Jag gör slut

Jag vet att du varit orolig över att jag blivit kidnappad av aliens. Eller kidnappad av en circus som vill visa upp en kvinna med ovanligt korta fingrar. Eller kidnappad av spöket som bor i min garderob. Men här är jag äntligen, o-kidnappad i all min hormonella glans!

Jag har bara varit fullt upptagen med att göra slut med Tradolan.

Den goda nyheten är att jag har trappat bort 100 mg! (Du kan applådera här). Den dåliga nyheten är att jag har 300 mg kvar och smärtorna har tidvis varit på gränsen till outhärdligt. Jag får fruktansvärda smärtor, ångest och svårt att sova så jag är inte den socialaste tjejen i stan nu för tiden.
Jag trappar ut, mår as, mår mindre as, mår bara as, mår bättre, mår bra och så trappar jag ner igen.

Det här kommer bli känt som "Jäkla-as-året" i folkmun och kommer skrivas om i historieböckerna.

Men tabletterna ska bort och jag har blicken stadigt riktad mot målet. Behövs de inte längre för att lindra smärtorna så ska de ta mig bövelen bort!

Tradolan var den enda smärtlindring som fungerat för mig. Jag har testat det mesta och min vardag var så jobbig innan jag fick Tradolan ihop med Tradil och Alvedon. Då äntligen lättade smärtorna. Så jag kan inte vara bitter på dem, de må göra väldigt ont att trappa ut dem men hade jag inte tagit dem tills så hade jag varit helt söndermosad både fysiskt och psykiskt idag.
Det är bara dags för oss att göra slut nu.
Och förhoppningsvis aldrig träffas igen.

Vi har en plan!

Äntligen har jag fått en plan med min behandling! Svart på vitt vad som är tänkt för lille mig och min trassliga kropp. Jag får väldigt ofta frågan om hur länge jag ska behandlas med Enanton och alltid svarat jag "Så länge det funkar, antar jag."

Nu har jag ett tydligt svar från min Gynekolog och det känns skönt att veta och samtidigt ge mina nära och kära ett svar.

Så den stora planen är: fortsätt med Enanton 11,25 mg (alltså den starkare versionen) en gång i månaden och ha kvar min hormonspiral tills det är dags för mig och Christoffer att skaffa barn. När vi skriker: "NU KÖÖÖR VI!!" då avbryts båda behandlingarna och "the baby-making" är igång.

Jag frågade hur lång tid det skulle ta för kroppen att återställa sig och vara bebisredo och eftersom jag har dubbelbehandling kan det ta lite längre tid än den månad han gissat på om jag bara haft spiral. Som alltid med denna sjukdom så är det individuellt. (Kanske det denna bloggen borde hetat istället för EndoElin; Det är individuellt, en blogg om Endometrios).

Det är en lättnad att veta att jag har en toppen vårdcentralsläkare (Dr Bäst) som är redo att lindra mina känslostormar, så jag slipper få ångest och bli deppig eller bara grinig fram till att behandlingen är slut.

Just nu gör jag egna pompomps till vårar bröllop och imorgon ska jag ha andra delen i min möhippa. Det känns så skönt att ha fixat med läkare innan, så jag nu kan luta mig tilllbaka och njuta av bröllop istället.
Tänk! Om en månad är jag Fru Sandman och är på min bröllopsresa! Lyckokvitter i bröstet!

Att vara rädd för att ringa

Sen jag blivit sjuk har jag ringt massvis med samtal till vårdcentraler, sjukhus, gynekologer, arbetsterapeuter, psykologer och allt annat som kan tänkas handla om en kropp med smärtor. Men det som är absolut jobbigast att ringa blir konstigt nog sköterskorna på vårdcentralen då jag ska få nya recept.

För er som inte får medicin utskrivet ofta så funkar det som så att man ringer in till vårdcentralen för att få sina mediciner förnyade. En sköterska tar emot samtalet, kolla så att patienten fått medicinen utskriven förut, kolla så att det är rimligt att patienten behöver ett nytt recept och sen boka en dag för läkaren att se över det hela och skriva ut.

Där får jag nästan alltid problem.

Saker jag ofta får höra är:

• "Men det skrev ju ut Alvedon till dig för (lägg till datum som helt stämmer överens med att det är dags för ett nytt recept)!"
• "Har du verkligen så ont?
• "Men de skrev ju ut Alvedon till dig förra veckan!" (då jag behöver nytt recept på en annan medicin).
• "Ja jag tycker då att man ska se över varför du behöver ta medicin så ofta."
• (När jag talar om hur många tabletter jag tar, även då det är en normal dos och kan vara allt från Alvedon till Omaprezol) "OJ!"
•  "Jaha ja men då skriver jag upp det här på din doktor så får vi se vad han säger."

Jag bli så frustrerad på de här samtalen. Det känns alltid som att jag måste försvara varför jag tar min smärtstillande. Som att jag måste bli hård på rösten för att då de mediciner som min läkare anser att jag måste ta för att ha en fungerande vardag. De får mig att känna mig som en bov för att jag behöver nya recept och varje gång jag ringer är jag rädd att det är den här gången de inte kommer skriva ut fler. Och då är det ju inte ens sköterskorna som skriver ut!

Jag har en ständig comeback till de här människorna. I så gott som varje samtal säger jag något av detta, oftast båda två.

"Jag hade ju inte tagit några mediciner alls om jag inte hade behövt dem" 

"Min doktor är ju insatt i min sjukdom och min behandling." 

Och där någonstans brukar vissa bli stötta och muttra den sistnämnda "Jaha ja men då skriver jag upp det här på din doktor så får vi se vad han säger."

Jag har blivit riktigt ledsen flera gånger jag ringt för att förnya recept. Jag har känt mig orolig en hel dag för att jag väntat på att de ska ringa upp. 

Det är jobbigt nog att vara sjuk och vara tvungen att ta läkemedel för att inte bli galen av smärtor, om vissa människor inom vården kunde ha lite mer takt/empati/kunskap/hjärna så hade det gjort min vardag så mycket enklare. Och säkert för många andra också.

Doktorn, köttbullen och klimakteriet

In i väntrummet kom en liten rund herre med grått hår och hämtade mig. Du vet när man träffar någon och direkt känner att detta är en bra människa? Så kändes det då vi skakade hand, jag och Dr Köttbulle (förlåt men det har tyvärr blivit hans smeknamn i Chrelin familjen för att jag råka beskriva honom som en gråhårig köttbulle) (inget illa menat, jag tycker verkligen om köttbullar!) 

I alla fall. Dr Köttbulle visade sig vara jätte kunnig om Endometrios. Han berättade att under sina 30 år som gynekolog hade han bara träffat två stycken (innan mig) som haft Endo i tarmen och blött därifrån vid mens. Så han sa att "visst finns ni, ni är bara ovanliga". 

Sen pratade vi hormoner och som alla bra läkare jag träffat så hade han en bra förmåga att lyssna. Innan jag visste vad som hänt skrev han ut Enanton och ville att jag skulle ta den ihop med spiralen inne. Precis det jag hoppats på! 

"Då ger sig spiralen på Endon du har i livmodern och så tar Enantonen det som är i tarmen!" sa han belåtet och jag bara log! 

Vi ska träffas igen efter 3 1/2 månad för att se om jag ska ta något östrogen tillskott. Han till och med tog ett hormonprov för att ha något att jämföra med då vi hade återbesök. Hormonprov?! Det har jag aldrig ens hört talas om förut och var helt euforiskt när sköterskan tog mitt blod.

Så pass euforisk att jag började hylla hela mottagningen. Jag kan inte fatta vilken bra Gynmottagning jag har hittat! 

Så imorgon sätts jag tillbaka i klimakteriet och jag kan inte vara gladare! 

Nu tycker jag att vi firar detta med en glädjedans.

En T-formad spiral

Dags att dra på mig mjukisbyxorna, hetta upp värmedynan och förbereda sjuklådan (som har råkat bli en gigantisk rosa påse) för nu ska man ut på okända hormonmarker. Och i ärlighetens namn är jag aningen uppskrämd (läs: skiträdd). In på behandlingsscenen kliver Hormonspiralen. 

Jag tror att de flesta tjejer hört talas om spiralen men personligen var jag inte särskilt insatt. Till att börja med trodde jag att den faktiskt såg ut som en spiral men för att vara lite lustiga har de gjort den till ett litet T. Den kallas detta för att den förr faktiskt var formad som en spiral. Är det bara jag som tycker att det hade varit roligare om den faktiskt sett ut som en spiral? Det hade ju varit som att ha en cirkus inuti livmodern. (I mitt huvud är detta logiskt).

Så här ser en T-formad Spiral ut.

Så vad används denna cirkusmojäng till dårå? Den används som preventivmedel, mot riklig mensen, mensvärk och Endometrios.

Det låter ju tipp topp! Enda "problemet" är att jag hört flera Endosystrar berätta hur ont det gjort för dem att sätta in den och de kommande dagarna. Samtidigt har jag hört att det finns många Endosystrar som mått prima med spiralen då den väl varit inne så det är som det alltid är med hormoner, testa och se.

Min gyn testade att sätt in en i måndags men fick sluta direkt då det gjorde väldigt ont. Det var som om hon tryckte på en "mega-mensvärks-knapp" och helt plötsligt hyperventilerade jag och skakade som om hon dragit på sig en zombiemask och vrålat som en tok. (Fan vilken läskig tanke).

Nu ska jag tillbaka på tisdag för att sätta in spiralen. Men först ska jag ta ett piller som ursprungligen används mot magsår. Fast för mig ska den användas för att öppna upp livmodern så att det ska bli lättare att få in grejsimojsen. Tyvärr blir det biverkningar på det här pillret, då det är samma som används vid till exempel missfall eller aborter, och jag kommer att få mensvärk. Jag tar medicinen två timmar innan besöket och det känns lika lockande som att ta sig ett bad i en bajamaja.
Men vad gör man inte för att bli frisk?

Christoffer har varit väldigt tveksam till hela grejen, särskilt då han förstått att jag antagligen kommer få det tufft under tiden och efter spiralen är insatt. Men vi ser på det som Enantonbehandlingen, med den blev jag mycket sämre första månaden innan den började göra sin magi!

Det har också bestämts att jag ska bli insatt på Enanton igen om Spiralen inte räcker, fast denna gång ska jag få östrogentillskott så att kroppen inte ska ta så mycket stryk. Något som låter som en väldigt bra ide´! När Christoffer fråga hur jag ser på att börja med Enanton igen så sa jag:

"Tänk att du har en väldigt krävande, okänslig och emo vän som du känt i många år. Tänk dig att han helt plötsligt ska flytta in i din lägenhet och bo där på obestämd tid. Han lovar att betala alla räkningar så du vet att du kommer få det bättre men samtidigt så är han där hela tiden. Ungefär så."

(Japp, nu citerade jag mig själv... det var ju lite konstigt.)

Nu hoppar jag fram i tiden och det som gäller nu är Spiralen. Den ska in och göra sin magi. Min underbara vän Bettis föreslog att jag skulle kolla en video på 1177 där de visar hur en insättning funkar och jag tyckte den va så bra att jag delar med mig av den här nedanför!

Sist, en god nyhet, Christoffer har redan börjat fylla på sjuklådan och mamma köper julljus till oss! Man kan inte göra annat än bli glad.

 

 

Roligt med gynekologer och hormoner

Jag har feber medan jag skriver det här, så jag tänkte pigga upp dagens inlägg med lite roliga berättelser från mitt liv. För är det ändå inte så nedrans trist att vara sjuk och så nedrans trist att prata om att vara sjuk? Det är ju inte direkt det roligaste samtalsämnet i världen och jag är ju mer än en sjukling och har varit med om mer saker än sjukligheter. Men det är samtidigt ett viktigt samtalsämne för oss som inte är friska. Men vi börjar med en liten rolighet, för att rycka upp oss!

Mina bröder (nej, alla) retar mig för min längd. Och då är jag egentligen inte särksilt kort, jag är ju inte dvärg (även då min storebror gärna ger mig med en ring och frågar om jag inte ska ta den till Mount Doom). Värst var då jag skulle skaffa nytt pass och gick till polisstationen. När de undra hur lång jag var sa jag 159,5 cm och frågade om han inte kunde runda upp det till 160? (För jag fick ofta höra att "du är ju inte ens 160!"). Då skratta polisgubben och sa: "Nej, det är ju inte trovärdigt."
 
Som sagt. Jag har feber. Det här kan bli lite hur som helst.

Jag har nu i efterhand insett att jag har varit sjuk (förkylningar, influensa och sån skit) mer än innan. Och mina sjukor har varit längre än Christoffers, så jag antar att det också är ett bevis på att Primolut-Nor inte gör sitt jobb som det ska. Jag har blundat så himla hårt att det liksom svider i ögonen av att öppna dem igen, ungefär som då man haft håret uppsatt i en toffs en längre tid och sen släpper ut den och det värker i hårrötterna. Ja, det är väl så att det inte funkar som det ska och jag ringde min gyn och pratade med en härlig sköterska där. Fortsättning följer...

När jag var liten var det vanligt med maskeradkalas då någon fyllde år. Min bästis Sandra skulle ha kalas och när jag kom dit hade hon den vackraste sjöjunfrudräkten jag någonsin sett. De andra tjejerna var prinsessor med stora rosa klänningar. Jag? Jag var en postlåda.

Jag pratade med sköterskan och har nu en tid bokad hos en ny gynekolog nästa måndag. Och det känns ju jätte bra att ta tag i det här. Samtidigt så återkommer den där enträgna rädslan att jag måste träffa en ny person och jag hoppas så innerligt att han ska vara bra! Att han ska vara lika duktig som den andra gynekologen jag har! Sen vet jag ju att jag har en tid bokad hos henne i slutet av november, så jag kan ju använda dem båda två. Men det är så illa att så mycket ångest läggs på att man är rädd för att inte få den vård man förtjänar, att man inte ska bli bra bemött! Den här sjukdomen hade varit förbannat mycket enklare om alla kunde göra sitt jobb och sen fokusera på att hjälpa patienten.Fortsättning följer...

Vi har skaffat en fantastisk liten kissekatt till! London har fått en bror och han heter Poncho! Det är den spinkigaste lille misse med de största öron jag någonsin sett på en katt. De har blivit bästisar och stortrivs ihop.

Poncho och hans stora öron.

Poncho kanske trivs lite väl bra. Han försöker dia från London som förvirrat inte riktigt vet vad han ska göra. Så han tvättar hans öra som tack för magmassagen. 

Nomnomnom. (Sjuka katt)

 Det som är obehagligast med att bli sämre är hur det drar upp gamla minnen. Då jag varit riktigt dålig förut och samtidigt vet jag ju att det inte kan bli lika illa igen. Jag har Enantonen kvar och det är bara att köra in en i maggen och så är jag på gång igen.
Själv tror jag att kombinationen Enanton och Primolut-Nor vore toppen för mig. Den första veckan då jag tog Primolut hade jag Enanton kvar i kroppen och mådde som en hormonell prinsessa. Smärtorna var försvunna. Och jag hade så mycket energi. Får hoppas att det finns en lika bra lösning runt hörnet. Nej, rättelse: Jag vet att det finns en lika bra lösning runt hörnet! Jag ska inte låta som om jag gett upp, för det kommer jag aldrig att göra.

För er som inte hört detta ännu, så råkade jag bryta näsan då jag satte mig ner. Knät råkade liksom smälla in i nosen och så var det sprucket. Ingen läkare trodde mig tills de såg röntgenbilden. Och då tog de in fler personer i undersökningsrummet och bad mig berätta hur det gick till igen...


Jag har fått så otroligt fina kommentarer på mitt förra inlägg. Och till ingens överraskning så bölade jag som Lille Skutt och var så rörd och tacksam för att ni finns. Era ord gör mig starkare!

Jag har också brutit lilltån då jag (ironiskt nog) dansade till låten "I'm a survivor" av Destinys Child.

De stunder som är riktigt tuffa  ser jag på min fantastiska lilla familj. Min underbara fästman som gör mig så lycklig och som jag skulle göra allt för, våra knasiga pälsklingar, och så inser jag att med eller utan Endometrios är jag en otroligt lyckligt lottad människa! Många lever hela friska liv utan att hitta det jag redan hittat.

Jag ville så gärna...

Först nu har smärtan släppt för idag. Från det att jag vaknade har det varit en tuff dag och det har knappt funnits tid att andas ut innan det satt igång igen. Och jag ska erkänna att jag varit både ledsen och frustrerad. Jag menar, var det inte bara tre månader sedan jag mådde helt ok?

Jag vill så gärna att hormonerna ska göra sitt jobb. Och direkt jag började med dem så var de rena elitsoldaterna! Men då hade jag fortfarande Enanton kvar i kroppen. Smärtorna återkom, inte som innan utan smygande som ninjor. Endo ninjor är förjävliga. Och snart stagnerade min förbättring. Jag har bara kunnat trappa ner 12,5 mg Tiparol sen jag började med Primolut-Nor. 

Och sen började det gå nerför.

Jag har blundat så hårt att jag lurat mig själv att det inte är sant. Jag har så enträget bestämt mig för att nu jävlar ska det här va lösningen att jag inte ens tillåtit det vara på något annat vis. Men plötsligt så orkar jag inga längre promenader. Jag orkar inte gå ut med familjen utan att bli sängliggande dagen därpå. Jag sover mycket. Jag måste öka smärtstillandet, så det till och med är högre än innan jag börja med Primolut-Nor. Och det kändes som ett så stort misslyckande.

Även då jag vet att det inte är så. Jag har ju egentligen tur som har en kropp som direkt kan säga emot att detta funkar inte för oss! Allt hade ju varit enklare om jag gick med på att lyssna också.

Idag har jag som sagt mått fruktansvärt dåligt. Det har känts som att skjutas tillbaka till tiden då jag låg hela dagen och inte ens orkade laga lunch. Då jag badade två gånger för att få lindring. Jag kände igen den där oron i Christoffer ansikte.

Och varför satte det igång så illa? Jag diskade, flyttade soffor och bytte sängkläder i förrgår.

För tre månader sen, ungefär, kunde jag göra detta utan att bli en grönsak (dagens överdift). Nu helt plötsligt är jag knäckt.

Jag blir bara så otroligt ledsen. Jag försöker så att hålla humöret uppe. Jag försöker hålla mig positiv och att inte dras ner av att ha ont varje dag. Jag försöker att hålla hurmokänslorna under kontroll och jag försöker allt jag kan att inte stressa upp mig över små saker. Jag gör verkligen allt jag kan!

Jag vill bara att det ska bli bra nu.

Men i morgon ska jag ringa gyn. Jag kan inte vänta en månad på att få en tid hos min gynekolog, det kan komma att bli för mycket sämre under den tiden. Så jag ska se vad de kan göra, vad jag har för alternativ. Om jag ska öka Primolut-Nor ännu mer eller om jag ska trycka i mig den där Enantonsprutan som är utskriven på apoteket och väntar på mig. Ska jag till ännu en ny gynekolog och berätta samma tröliga historia och hoppas hoppas hoppas att denna är lika bra som min andra gynekolog är? Jag har inget val. Jag måste dra i bromsen. För jag vägrar att gå tillbaka till hur det va, nu ska vi ta mig tusan framåt.

Jag skriver inte så ofta längre. Jag har varit dålig på att höra av mig till folk i allmänhet just nu, men jag är så trött och jag vill inte ens tänka på hur det går, hur jag mår. Men jag älskar er allihopa, det hoppas jag att ni vet. Jag älskar att ni läser och jag älskar era fina kommentarer som piggar upp mig mer än ni kan ana!

Nu ska jag lägga mig och njuta av mitt (tidigare) hemliga (fula) nöje: Paradise Hotel.
(Jag vet! Skäms på mig!)

Pinsamt men sant.

Trappor, hobfötter och gummi nagellack.

Lite groggy av sprutan.
Blir det varje gång. Trött och groggy. Är jag den enda som blir sån här? Jag kan inte förstå varför, men så är det.
Det här inlägget kommer bli... intressant... eller konstigt... eller konstigt intressant... eller bara ett inlägg. Spännande.

Ramla ner för en trappa igår. Huvudet före, fotleden smällde till och jag låg under våran postlådebox och det enda jag kunde tänka va inte igen!
Ja, saken är den att jag ramla ner för en stentrappa bredvid vår lägenhet för ungefär en vecka sen. Andra fotleden knakade då och jag blev halv liggande på de blöta sten stegen och tog tillfälle i akt att påminnas av min klumpighet. Jag är klumpig. Jag har ju brutit näsan på mig själv. När jag satte mig ner. Sant.

Så nu sitter jag här med bandage på båda vaderna. Svullna och ömma båda två. Går som om jag pissat på mig. Men asch, det är bättre än Endo ont. Eller som min fina storebror sa Så nu har du äntligen fått dina hobfötter då? Vi visste att den dagen skulle komma, då de växte till sig... 
Och vad ska man säga? Tittar jag på mina klumpar till fötter så... jo, Frodos var aningen mer ludna men annars är det rätt så lika.

Enantonen har visat på ännu en magisk förmåga, förresten, jo hormonerna gör så att mitt nagellack inte torkar. Det blir till en gummi geggamoja och det är aningen irriterande. Testade om det var mina lack som det var fel på, så målade fingrarna i en massa knepiga färger och alla blev till gummi, sen trodde jag att det var för att jag inte lät färgen torka som den skulle (har ett liiiiitet problem med tålamod) och satt i en halv dag med kladdiga naglar och försökte få tiden att gå. Men nope, det visade sig vara hormonerna! Har nu skaffat en lack från Depend som kanske kan hjälpa till, får se hur det funkar.
Fanns ett tips som innebar att man skulle gnugga desinfektionsmedel och vinäger på naglarna... klart jag testade det... och det funkade! Inte toppen bra men nog för att bevisa att det är hormoner som ställer till det.

Nej, mina fin fina läsare, nu ska jag lägga mig på soffan och se på film eller serier... är så trött och groggy i hjärnan. London ligger som en kringla och väntar på mig.

Ta det försiktigt nu! Akta er för de farliga trapporna.

Depo (vaddå) framsteg

Ett stort steg i min medicinering har tagits. Inte ett pytte kliv utan ett stadigt klamp. För att kunna förklara måste jag förklara vad en Depo tablett är. Jag skulle förklara det som såhär:

Tuggummi. Det finns två olika sorter (om man ska vara krass) och det är det tugget där smaken håller i länge och sen de där smaken är borta efter ett par gnag. Om vi säger att en depotablett är det där goa tuggummit där smaken håller i länge, man kan tugga och smaska i flera timmar och man kan njuta av en långdragen jordgubbig smak. Så är en vanlig tablett de där man fruktformade tuggummina som finns i en automat utanför en mataffär, som smakar gött i ett par sekunder.

Om du tycker att min tuggummi förklaring suger så kan jag ju citera Wikipedia istället:

"Det som skiljer depottabletterna från vanliga tabletter är att det aktiva innehållsämnet frigörs långsamt och i olika ställen i matsmältningssystemet, detta för att koncentrationen av läkemedlet i blodet ska bli jämn och inte lika plötslig som vid intag av konventionella tabletter, vilket innebär att antal gånger per dygn man behöver ta medicinen minskar. "

Personligen tycker jag att tuggummi liknelsen var betydligt roligare.

Så, nu vet hela klassen vad en Depotablett är. Jag har tagit Tramadol i Depoform, och då jag fick dem hade jag fruktansvärt ont, vanliga tabletter funkade inte, men Depon gjorde susen. Nu när jag är igång och trappar ner var det dags att ta bort Depon och återgå till vanliga.

Sen fem dagar tillbaka har jag bytt ut 100 mg Depo till 100 mg vanliga! Det har gjort ont (utsättnings symtom är jobbiga) men igår orkade jag umgås med min mamma i fyra timmar! 

Hela vägen hem tjöt mamma överlyckligt:

"När gjorde vi det här sist? NÄR kunde vi göra det här sist?!! NÄR?!!"

Jag vet faktiskt inte, och det säger ju en hel del om hur längesen det var.

IT'S ALIIIIVE!

Jag vet! Visst är det inte klokt hur lite jag skrivit det senaste. Blogg dvala hela sommaren. Mycket har naturligtvis hänt under tiden jag varit under the radar (som proffsen säger på andra sidan Atlanten) och visste vore det konstigt om så inte vore fallet. Inte ska jag babbla sönder det här inlägget med en massa tjat om smärta hit och dit (vilket i ärlighetens namn kan bli lite tjatigt i längden) utan jag uppdaterar er härmed med en endast mening. Håll i er nu:

Denna sommaren har varit fylld med sjukgymnastiska övningar som stärkt min bål och en rödhårig psykolog som ser ut som en god vän till mig och mycket regn min balkong har sett ut som en djungel eftersom jag inte kunnat sluta plantera växter mer Enanton trappat ner på Tiparol och fått utsättningsmärtor och det suger ju Allan har blivit äldre och visare varit i Stockholm och beundrat Läcköslott ihop med Christoffer och en enbent anka och mycket god mat lite för mycket god mat kanske stor sorg då en fantastisk man lämnade oss begravning och bussar som jag tar själv lär mig min egna kropp framsteg fysiskt är snart redo att börja praktisera äntligen fiskarna i akvariet växlas allt eftersom de lämnar oss via toastolen Christoffer jobbar och sliter jag blir blond sen rödhårig igen då jag tappar hår vi letar ny lägenhet Vi firade 3 år som ett par fast jag trodde att det var 4 år och jag kan gå ner på stan nu utan att gråta av smärta fast vägen hem kan bli lite väl tuff fortfarande en kalashärlig kräftskiva med mina nära och kära inklusive en viss luftgitarr jag tar nu 275 mg Tiparol om dagen istället för ursprungliga 400 mg vilket jag tycker är värt att hurra för Hurra!

Det var ju busenkelt. En endaste liten mening och vi är ikapp. Jag skriver fortfarande på min bok, fast har tappat energin efter allt som rörts runt. Nu är vi däremot igång igen, både jag och min författar partner. Det känns skönt att komma in i samma gamla spår igen.

Nog pratat om min sommar nu, hur har din varit?

Saknar Endosen

Bloggen alltså! Var inte orolig, jag har inte blivit skvatt galen. Jag har sånt krångel med internet att jag det blir väldigt bökigt att koppla upp mig. Det gör att bloggen blir lidande. Och därmed också jag. Ve och fy och skam.

Mitt liv har, över lag, bara blivit enklare. Tradil ihop med Tiparol är rena dunderhonungen! Jag mår mycket bättre och har till och med hunnit med min och Christoffers första roadtrip! För min älskade har skaffat sig ett körkort. (Hurra hurra till världens bästa man!) Tack vare svärmor har vi kunnat låna en bil och tuta runt i. Allt gick strålande förutom en kort stund då vi körde i Göteborg och hamnade på en spårvagnsräls. Christoffer blev förvirrad över vad som gällde då spårvagnar va inblandade och jag vara bara allmänt förvirrad. Det ledde till att han ylade:

"Det här känns olagligt! Det här känns olagligt!" om och om igen.

Jag gav hysterin lite extra krydda genom att skrika "Tänk om det kommer en spårvagn!"

Vilket ledde till att Christoffer tjöt:

"Det här känns olagligt!!!"

Det visade sig vara fullt lagligt men vi kunde inte sluta skratta då vi mindes de människor som vi åkte förbi som glodde på oss som om vi var en liten Golf fylld med arton clowner. Men sen måste de ha sett en snygg bil med ett par gapande idioter som skräckslaget vevade med armarna åt alla håll (utom Christoffer som vevade med ratten).

Nu ska jag intyga att Christoffer är en fantastisk förare. Enligt mina nära och kära så ska man, det är en regel, bli lite galen då man kör i Göteborgs innerstad. Vi följde den helt enkelt.

Idag har varit en jävlig dag tyvärr. Jag har tagit ut mig fysiskt (inklusive Göteborgsresan) och idag glömde jag att ta en Tradil. Som straff har jag legat framför soffan eller legat i ett hett bad från morgon till nu. Och jag kan ha gråtit som en tok av och till.

Men imorgon ska bli en bra dag. Tradilen ska in i magen och jag ska kunna möta världen igen. Förhoppningsvis snart i en bil så snart som möjligt.

Så jävla coolt!

Mina framsteg är overkligt stora just nu. Det känns som att jag tar jätte kliv framåt och då jag vänder mig om för att se var jag varit blir jag chockad över hur tufft jag haft det. Sen tar jag ännu ett steg och upprepar proceduren. Det är häpnadsväckande. Ett tag trodde jag att det vore möjligt för mig att må så här bra. Fan va skönt att ha fel ibland!

 

Jag har fått ännu ett hjälpmedel mot Endon. Ett litet mirakel i pillerform som ger sig på min ryggsmärta. En medicin som inte alls är lika stark som Tradolan. Låt mig presentera en släkting till Diklofenak (som du säkert sett reklam för på tv, ”tänk gult” är den löjliga slogan); Tradil. 

Tradil är en antiinflammatorisk som är snällare mot magen är Diklon, som krossa min stackars magge. Jag fick tipset att testa en sån här medicin av mina endosystrar och till min chock tog det två dagar och jag märkte avsevärd skillnad! Jag har testat Tradil innan men bara fått ta dem vid behov, alltså då jag redan har ont. Nu däremot tar jag dem  förebyggande morgon, middag och kväll och jag har en smärtlindring som funkar briljant. Hur coolt är inte det här?!

Så igår kväll trappade jag äntligen ner 25 mg till av Tiparolen/Tradolanen. Som jag längtat efter att kunna göra det! 

Om man trappar ner på Tradolan, särskilt om man tagit det en längre tid, kan man få utsättningssymtom. Alltså är kroppen van vid medicinen och reagerar på att den försvinner ur systemet. Jag trappar ner långsamt så det enda jag känt av inatt har varit sömnrubbningar. Sov jätte oroligt och vaknade hela tiden med en obehaglig känsla i kroppen. Men det är än så länge det enda problemet symtomet, så jag får väl dricka lite extra kaffe idag eller ta en liten tupplur senare. Absolut värt det då jag blir av med onödig medicin.

Jag var på vattengympa igår och har börjat bli vän med tanterna som också plaskar runt ihop med mig. Alla är jätte rara. Det är tung träning för mig och jag måste ideligen tänka på att inte göra för mycket men, vid min stortå, vad härligt och roligt det är!

Diklofenak, en hjälte

Jag har haft väldiga problem med min rygg den senaste månaden. Eller de senaste tre åren, om vi ska vara petiga. Min säng har alltid varit för hård men eftersom jag inte kunnat köpa en ny har det känts onödigt att gnälla om det. Nu är det dags att öppna gapet och göra en stor gnäll:

"Jävla skit säng som är så jävla hård att jag inte kan sova! Jag önskar jag vore rik så jag kunde köpa en go Tempursäng och luddra i den. Sova mjukt och gott! Kunna göra allt jag förmår så att min stackars rygg får all lindring den förtjänar! Satans säng!"

Okej, då var jag klar med gnällandet. Dags att hitta en lösning.

Tack vare fina kloka Endotjejer Mia och Ulrika har jag fått råd och tips. Det är otroligt vad mycket fakta vi bär runt på som man inte får utav läkare. Information som sprids likt en klamydia. Fast utan sex. Och klamydia.

I alla fall. Jag har fått rådet att ta Diklofenak 2-3 gånger om dagen. Diklo är en tablett som är inflammationshämmande plus att den hjälper immunförsvaret (om jag har förstått det rätt). Det lustiga är att jag faktiskt fått Diklo utskriver för några år sen, men de funkade så dåligt. Har förstått nu att jag inte fick rätt dos. Den röda tråden då det gäller Endon är att man ska förebygga. Invänta inte smärttopparna utan ta medicinen så att du aldrig får ont.

Logiskt och underbart.

Jag har Naproxen tillgängligt så jag ger dessa en chans, som ett test för att se om de kan kicka ryggonten rätt i huvudet. (Försök att se det framför dig!)

Då jag ska ha min första Vattengympa på tisdag måste jag va på topp tills dess. Eller ja, måste och måste. Jag vill. Så håll tummarna för mig! Ryggen och jag ska bli vänner 2012.

(Nästan) Årets första kyss!

Hur var mitt år 2011 egentligen?

Det må vara några dagar kvar av 2011 men jag är ändå redo att se tillbaka till tiden som varit. Och vad gör inte detta enklast men roligast om inte med hjälp av ett litet frågeformulär. Så nu kör vi.

1. Vad var det absolut bästa som hände 2011?
Enantonbehandlingen som gör mig bättre! (Woho!)

2. Vad var det mest utmanande som hände?
Enantonbehandlingens biverkningar. Klimakteriet är inte att skratta åt (förutom då det är löjligt underhållande) (som då jag grät av lycka för att Sanna, min blivande svägerska, diskade min matlåda).

3. Vilken glädjestund var mest oväntad år 2011?
Att Enantonbehandlingen fungerade mot Endon. Vi vågade inte ens hoppas på att den skulle funka så här bra.

Sen...Eh, läste du om hur jag grät av lycka för att Sanna diska min matlåda? Det var ju rätt så oväntat. Jag har så många olika stunder då jag blivit rörd att det kan komma att bli en bok om dem. Men jag har gråtit så fort någon gjort något snällt mot mig. Nu i Julas då hela min familj fröjdades över att jag är så mycket piggare nu. När jag fick en applåd och hurra rop brast det och jag sprang in i mina föräldrars sovrum och fulgrät (av glädje). Sen blev jag så glad över min Decoupage present från Christoffer att det svartna för ögonen. (Sant!) För att inte tala om alla gånger jag sett på min älskade Christoffer och känslorna har blivit så stora att de runnit ner för mina kinder.

4. Vad var ett oväntat hinder?
Vågen och hur mycket självkänsla jag (ovetande) lagt på min vikt. Trodde jag visste bättre än så. Sen plågas jag av röksug just nu, trodde inte jag skulle stångas mot nikotinet igen.

5. Beskriv år 2011 med tre ord:
Smärta, kreativ och kärleksfull.

6. Välj tre ord som din partner/vän skulle beskriva ditt 2011 (fråga inte personen utan gissa vad du tror att svaren skulle bli):
Kärlek, hormonmonster och pyssel.

7. Välj tre ord som din partner/vän skulle beskriva sitt 2011 (än en gång, fråga inte personen ifråga utan gissa för fasiken):
Lycka, skrivande och kärlek.

8. Vilka var de bästa böckerna du läste?
Eftersom jag är en boknörd blir det en topp 10 lista (inte i någon särskild ordning).

Niceville (eller: The Help, som den egentligen heter) av Kathryn Stockett
Kattöga av Margaret Atwood
What we talk about when we talk about love (novellsamling) av Raymond Carver
Never let me go av Ishiguro Kazuo
Liftarens guide till Galaxen av Douglas Adams (bättre sent än aldrig) (de tre första böckerna)
The Tower och French (noveller) av Christoffer Sandman
Norwegian Wood av Haruki Murakami
The metamorphosis av Franz Kafka (så jäkla rolig!)
Slaughterhouse five av Kurt Vonnegut (nu börjar jag låta lite pretansiös men denna klassiker va riktigt bra!)
After the quake av Haruki Murakami

9. Med vem hade du din mest värdefulla relation?
Duuuh, Christoffer så klart. Så självklart att vi nu kan himla med ögonen, på tre. Ett... två...tre!

10. Vilken var din största personliga förändring från Januari till December 2011?
Endoslakten! Jag är piggare, smärtfri(are), gladare, friare och ska få ge mig ut på jakt efter en praktikplats där jag ska få testa att jobba lite.

11. På vilket/vilka sätt har du växt emotionellt detta år?
Jag har blivit säkrare i mig själv. Vet vad jag vill ha i mina relationer. Lärt mig sätta gränser. Har också fått mer skinn på näsan, utom då hormonerna är i gungning. Jag har också lärt mig tvinga mig själv att sluta stressa. Plus att jag vet vad jag vill bli då jag blir stor.

12. På vilket/vilka sätt har du växt spirituellt?
Jag har gått ur Svenska kyrkan.

13. På vilket/vilka sätt har du vuxit psykologiskt?
Min läkarskräck är inte lika skräckig längre. Min optikerfobi är borta och jag äger nu två par brillor. Jag har ockå lärt mig att jag är minst lika älskvärd även då jag är ledsen som då jag är glad och sprallig.

14. På vilket sätt har du vuxit i dina relationer gentemot andra?
Jag har lärt mig sätta gränser och inte låta mina vänner kräva mer av mig än jag skulle kräva av dem. Jag har gått in för att berätta för de jag håller av hur mycket de betyder för mig. Jag har tur som har de fina vänner jag har!

Att jag också är piggare gör att jag orkar umgås och hitta på mer roligheter med mina godingar. Det är ett stort mega plus!


Sen längtar jag efter att kunna gifta mig med min Christoffer. Jag vill det nu. Pronto!

15. Vad har varit roligast på jobbet?
Detta kommer jag att kunna svara på i 2012s frågeformulär.

16. Vad har varit din största tidstjuv år 2011?
Att invänta effekten av hormonerna, att invänta läkar/sjukgymnast/smärtenhetens bokade möten. Tålamodet har tvingats bli större detta året. Och de många timmar jag legat framför TV.n och väntat på att smärtlindringen ska ta. Så kortfattat: Endojäveln.

17. Hur tillbringade du bäst din tid år 2011?
Fastklistrad vid Christoffer. Gos, hångel och jox. He he he...

18. Vad var det största du lärde dig år 2011?
Allt kommer att bli bra.

19. Skriv en fras eller uttalande som beskriver ditt 2011:
Kärlek övervinner allt, ta mig fan.

20. Vad funkade riktigt bra detta år?
Fläkten jag fick av mamma och pappa.

21. Vad funka riktigt dåligt 2011?
Smärtkliniken i Uddevalla (som aldrig hörde av sig mer) och Uppsala Endoklinik som var dryga och dumma i skallo. Plus spikmattan vi fick i julklapp förra året, den gör ju bara ont.

22. Fick någon barn detta året?
Jajemensan. Många barn föddes år 2011.

22. Gifte sig någon du kände år 2011?
Ja, om jag inte minns fel så var det Petra som klädde sig i vitt i år.

23. Vad är du stolt över att du åstadkommit detta året?
Mina pysselprojekt. De gjorde så att det kändes som att jag hade ett arbete att utföra. Kan ha blivit lite besatt på slutet då jag gjorde marmelad, tänkte marmelad och drömde marmelad. Jag var en marmeladoholic.

24. Inom vilket område var du mest framgångsrik 2011?
I mina relationer. Min älskade familj. Min fantastiska sambo. Då jag var kreativ kände jag mig framgångsrik som bara den! Plus att jag börjat skriva ordentligt, har hunnit med fem noveller redan. Också då jag orkade städa och laga mat. Att besegra Endon gör att jag känner mig starkare hela tiden.

25. Vilket var din favorit svordom?
I RÖVEN!

26. Vad är du mest stolt över?
Christoffer. Crelin. Och mina små fötter så klart.

27. Vad ångrar du att du gjorde år 2011?
Att vi glömde biljetterna då vi åkte till Bokmässan i Göteborg. Fast det var ju inte hela världen. Annars väljer jag att inte ångra något, det är som att springa på ett löpband. Man blir helt utmattad men kommer ingenvart.

28. Vilka lärdomar tar du med dig till 2012?
Att säga hur jag vill ha det. Att jag är starkare än jag tror. Och att inte mixa kokande varm sås i en blender, locket flyger ju fan av. Och gör för all del inte om det en gång till för att vara säker på att det var en dum idé. Det gör minst lika ont två minuter efter första gången.

29. När följde du din intuition senast?
När jag köpte julklappar. Och det blev riktigt bra må jag säga.

30. Vilken musik/grupp/artist upptäckte du 2011?
Florence and the machine. Bra grejer.

31. Vilka framgångar har du glömt eller tagit förgivet som förtjänar lite extra hyllning?
Att jag lärt mig virka, brodera, laga flera nya maträtter, lita mer på min röst, målat tavlor, sytt och grejat. Jag har gett mig själv fria tyglar att testa nya saker detta året. Som att skapa egna stearinljus och planterat blommor. Det har varit jätte kul. Ska börja med Decoupage snart!

32. Vilka filmer var bäst år 2011?
Eftersom jag inte bara är en boknörd utan också en filmnörd så blir det än en gång 10 i topp, fast utan någon särskild ordning.

Apornas planet (R)evolution
Melancholia
Breaking Dawn (del 1)
Contagion
Coraline och spegelns hemlighet (gjord 2009 men sågs 2011)
Jane Eyre
Rabbit hole (gjord 2010 men sågs 2011)
The kings speech (gjord 2010 men sågs 2011)
Black Swan (gjord 2010 men sågs 2011)
Dumma mej (gjord 2010 men sågs 2011)

33. Vilka TV-serier följde/följer du?

Bron
Homeland
Allt för Sverige
Life
True Blood
The walking dead
Game of thrones (även då jag insisterar på att den heter King of thrones)
Top Model säsong 167 (eller liknande högt nummer)
An idiot abroad.
American horror story
Skvaller tjejer (på engelska)
Desperata husfruar (om vi råkar slå på tv.n vid rätt tidpunkt)

Som sagt, jag har behövt mycket TV för att distrahera mig detta år. Sen så är vissa av dessa serier löjligt bra också, måste jag ju understryka.

34. Vilken inspiration/tanke/idé/upplevelse vill du ta med dig och använda år 2012?
Jag ska bli författare. En avstressad, smärtfri Fru Sandman.

35. Mitt nyårslöfte för år 2012 är…
Jag ska inte röka en endaste cigarett till och ska njuta av nuet mer. För, precis som Madsen Mikkelsen säger: ”Livet är inte daaaagarna som passerar utan det är daaagarna du sover minst.”Hm… mycket passande för det jag vill säga…?

36. Avsluta meningen: “Detta år var ett år av…”
…kärlek, jävlar anamma, hopp och väldigt mycket skratt.

37. Senaste gången du grät var…
… då jag öppna en julklapp som Christoffer gav mig. Det var en ring däri och även då jag visste att vi inte kan gifta oss än (pengar behövs i massor!) så blev jag så upprymd och rörd att jag började gråta. Den dag han ställer sig på ett knä och friar kommer jag skämma ut oss fullkomligt.

38. Dog någon du kände år 2011?
Jag kände ju inte direkt Amy Winehouse eller Elisabeth Taylor men jag kände till dem. Och Bin Ladin dog också. Och någon mer sådan där gubbe… Gadaffi hette han va?


Fast, faktiskt gick mina två sötnos fiskar bort för ett tag sedan. Ponyo, som åt ihjäl sig och Bumbi som blev ihjälstressad av Kampfisken. En av våra dammsugar malar begick också självmord då han klämde sig fast mellan rötterna på vår växt, en dag efter vi köpt honom…

Annars, tack gode gud (som jag inte tror på), känner jag ingen som gått bort i år. Och så ska det förbli alla andra år också. Där med basta! Bara tanken gör det svårt att andas.

39. Skaffa du något husdjur 2011?
Jajemensan! Våra fantastiska fiskar hitta hem till oss i år. Låt mig presentera: Malarna; Sookie Stackhouse, Marlon Brando. Neon tetrorna; Den Gode, Den Onde och Den Fule. Dammsugar malarna; Sherlock Holmes och Dr Watson. Japanska kampfisken Haruki ”Murre” Murakami. Sist men inte minst våra Musse Mollysar, Douglas Adams med sina tjejer Meryl Streep, Holly Golightly och Bella. Plus Molly bebisen Arrietty som är liten som ett halvt russin.

40. Vad tänker du lämna bakom dig då du kliver in i år 2012, så du kan börja nästa år på ny kula?
Jag tänkte lämna kvar Endon i år 2011 faktiskt. Överge den i en sketen liten gränd där den får stå och skämmas i evigheternas evighet medan jag trippar vidare i skyhöga klackar, tajta jeans till mitt alldeles nya fantastiska jobb.

Smärtmysteriet är löst

Jag är härmed Sherlock Holmes och Christoffer är min kompanjon Dr Watson. Som detektiver har vi gått tillbaka i tiden och sökt ledtrådar. Fram med förstoringsglaset för att i detalj plöja igenom brottsplatsen. En kväll låg jag i sängen bredvid min älskade (precis så som Holmes och Watson säkert gjorde mellan raderna) och glödlampan tänders ovanför min rödhåriga lilla skalle. Mysteriet var löst.

Smärtmysteriet.

Jag har haft så ruskigt ont den senaste tiden. Naturligtvis har min överpresterande mobilitet (översättning till dalslänska: rännande runt) gjort sitt. Jag har torterat min kropp och nu är den skit förbannad på mig. Men jag har ändå känt att något annat också ställer till det.

Och svaret är: Tiparolen. (Duuhruuduuuhnduuuuun) (... dramatisk musik alltså).

Så här ligger det till. Jag trappar ner min Tiparol för fullt. Har gjort det ett bra tag tillbaka. På order från Doktor Duktig gör jag det långsamt. Så långsamt som 25 mg (en halv tablett) varannan månad (fortare om jag känner att jag pallar det). Det har gått susen. Men jag har gjort ett stort fett misstag. (Duuhruunduuunduuuun)

Jag har nu trappat ner med 50 mg och använde dessa som vid-akut-nödvändig-smärtkaos-nu-pallar-jag-inte-mer-smärta-min-kropp-exploderar-snart-för-nu-är-det-verkligen-jätte-akut piller. Denna veckan jag rört mig så mycket (översättning till dalslänska: drällt som en schlok örd apekatt) har jag tagit extra tabetten fyra gånger.

När jag nu inte tagit Tiparolen denna vecka har jag istället fått utsättnings smärtor, för min kropp blev så förvirrad av mitt velande med smärtlindringen.

På Fass kan man läsa om utsättning av olika läkemedel och då det gället Opiater (som Tiparol är) står det att det är väldigt viktigt att trappa ner långsamt för att undvika jobbiga reaktioner som:

allmänt obehag, rastlöshet, inre oro, tremor, ångest, muskelspänningar, vadkramp, kolik, diarré, hjärtklappning, kylkänsla, frossa, svettningar, gäspningar, nysningar, feber, ökad smärtkänslighet, illamående och muskelvärk

Jag får väldiga vadkramper, det känns som växtvärk i musklerna, blir smärtkänslig, illamående, orolig, rastlös, muskelvärk och kanske annat jag blandar ihop med Enantonbehandlingen.

Nu vet jag i alla fall att jag inte kan ha en vid nöd tablett. Att den extra Tiparolen gör att jag fuckar upp min kropp och gör att jag får mer ont. Tanken hade aldrig slagit mig att den skulle ställa till med problem, om jag tog den vid behov. Antagligen gjorde den mig inte så illa att jag lade märket till det förrän förra veckan då jag var i nöd så många gånger.


Men nu vet jag bättre och ska "bara" härda ut denna dubbla smärta tills kroppen lugnat ner sig ordentligt. Sen ska jag bara se framåt istället, fram mot mitt Rehab möte på måndag. Jag bjuder på ett roligt sms som skickades mellan far och barn, hittade precis en sida full med roliga felskrivningar som fick mig att skratta tills magen krampa. Varför inte ett SMS samtal där de pratar om något så trevligt som medicinering?

Står still men rör mig framåt

Jag var så orolig att jag hade svårt att sitta still på Caremas vårdcentral igår. Christoffer och Camilla Läckberg(s bok) höll mig sällskap och båda gjorde sitt bästa för att hålla mig sansad. När Doktor Duktig stod där i dörren och bad mig följa efter honom slog jag än en gång över hur fel jag dömt honom första gången jag satt på hans kontor.

Han verkade vara en typisk doktor som arbetat på samma ställe i många år, en sån typ som jag blivit så dåligt bemött utav tidigare. Men jag hade fel. Så fel man kan ha då man har riktigt jäkla fel. Doktor Duktig är fantastisk. Han är smart, godhjärtat och kompetent.

Så än en gång undrade jag varför jag alltid blir så satans nervös då jag ska ha ett möte med honom. Christoffer går inte ens helhjärtat in för sina "Vad var det jag sa"-sånger längre, eftersom den ska sjungas varje gång jag haft ett besök på Carema vårdcentral.

Denna gång var Doktor Duktig i sitt vanliga esse och vi samtalade om Enantonen, smärtorna, livet och vad vi skulle göra nu. Jag inväntade att han skulle ändra min sjukskrivning och att jag helt plötsligt skulle arbeta 50 timmar i veckan och bara ta Alvedon mot smärtorna. Istället skrev han ut mer Enanton, så länge jag får god effekt av dem fortsätter jag ta dem.

"Jag tänkte att du ska bli arbetsprövad. Så vi kan se om vi kan göra något mer för dig."

Jag jublade inombords. Gick hem och Googla vad det betyder.  På en hemsida om ämnet hittade jag följande information:

Arbetsprövning

Arbetsprövning är en utredningståtgärd för att klarlägga vilken arbetsförmåga medarbetaren har eller kan uppnå genom arbetslivsinriktad rehabilitering.


Tiden för arbetsprövning är vanligtvis 2 veckor och ska bestå av enklare arbetsuppgifter och vara del av ordinarie arbetsdag.

Skojar ni med mig eller?! Detta är fantastiskt! (Utför en glädjedans som innefattar svängande armar och vickande rumpa) Detta är bättre än det jag hoppas på och det känns så skönt att veta att det kommer ske under kontrollerade former. Doktor Duktig hade redan tänkt ut vad som skulle passa och jag känner mig trygg i nästa steg.

Det känns så häftigt, jag står liksom still i tryggheten att ha mina hormonsprutor och inte slängas in i ett arbete utan att veta vad jag fysiskt klarar av och ändå rullar det på framåt in i en framtid som bara känns ljusare och ljusare.

En brinnande, huttrande, svettig snöboll...

... med frossa. Precis en sån är jag nu.

Jag har skrivit om värmevallningar förut i inlägget "Jag smälter!", den där svettiga biverkningen som jag delar med andra stackars kvinnor i klimakteriet.

(Låt mig tillägga frågan som upprepats i min skalle om och om igen: "Varför har vi inte varnats för klimakteriet?!" Det enda som pratas om är att mensen försvinner. Det låter ju som rena himmelriket, som något man ska se fram emot... det är så mycket de inte berätta för oss att det borde vara olagligt...)

Men jag förstod inte allt som har att göra med värmevallningarna förrän jag träffade Sjukgymnasten Guldklimp. Hon är expert på allt som har med hormoner att göra och efter att hon ritar trianglar och stora ord på den vita tavlan började hon ställa frågor som fick mina kugghjul innanför skallbenet att snurra.

"Fryser du mycket också?"

Det har varit väldigt kyligt överallt. Har inte dragit en parallell att det är min kropp som blivit kall utan bara lagt märket till hur satans varmt det blivit ibland. Och värmevallningarna hade jag ju hört talas om. Men att det är min kropp och hormonerna som är boven i dramat till att jag huttrar så jag skakar med jämna mellanrum... det såg jag helt enkelt inte.

Guldklimpen förklarade fenomenet som att mitt inre element är trasigt. Helt plötsligt tycker att kroppen är alldeles för kall och brassar på med hetta. När det sen ska släcka elden så stänger det av sig helt och jag blir som en levande snögumma. Som en pendel som svänger i full fart.

Att frysa är inte alls lika jobbigt som att kokas inifrån. Det går att ta på sig lager på lager på lager på lager. Värst är däremot på morgonen. Då är jag så kall att det sticker i huden. Som om fönstret stått öppet hela natten medan det varit en snöstorm utanför.

Det är mycket att veta om kroppen och det är förvånande hur stor påverkan hormoner har på oss. Allt blir däremot enklare då jag förstår varför, hur och när. Ju mer fakta jag har desto mer känns det som att jag har kontroll i denna kaotiska kropp jag lever i.

Det är bara så svårt att veta hur man ska klä en brinnande, huttrande, svettig snöboll med frossa. Särskilt då magen är känslig och man inte kan ta på sig byxor.

Nu börjar det bli löjligt

Det har varit dött här på bloggen det senaste och det finns naturligtvis en förklaring till det.
Jag är sjuk. Inte Endosjuk utan ordentlig förkylningssjuk. Jag har haft en ihärdig hosta i över två veckor och fick två olika hostmediciner som skulle laga mig fort och smidigt.

Inatt vaknade jag av en hemsk smärta i mellangärdet. En smärta olik Endo ontet i karaktär, och påminde inte om någon annan smärta jag haft tidigare. När jag läste på biverkningarna på Cocillanan jag tog på kvällen så fick jag mitt svar. Så jag härdade och försökte läsa lite ur Ellen Degeneres bok som jag fick som överraskningspresent för att pigga upp av Christoffer igår (han är fantastisk, jag har en galen tur som har honom i mitt liv). Till sist däckade jag för att jag var så trött.

Morgonen därpå gick hel okej, kändes som att en bil backat över min bröstkorg men det var mest ömt (sådär känsligt så det känns då en bil backat över ens kropp). När jag sen tog min andra hostmedicin Mollipect satte smärtorna igång igen och släppte inte på fyra timmar. Vilket gjorde att jag nu också blev skräckslagen att något annat var fel på mig.

Nu gissas det på att jag antingen har magsår eller fått en reaktion på hostmedicinen Cocillana eller att en kombination av Tiparolen och de andra två hostisarna gjort att min mage sparkat bakut. Hur som helst vägrar jag från och med nu att rörde de där två slempropparna och får helt enkelt hosta mig frisk.

Fast har inte hostat så mycket idag så mag/bröstsmärtorna kanske skrämde bort den? Vi kan ju hoppas!

Jag är så förbannat trött på att ha ont! Så jävla led på att min kropp ständigt reagerar på något. Är jag sjuk så blir jag det länge. Får jag medicin så får jag jobbiga biverkningar. Det är som om hela min jäkla kropp kämpar emot mig, som om den gör allt för att jävlas så mycket den kan. Piss kropp!

Nu vill jag bara få gå på den där satans Pilatesen som jag längtat efter så. Men som det ser ut nu kommer jag missa även den sista tiden jag hade inbokad för att jag fortfarande inte är pigg. Och det suger!

Jag vill bara få må bra. Få slippa ha ont. Slippa oroa mig. Jag skulle ju ta mig tusan nöja mig om jag fick återgå till min normala Endovärk, och på så vis få en paus. Jag vet att framstegen är stora, att Enantonen är fantastisk. Jag vet att jag varit med om betydligt värre saker än denna reaktion på hostmedicinen men ändå är det som om detta är den sista stora feta droppen som får mitt glas att svämma över. För just nu hade jag fan inte tackat nej till en tid med medvind. Där inget extra kommer in och stör mig i mitt återhämtande.

Jag är utmattad just nu, vet att det inte kommer kännas lika tungt imorgon då jag samlat mina krafter igen. Men just nu är jag så trött på eländet...

Akta dig, jag borde låsas in

Jag är ett emotionellt vrak för stunden. Vet inte om jag berättat detta innan men jag tar dagligen Citalopram, vilket är en antidepressiv. Har bara positiva saker att skriva om denna medicin då den har hjälpt mig väldigt mycket eftersom jag är jätte känslig mot hormoner, så pass att jag varit tvungen att ta Citalopram för att ens kunna ta minipiller. Jag blir så ledsen av dessa små hormonbomber och antidepressivt gör att min kropp och knopp kommer i balans igen. Inget konstigt alls i detta. Men jag testade att trappa ner på dem innan Enantonen och kände att jag mådde tipp topp utan dem! Så nu valde jag att ta tag i det och efter många år säga hej då till mina små hjältar.

Vilket var en idiotiskt idé. Fullkomligt urlöjlig. Vad tänkte jag med egentligen? Jag tar hormoner som gör mig till en ynklig gråtande fjomme och jag trappar ner på tabletter som gör att jag hamnar i balans? För att vara riktigt töntig har jag nu gjort ett mycket proffsigt Tabell, för alla att bli förtrollade utav.

Kortfattat 1 = Woho! 10 = Buhu!

Såhär ser ett par vanliga veckor ut.

Och här är reaktionen då Citalopramen lämna kroppen.

Med andra ord har jag trappat upp till min normala dos igen och har nu lärt mig att jag får vara klar med monster hormon kurerna innan jag kan trappa ner på min "happy pills". Vill ju inte hamna i fängelse för att jag råkar mörda någon av misstag.

Det är galet hur mycket dessa sprutor och piller kan ställa till den i kroppen och hjärnan. Jag känner saker jag aldrig varit med om innan. Upplever rädslor som aldrig skrämt mig innan och kan komma på mig själv med att vara mer hypokondrisk än min mamma (och det säger en hel del). Sen hjälper det ju absolut inte att jag är klumpig som en stenbumling och har lyckats skära mig i handen så blodet spruta, vricka foten då jag gått på en trottoar och tappar en filékniv (med spetsen neråt) rätt på fuckyou-tån.

Eller att jag fått svar från överläkaren i Endometrioscentrum, funderar på hur/om jag ska gå vidare med detta. Måste i alla fall vara mer emotionellt stabil än jag är nu innan någonting mer görs.
För dig som gärna vill nå upp i nivå nummer 8 i Känsloskalan så får du läsa mailet här. Kanske vi kan sitta och muttra ihop tills Citalopramen kommit i balans i kroppen igen?

Akta er, skitsnacket är så intensivt att det kan komma att riva er i ögonen. För alla er som läst Christoffers brev, tycker ni att det varit otydligt att han ber dem om svar och kanske till och med... hjälp? Gynekologer upphör aldrig att förvåna mig längre.

Hej,
jag har tagit del av båda era mail. Förstod inte av din pojkväns mail att ni ville ha någon form av respons. Ledsen för det. Dr X bedömde det som mindre sannolikt att det rörde sig om endometrios och då är det inte endometrioscentrats uppgift 
att utreda och behandla dig. Så tolkades det hela av honom då. Rätt eller fel. Vi har tagit till oss vad ni skrivit. Det viktiga är att du mår bättre och att du fick hjälp. Det är inte meningsfullt att bemöta allt ni skriver i era två mail. Jag tycker det är tråkigt att ni känner er 
illa behandlade och hoppas att du utan vår hjälp kommer att må bra framöver.


Vänliga hälsningar


X

Försvarar min Endo

Jag har kontaktat Endometrioscentrum. Då min energi börjar komma tillbaka har också min ilska blivit triggad att kräva ett svar från dem. Vi är förvånade att det inte blev någon reaktion på Christoffers långa brev, där han frustrerat pekat ut det dåliga behandlade vi varit med om och deras inkompetens. Och för några dagar sedan blev jag fly förbannad över att de hade mage att ignorera oss. Igen.

Äntligen orkade jag sätta mig ner och skriva ett mail till dem. Innan var det både fysiskt och psykiskt alldeles för tungt att göra, men nu var jag uppeldad och vägrade låta ännu en läkarinstans klampa rakt över mig.

Här är brevet jag skickade, det kan vara rörigt då jag inte ens läste igenom det efteråt. Jag bara öste ur alla känslor och tankar. Finns det konstiga stavfel så är det för att jag skaka av ursinne.

Hej.

Mitt namn är Elin Jonasson och mitt personnummer är: Nummer.Uno

Den 16:e December skickade min pojkvän Christoffer Sandman ett mail till er angående den behandling jag fick då jag besökte er den 18:e maj (tror tyvärr att han skrev den 19:e juli av misstag). Vi fick som svar att mailet ska ha skickats vidare till chefen för Endometrioscentrum plus högre instanser inom Akademiska sjukhuset.

Men vi har inte hört någonting mer ifrån er alls. Inte ett knyst. Vilket i sig gör att jag känner mig, som patient och medmänniska, väldigt lite värd.

Jag vill att ni ska veta att om jag hade följt det råd som jag fick utav Läkare Hemlig Hemlig, vilket står i mina journaler: "... den fortsatta uppgiften för vården i stort är att hjälpa patienten att lära sig leva med sina smärtor, hantera vardagen och i någon utsträckning komma ut i arbetslivet"så hade mitt liv fortfarande varit otroligt tungt och antagligen hade jag gått in i en depression i brist på att någon lyssnade på mig och faktiskt ville hjälpa.

Nu hade jag otroligt tur som hade en vårdcentralsläkare som däremot gjorde detta och på min egna önskan satte mig på Enanton behandling. Nu har det gått 7 månader med denna behandling och jag har en mycket bättre levnadsstandard. Betydligt mindre smärta. Kan röra mig mer. Alla symtom (som passar in på Endometrios) har blivit bättre och vissa har till och med försvunnit. Men inte med hjälp av någon på er avdelning.

Istället fick jag det ännu svårare att få hjälp eftersom ni hade tagit Endometrios diagnosen ifrån mig. Även då ni hittade Adenomyos. Även då jag mycket väl hade kunnat ha mikroskopiska härdar. Även då alla symtom stämde överens. Även då jag hade symtom som stämde med Endometrios, som jag inte ens visste fanns. Även då jag fått Primolut-Nor vid ett tidigare skede (2005) och det tog bort ALLA mina symtom. Även då det finns bevis på att jag blöder bakåt in i buken. Även då jag blödde ur tarmarna då jag hade mens. Även då jag har två släktingar med Endometrios. Även då jag hade stora mens blödningar då jag menstruerade.... ja jag kan fortsätta i oändligheten.

Det har varit självklart för alla omkring mig, för mig, för min pojkvän och till och med för min vårdcentralsläkare men han ville att jag skulle få experthjälp.

Jag bönar och ber er inte längre om att ni ska hjälpa mig med en behandling. Det är ju uppenbarligen för sent för det, ni svarade ju inte ens på det senaste mailet. Men jag vill att någon av er ska hjälpa mig så att jag slipper gå igenom samma cirkus av läkare, mediciner, ingen som hjälper mig om (och antagligen när) mina smärtor kommer tillbaka efter behandlingen är slut. Det måste ju vara lika självklart för er som det är för mig att jag har Endometrios. Annars hade ju inte Primolut-Nor och absolut inte Enantonen gjort mig så mycket bättre. Min vårdcentralsläkare kan inte säga att jag har Endometrios efter som ni experter har sagt att jag inte har någon behandlingsbar endometrios.Vilket är ett rent skämt.

Jag vill att ingen annan tjej ska behöva gå igenom det jag nu gjort. För att äntligen få komma till er, var som att få åka upp till månen, jag var så lycklig över att äntligen få träffa experter. Träffa någon som lyssnade på mig, som ville hjälpa och som förstod hur mycket deras tid betydde för mig. Nu får jag inte ens svar på våra klagomål vilket är rent av skamligt.

Så mycket i brevet jag fick från Hemlig Hemlig var så knäckande och felaktigt att jag bröt ihop då jag läste det. Att han påstod att jag redan testat alla behandlingar, vilket inte ens var sant. Han påstod att han förstod hur besviken jag var, men han kan inte ha haft en aning. För han trodde att jag var besviken på att han inte kunde erbjuda mig hjälp, då det jag mest av allt var så ledsen för var att han inte ens hade tagit sig ordentlig tid att lyssna på vad jag hade att säga. Att hans inkompetens (eller frånvaro) gjorde att jag fick gå i över ett halvår längre med kronisk smärta, som jag hade kunnat slippa!

Jag bifogar min pojkväns brev också. För det han har att säga ska ni också läsa. För han har varit den som tagit hand om mig. Stått upp för mig då jag inte orkat själv. Nu orkar jag och jag tänker inte tolerera att bli ignorerad.

Om vi inte får svar på vårat klagomål eller någon form av respons kommer vi bli tvungna att ta kontakt med Patientnämnden. Vilket jag helst av allt hade velat slippa. Jag har varit med om nog och att krångla mer med läkare är absolut ingenting jag skulle vilja lägga ner min tid på.

Hälsningar

Elin Jonasson

---

Jag ser verkligen fram emot att kunna lägga det här bakom mig. Men jag kan inte göra samma misstag som då jag blev dålig 2005, att bara vara lycklig att jag blir bättre och släppa på allt som hänt. Denna gång måste jag göra det där extra arbetet för att kunna förebygga ifall Endon blir värre eller kommer tillbaka då jag blivit helt av med mina symtom. Fick svar från en barnmorska att de självklart  skulle se över detta brev och prata med läkarna, men att huvudläkaren var på semester just nu.

Jag tror på det då jag ser det.

Kan jag förebygga att någon annan av mina Endokvinnor blir utsatta för samma sak är det absolut värt det.
Sen ska ju inte ignoreras den härliga känslan av att stå upp för sig själv, för det som man vet är rätt.

Jag bjuder på ett kort som togs igår, då vi var i Lysekil på äventyr. För det är så här en rullstol egentligen borde användas!