötslig som vid intag av konventionella tabletter, vilket innebär att antal gånger per dygn man behöver ta medicinen minskar. "

Personligen tycker jag att tuggummi liknelsen var betydligt roligare.

Så, nu vet hela klassen vad en Depotablett är. Jag har tagit Tramadol i Depoform, och då jag fick dem hade jag fruktansvärt ont, vanliga tabletter funkade inte, men Depon gjorde susen. Nu när jag är igång och trappar ner var det dags att ta bort Depon och återgå till vanliga.

Sen fem dagar tillbaka har jag bytt ut 100 mg Depo till 100 mg vanliga! Det har gjort ont (utsättnings symtom är jobbiga) men igår orkade jag umgås med min mamma i fyra timmar! 

Hela vägen hem tjöt mamma överlyckligt:

"När gjorde vi det här sist? NÄR kunde vi göra det här sist?!! NÄR?!!"

Jag vet faktiskt inte, och det säger ju en hel del om hur längesen det var.

Goda Nyheter

Goda nyheter måste ju delas!

Jag har haft fullt upp att pump el in i min kropp, gräla med vården och att promenera så att benen snart trillar av. Har i och med det glömt att dela med av de härliga nyheter som också skett.

Först och främst ska vi flytta! Inte ut ur Uddevalla men mer in i centrum. Mina promenader blir intressantare (jag har gått samma slinga så många gånger nu att jag snart kan gå den med en ögonbindel) (skulle se ut som en idiot, men ändå) och jag har närmre till vänner, familj och har betydligt käckare grannar. En av mina bröder och hans go tjej bor mitt emot oss, gissa om vi ska stalka dem när vi väl flyttat in. Lägenheten är också mindre och billigare. Det ska bli så skönt att börja om på nytt, lämna de här rummen som nu är så betingade av sjukdom och dåliga minnen. Det kommer bli underbart!
Det enda som fattas är att byta ut soffan, som jag legat och plågats i så många timmar att jag börjat tycka personligt illa om den. Men det kommer!

Nästa nyhet är att Christoffer fått jobb! Woho! På Ikea, så alla pengar vi får in kommer gå åt att köpa doftljus och köttbullar.
Vi fick också vårt sista socialbidrag denna månaden. Jag råkade säga till vår sosstant att jag hoppas att jag aldrig kommer se henne igen. Hon la till "ja, inte här på kontoret i alla fall...". Hon har varit väldigt bra och förstående så kan absolut inte klaga.

Den senaste sprutan har kickat till ordentligt och jag är tillbaka på rätt spår igen. Jag rör mig mer, gör min träning (hemma än så länge) och har kunnat göra frukost så många gånger att det inte känts speciellt längre. Försöker att ta det lugnt, men som vanligt är det svårt.

Så det rör sig åt rätt håll! Jag slipper flyta runt som en kork i badkaret jämt tack vare TENSEN och jag har laddat ner några olika appar på telefonen som ska kunna peppa mig på mina promenader. Den jag ska testa idag heter Tipsrundan och går ut på att man promenerar en stund, kommer till en fråga och kan vinna priser. Får se om den är något att ha.
Har också skaffat Run Log där jag ser vilka rundor jag brukar ta, hur lång tid jag går och lite smått och gott.

Här kommer lite foton från några av mina promenader i solen.

Promenad i Uddevalla

En liten bit från Borgen vid Tureborg.

Njuter av solen och lyssnar på Miss Li.

Smält snabbare!

Det löser sig

Jag har varit febrig och sjuk i flera dagar nu, direkt efter att Enantonsprutan satt som ett smäck i magen.
Christoffer blev sjuk några dagar innan mig och för en gångs skull var det jag som fick ta hand om honom. Försökte hinna med så mycket som möjligt innan jag själv fick feberfrossa och halsont, då mitt immunförsvar helt uppenbarligen inte insett vad det är till för. Det tror väl att det är ett syskon till blindtarmen och bara chillar dagarna i ända.
Nu är jag i alla fall på bättringsvägen och kan njuta av att höra Christoffer spela gitarr i rummet bredvid. Hans röst är härligt raspig, då han inte är helt kry än, men det passar låtarna han sjunger.

När jag hade som mest jobbigt förra månaden, då endon härjade i kroppen, var jag livrädd att smärtorna kommit tillbaka igen och inte skulle gå att hindra mer med hormoner. Är det såhär jag ska leva nu? tänkte jag om och om igen (aningen dramatiskt då jag till att börja med är en teatralisk människa plus att femton kilo hormoner för mig lite extra känslig).

Dagen efter sprutan var jag på benen i några timmar.
Dagen därpå var jag igång och diskade.
Dagen därpå... du fattar galoppen.

Om jag inte blivit sjuk så hade jag vart studsande på benen för längesen!

Det är galet hur effektiv och underbart och alldeles ... alldeles... underbar  min älskade Enanton är. Ibland får jag för mig att sluta behandlingen, att den inte hjälper något mer. Och sen får jag upp ögonen för vilken mirakel medicin den har varit för mig. Okej, biverkningarna är inte roliga, men det gör mer nytta än ont. Det tar ju rent av bort det onda.

År 2013 började kanske inte perfekt, men nu har det vänt, jag kan känna det!

  

Jag bloggar alltså finns jag

Det är inte klokt hur längesedan jag visat min nuna när. Jag hade flera kommentarer som väntade på mig och blev som alltid rörd och tacksam att ni läser och tycker till. Jag har fått frågor hur jag mår, vart jag tagit vägen, om jag egentligen är en utomjording som åkt tillbaka till min planet (nej, det har ni inte frågat) (men det vore en väldigt oväntad sådan!), hur jag kan kommas i kontakt med och lite annat smått och gott. Jag tänkte ta tillfälle i akt att svara men också att förklara vart jag varit, varför jag har varit och om jag egentligen har varit någonting när jag inte funnits här på bloggen och skrivit.

Jag har fullt upp med min rehabilitering, klicka på linken så är det en go sammanfattning om vart jag fortfarande är och trampar. Min förbättring går upp och ner upp och ner upp och ner men alltid vinklat uppåt i en stadig takt. Inte i det härliga tempot som jag önskat mig och det har emellanåt gjort mig fullkomligt tokig.
Så tokig att jag helt stängde av. Jag ville inte tänka på Endon. Ville inte känna Endon. Ville inte se min sjukdom, ville inte veta av den mer. Jag kunde inte acceptera att jag fortfarande var/är sjuk. Jag kunde inte tänka mer på mediciner, hormoner och att ständigt göra vad som är rätt för kroppen. Tack men nej tack, jag har gjort mitt nu och nu tänker jag inte ägna någon mer tanke på den här skiten.

Det funkade naturligtvis inte alls.

Jag blev istället manisk över att hålla igång. Så fort jag hade en chans att känna och tänka på min situation så började jag sysselsätta mig med något. Satte upp en barriär av pyssel framför mig. Detta innebar också att jag inte kunde blogga, svara på Endomail eller njuta av stunden. När jag pratade med min psykolog och insåg vad jag höll på med var det en damm lättades. Jag fulgrät historiens största fulgråt (liten överdrift , men det låter dramatiskt passande) och sen bara östes allt ur mig. Alla tankar, alla känslor, allt. Och det kändes så tungt men så skönt. Lätt som en fjäder fladdrade jag hemåt men en läxa att ha en 15 minuters date med mig själv varje dag. Gissa om jag bölar då jag tar denna stund och skriver i min dagbok eller mailar en vän, men när det kommit ut är jag tillbaka i nuet igen.

Det är svårt att skriva detta och att hålla igång dessa minuter varje dag. Ibland skriker hela mitt inre att jag ska låta bli. Men jag ska försöka dela med mig här mer. Tyvärr kommer jag inte vara kontaktbar för frågor och liknande via mail, men kommer försöka att svara här så gott jag kan. Det blir små portioner av mig just nu.

Annars så tar jag fortfarande Enanton (blir snart två år nu) och min fokus ligger på att påbörja ett rehabiliterings program som ska hjälpa mig komma igång med en flexibel praktik! Oh, ja du hörde rätt! I februari hoppas jag kunna anmälas till detta. Christoffer, min älskling, har fått heltidsjobb som sätter igång i början av året också så puzzelbitarna i vårat liv sätts på plats. 2013 kommer bli ett strålande år, jag känner det på mig!

Bokmässan 2012 DONE

Glad Elin på väg till Mässan.

Som två hyperaktiva galningar ylade vi oss in på Bokmässan i år. Ivriga som småbarn på julafton insöp vi alla böcker och den inbillade doften av nytrycka blad i luften. Bokmässan är som himmelriket på jorden för mig och Christoffer. Det är en speciell plats, men också då det är lätt att mäta min tillfrisknande där.

För ett år sedan hade vi med Rullis och tillbringade ungefär fem timmar i ruset av böcker. I år hade vi fortfarande med oss Rullis (gå långa stunder funkar fortfarande inte) men... (stort MEN):

Vi var på Bokmässan i åtta timmar, cirkus. Och det var fullproppat med folk, många fler än sist år. Visst tog det mer på krafterna denna gång än då det fanns andrum (inte ett rum för änder utan plats att andas). Men det var alldeles alldeles uuuunderbart! Vi hade med oss mamma, pappa och brorsonen Jonathan den första timman men jag tror inte de såg på bokhavet med samma rosa glasögon som oss.

Vi såg kändisar som fick oss att fnittra som småflickor. Såg allt från Juholt till Lasse Åberg. Från Glenn Hysén (vi fick ögonkontakt!) till vår favorit Edward Blom. 

Luddrande med böcker har jag kommit fram till att man visst kan köpa lycka. Så det så. Om det är en bok, det vill säga.

Varje kantig skönhet är ju tillgång till en helt annan värld med helt nya förutsättningar. Äventyr där man inte ska slåss mot Endo utan slåss mot farliga spöken eller kreditkortsräkningar. Åh, vad jag älskar böcker!Att vi också såg Edvard Blom sova i en stol i en monter var pricken över i.et. Christoffer var inte helt förtjust i idén men jag övertalade honom att rulla mig förbi Herr Blom och ta smygkort på honom då han sov. Tydligen var jag inte bra på smygandet och Herr Blom vakna och vi rullade kvickt och skrattande därifrån. 

Allt som allt köpte vi 28 stycken böcker (var inte orolig, jag ska inte räkna upp dem allihop), 3 Anime filmer  och en nyckelring med den Totoro. Jag fick ena boken signerad och en chans att prata engelska med författaren, hoppas jag gillar boken så jag kan bli lite extra starstruck i efterhand.

Till råga på allt, efter en natt i min storebror Dans lägenhet i Göteborg, så åkte vi till Ikea! Dagen efter Bokmässan! Att jag orkade lufsa runt där i jakt på bokstöd är ju helt otroligt! Samtidigt var det ett snäpp överkurs då jag böla som en gris då jag väl kom hem, och ryggen var stygg som en nunna.

Kort och gott kan jag summera Bokmässan 2012 som ett lyckat äventyr!

Men precis som med Julafton, så fort den är klart längtar man efter nästa!

Lyckliga och kära

Arbeta med Endometrios

Jag har fått ett jobb, mina damer och herrar!

Men fortsätt läsa innan ni skriker av lycka, gör inte vågen och för all del spring inte nakna runt på gatorna. (Kanske en liten fingervåg och ett litet yey är däremot helt okej) (kläderna kan som sagt behållas på).

Låt mig förklara saken vidare. Det är så att min rehabilitering nu är mitt jobb! Jag ser till min glädje hur kalendern långsamt fylls upp med möten med olika personer som mitt Psyko (psykologen) som lär mig tänka rätt gällande smärtan och stress, Magica De Stretch (sjukgymnasten), Ergonomi-tanten och min nya Rehabkoordinator Monika (kunde omöjligt komma på mer smeknamn). För att inte glömma Doktor Duktig och den nya sköterskan som ger mig min Enanton rätt i lilla maggen.

Se hur långt jag kommit i min kamp mot Endojäveln! Innan jag började med Rehabteamet hade jag svårt att orka med ett möte i veckan. Nu däremot, måste jag köpa ett busskort för att inte gå i konkurs av alla mina resor till vårdcentralen. Det är fantastisk! Särskilt då jag kommer ur smärtdimman från igår.

Låt mig avsluta inlägget med en lustig anekdot, minns du Kärringen? Sköterskan som inte ville ge mig Enantonen för att det var en special spruta som är så dyr. Hon har nu blivit utbytt mot en annan sköterska som är lång, bestämd men vänlig. Jag var ändå kritisk då jag träffade henne för att ta sprutan, var redo att sparka henne i blygdläpparna om hon sa något dumt. Hon lutar sig emot mig då sprutan väl ligger som en spänd kula under huden och frågar:

"Men hur brukar ni göra med sprutorna då?"
"Vad menar du?" Det ska du ge fan i. 
"Ja, alltså, om du ska få ut fler sprutor träffar du honom då?"
"Det beror på." Vad luskar du efter? Tror du att jag lurar dem av honom eller? Ska du ha stryk?!
"Jaha, men du har nog med sprutor till nästa månad då? För jag funderar på om han är här och så så det inte blir problem med din behandling."
"...." VA?!
"Men vi gör såhär, jag kollar läget här med Doktor Duktig och så ringer jag dig senare i veckan om det går bra? Så vet vi om jag ska boka in dig på ett nytt besök eller om jag bara ska be honom skriva ut ett nytt recept. Går det bra?"
"Åh, javisst! Javisst, tack! Tack..." Jag är en ond bitter människa. 

Och kvinnan ringer mig idag (två dagar senare) och bokar in ett möte åt mig. Hon. Ringer. Mig. Tänk vad en människa kan göra en glad bara genom att göra det där lilla extra. Hon frågade också om det gått bra med sprutan efter att hon gett den till mig. Wow, säger jag bara.

Nej, kära läsare, nu ska jag lägga mig på värmedynan så att jag orkar att arbeta imorgon. Klockan elva ska jag till Rehabkoordinatorn och planera mer av min framtid!