Läskigt och stressigt och alldeles alldeles underbart

Jag kände att bloggen behövde en ny look!

Det händer mycket just nu och jag vill dela det med er allihopa. Och något med den gamla mallen gjorde att jag kände mig lite... mörk. Denna vattenfärgs design med ljus och färg gjorde mig upplyft och det är så jag vill att livet ska kännas.

Jag har möten inbokade som alla är bevis på att min behandling gör susen. Nästa vecka ska jag prata med Dr Duktig om att börja ta bort mina Depo Tabletter.
Veckan efter det ska jag till Arbetsförmedlingen för att se vad de har att erbjuda mig nu när jag vill försöka komma igång igen.

Det känns stort, läskigt, härligt, spännande, roligt och omskakande.

Jag har känt mig fruktansvärt frustrerad av att gå hemma den senaste tiden och även då detta steg känns stort och läskigt så är jag samtidigt så otroligt pepp att jag har svårt att sitta still.

Problemet är att jag är så satans hormonell att jag inte riktigt kan resonera med mig själv som jag brukar. Vanligt sunt förnuft fungerar bara tidvis och sen blir jag så stressad att det känns som att jag får svindel.

Värst var det igår då vårdcentralen krånglat med mina smärttabletter. Jag skulle fått dem utskrivna som vanligt men två dagar på raken hände inget och igår gick vi dit istället för att prata direkt med receptionisten (eftersom mina tabletter då var helt slut).
Det visade sig vara hennes egna misstag men ville att jag skulle vänta i fyra timmar på att prata med en doktor (som dagen innan hade skrivit ut mina tabletter utan att ha träffat mig om hon inte hade gjort sitt misstag). Men fyra timmar utan smärtlindring hade inneburit ett stort smärtutbrott för mig och jag kunde inte vänta.
Kortfattat blev det en väldans krångel och det var uppenbart att receptionisten helt enkelt inte ville anstränga sig utan att det var smidigare för henne om jag väntade. Det slutade med att Christoffer röt ifrån och sa att vi vägrade gå därifrån om jag inte fick min medicin och mycket riktigt fick vi då vår medicin.
MEN såklart inte nog med tabletter för att räcka tills jag ska prata med Dr Duktig på torsdag.

Jag var, minst sagt, så enormt stressad när allt det här var klart. Jag var skakig i kroppen och hade svårt att tänka. Helt plötsligt kändes det som att Dr Duktig skulle vägra mig någon mer smärtlindring någonsin, Arbetsförmedlingen skulle sparka ut mig och kräva mig på pengar för att jag tagit upp deras tid och plötsligt skulle Enantonen inte fungera längre och jag skulle krascha ner i smärtträsket igen.

Så jag fick så förbannat ont. Jag hade så otroligt jäkla ont igår att jag har minnesluckor. Jag badade som en fisk och låg och gungade på värmedynan med muskelavslappnande och massage. Och hela tiden kändes det som att det var mitt fel. Att om jag bara kunde ta och slappna av, sluta stressa så jävla mycket och bara SLAPPNA AV så skulle det här inte hänt.

Christoffer pratade mig lugn. Påminde mig om att jag är fullproppad med hormoner som gör det svårt att slappna av. Att detta är Endons fel, ingenting är mitt fel. Påminde mig om att skriva av mig mina känslor i min vackra dagbok. Ventilera och sortera i huvudet varje dag. Men inte skylla på mig själv.

Ibland känns det som att jag skulle kunna ta på mig skulden för allt ont i världen, andra världskriget var säkert mitt fel också om jag bara får tänka på det en liten stund. Och jag kan inte förstå varför jag gör så mot mig själv.

Idag är jag helt mör i hela kroppen. Till och med armarna är ömma efter gårdagens smärtattack. Ändå känner jag fortfarande denna blandning av känslor inför de kommande mötena, den där bubbliga lyckan och svindlande rädslan. Som en gott och blandat påse med känslor.

Jag måste lära mig hantera stressen på ett bättre sätt. Hitta redskap som gör mig lugnare så jag inte behöver brottas så med att hormonerna förstorar stressen.

Någon som har några bra tips?

Inför läkarbesök

Huah! Då vart det dags igen. Läkarbesök.
Vanligtvis brukar jag bli nervös och få hjärtklappning en vecka innan läkarbesöket ens är bokat. Sen brukar det eskalera tills jag blir en hysterisk virvelvind som får knuffas in på läkarmottagningar medan jag gnyr som en liten unge.
Lite lite lite läkarskräck har jag väl kanske fått genom åren. Kanske.

Men denna gången har jag varit lugn, särskilt med tanke på att det är en ny gynekolog jag ska träffa. Jag har varit så fokuserad på att detta måste fixas pronto, innan det blir värre. Samtidigt har jag insett att det inte är en "diagnos-jakt" längre utan att jag faktiskt "bara" ska proppas full med rätt hormoner.

Och igår började det.
Nerverna ligger ovanpå huden och jag är livrädd. Helt utan att veta vad jag är så rädd för. Det är bara den där känslan av att inte ha kontroll, att jag måste lita på att en annan person ska veta vad den sysslar med. Kanske inte borde va en så stor grej. Men inom sjukvården är det tyvärr inte så enkelt.

Så nu förbereder jag mig. Gör allt för att hålla mig lugn och låta huvudet styra och hormoner och känslorna sätta sig i baksätet och hålla käften.

Alltid, när jag ska träffa en doktor brukar jag göra en lista med sånt som jag vill ha sagt och med korta ord som påminner mig om vad som hände vid vilket år. (Ifall det inte redan står i min journal) (om det ens är viktigt).
Sen en lista med alla frågor som surrat i skallen medan jag blivit sämre. Jag älskar listor och de är mitt sätt att hålla ordning på tankar och känslor och surr.

Sen är det skjutsen till läkarmottagningen. Jag har inget körkort så min super snälla underbara pappa kommer köra mig. Jag tror att det är få pappor som är så insatta i sin dotters menscykel och hormonbehandlingar, och han är ett otroligt lugnande stöd. Så jag är väldigt glad att ha min pappa med mig.

När allt detta är fixat är det dags att tänka på kläderna inför besöket. Det kan låta ytligt men det handlar mestadels om att ha en längre tröja eller klänning som man kan skyla sig under ifall att en undersökning ska göras. Sen har jag en tendens att ha på mig udda sockar med konstiga mönster på, men det är aldrig ett val, det bara blir så. Det är en speciell spännande upplevelse att ligga i en gynstol med rumpan bar och en stor anka på vänsterfoten och en deppig Ior på höger. 

Nu gäller det att bara ta det lugnt. Prata med mina nära och kära om det blir övermäktigt. Och att acceptera att det blir vildare i kropp och knopp av alla extra hormoner.

Och sist men absolut inte minst: om den här doktorn inte faller mig i smaken (som de alltid säger i Halv åtta hos mig om maten smakar skit) så har jag ju kvar min tidigare gynekolog som jag vet är toppen!

Jag får helt enkelt inte glömma varför jag ska dit; för att fucka up Endon. 

 

Hormonell härdsmälta

Jag gick från 10 mg Primolut-Nor (en morgon och en kväll) till 20 mg (två morgon och två kväll). Bara sådär. Ena dagen 10 mg, andra dagen 20 mg.

Har jag berättat för er att jag alltid varit känslig för medicin? Att Tiparol gör mig groggy och knäpp, att jag fick en smärtlindring som heter Orudis som fick mig att kaskad spy, att sömntabletter får mig att sova i flera dygn och lugnande gör mig helt fläng i bollen. Jag och medicin hänger inte alls bra ihop, vi borde inte ens vara bekanta, knappt hälsa på varandra på stan. Jag har aldrig tyckt om att ta tabletter, jag trodde till och med att jag var narkoman då jag var liten då jag tog alvedon (jag hade rätt livlig fantasi) (trodde också att mina föräldrar byttes ut mot Aliens då de hade nattat mig, men det är en helt annan historia).

Så när jag ökade mina hormoner, ja, då blev jag helt kajko i bollen.

En total hormonell härdsmälta.

Och det värsta med hormoner är att man inte fattar att det är hormonerna som ställer till det! Det är som att leva i ett parallellt universum, folk får helt plötsligt en dålig attityd, små saker gör en plötsligt väldigt ledsen, ännu mindre saker (som att min sambo ska skriva en post-it-lapp och sätta den på dörren) är plötsligt lika viktigt som världsfreden och att vår katt London får mat. Apropå London så börjar han också se lite snett på mig, och jag är nästan helt säker på att han älskar Christoffer mer än mig.

En mening kan upprepas exakt likadant tre gånger och den får tre olika betydelser varje gång, för plötsligt ser jag något (en ledsen blick) (som inte finns), en grinig ton (som inte finns) eller en anklagande betoning på vissa ord (som inte finns) (jo, orden finns men inte betoningen).

Och inte förrän jag är så förvirrad och ledsen att jag bryter ihop förstår jag att det är hormonjävlarna som spökar.

Då kommer det dåliga samvetet.
"Har jag varit otrevlig mot Christoffer nu?" 
"Var jag oförskämd mot mamma på telefonen?" 
"Råkade jag knuffa den där ungen när jag var ute på stan?"
"Är jag en fruktansvärd människa att umgås med?"
"Hur jobbig är jag inte att leva med när jag är så här labil hela tiden?"

Det man inte förstår, då man är mitt i skulden och gräver runt, är att det här också är hormonerna som jävlas! Det här är deras smyg strategi! När du tror att du kommit på fötterna och bara ska reda ut det sista, då tyngs du av detta istället. Hormonerna är ena stygga styggingar.

Sen släpper det. Jag har ridit ut den hormonvågen, är mig själv igen och kan skratta åt eländet. Jag ser tydligt att det är svårare att hänga med, för mig, nu när det är nya hormoner jag ska lära mig. Att det alltid är värst i början innan kroppen vänjer sig.

Christoffer säger alltid "Det är inte jobbigt för mig, det är inte jag som är hormonell." då jag frågar om det inte är för mycket för honom, med alla dessa humörsvängningar. Och sen lägger han alltid till:
"Det är klart att jag blir ledsen då du har det tufft, men det är inte jobbigt för mig."
Och då vet jag, att hur mycket hormoner jag än har i kroppen, så kan jag och min underbara kille hantera allt!

Sen hade jag aldrig rört hormoner om det inte var för att de gör mig friskare. De må va stygga, men de är minst lika stygga mot Endometriosen också!

Fint familjefoto!

Familjefotot "gone wrong".

Första arbetsträningen = Fail

Jag har varit helt knäckt sedan i måndags. Har gråtit och gråtit och gråtit som om jag vore gjord av vatten, och efter allt gråt skulle jag snart inte finnas kvar längre utan torkat ut. Det gick inte bra på min praktik. Min arbetsträning gick inte alls som jag hade hoppats på. Nej, som jag hade förväntat mig. Så jag kom hem, efter att ha försökt prata med min mamma och min bror, och sen kollapsade jag.

Låg i soffan men såna endosmärtor i magen, som säkert inte blivit glada av all stress jag kände, och önskade att jag kunde borra ner ansiktet och kroppen så djupt ner i soffkuddarna att den skulle äta upp mig. Så jag kunde ligga där inne i soffans mage, trygg i all stoppning, och bara gråta där, i fosterställning, tills det kändes bra igen.

Jag vill inte gå in på exakt vad som hände, det känns inte rätt. Men jag kan berätta att arbetet i sig inte passade mig, ingenting ont alls till "brukarna" som var på dagcentret, de är ljuvliga och roliga och jag tyckte om dem direkt. Däremot var det ingenting annat som funkade. Och jag var så besviken, knäckt av vissa saker jag upplevde, och sen kändes det som att min kontaktperson på Finsam inte skulle tro mig, skulle tro att jag gav upp direkt utan att ha försökt.

Jag tror väl att en del av henne kände så också. Särskilt då jag hade svårt att förklara vad som gjorde att jag bölade i luren så snoret sprutade. Christoffer tyckte att jag skulle ge all information och nu i efterhand överväger jag att göra just det på vårt nästa möte. Beskriva att jag inte alls gillade hur vissa blev behandlade, och inte klarade av det som bads om mig, och mycket mer. Jag veeet, detta inlägget är så mystiskt och otydligt, men jag kan inte säga mer. Inte nu i alla fall.

Min kontaktperson ifrågasatte om jag verkligen var kapabel till att jobba, eftersom jag inte ville testa detta stället mer och det gjorde mig så frustrerad! Jag vet att jag är redo att jobba, jag vet att jag kan, det enda som krävs är att jag hamnar på en plats där jag inte bryter ihop när jag kommer hem efter tre timmar.

Jag tror att jag fick fram då då vi pratade och jag sa att hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig föreslagit detta som min praktik, det är inte en plats som passar mig, och det handlar inte om ifall jag är sjuk eller inte, även om jag varit helt frisk hade jag inte kunnat arbeta där.

Att ha trettio gravida kvinnor värt av hormoner i kroppen samtidigt gör ingenting enklare heller... Men jag insistera på praktik, hon mjuknade efter ett litet tag, och sen får vi se vad som händer när vi ses på måndag.

Det värsta är att jag blir så rädd. Rädd att jag på något sätt ska hamna "utanför" igen. Att jag inte ska få ordentlig med hjälp, det har varit så skönt med någon som "slåss" på "min sida". Så jag kan få komma igång, utan att få motstånd och knuffa mig fram. Men vad fasiken, är det vad som krävs så får jag väl ta spjärn och börja böka mig framåt. Jag har ett helt hop med underbara människor runt mig, jag kommer aldrig vara ensam i det här.

Det löser sig

Jag har varit febrig och sjuk i flera dagar nu, direkt efter att Enantonsprutan satt som ett smäck i magen.
Christoffer blev sjuk några dagar innan mig och för en gångs skull var det jag som fick ta hand om honom. Försökte hinna med så mycket som möjligt innan jag själv fick feberfrossa och halsont, då mitt immunförsvar helt uppenbarligen inte insett vad det är till för. Det tror väl att det är ett syskon till blindtarmen och bara chillar dagarna i ända.
Nu är jag i alla fall på bättringsvägen och kan njuta av att höra Christoffer spela gitarr i rummet bredvid. Hans röst är härligt raspig, då han inte är helt kry än, men det passar låtarna han sjunger.

När jag hade som mest jobbigt förra månaden, då endon härjade i kroppen, var jag livrädd att smärtorna kommit tillbaka igen och inte skulle gå att hindra mer med hormoner. Är det såhär jag ska leva nu? tänkte jag om och om igen (aningen dramatiskt då jag till att börja med är en teatralisk människa plus att femton kilo hormoner för mig lite extra känslig).

Dagen efter sprutan var jag på benen i några timmar.
Dagen därpå var jag igång och diskade.
Dagen därpå... du fattar galoppen.

Om jag inte blivit sjuk så hade jag vart studsande på benen för längesen!

Det är galet hur effektiv och underbart och alldeles ... alldeles... underbar  min älskade Enanton är. Ibland får jag för mig att sluta behandlingen, att den inte hjälper något mer. Och sen får jag upp ögonen för vilken mirakel medicin den har varit för mig. Okej, biverkningarna är inte roliga, men det gör mer nytta än ont. Det tar ju rent av bort det onda.

År 2013 började kanske inte perfekt, men nu har det vänt, jag kan känna det!

  

Jag bloggar alltså finns jag

Det är inte klokt hur längesedan jag visat min nuna när. Jag hade flera kommentarer som väntade på mig och blev som alltid rörd och tacksam att ni läser och tycker till. Jag har fått frågor hur jag mår, vart jag tagit vägen, om jag egentligen är en utomjording som åkt tillbaka till min planet (nej, det har ni inte frågat) (men det vore en väldigt oväntad sådan!), hur jag kan kommas i kontakt med och lite annat smått och gott. Jag tänkte ta tillfälle i akt att svara men också att förklara vart jag varit, varför jag har varit och om jag egentligen har varit någonting när jag inte funnits här på bloggen och skrivit.

Jag har fullt upp med min rehabilitering, klicka på linken så är det en go sammanfattning om vart jag fortfarande är och trampar. Min förbättring går upp och ner upp och ner upp och ner men alltid vinklat uppåt i en stadig takt. Inte i det härliga tempot som jag önskat mig och det har emellanåt gjort mig fullkomligt tokig.
Så tokig att jag helt stängde av. Jag ville inte tänka på Endon. Ville inte känna Endon. Ville inte se min sjukdom, ville inte veta av den mer. Jag kunde inte acceptera att jag fortfarande var/är sjuk. Jag kunde inte tänka mer på mediciner, hormoner och att ständigt göra vad som är rätt för kroppen. Tack men nej tack, jag har gjort mitt nu och nu tänker jag inte ägna någon mer tanke på den här skiten.

Det funkade naturligtvis inte alls.

Jag blev istället manisk över att hålla igång. Så fort jag hade en chans att känna och tänka på min situation så började jag sysselsätta mig med något. Satte upp en barriär av pyssel framför mig. Detta innebar också att jag inte kunde blogga, svara på Endomail eller njuta av stunden. När jag pratade med min psykolog och insåg vad jag höll på med var det en damm lättades. Jag fulgrät historiens största fulgråt (liten överdrift , men det låter dramatiskt passande) och sen bara östes allt ur mig. Alla tankar, alla känslor, allt. Och det kändes så tungt men så skönt. Lätt som en fjäder fladdrade jag hemåt men en läxa att ha en 15 minuters date med mig själv varje dag. Gissa om jag bölar då jag tar denna stund och skriver i min dagbok eller mailar en vän, men när det kommit ut är jag tillbaka i nuet igen.

Det är svårt att skriva detta och att hålla igång dessa minuter varje dag. Ibland skriker hela mitt inre att jag ska låta bli. Men jag ska försöka dela med mig här mer. Tyvärr kommer jag inte vara kontaktbar för frågor och liknande via mail, men kommer försöka att svara här så gott jag kan. Det blir små portioner av mig just nu.

Annars så tar jag fortfarande Enanton (blir snart två år nu) och min fokus ligger på att påbörja ett rehabiliterings program som ska hjälpa mig komma igång med en flexibel praktik! Oh, ja du hörde rätt! I februari hoppas jag kunna anmälas till detta. Christoffer, min älskling, har fått heltidsjobb som sätter igång i början av året också så puzzelbitarna i vårat liv sätts på plats. 2013 kommer bli ett strålande år, jag känner det på mig!

Mitt i sommaren med en trollande anka

Midsommar är en dag som liksom kommer i skymundan. Det planeras aldrig ordentligt för den, inte i min värld i alla fall, utan helt plötsligt står man där med en blomsterkrans på skallen och undrar hur man hamnade just här. I år blir det (antagligen) inga blommor i håret men vi blir ett härligt liten lugnt gäng som ska spela spel och bara umgås. Med tanke på min idiotiska dag igår, då jag glömde ta mina morgontabletter, känns det som en perfekt midsommar!

Så fort det blir en högtid spolas min hjärna tillbaka till ett år bak i tiden. Hur mådde jag då? Hur såg min vardag ut för ett år sen? Nu har jag min härliga blogg så det är bara att klicka mig tillbaka till mitt förflutna och visst är det spännande. För ett år sen hade jag alltid rullis med mig (eller så sket jag i den och fick ont) (med tillhörande vad var det jag sa blickar från min älskling).

Förra året var jag upptagen med"Jag borde..." "Jag ska bara..." "Jag måste..." för varje sekund jag inte skrek av smärta trodde jag att jag skulle åstadkomma något stort. Men jag visste aldrig exakt vad. Jag blev besatt av att edita foton och jag hade precis börjat trappa ner på min Tiparol. (Idag har jag trappar ned med 100 mg!)

Jag får liksom lust att skaka om 28 åriga Elin, säga till henne att bara andas och sluta stressa. Att vi kommer få hjälp och nästa midsommar kommer vi må så mycket bättre! Undrar om 30 åriga Elin sitter och skrattar åt det här, ett år framåt, för att hon önskar att hon kunde göra detsamma med mig nu?

Jag har förövrigt kommit på det perfekta namnet på min sjukgymnast. "Magiska sjukgymnasten" rimmar liksom dåligt, tycker du inte det? Härmed kommer hon att få smeknamnet Magica De Stretch. Hon arbetar med MDT så det hon gör är häpnadsväckande.

Nu måste jag fixa till mig så jag ser presentabel ut inför lunchandet med Christoffers mormor, morfar, mamma och bror! Jag önskar er alla en härlig midsommarafton med blommor i håret, en hutt i handen men framförallt en väldans massa kärlek.

Brev Bomb!

Fick en AVI på posten. Min utvärdering från Rehabgruppen låg som en tickande bomb på Willys och jag var inte överdrivet upprymd över det. Som sig bör, då man pratar om bomber. Men jag tog tag i mig själv och Christoffer hämtade kuvertet åt mig. När vi satt i soffan och jag öppnade det fick jag tillbaka den äckliga känslan som jag fått då jag läst mina journal anteckningar från Endocentrum i Uppsala. Jag var helt enkelt inte säker på om jag hade lust att känna mig så där knäck på en fredagseftermiddag. Inte något eftermiddag, vid närmre eftertanke, men öppnade det ändå. Jag måste ju läsa vad de kommit fram till någon gång. 

Jag läste högt och efter varje mening blev jag mer och mer geleig i kroppen. Först kom Arbetsterapeutens sammanfattning. 

Hon blir bättre. Har inga kognitiva problem. Smärtor i nedre extremiteterna. "Jag ska bara" tills det gör för ont. 

Psykologens utvärdering kom härnäst.

Inga psykiska problem. Ångest av hormonbehandlingen ibland. Tar åt sig av det man säger och är öppen för att testa nya coping tekniker. Har svårt att få balans och gör ofta för mycket och får då ont. 

Och sist Sjukgymnastens:

Stark i överkroppen. Smärta i nedre kroppen och svagare där. En massa konstiga ord som är rena grekiskan. 

Slutligen kom jag till vad de kommit fram till ihop och såg en lång härlig lista på ytterligare hjälp jag ska få. En sjukgymnastisk undersökning där hon har två delar som hon vill fokusera på. Psykologen ville ge mig KBT (kognitiv beteende terapi) för att hantera stress och ångest som kommer med hormonerna. Och Arbetsterapeuten ville att jag skulle lära mig mer om Ergonomi så jag inte överanstränger delar av kroppen som redan är smärtiga. Sedan en Smärthanterings grupp för såna som haft ont en längre tid.

När jag slutade läsa hade jag ett leende som gick från öra till öra. De hade lyssnat på mig. Verkligen lyssnat och förstått! De hade också kommit fram till saker som jag inte kan minnas att jag sagt rakt ut, till exempel hur jag tar ut mig hela tiden för att jag vill mer än jag orkar. Att de sedan sammanfattat att de vill hjälpa mig! Jag känner mig så glad att jag vill springa från Dalsland, hos mina föräldrar, hela vägen till deras vårdcentral och krama dem till små russin som tack för att de förstått! 

Ännu ett stort steg i rätt riktning och jag ser verkligen fram emot vårat gruppmöte den 20:e! Kan inte minnas senaste gången jag längtat efter ett "läkar"besök. 

Gnällvarning!

Biverkningarna på sprutan är rena helvetet denna månaden. Jag blir galen flera gånger om dagen. Växlar mellan soffa, säng och badkar. Idag har varit en fantastisk dag än så länge, har bara legat på soffan några timmar. 

Värst är inte smärtorna, som är på gränsen till olidliga emellanåt, utan känslostormarna. En tsunami av förtvivlan vräker över mig och det är omöjligt att behålla fotfästet. Jag sveps med och fumlar runt som en socka i en torktumlare. Christoffer får mig på benen om och om igen men så fort han vänder ryggen till så brister det igen.

Det är så satans svårt att hantera så  mycket negativa känslor. Jag är i grund och botten positiv, jag vill inte tycka synd om mig själv eller älta svåra stunder. Vill inte lägga mig platt som en pannkaka och gråta. Men jag har liksom inget val. Då hormonerna vill få ut känslorna så kommer känslorna ut helt enkelt. Försöker jag hålla dem inne så exploderar jag efter en tid, och då gör det så fruktansvärt ont i själen.

Jag avgudar Enantonsprutorna. De lagar mig. De ger mig mitt liv tillbaka. Men ibland hatar jag dem så mycket att jag önskar jag kunde slänga dem på marken, stampa på dem, kalla dem fula namn och sen lämna dem där att dö. Det är svårt att ha så mycket biverkningar. 

När det gör ont känns det utifrån och in. 

Men så fort det släpper så glömmer jag. Då kan jag komma på mig själv med att ligga på soffan, virkande på en sjal och se på "Big Love" och undra varför jag bara ligger där och latar mig. 

Varför har ingen varnat oss för klimakteriesymtomen? Visst är mina medicinska men ändå, jag hade ingen aning om hur mycket de där hormonerna kan ställa till med. 

Nej, nu ska jag lägga mig ner på min bror David och svägerska Sannas soffa en stund. Det är så skönt att få byta miljö. Sen ska jag nog tillåta mig själv att ge mig hän till mina cravings och äta lite pannkaka. Lite mer vikt innebär bara att det blir mer Elin för Christoffer att älska. 

Svar på tal

Det är nästan så att jag skäms över att bloggen hamnat i skymundan. Det har varit mycket i mitt liv just nu plus att det tar emot att gå in på nätet då jag måste koppla ihop datorn med mobilen och upp med den där appen och hitan och ditan. Men jag saknar att skriva här och ska försöka påminna mig själv om att det är värt "besväret".

 En sak som fick mina fingrar att tråna efter tangentbordet var en fantastiskt fin kommentar jag fick på mitt senaste inlägg. Det var från en Endotjej som fråga om mitt liv i allmänhet, hur jag gjort för att hålla mig igång då jag inte kunnat ut och festa som "normalt folk". Det hon skriver är så sant, på många vis, man vill först och främst verkligen komma ut just för att man inte kan. Sen är vårt samhälle väldigt fokuserat på just alkohol, ut och festa ihop. Och det är inte enkelt då det känns som att man varje helg missar en stor del av livet.

Min Endosysteryster frågade mig om råd och det jag kan göra är att dela med mig om hur jag har gjort. Först och främst har det varit väldigt viktigt för mig att ha någon som stöttar mig. Det gör hela Endoröran så mycket enklare. Någon som vet hur jag har det, in på minsta detalj, som är påläst och kan stötta mig då jag tappar fortfästet. Denna person är, som ni alla vet, min Christoffer. Innan Christoffer var det min mamma. Mitt största jobb har och är att alltid vara rak med vad jag behöver. Att inte linda in vad jag går igenom för att "inte vara till besvär". Man blir en väldigt svårt person att hjälpa om man inte visar vad man behöver hjälp med.

Det är väldigt viktigt att om du lever med någon att den personen fattar vad du går igenom. Att denna person inte ger dig dåligt samvete för att du är sjuk. Det är inte direkt en hobby man tagit sig ann och älskar att göra, personen som är dig närmast måste fatta detta. Bra är det att mata sina nära och kära med en massa information. Christoffer läste in sig tidigt på vad Endo är. Min familj fick en smärre skräckattack då de googla runt på nätet och läste om allt, så det kan vara en bra idé att välja ut någon site som har allt samlat på ett lättförståeligt vis (host host).

Sen kommer du tyvärr upptäcka att vissa "vänner" inte alls står dig så pass nära att de kan tänka sig att stötta dig i en sån här situation. De kan göra saker värre istället för att stötta. Då är det viktigt att förstå vad för folk man vill ha kring sig. Samtidigt kommer det finnas vänner som ställer upp mer än du trott att de skulle göra. En riktig vän finns där för dig, den kan tänka sig att se på film med dig en fredag istället för att supa skalle. Detsamma gäller ens partner. Jag levde i ett uruselt förhållande innan jag träffade Christoffer och jag kan garantera att jag hade varit grovt deprimerad idag om jag inte hade lämnat honom.

Jag är en person som älskar listor. Sen jag va liten gjorde jag konstiga listor över tankar, böcker, planer och vad som än kunde fastna i min skalle. Men det har varit en fördel för mig också. Jag gjorde en lista med roliga saker. Sånt som jag tycker är jätte kul att göra. Sen delade jag upp listan på sånt som jag såg fram emot att göra då jag blev piggare (som jag lade undan och hade som pepp) och sånt som jag faktiskt kunde göra direkt. Det kunde vara yttepytte saker. Som att jag ville lära mig virka. Med hjälp av Youtube och Christoffers mormor kan jag nu göra det. Och jag gjorde listor på filmer jag ville se. Serier som vore roliga att följa. Det kunde vara vad som helst men jag använde fantasin och försökte testa att göra det mesta, även om jag inte kom ur soffan den dagen.

 Sen har jag också lärt mig innebörden med att använda den ynka energi man har till de roliga sakerna. Visst vore det bra om jag diskade istället för att gå på bio, men jag kommer må så mycket bättre psykiskt om jag kom iväg på ett litet äventyr än om jag hade fem rena tallrikar. Prio nummer ett har alltid varit att hålla mig så glad som möjligt.

Blir jag däremot ledsen är det minst lika viktigt att släppa ut det. Gråta ut ordentligt och verkligen tycka synd om mig själv ordentligt tills det släpper och jag kan gå vidare.

Mitt sista tips skulle vara att bjuda in en lagom dos med vänner (så många man orkar att prata med på en gång då man har det tufft) och hitta på något kul hemma. Det kan vara en tjejkväll med ansiktsmasker och fotbad. Det kan vara en melodifestival kväll där vi betygsätter kläder och uppträdande. Det kan vara något litet som att äta glass och snacka skit. Eller något större med en picknick utomhus. Ibland är det inte lätt för andra att tänka utanför ramarna, om de är vana att dricka och festa så kommer det automatiskt bli sättet de vill umgås på. Dessa små äventyr är guld värda! Och det är svårt för ens vänner att veta hur mycket man orkar och de vill inte heller vara till besvär om de vet att man haft mycket ont. Det är där man måste visa tydligt vad som funkar för just en själv.

Sen kan man inte underskatta riktigt härligt skvaller från någons festande helg. Man kommer tyvärr missa en del fester men om man frågar mycket om vad som hänt blir man ju ändå delaktig. Sen, för mig, kom det en tid då jag kunde trappa ner på smärtstillandet och kunde komma ut och festa en kväll. Någon gång orkade jag inte stanna så länge. En annan orkade jag en hel kväll plus utgång. Och herre jäklar vad jag njöt!

 Min Endosyster frågade:
 "Jag undrar vad som drivit dig framåt genom åren trots alla smärtor och allt som varit så jobbigt?"

Det var en svår fråga faktiskt. Men jag antar att allt har drivit mig framåt. Jag har vägrat acceptera att det inte ska finnas någon behandling för mig, jag har alltid varit fokuserad på att bli bättre. Jag har njutit av nuet, då nuet inte gjort ont. Men framför allt har Christoffer, min familj och mina vänner hjälpt mig. De stunder då jag verkligen inte orkat mer, då det känts som att min kropp inte kan ta ett en enda smärtimpuls till utan att kollapsa, då har deras kärlek och uppmuntran räddat mig. Kommentarer här på bloggen och alla som berättar att de läser min blogg. Snälla ord på Facebook. Det har gjort att jag inte känt mig ensam. Att vi kämpar ihop, på något diffust vis.

Herre jäklar vad flum det där låter.

Jag vill verkligen tacka för den fina kommentaren och för önskemålet av ämne. Tar gärna emot fler såna, det är enklare att veta vad ni finner intressant. Stor kram på er, alla mina fantastiska läsare! Ni har hjälpt/hjälper mig att slå skiten ur Endon tills det inte ens är en liten fjärt kvar av den!

Hur var mitt år 2011 egentligen?

Det må vara några dagar kvar av 2011 men jag är ändå redo att se tillbaka till tiden som varit. Och vad gör inte detta enklast men roligast om inte med hjälp av ett litet frågeformulär. Så nu kör vi.

1. Vad var det absolut bästa som hände 2011?
Enantonbehandlingen som gör mig bättre! (Woho!)

2. Vad var det mest utmanande som hände?
Enantonbehandlingens biverkningar. Klimakteriet är inte att skratta åt (förutom då det är löjligt underhållande) (som då jag grät av lycka för att Sanna, min blivande svägerska, diskade min matlåda).

3. Vilken glädjestund var mest oväntad år 2011?
Att Enantonbehandlingen fungerade mot Endon. Vi vågade inte ens hoppas på att den skulle funka så här bra.

Sen...Eh, läste du om hur jag grät av lycka för att Sanna diska min matlåda? Det var ju rätt så oväntat. Jag har så många olika stunder då jag blivit rörd att det kan komma att bli en bok om dem. Men jag har gråtit så fort någon gjort något snällt mot mig. Nu i Julas då hela min familj fröjdades över att jag är så mycket piggare nu. När jag fick en applåd och hurra rop brast det och jag sprang in i mina föräldrars sovrum och fulgrät (av glädje). Sen blev jag så glad över min Decoupage present från Christoffer att det svartna för ögonen. (Sant!) För att inte tala om alla gånger jag sett på min älskade Christoffer och känslorna har blivit så stora att de runnit ner för mina kinder.

4. Vad var ett oväntat hinder?
Vågen och hur mycket självkänsla jag (ovetande) lagt på min vikt. Trodde jag visste bättre än så. Sen plågas jag av röksug just nu, trodde inte jag skulle stångas mot nikotinet igen.

5. Beskriv år 2011 med tre ord:
Smärta, kreativ och kärleksfull.

6. Välj tre ord som din partner/vän skulle beskriva ditt 2011 (fråga inte personen utan gissa vad du tror att svaren skulle bli):
Kärlek, hormonmonster och pyssel.

7. Välj tre ord som din partner/vän skulle beskriva sitt 2011 (än en gång, fråga inte personen ifråga utan gissa för fasiken):
Lycka, skrivande och kärlek.

8. Vilka var de bästa böckerna du läste?
Eftersom jag är en boknörd blir det en topp 10 lista (inte i någon särskild ordning).

Niceville (eller: The Help, som den egentligen heter) av Kathryn Stockett
Kattöga av Margaret Atwood
What we talk about when we talk about love (novellsamling) av Raymond Carver
Never let me go av Ishiguro Kazuo
Liftarens guide till Galaxen av Douglas Adams (bättre sent än aldrig) (de tre första böckerna)
The Tower och French (noveller) av Christoffer Sandman
Norwegian Wood av Haruki Murakami
The metamorphosis av Franz Kafka (så jäkla rolig!)
Slaughterhouse five av Kurt Vonnegut (nu börjar jag låta lite pretansiös men denna klassiker va riktigt bra!)
After the quake av Haruki Murakami

9. Med vem hade du din mest värdefulla relation?
Duuuh, Christoffer så klart. Så självklart att vi nu kan himla med ögonen, på tre. Ett... två...tre!

10. Vilken var din största personliga förändring från Januari till December 2011?
Endoslakten! Jag är piggare, smärtfri(are), gladare, friare och ska få ge mig ut på jakt efter en praktikplats där jag ska få testa att jobba lite.

11. På vilket/vilka sätt har du växt emotionellt detta år?
Jag har blivit säkrare i mig själv. Vet vad jag vill ha i mina relationer. Lärt mig sätta gränser. Har också fått mer skinn på näsan, utom då hormonerna är i gungning. Jag har också lärt mig tvinga mig själv att sluta stressa. Plus att jag vet vad jag vill bli då jag blir stor.

12. På vilket/vilka sätt har du växt spirituellt?
Jag har gått ur Svenska kyrkan.

13. På vilket/vilka sätt har du vuxit psykologiskt?
Min läkarskräck är inte lika skräckig längre. Min optikerfobi är borta och jag äger nu två par brillor. Jag har ockå lärt mig att jag är minst lika älskvärd även då jag är ledsen som då jag är glad och sprallig.

14. På vilket sätt har du vuxit i dina relationer gentemot andra?
Jag har lärt mig sätta gränser och inte låta mina vänner kräva mer av mig än jag skulle kräva av dem. Jag har gått in för att berätta för de jag håller av hur mycket de betyder för mig. Jag har tur som har de fina vänner jag har!

Att jag också är piggare gör att jag orkar umgås och hitta på mer roligheter med mina godingar. Det är ett stort mega plus!


Sen längtar jag efter att kunna gifta mig med min Christoffer. Jag vill det nu. Pronto!

15. Vad har varit roligast på jobbet?
Detta kommer jag att kunna svara på i 2012s frågeformulär.

16. Vad har varit din största tidstjuv år 2011?
Att invänta effekten av hormonerna, att invänta läkar/sjukgymnast/smärtenhetens bokade möten. Tålamodet har tvingats bli större detta året. Och de många timmar jag legat framför TV.n och väntat på att smärtlindringen ska ta. Så kortfattat: Endojäveln.

17. Hur tillbringade du bäst din tid år 2011?
Fastklistrad vid Christoffer. Gos, hångel och jox. He he he...

18. Vad var det största du lärde dig år 2011?
Allt kommer att bli bra.

19. Skriv en fras eller uttalande som beskriver ditt 2011:
Kärlek övervinner allt, ta mig fan.

20. Vad funkade riktigt bra detta år?
Fläkten jag fick av mamma och pappa.

21. Vad funka riktigt dåligt 2011?
Smärtkliniken i Uddevalla (som aldrig hörde av sig mer) och Uppsala Endoklinik som var dryga och dumma i skallo. Plus spikmattan vi fick i julklapp förra året, den gör ju bara ont.

22. Fick någon barn detta året?
Jajemensan. Många barn föddes år 2011.

22. Gifte sig någon du kände år 2011?
Ja, om jag inte minns fel så var det Petra som klädde sig i vitt i år.

23. Vad är du stolt över att du åstadkommit detta året?
Mina pysselprojekt. De gjorde så att det kändes som att jag hade ett arbete att utföra. Kan ha blivit lite besatt på slutet då jag gjorde marmelad, tänkte marmelad och drömde marmelad. Jag var en marmeladoholic.

24. Inom vilket område var du mest framgångsrik 2011?
I mina relationer. Min älskade familj. Min fantastiska sambo. Då jag var kreativ kände jag mig framgångsrik som bara den! Plus att jag börjat skriva ordentligt, har hunnit med fem noveller redan. Också då jag orkade städa och laga mat. Att besegra Endon gör att jag känner mig starkare hela tiden.

25. Vilket var din favorit svordom?
I RÖVEN!

26. Vad är du mest stolt över?
Christoffer. Crelin. Och mina små fötter så klart.

27. Vad ångrar du att du gjorde år 2011?
Att vi glömde biljetterna då vi åkte till Bokmässan i Göteborg. Fast det var ju inte hela världen. Annars väljer jag att inte ångra något, det är som att springa på ett löpband. Man blir helt utmattad men kommer ingenvart.

28. Vilka lärdomar tar du med dig till 2012?
Att säga hur jag vill ha det. Att jag är starkare än jag tror. Och att inte mixa kokande varm sås i en blender, locket flyger ju fan av. Och gör för all del inte om det en gång till för att vara säker på att det var en dum idé. Det gör minst lika ont två minuter efter första gången.

29. När följde du din intuition senast?
När jag köpte julklappar. Och det blev riktigt bra må jag säga.

30. Vilken musik/grupp/artist upptäckte du 2011?
Florence and the machine. Bra grejer.

31. Vilka framgångar har du glömt eller tagit förgivet som förtjänar lite extra hyllning?
Att jag lärt mig virka, brodera, laga flera nya maträtter, lita mer på min röst, målat tavlor, sytt och grejat. Jag har gett mig själv fria tyglar att testa nya saker detta året. Som att skapa egna stearinljus och planterat blommor. Det har varit jätte kul. Ska börja med Decoupage snart!

32. Vilka filmer var bäst år 2011?
Eftersom jag inte bara är en boknörd utan också en filmnörd så blir det än en gång 10 i topp, fast utan någon särskild ordning.

Apornas planet (R)evolution
Melancholia
Breaking Dawn (del 1)
Contagion
Coraline och spegelns hemlighet (gjord 2009 men sågs 2011)
Jane Eyre
Rabbit hole (gjord 2010 men sågs 2011)
The kings speech (gjord 2010 men sågs 2011)
Black Swan (gjord 2010 men sågs 2011)
Dumma mej (gjord 2010 men sågs 2011)

33. Vilka TV-serier följde/följer du?

Bron
Homeland
Allt för Sverige
Life
True Blood
The walking dead
Game of thrones (även då jag insisterar på att den heter King of thrones)
Top Model säsong 167 (eller liknande högt nummer)
An idiot abroad.
American horror story
Skvaller tjejer (på engelska)
Desperata husfruar (om vi råkar slå på tv.n vid rätt tidpunkt)

Som sagt, jag har behövt mycket TV för att distrahera mig detta år. Sen så är vissa av dessa serier löjligt bra också, måste jag ju understryka.

34. Vilken inspiration/tanke/idé/upplevelse vill du ta med dig och använda år 2012?
Jag ska bli författare. En avstressad, smärtfri Fru Sandman.

35. Mitt nyårslöfte för år 2012 är…
Jag ska inte röka en endaste cigarett till och ska njuta av nuet mer. För, precis som Madsen Mikkelsen säger: ”Livet är inte daaaagarna som passerar utan det är daaagarna du sover minst.”Hm… mycket passande för det jag vill säga…?

36. Avsluta meningen: “Detta år var ett år av…”
…kärlek, jävlar anamma, hopp och väldigt mycket skratt.

37. Senaste gången du grät var…
… då jag öppna en julklapp som Christoffer gav mig. Det var en ring däri och även då jag visste att vi inte kan gifta oss än (pengar behövs i massor!) så blev jag så upprymd och rörd att jag började gråta. Den dag han ställer sig på ett knä och friar kommer jag skämma ut oss fullkomligt.

38. Dog någon du kände år 2011?
Jag kände ju inte direkt Amy Winehouse eller Elisabeth Taylor men jag kände till dem. Och Bin Ladin dog också. Och någon mer sådan där gubbe… Gadaffi hette han va?


Fast, faktiskt gick mina två sötnos fiskar bort för ett tag sedan. Ponyo, som åt ihjäl sig och Bumbi som blev ihjälstressad av Kampfisken. En av våra dammsugar malar begick också självmord då han klämde sig fast mellan rötterna på vår växt, en dag efter vi köpt honom…

Annars, tack gode gud (som jag inte tror på), känner jag ingen som gått bort i år. Och så ska det förbli alla andra år också. Där med basta! Bara tanken gör det svårt att andas.

39. Skaffa du något husdjur 2011?
Jajemensan! Våra fantastiska fiskar hitta hem till oss i år. Låt mig presentera: Malarna; Sookie Stackhouse, Marlon Brando. Neon tetrorna; Den Gode, Den Onde och Den Fule. Dammsugar malarna; Sherlock Holmes och Dr Watson. Japanska kampfisken Haruki ”Murre” Murakami. Sist men inte minst våra Musse Mollysar, Douglas Adams med sina tjejer Meryl Streep, Holly Golightly och Bella. Plus Molly bebisen Arrietty som är liten som ett halvt russin.

40. Vad tänker du lämna bakom dig då du kliver in i år 2012, så du kan börja nästa år på ny kula?
Jag tänkte lämna kvar Endon i år 2011 faktiskt. Överge den i en sketen liten gränd där den får stå och skämmas i evigheternas evighet medan jag trippar vidare i skyhöga klackar, tajta jeans till mitt alldeles nya fantastiska jobb.

Står still men rör mig framåt

Jag var så orolig att jag hade svårt att sitta still på Caremas vårdcentral igår. Christoffer och Camilla Läckberg(s bok) höll mig sällskap och båda gjorde sitt bästa för att hålla mig sansad. När Doktor Duktig stod där i dörren och bad mig följa efter honom slog jag än en gång över hur fel jag dömt honom första gången jag satt på hans kontor.

Han verkade vara en typisk doktor som arbetat på samma ställe i många år, en sån typ som jag blivit så dåligt bemött utav tidigare. Men jag hade fel. Så fel man kan ha då man har riktigt jäkla fel. Doktor Duktig är fantastisk. Han är smart, godhjärtat och kompetent.

Så än en gång undrade jag varför jag alltid blir så satans nervös då jag ska ha ett möte med honom. Christoffer går inte ens helhjärtat in för sina "Vad var det jag sa"-sånger längre, eftersom den ska sjungas varje gång jag haft ett besök på Carema vårdcentral.

Denna gång var Doktor Duktig i sitt vanliga esse och vi samtalade om Enantonen, smärtorna, livet och vad vi skulle göra nu. Jag inväntade att han skulle ändra min sjukskrivning och att jag helt plötsligt skulle arbeta 50 timmar i veckan och bara ta Alvedon mot smärtorna. Istället skrev han ut mer Enanton, så länge jag får god effekt av dem fortsätter jag ta dem.

"Jag tänkte att du ska bli arbetsprövad. Så vi kan se om vi kan göra något mer för dig."

Jag jublade inombords. Gick hem och Googla vad det betyder.  På en hemsida om ämnet hittade jag följande information:

Arbetsprövning

Arbetsprövning är en utredningståtgärd för att klarlägga vilken arbetsförmåga medarbetaren har eller kan uppnå genom arbetslivsinriktad rehabilitering.


Tiden för arbetsprövning är vanligtvis 2 veckor och ska bestå av enklare arbetsuppgifter och vara del av ordinarie arbetsdag.

Skojar ni med mig eller?! Detta är fantastiskt! (Utför en glädjedans som innefattar svängande armar och vickande rumpa) Detta är bättre än det jag hoppas på och det känns så skönt att veta att det kommer ske under kontrollerade former. Doktor Duktig hade redan tänkt ut vad som skulle passa och jag känner mig trygg i nästa steg.

Det känns så häftigt, jag står liksom still i tryggheten att ha mina hormonsprutor och inte slängas in i ett arbete utan att veta vad jag fysiskt klarar av och ändå rullar det på framåt in i en framtid som bara känns ljusare och ljusare.

Titanic

Äntligen har jag gått från att vara en surig zombie till en normal Elin igen, och jag blir så sprallig att jag har svårt att sitta still. Mina damer och herrar, den oändliga förkylningen har släppt. Mina damer och herrar, hostmedicinen blev slängd och den nya magsmärtan är borta. Mina damer och herrar, jag är tillbaka i action redo att slåss mot Endon med full kraft igen. Kortfattat: nu jävlar!

Det har varit tufft att vara sängliggande igen, att få läskiga magkramper, att inte kunna gå på mina inboka Pilates lektioner som skulle hjälpa till att laga mig. Missade till och med varenda en (kan vara en smula bitter över det) (fast inte nu längre) (jo det är jag) (inte längre) (hormonerna gör mig galen!).

Det har varit som en flashback av hur jag levt innan jag fick min hormonbehandling, och det rörde upp känslor som gjorde hela situationen ännu värre.

Hormonmonstret är piggare än någonsin och jag har noll koll över mina känslor längre. Jag går ifrån pirrande lycklig till bestört på en sekund. Livrädd till förbannad till fnissig till sörjande till normal till orolig till överlycklig till busig till förtvivlad till normal (allt detta under en eftermiddag). Och känslorna är äkta men inte baserad på verklighet. Låt mig förklara det såhär:

Tänk dig Titanic. Du vet den där filmen med Leonardo DiCaprio (då den manliga pagen var inne) och Kate Winslet (som fick röd hårfärg att sälja lika bra som haremsbyxor i ett... ja...harem). De blir vansinnigt kära, knullar i en bil, gör porrbilder och sen sjunker båten. Minns du nu scenen då Kate hissas ner i livbåten medan Leo står på däck och de ser sådär sorgligt på varandra? Var du en av dem som grät då? Kanske till och med en av dem som spolade tillbaka och såg den scenen ett tiotal gånger medan du grät så att tårarna sprutade? Minns du den känslan? (Om inte, här är en länk till just det klippet.)

Så känns det.

(Tillägg till min storebror Dan: Tänk "Lejonkungen")

Fast utan någon sjunkande båt med vacker bakgrundsmusik. Detsamma gäller ilskan, det är som att se en film där någon blir så illa behandlad att man vill slänga ut TV.n genom fönstret om personen inte får upprättelse.

Fast utan TV.

Och utan orättvist behandlad person.

Känslorna är ju äkta. Du känner dem ju. Men de är samtidigt inte på riktigt.

Det är värre då Hormonmonstret datear Skräckfiluren. För det går inte att jämföra med en film. Det känns snarare som om jag glömt någonting hemskt som hänt och att jag måste komma på det fort som fan för att kunna lösa problemet. Eller som att jag sårad Christoffer (eller annan valfri person som står mig nära) och värst är den kvävande känslan av att någon har dött. Jag vet att det inte är på riktigt men det känns så verkligt.

Jag vet att jag måste släppa ut det direkt istället för att kämpa emot känslorna. Bara ut med eländet så det inte hinner förgifta mig inifrån. Nu när sjukan är borta orkar jag med att vara ett Hormonmonster, viktigast är ju att inte glömma varför jag tar Enantonen till att börja med och hur mycket den hjälper.

Snart kommer garanterat ett inlägg om alla underliga saker jag att gråtit och skällt över... ärligt talat är det faktiskt väldigt underhållande så länge jag inte är mitt inne i en fulgråts attack. Fast jo, idag hände faktiskt något underligt.

Jag råkade göra sönder mina fina blå klänning och förtvivlad vägrade acceptera att den kanske skulle gå att laga. Besatt av känslomonstret började jag slita i alla plagg jag har i garderoben och såg stora fel i dem allihopa. Av någon anledning fanns det ingenting jag hellre ville ha på mig än ett par tajta byxor. Då jag inte kunnat ha tajta (eller åtsittande över huvudtaget) byxor på över ett år nu så borde jag ju ha vant mig vid idén att detta inte var aktuellt. Men inte idag inte. Så jag ylade som en övergiven varg och begravde huvudet i en av mina garderobshyllor.

Alltså står jag där, i min garderob, gråter så jag skakar, framåt böjd med huvudet intryckt i en av de där mjuka hyllorna som man kan köpa på Ikea för att få mer plats. Då kommer jag på hur idiotiskt detta måste se ut och börjar fnissa. Samtidigt som jag bölar. När jag hör Christoffers tveksamma röst bakom mig återgår jag till att gråta (kom på att jag fortfarande inte kunde ha byxor på mig).

Så det finns faktiskt stunder då jag lyckas se det underhållande i mina hormonella breaksdowns. Kanske ska skriva en hel bok om dem någon dag? En drama komedi.

Hormonmonstret har talat

När man har fel, du vet riktigt fel, är det viktigt att stå för det. Inte skylla på någon annan, inte låtsas som om ingenting skett utan faktiskt säga: Ja, jag hade så jävla fel nu att det är pinsamt. 

Jag kan ha gjort ett smärre misstag, mina fina läsare. Yttepytte litet mini fel.

Låt oss ta en kik på förra inlägget som hette: "Recept på din alldeles egna..." (och nej, jag tänker inte alls medge att receptet som stod under denna rubrik inte skapar en anställd människa på Försäkringskassan) (det vore ju galet). Däremot vill jag kika lite närmre på min handledare.

Efter det förfärliga samtalet med kvinnan kom jag fram till att hon gått på en kurs där hon blivit piskad med pinnar, blivit spottad rätt i nyllo och blivit tvingad att luncha på sniglar. Jag kan ha gått lite djupare på vad som kan ha skett på denna utbildning, men det behöver vi ju inte upprepa, det räcker att påpeka att tonen var en gnutta hätsk.

Det hemska bedrövliga samtalet minns jag som tortyr för mitt öra, hur hon var så otrevlig att jag hade svårt att sova. Hon var fräsig, oförskämd och stygg.

När jag nu tänker tillbaka till vad som faktiskt blev sagt under samtalet så kan jag inte peka ut exakt vad i hennes beteende det var som var så hemskt. Jag kan inte upprepa någon mening som sårade mig förutom det ihärdigt gnällande om att hon inte fått tag i mig. Ärligt talat så var kvinnan inte ens arg, hon kan till och med bara ha varit trött. Kanske lite stressad.

När jag dagen därpå pratade med henne var jag redo att försvara mig, att ha svar på tal och insistera på att få en annan handledare. Det visade sig att denna kvinna, min handledare, var en förtjusande människa. Hon var medmänsklig, varm och proffsig. Inte alls det monster jag skrev om dagen innan.

Jag skämdes en smula över hur arg jag blivit på henne. Hur jag hade analyserat sönder hennes korta samtal och bestämt mig för att hon borde brännas på bål. Jag är fullt medveten om att jag har svårt att läsa av människor, nu när jag är så hormonell. Det är som om sprutan ger mig Aspergers. Och jag vet det, men glömmer det hela tiden.

Istället blev jag ett äkta hormonmonster och släppte det lös här på bloggen. Faktiskt är det rätt kul att så påtagligt se hur mina känslor gör min verklighet skev. Såhär reagerar jag väldigt ofta på hormonerna, jag ser/hör saker som inte finns. Fast oftast blir jag ledsen och tror att jag sårat någon.

För er som undrar hur det gick med min ansökan så fick jag avslag. Av den enda anledning att det inte är säkert att jag kommer vara sjukskriven i minst ett år till. Vilket i sig är fantastiskt, jag är hellre utan pengar och blir kry än har bidrag i ett år. Fast det hade ju varit skönt om man kunde kombinera ersättning med att bli piggare, det ska jag inte sticka under stolen med.

I alla fall så stämmer inte mitt tidigare inlägg, jag vill inte kasta skit på någon som inte skit förtjänar. Min handledare var nedrans käck och i mitt hormonella kaos uppfatta jag hennes (tonläge?) (ordval?) (andetag?) (valfri underlig ursäkt?) fel. Jätte fel.

Visst låter det kanske som att jag inte tar på mig hela skulden, att jag skyller på Enantonen.

...och det gör jag.

För Enantonen är en värre parasit än utomjordingen i "Alien" filmerna. Och då den jäveln sprättar upp magen och slänger sig på tangentbordet kan vi väl ändå inte, till 100 procent, skylla på stackars lilla mig?

1 steg framåt... 2 steg framåt...

Framsteg är fantastiska. Jag har inte skrivit här på ett tag nu för jag har haft fullt upp. Vilket helt klart innebär att jag mår bättre hela tiden. Till min stora glädje orkade jag planera Christoffers överraskningsfest då han fyllde år. Och det gick som smort! Härliga vänner och familj plus ett stort "Grattis" ledde till glädjetårar och gåshud. En kväll som blev mer lyckad än jag någonsin kunnat hoppas på!

Jag har också varit hos sjukgymnasten och träffade en godhjärtad kvinna som vi numer kommer kalla för Guldklimpen. (Hon är helt klart en Legitimerad Guldklimp) (men det namnet rulla inte lika skönt på tungan). Denna kvinna var olik någon annan jag mött inom vården. Hon tog emot mig med öppna armar och uppmuntrade mig att sörja. Jag hade då absolut inte tänkt sörja någonting utan bara gå framåt, fokuserad på vad min kropp nu behöver för att krya på sig fortare. Men likt förbannat satt jag ändå där till sist och fulgrät (snäppet fulare än då vi såg "Apornas Planet: (R)Evolution") (då Christoffer trodde att jag fått ont, så intensivt jag hulkade).

Egentligen säger väl kanske inte mitt gråtande så himla mycket om Guldklimp, då jag är rena vattenspridaren efter denna månadens injektion. Men att hon uppmanade mig att "vara i känslan" var däremot stort. Christoffer och jag har pratat mycket om mina mastodont känslor och att de måste ventileras så att jag inte exploderar, allt Guldklimp sa intygade att vi tänker rätt. Men jag har aldrig dragit parallellen att mina känslostormar eggar igång hungern, och inte tvärtom. Det var väldigt intressant och något jag ska tänka på nästa gång jag bölar över en cashewnöt.

Hon fick mig också att brista ut i gråt över min tendens att skylla allt på mig själv. Att jag har en tendens att anse att smärtorna är mitt fel, hur detta fysiskt fungerar har jag inget svar på. Guldklimp tog mina händer och spärrade fast mina ögon vid hennes och sa:  

"Du ska aldrig skuld lägga dig själv för det här, Elin. Som jag ser det är det sjukvårdens fel att du har varit tvungen att gå igenom detta helvete i tre år. Det är inte ditt fel."

Det låter kanske självklart. Jag har ju inte velat bli sjuk. Ingen har haft det lika tufft som jag själv har, då det gäller denna idiotiska stygga sjukdom. Och allt blir betydligt tuffare om skulden läggs på mig själv. Men sättet hon sa det på, så innerligt och godhjärtat, satte sig som en kanonkula i mitt hormonfyllda hjärta och jag grät så snoret gungade. 

Efter denna emotionella träning kollade hon hur min svank såg ut, om den tagit stryk efter all smärta och brist på motion. Men den var frisk! (Hurra!) Det som däremot antagligen gav mig extra smärtor nu är att jag har väldigt lite muskler i svanken. Vilket inte alls är konstigt då jag legat så mycket som jag har gjort.

Den 5:e Oktober ska jag på mitt livs första Pilates träningspass! En enkel sjukgymnastik försiktigt men väldigt bra version! Jag ser verkligen fram emot att få lära mig något nytt, få använda kroppen under kontrollerade former.

Idag skrev också Doktor Duktig ut fler Enanton sprutor, så behandlingen fortsätter.

Stora tydliga härliga steg framåt, mina vänner. Livet är allt bra fantastiskt!

Stressmonstret dräps idag

Det är Christoffers 25 årsdag imorgon!

Denna veckan har varit en ypperlig möjlighet för mig att dränka honom i överraskningar. Jag trodde inte att det var möjligt men födelsedagsveckan är ännu roligare nu när det är Christoffer som skäms bort. Jag blir alldeles fnissig av förtjusning då jag packat ner en Red Bull och en chokladboll i hans väska då han ska till jobbet. Eller så jag sett hans reaktion då han äntligen får äta Sushi.

Det finns ingen i hela världen som är så lätt att glädja som Christoffer. Och det gör att jag vill göra honom gladare än han någonsin varit i hela sitt liv. Om och om igen.

Imorgon kommer släkten på kalas och det innebär också att jag behövt förbereda hemmet inför besöket. Jag har städat, diskat, dammsugit och diskat igen (av en underlig anledning växer diskberget hela tiden). Sedan har jag också tagit på mig att ordna med allt som ska serveras. (Förutom mumsiga kanelbullar som snälla rara Anna tar med sig). Kortfattat har detta varit ett stort test på hur jag kan hantera stress.

Det går lite sisådär får jag tyvärr erkänna.

Den största nackdelen är den där cirkeleffekten. Att det börjar med att jag får lite ont. Jag tänker "Fan jag får inte få ont nu, jag har ju planerat vad jag ska göra idag!" vilket gör att jag får mer ont. Och då blir jag ännu mer orolig över min smärta. Som då också hindrar mig från att göra ännu mer saker jag vill ha gjort. Till sist blir jag helt knäckt (för jag är ju en hormonell kaosklump) och tror att jag har blivit sjukare igen, att sprutorna inte funkar längre, att jag tagit ett gigantiskt steg bakåt.

Tills jag pratar med den fantastiska födelsedagspojken. Christoffer lugnar mig. Han gör mig sansad. Han lägger mig i badkaret fyllt med hett vatten och ger mig mitt förnuft tillbaka. Jag vet att den bästa present jag skulle kunna ge honom är att hålla mig lugn och inte stressa upp mig.

Vilket också gör att jag kan bli stressad. "Åh nej! Nu stressar jag ju! Jag får inte stressa! Åh hur ska jag sluta?! Neeeeej!"

Så nu ska jag vara vettig, trycka i mig min klockan två tablett och glida ner i badet i sällskap med Douglas Adams. Idag är min födelsedagsveckopresent att jag lär mig av mina misstag.

Sexy Time!

Nu ska det pratas sex. Av princip har jag inte delat med mig av detta ämne tidigare här på bloggen. Det är ett väldigt privat samtalsämne, och även då jag kunnat berätta om det mesta här så har till och med jag mina gränser. Och om mina föräldrar eller bröder skulle läsa detta så väntar jag och Christoffer med älskog tills vi är gifta. Så klart!

Gällande resten av mina läsare så kommer jag absolut inte gå in på några snuskiga intima detaljer men däremot berätta hur det överlag ser ut då man har Endometrios och vill ha ett sexliv. Det är ju det lika naturligt som att äta, sova och skita. Fast betydligt trevligare än det sistnämnda (har jag hört...).

Vi börjar med lite lättsmällt fakta. Symtomen för Endo är bland annat smärtsamma samlag, smärta efter samlag som kan vara i flera dygn, smärta vid stötar (som att sätta sig ner eller hosta) och smärta i nedre bäckenet/ magen / ryggont som kan stråla ner i benen. Kortfattat: en jävla massa ont gör ingen kåt. Och vet man att det kommer göra ont vid sex så skulle spänningen inför smärta gör att det skulle kunna göra ännu mer ont. Detta gör att kvinnor med Endo kan ha väldigt svårt att ha ett sexliv, vilket är värre än det låter. Inte kunna älska med den man älskar? Det är ju som att leva ihop med en chokladbit som man inte får äta.

Andra symtom som uppblåshet, illamående och trötthet gör inte heller att glöder blossar upp som den bör. Lägg sedan till den (tyvärr) vanliga kvinnliga skuldkänslan på detta och ett feminint Viagra hade varit lika effektivt som en sockerbit.

De kvinnor som "bara" känner av sin Endo vid mens skulle antagligen vilja strypa den som föreslog coitus då blodet flöt och kramperna pulsera.

Men det finns naturligtvis hjälp. Att först och främst ha en behandling plus värktabletter underlättar en Endo-tjejs liv markant, parning eller ej, och det ger också ett lugn. Ett sätt att slappna av då man vet att man gör allt man kan gör att bli av med Endon plus att man också inte behöver bli rädd att smärtan ska eskalera hela tiden tills man tror att man ska tuppa av.

Sen är det viktigt att inte känna press att man måste ha sig ett nyp. Ingen vill göka med en person som känner sig tvingad. Om man inte är sjuk i huvudet, det vill säga. Prata ut med din partner så ni båda vet hur ni tänker kring älskogen. Då finns det inga hjärnspöken som ruskar om och ställer till med oro som egentligen inte existerar. Kan ni kuckelura så ska ni ju kunna prata också.

En nackdel med hormonella behandlingar, som också hör till Endon, är att en av biverkningarna är att man kan tappa lusten. Det kan också innebära att kroppen inte tänder lika fort som hjärnan gör. Men här finns varor på marknaden som kan underlätta. Som något så simpelt som glidmedel (som för övrigt borde förbjudas att kallas glidslem). Det kan vara bra att skaffa en sorts som är bra för sköra slemhinnor, som en sort med AloeVera eller liknande. Om du är osäker så går det ju alltid att fråga på Apoteket (som tagit bort det syndiga i att köpa lite gök-produkter).

Sen har jag också hört talas om någon form av spray eller piller som ska göra att det kvinnliga området blir känsligare och tänd. Har inget Namn på denna produkt men det går säkert att fråga sig fram till det i närmsta sexaffär eller kanske till och med på Apoteket?

I alla fall tycker jag att det är viktigt att man vågar prata om det. Sex ska inte vara ångestfyllt. Inte jobbigt eller smärtsamt. Ibland måste man tänka snäppet längre eller prata aningen mer. Ibland behöver man ha lite hjälp av produkter som är lite pinsamma, även då de inte borde vara det. Och ibland går det inte alls och det men mest behöver är väldigt mycket gos.

Viktigast är ju ändå att Sex ska vara roligt, skönt och kärleksfullt.  


(... har jag hört...)

Akta dig, jag borde låsas in

Jag är ett emotionellt vrak för stunden. Vet inte om jag berättat detta innan men jag tar dagligen Citalopram, vilket är en antidepressiv. Har bara positiva saker att skriva om denna medicin då den har hjälpt mig väldigt mycket eftersom jag är jätte känslig mot hormoner, så pass att jag varit tvungen att ta Citalopram för att ens kunna ta minipiller. Jag blir så ledsen av dessa små hormonbomber och antidepressivt gör att min kropp och knopp kommer i balans igen. Inget konstigt alls i detta. Men jag testade att trappa ner på dem innan Enantonen och kände att jag mådde tipp topp utan dem! Så nu valde jag att ta tag i det och efter många år säga hej då till mina små hjältar.

Vilket var en idiotiskt idé. Fullkomligt urlöjlig. Vad tänkte jag med egentligen? Jag tar hormoner som gör mig till en ynklig gråtande fjomme och jag trappar ner på tabletter som gör att jag hamnar i balans? För att vara riktigt töntig har jag nu gjort ett mycket proffsigt Tabell, för alla att bli förtrollade utav.

Kortfattat 1 = Woho! 10 = Buhu!

Såhär ser ett par vanliga veckor ut.

Och här är reaktionen då Citalopramen lämna kroppen.

Med andra ord har jag trappat upp till min normala dos igen och har nu lärt mig att jag får vara klar med monster hormon kurerna innan jag kan trappa ner på min "happy pills". Vill ju inte hamna i fängelse för att jag råkar mörda någon av misstag.

Det är galet hur mycket dessa sprutor och piller kan ställa till den i kroppen och hjärnan. Jag känner saker jag aldrig varit med om innan. Upplever rädslor som aldrig skrämt mig innan och kan komma på mig själv med att vara mer hypokondrisk än min mamma (och det säger en hel del). Sen hjälper det ju absolut inte att jag är klumpig som en stenbumling och har lyckats skära mig i handen så blodet spruta, vricka foten då jag gått på en trottoar och tappar en filékniv (med spetsen neråt) rätt på fuckyou-tån.

Eller att jag fått svar från överläkaren i Endometrioscentrum, funderar på hur/om jag ska gå vidare med detta. Måste i alla fall vara mer emotionellt stabil än jag är nu innan någonting mer görs.
För dig som gärna vill nå upp i nivå nummer 8 i Känsloskalan så får du läsa mailet här. Kanske vi kan sitta och muttra ihop tills Citalopramen kommit i balans i kroppen igen?

Akta er, skitsnacket är så intensivt att det kan komma att riva er i ögonen. För alla er som läst Christoffers brev, tycker ni att det varit otydligt att han ber dem om svar och kanske till och med... hjälp? Gynekologer upphör aldrig att förvåna mig längre.

Hej,
jag har tagit del av båda era mail. Förstod inte av din pojkväns mail att ni ville ha någon form av respons. Ledsen för det. Dr X bedömde det som mindre sannolikt att det rörde sig om endometrios och då är det inte endometrioscentrats uppgift 
att utreda och behandla dig. Så tolkades det hela av honom då. Rätt eller fel. Vi har tagit till oss vad ni skrivit. Det viktiga är att du mår bättre och att du fick hjälp. Det är inte meningsfullt att bemöta allt ni skriver i era två mail. Jag tycker det är tråkigt att ni känner er 
illa behandlade och hoppas att du utan vår hjälp kommer att må bra framöver.


Vänliga hälsningar


X

Skräckfiluren

Jag blir mer än ängslig, numera. Tankarna kommer först. Jag blir så hispig att jag har svårt att sova, de virvlar och virvlar tills jag blir snurrig av känslor. Hjärtklappning, svettningar medan tankarna blir en tornado som växer sig större och större tills jag tappar kontrollen.

Jag kan bli som förryckt av småsaker. Sånt som kanske hade gjort mig lite tveksam innan hormonbehandlingen gör mig nu livrädd. För att ge dig ett hum av det som jagar upp mig så har den senaste tidens vidunder varit:

• "Tänk om jag inte har nog med pengar att betala med i kassan?!" (Även då jag vet att vi precis fått in pengar på kontot).
• Jag skar mig på ett krossat glas då jag diskade och var rädd att jag skulle behöva sy det.
• Jag råkade skrapa upp samma glas och var säker på att jag fått grus i såret.
• "Tänk om jag måste åka buss!" (Kan inte förklara denna rädsla alls).
• Har jag haft en dålig smärtsam dag blir jag rädd att jag håller på att bli värre igen.
• Jag är livrädd att jag ska ha en fästing på mig eller hudcancer.
• Jag är livrädd att Christoffer ska ha hudcancer. (Undrar varför just Hudcancer?)
• "Tänk om..." (lägg till vilket trams som helst efter det påståendet).
• Förlamande rädsla att jag sårat någon. 
• Förlamande rädsla att jag glömt någonting viktigt.

Listan kan bli mycket längre, men jag anar att du förstår hur det ligger till. Dessa attacker av oro är (vanligtvis) rätt så kortvariga och då det släpper är det som om de aldrig funnits där över huvudtaget. Då ser jag tydligt hur knasiga de är och jag kan skratta åt dem. De är som en mental käft smäll, helt enkelt.

Det är uppenbart att det är Hormonerna som påverkar mig och då jag inte gråter lika mycket längre tror jag att denna hyper-nervositet har tagit över rollen som känslomonster.

Värst är helt klart på kvällen, då jag ska sova, och tankarna surrar så högt att jag kommer på mig själv med att bita ihop käkarna sten hårt. Jag kan inte komma till ro utan kan bli bekymrad över vad som helst, hur litet som helst, och mest handlar det om hur jag gjort någonting under dagen som har gjort Christoffer, min familj eller mina vänner illa. Även då jag vet att jag inte gjort någonting fel.

Men jag har hittat ett superbt knep för att lura bort Skräckfiluren; att läsa. Så länge jag läser ur en bok innan jag släcker lampan så somnar jag skönt sen. Historierna jag matar in i huvudet dämpar oron och snart sussar jag tätt bredvid Christoffer. Lustigt nog läser jag just nu en bok av skräckförfattaren H.P Lovecraft.

Men även denna biverkning är helt klart värt effekten behandlingen ger mig! I förrgår var första gånger på år som jag har känt mig frisk. En dag då jag inte kände mig sjuk av Endon och som en normal städgalen människa. Så lite skräck inför en ofarlig buss, overkliga påhitt och ett blödande skärsår är helt okej.

Midsommar måsten?

Egentligen hade jag tänkt skriva ett litet roligt inlägg där jag önskar dig en härlig midsommar. Naturligtvis vill jag att du ska ha en riktigt kalas midsommar, men jag har lite funderingar som vill komma ut denna morgon också. Vi tar det viktigaste först:

Över till mina andra funderingar.

Nu när jag börjar känna mig piggare än förut har en reaktion skett inom mig som jag inte alls var bredd på. Jag har inte kronisk smärta längre, alltså lever jag inte var sekund på dagen med att det gör ont. Vilket är fantastiskt och känns overkligt. Men jag har fortfarande ont varje dag.

Det leder till att jag känner mig väldigt otacksam för att jag inte bara är glad hela tiden. I mitt huvud virvlar tankar som:

Det har ju gjort mer ont än nu, jag borde kunna hantera detta. (Även då jag fortfarande får ont.)

Jag ska ju vara glad! Varför är jag inte bara glad hela tiden? (Det går ju åt rätt håll! Är jag otacksam?)

Varför är jag alltid rädd att det ska bli värre, varje gång det gör ont? (När jag märker att jag blir piggare för var spruta.)

Jag borde inte gråta mer! (Även då jag är fullproppad av hormoner.)

Jag borde inte ta så mycket smärtstillande längre! (Även då det gör mer ont då jag trappar ner.)

Jag borde orka mer! (Även då jag pressar min kropp för mycket alldeles för ofta).

Jag borde inte vara sjukskriven mer! (Även då jag inte kan arbeta).

Jag borde bara vara glad, tacksam och stark nu! 

Jag glömmer hela tiden att jag fortfarande har Endon härjande i kroppen. Glömmer att många av dessa tankar eggas igång utav den behandling som lagar mig. Jag gråter så mycket mer just av den anledning att jag är hormonell som fan.

Denna tacksamhet vet jag inte ens var den kommer ifrån. Vad ska jag tacka för? Vem ska jag vara tacksam emot? Det är ju i grund och botten jag själv som har försökt hålla mig glad och pigg genom den här cirkusen. Det är jag som har gett mig min behandling, genom att be om den. Det är jag som går igenom biverkningar och letar reda på övningar som kan hjälpa min kropp att återhämta sig. Det är jag, Christoffer, mina vänner och min familj som i kombination av Doktor Duktigt samarbetsvilja som har lett till att mitt liv blir bättre.

Det finns så mycket som jag känner att jag borde göra. Eller kanske jag ska kalla det för saker som jag vill göra. Att det än en gång handlar om alla saker jag vill ge mig i kast med men som min kropp inte orkar ännu. Men att i kombination med hormonerna väcks mina dumma hjärnspöken. Och de förvränger min önskan om förbättring till ett överväldigande måste. De pressar sig in i mitt huvud och får mig att tro att alla omkring mig förväntar sig att jag ska lyckas åstadkomma alla dessa "måsten" och om jag inte gör det blir de besvikna på mig.

Allt detta sker bara inne i mitt Enantonfyllda huvud. Tänk vad mycket hormoner kan ställa till med egentligen? Hur de kan skapa en helt ny värld genom att vrida runt lite på tankarna.


"Jag borde..." 
"Jag ska bara..." 
"Jag måste..."

Är härmed förbjudna meningar i min skalle. De är varningstecken på att hjärnspökena har tagit över min verklighet igen. Och jag ska då tusanimej inte ha några såna busar som sällskap denna mulna mysiga midsommarafton!