Läskigt och stressigt och alldeles alldeles underbart

Jag kände att bloggen behövde en ny look!

Det händer mycket just nu och jag vill dela det med er allihopa. Och något med den gamla mallen gjorde att jag kände mig lite... mörk. Denna vattenfärgs design med ljus och färg gjorde mig upplyft och det är så jag vill att livet ska kännas.

Jag har möten inbokade som alla är bevis på att min behandling gör susen. Nästa vecka ska jag prata med Dr Duktig om att börja ta bort mina Depo Tabletter.
Veckan efter det ska jag till Arbetsförmedlingen för att se vad de har att erbjuda mig nu när jag vill försöka komma igång igen.

Det känns stort, läskigt, härligt, spännande, roligt och omskakande.

Jag har känt mig fruktansvärt frustrerad av att gå hemma den senaste tiden och även då detta steg känns stort och läskigt så är jag samtidigt så otroligt pepp att jag har svårt att sitta still.

Problemet är att jag är så satans hormonell att jag inte riktigt kan resonera med mig själv som jag brukar. Vanligt sunt förnuft fungerar bara tidvis och sen blir jag så stressad att det känns som att jag får svindel.

Värst var det igår då vårdcentralen krånglat med mina smärttabletter. Jag skulle fått dem utskrivna som vanligt men två dagar på raken hände inget och igår gick vi dit istället för att prata direkt med receptionisten (eftersom mina tabletter då var helt slut).
Det visade sig vara hennes egna misstag men ville att jag skulle vänta i fyra timmar på att prata med en doktor (som dagen innan hade skrivit ut mina tabletter utan att ha träffat mig om hon inte hade gjort sitt misstag). Men fyra timmar utan smärtlindring hade inneburit ett stort smärtutbrott för mig och jag kunde inte vänta.
Kortfattat blev det en väldans krångel och det var uppenbart att receptionisten helt enkelt inte ville anstränga sig utan att det var smidigare för henne om jag väntade. Det slutade med att Christoffer röt ifrån och sa att vi vägrade gå därifrån om jag inte fick min medicin och mycket riktigt fick vi då vår medicin.
MEN såklart inte nog med tabletter för att räcka tills jag ska prata med Dr Duktig på torsdag.

Jag var, minst sagt, så enormt stressad när allt det här var klart. Jag var skakig i kroppen och hade svårt att tänka. Helt plötsligt kändes det som att Dr Duktig skulle vägra mig någon mer smärtlindring någonsin, Arbetsförmedlingen skulle sparka ut mig och kräva mig på pengar för att jag tagit upp deras tid och plötsligt skulle Enantonen inte fungera längre och jag skulle krascha ner i smärtträsket igen.

Så jag fick så förbannat ont. Jag hade så otroligt jäkla ont igår att jag har minnesluckor. Jag badade som en fisk och låg och gungade på värmedynan med muskelavslappnande och massage. Och hela tiden kändes det som att det var mitt fel. Att om jag bara kunde ta och slappna av, sluta stressa så jävla mycket och bara SLAPPNA AV så skulle det här inte hänt.

Christoffer pratade mig lugn. Påminde mig om att jag är fullproppad med hormoner som gör det svårt att slappna av. Att detta är Endons fel, ingenting är mitt fel. Påminde mig om att skriva av mig mina känslor i min vackra dagbok. Ventilera och sortera i huvudet varje dag. Men inte skylla på mig själv.

Ibland känns det som att jag skulle kunna ta på mig skulden för allt ont i världen, andra världskriget var säkert mitt fel också om jag bara får tänka på det en liten stund. Och jag kan inte förstå varför jag gör så mot mig själv.

Idag är jag helt mör i hela kroppen. Till och med armarna är ömma efter gårdagens smärtattack. Ändå känner jag fortfarande denna blandning av känslor inför de kommande mötena, den där bubbliga lyckan och svindlande rädslan. Som en gott och blandat påse med känslor.

Jag måste lära mig hantera stressen på ett bättre sätt. Hitta redskap som gör mig lugnare så jag inte behöver brottas så med att hormonerna förstorar stressen.

Någon som har några bra tips?

Vill till Finsam

Igår skickade jag min underbara rehabskoordinator ett mail där jag skrev att jag vill att hon skickar in en anmälan till Finsam. Tillsammans har vi kommit fram till att det är nästa steg för mig i min rehabilitering. Det leder naturligtvis till den självklara frågan: Vad i hela skogen är Finsam?

Jag och Google ska göra vårt bästa för att förklara.

Finsam är till för såna som mig som varit sjuka under en längre tid men också för de som varit arbetslösa en längre tid eller har psykosociala problem. Man hamnar så lätt i en gråzon mellan alla olika ersättningssystem och cirkulerar mellan de olika myndigheterna som en boll ingen vill leka med.
Finsam är en plats där bland annat Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och sjukvården samarbetar för att kunna hjälpa denna personen tillsammans.

Genom att de olika myndigheterna samlas så får man ett helhetsintryck över vem den här personen verkligen är. Om Försäkringskassan skulle se mig ur bara deras synvinkel skulle de se en sjukskriven som inte hr rätt till någon ersättning. Punkt slut. Arbetsförmedligen kan inte direkt göra något med mig då jag är heltidssjukskriven, punkt slut. Men tillsammans med vården kan de se möjligheter som inte är uppenbara och ihop tar de ett samlat ansvar för insatserna. På så sätt skapas möjligheter att utveckla och pröva nya sätt att få denna personen ut i arbetslivet eller in i skolan.

Allt fokuserad på individen i fråga.

Om samverkansgruppen kommer fram till att jag kan få hjälp av dem får jag en handläggare som lär känna mig, tar reda på vad jag brinner för, hur jag hanterar min smärta och annat kul. Sen kan vi tillsammans söka praktiker, jobb där jag kanske börjar jobba två timmar i veckan eller vad vi än kommer fram till. Om praktiken inte fungerar kommer jag tillbaka till min handläggare och så letar vi vidare. Ett helt år har jag den tryggheten i ryggen, det stödet.

Det första min rehabkoordinator sa var att jag behöver någon som drar in tyglarna, som stoppar mig från att göra för mycket i ren iver att komma ut i världen, ska tillägga att denna kvinna också arbetar tätt ihop med Finsam. Hon har lärt känna mig fort.

Om jag har tur kommer jag kunna börja inom Finsam i Augusti. Tänk vilken härlig sommar jag kommer ha om detta går igenom! Håll tummarna för mig allihopa, det här är ett gigantiskt elefantsteg framåt!

Arbetsförmågan utreds (fan sicken kul rubrik)

Har tyvärr en riktig skräpdag där Endon bjudit hem hela sin familj med tillhörande grannar och husdjur. En släktträff jag gott klarat mig utan. Men det innebär däremot att jag får lite mer tid att skriva här på bloggen. Kan ju göra det istället för att oroa mig för att Christoffer blir ledsen av att hänga tvätt (fråga inte).

Jag har inte varit helt tydlig kanske med vad som pågår just nu. Efter lite Googlande kan jag sammanfatta mina senaste nervösa besök som en Arbetsförmågeutredning eller kanske snarare en Sjukskrivningsutredning. Jag är osäker på rätt ord så jag tänker slänga med det första, för det låter mer poisitivt (i mina öron i alla fall).

Doktor Duktig har tagit kontakt med en rehabiliteringsgrupp som har hand om såna som varit sjukskrivna längre. Där hamnade ju jag perfekt. Han har inte velat kontakta dem förrän han visste att jag ens skulle klara av de olika testen. Kunde jag inte sitta upp i en timma så var det ju väldigt onödigt att ens ta mig till mötet. Då hade jag ju kommit in genom dörren, satt mig på stolen, börjat grina och sen åkt hem igen. Slöseri med allas tid.

Men nu jäklar är jag redo, gott folk! Jag bestämde mig för några månader sen att jag skulle praktisera, om du minns det? Det var alldeles för snabba rullar, min kropp var inte redo bara för att min hjärna bestämt att det skulle vara så. Men detta mötet är ett steg i rätt riktning. Ett gigantskt jätte steg.

Jag träffade då en Sjukgymnast, en Psykolog och sen en Arbetsterapeut. Jag gjorde standardtester och sen pratade jag så mycket att jag blev snurrig av min egna röst. Grundfrågorna i alla tester var:

Finns möjlighet att återgå till arbete, deltid eller heltid?
Om jag haft ett jobb, vilka åtgärder skulle kunna skynda på eller hjälpa mig att komma tillbaka igen?
Finns det några rehabiliteringsmöjligheter som jag inte fått tillgång till som kan hjälpa min tillfrisknad?
Så jag gick i trappor, satt på stolar, lyfte lådor, strök skjortor, skar frukt, prata prata prata prata, berätta om min sjukdom, skrev ner allt om min sjukdom, vred och vände på mina känslor och tankar och kom ut som en aningen tilltuffsad klump.

Nu väntar jag på ett stort tjock brev med utlåtandena på mina prov och vad de kommit fram till, efter ett härligt långt möte om lilla mig. Jag ska ha det som kvällslektyr och sen ska vi träffas igen och prata igenom allt som står. Där ska jag också säga ifrån om något som står i papprena inte stämmer eller om det står något på grekiska som jag inte förstår. På gruppmötet ska vi också prata vidare om det finns ett nästa steg i rehabiliteringen.

Jag har redan pratat med sjukgymnasten (som var en proffsig mega dunder kvinna) och ska försöka ta mig till drop-in tiden imorgon för att påbörja den rehabilitering hon pratat om. Varför vänta till den 20:e? Jag har väntat nog.

Så ser min rehabilitering ut just nu. Jag kommer få en sammanställning av alla papper och de skickas också till Doktor Duktig. Sen kommer jag få använda de papprena precis hur jag vill. Kan ju va bra till arbetsförmedlingen om jag kan börja luffsa dit snart.

Nu ska jag vila upp min stackars rygg och försöka lugna ner hormonerna som gör mig ettrig som ett bi.

Står still men rör mig framåt

Jag var så orolig att jag hade svårt att sitta still på Caremas vårdcentral igår. Christoffer och Camilla Läckberg(s bok) höll mig sällskap och båda gjorde sitt bästa för att hålla mig sansad. När Doktor Duktig stod där i dörren och bad mig följa efter honom slog jag än en gång över hur fel jag dömt honom första gången jag satt på hans kontor.

Han verkade vara en typisk doktor som arbetat på samma ställe i många år, en sån typ som jag blivit så dåligt bemött utav tidigare. Men jag hade fel. Så fel man kan ha då man har riktigt jäkla fel. Doktor Duktig är fantastisk. Han är smart, godhjärtat och kompetent.

Så än en gång undrade jag varför jag alltid blir så satans nervös då jag ska ha ett möte med honom. Christoffer går inte ens helhjärtat in för sina "Vad var det jag sa"-sånger längre, eftersom den ska sjungas varje gång jag haft ett besök på Carema vårdcentral.

Denna gång var Doktor Duktig i sitt vanliga esse och vi samtalade om Enantonen, smärtorna, livet och vad vi skulle göra nu. Jag inväntade att han skulle ändra min sjukskrivning och att jag helt plötsligt skulle arbeta 50 timmar i veckan och bara ta Alvedon mot smärtorna. Istället skrev han ut mer Enanton, så länge jag får god effekt av dem fortsätter jag ta dem.

"Jag tänkte att du ska bli arbetsprövad. Så vi kan se om vi kan göra något mer för dig."

Jag jublade inombords. Gick hem och Googla vad det betyder.  På en hemsida om ämnet hittade jag följande information:

Arbetsprövning

Arbetsprövning är en utredningståtgärd för att klarlägga vilken arbetsförmåga medarbetaren har eller kan uppnå genom arbetslivsinriktad rehabilitering.


Tiden för arbetsprövning är vanligtvis 2 veckor och ska bestå av enklare arbetsuppgifter och vara del av ordinarie arbetsdag.

Skojar ni med mig eller?! Detta är fantastiskt! (Utför en glädjedans som innefattar svängande armar och vickande rumpa) Detta är bättre än det jag hoppas på och det känns så skönt att veta att det kommer ske under kontrollerade former. Doktor Duktig hade redan tänkt ut vad som skulle passa och jag känner mig trygg i nästa steg.

Det känns så häftigt, jag står liksom still i tryggheten att ha mina hormonsprutor och inte slängas in i ett arbete utan att veta vad jag fysiskt klarar av och ändå rullar det på framåt in i en framtid som bara känns ljusare och ljusare.

Viktigt möte

Känslorna är en geggig mix av oro och glädje. Imorgon har jag äntligen ett möte med Doktor Duktig om ett ämne jag längtat efter alldeles för länge. Jag ser fram emot det men bävar samtidigt. Det är svårt att förklara varför, men enklast blir det om jag börjar med att berätta vad som står på agendan.

Min sjukskrivning. 

Jag kan inte räkna på fingrar eller tår hur många gånger jag önskat att min kropp vore redo för att komma ut på arbetsmarknaden igen. Har till och med surfat i smyg på Arbetsförmedlingens hemsida och skyldigt trånat efter jobb som jag omöjligen kunnat söka. Antagligen är det väl så en dålig pojkvän/flickvän smyg tittar på porr då dennes partner sover. 

Nu är det däremot dags att samtala om min framtid. Äntligen. Doktor Duktig planterade tanken sist gång vi träffades, att jag kanske skulle läsa en kurs eller något? Jag vill däremot ut och jobba, jag vill ut ur lägenheten och tjäna pengar. Mina pengar, våra pengar, även om jag inte kommer tjäna tiotusentals kosingar. 

Men jag vet inte alls hur Doktor Duktig ser på saken. Om han vill att jag ska börja arbeta. Om jag fysiskt är frisk nog att kunna göra det. Om jag kommer klara av att arbeta utan att stressa och få mer ont. 

Jag vet att jag fortfarande måste vara sjukskriven till stora procent och en del av mig är rädd att jag helt plötsligt står där och bara va sjukskriven till 20%.

Jag vet att tankar och oro eggas igång av hormonerna. Jag vet lika väl att Doktor Duktig poängterade sist gång vi träffades att jag måste gå långsamt tillväga. Men mina känslor och tankar är inte alltid så logiska.

Det enda jag tydligt kan säga om saken är att både jag och Christoffer har längtat efter denna dag. Jag vet också att jag mycket hellre försöker och misslyckas än att inte försöka alls.

Och jag vet att, under dessa vågor av hormoner, har jag svårt att sitta still av lyckan över att jag är på gränsen till att inte vara 100% sjukskriven mer. Det är bara så overkligt, spännande och alldeles alldeles underbart!

"Endofri", månaden innan Endon satte igång igen.